Vänsterns väg

Skriver i Flamman om Vänsterpartiets uppgifter åren framöver.

För Vänsterpartiet var det egna valresultatet en besvikelse. En mindre framgång i valet till riksdagen och något större framgångar i kommuner och landsting innebär att vi presterade sämre än förväntat. Nu är vi igång med valanalys och en öppen självkritisk debatt i partiet.
Vänsterpartiet har gjort mycket rätt de senaste åren. På fyra år har medlemstalet fördubblats. Vi styr i en stor del av Sveriges kommuner och regioner. Valrörelsen var på många håll starkare än på mycket länge och vi lyckades göra frågan om privatiseringar, vinster i välfärden och en välfärd att lita på till en av valets huvudfrågor. Förtroendet för Vänsterpartiet i olika sakfrågor har växt kraftigt de senaste åren. Allt detta är styrkor som vi ska bygga vidare på de kommande åren.

Valresultatet innebär att Sverige får en regering med socialdemokrater och miljöpartister. Det är en regering med svag parlamentarisk bas. Vi var redo att ingå i regeringen och ta fullt ansvar för att styra Sverige, det hade gjort den starkare. När detta inte är möjligt kommer vi att vara ett oppositionsparti, det tydliga vänsteralternativet i och utanför riksdagen. Vi kommer inte, som under åren före 2006, att på förhand lova uppgörelser med den nya regeringen på olika områden. När regeringen har fastlagt sin position kommer vi att förhandla med den från fall till fall. När vi kan göra upp om beslut som gynnar rättvisa, jämställdhet och klimat så kommer vi att göra det. När vi inte är nöjda kommer vi att rösta på våra egna förslag.
När det finska Vänsterförbundet gick in i Finlands regering år 2011 skedde det med uttalat stöd från de gröna och många socialdemokrater. Bidragande var nog att de insåg att risken att förlora väljare vänsterut var stor om Vänsterförbundet inte var med. Men de insåg även att de vann politiskt på att Vänsterförbundet deltog i regeringen. På det viset fick de en allierad och det blev större genomslag för miljöfrågor och arbetarrörelsens värderingar. Mitt mål är att svenska miljöpartister och socialdemokrater ska dra motsvarande slutsatser de kommande åren.

Under valrörelsen var det bara Vänsterpartiet som argumenterade för en rödgrön regering utan borgerliga partier. Vi påtalade att S och MP hade ett val mellan rödgrönt samarbete eller att ge makt och inflytande till partier i högeralliansen. Detta vägval kommer att prägla regeringens arbete under den kommande mandatperioden. Vänsterpolitik för klimatinvesteringar, jämställdhet och en bra välfärd är bara möjlig tillsammans med oss. Det ger Vänsterpartiet en stark förhandlingsposition. Alla de som har röstat rödgrönt för verklig förändring ska kunna lita på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet är vänsteralternativet i svensk politik. Vi är rösten för feminism och antirasism. En tydlig vänsterröst i politiken är också nödvändig för att ge mindre utrymme åt SD. När S och MP blir otydliga i höger/vänster-frågor växer andra konflikter i betydelse i den politiska debatten. Samma sak när partier påstår att höger/vänster-skalan är föråldrad. Det gynnar ett parti som SD. Vår roll är att vara det tydliga vänsteralternativet. I den rollen ingår att utmana SD:s högerpolitik, inte bara partiets uppenbara rasism.
Vi kan inte nöja oss med att många tycker som oss. Vänsterpartiet är fortfarande för litet och för svagt. Allt för många bär på fördomar om vårt parti och om vår förmåga att styra. Under de kommande åren ska det förändras. Det är vår strategiska utmaning inför 2018. Det är en utmaning i flera delar.

Vänsterpartiet måste växa. När jag valdes till partiordförande år 2012 sa jag att vår potential på medellång sikt är att få stöd av 10 till 15 procent av väljarna. Denna mandatperiod bär på en god möjlighet att ta steg på vägen dit. Det kräver att vi blir ett parti som är närvarande i fler människors vardag. Efter en stadig medlemsökning de senaste åren närmar vi oss nu 20 000 medlemmar. 25 000 partimedlemmar är ett rimligt mål under de kommande åren. Vänsterpartister ska vara en självklar del av feministiska rörelser, fackföreningar och kulturvärlden.
I flera kommuner där vänstern har styrt de senaste åren, som Eskilstuna, Göteborg, Malmö, Umeå och Gotland, gjorde vi nu framgångsval. Det är ett gott betyg åt vår förmåga att styra. Våra idéer har ofta gett oss ett större inflytande än antalet mandat talar för. Under de kommande åren ska vi bygga ut vår bas av lokalt styre. I vänsterkommuner ska den nya politiken genomföras och provas. I våra kommuner ska man kunna se vad det innebär att ha vänstern vid makten. På riksnivå är vi ett vänsteralternativ till en S-MP-regering. När vi kan vrida politiken till vänster genom uppgörelser i riksdagen ska vi göra det. Även på riksnivå kan delar av vår politik genomföras. Steg för steg ska vi bygga upp förtroendet inte bara för våra idéer utan också för våra politiska lösningar och vår förmåga att styra.

Vi har haft avgörande framgångar i striden om vinster i välfärden. Nu ska vi se till att vår politik som speglas i uppgörelsen med regeringen förverkligas. Efter detta väntar en större uppgift, att skapa en välfärd att lita på. Detta kräver en ekonomisk politik som satsar på välfärden och det gemensamma. Det krävs nya ekonomiska ramverk där sysselsättning och välfärd är huvudmål. Vi behöver mer resurser till välfärden. Men det räcker inte. Den gemensamma välfärden måste utvecklas och demokratiseras. Marknadsmodeller för att styra måste bort även i det offentliga. Inflytandet för brukare och anställda måste öka. Ineffektivitet och bristande lyhördhet måste bekämpas. I detta arbete för en demokratiserad välfärd måste vänstern ta ledningen.
I den politiska idédebatten måste vänstern ta större plats. Vi ska vara ett öppet parti där framtidens idéer diskuteras. Vänsterpartiet ska vara den naturliga platsen där feministiska och socialistiska idéer bryts med miljörörelsens insikter och skapar konkret politik. Vi ska fortsätta ta fram konkreta politiska förslag om allt från ekonomisk politik till landsbygdsutveckling. Men det är också viktigt att höja blicken. Vi har enorma utmaningar framför oss inte minst i frågor om klimat, tillväxt och hållbarhet. Vänstern måste förmå att smälta samman socialismens syn på ekonomisk makt och jämlikhet med klimatkrisens krav på att ändra grundläggande mönster av konsumtion och tillväxtberoende. Regeringar brukar ganska snart fastna i dagspolitikens hantverk och krishanteringens kortsiktighet. Det ställer högre krav på Vänsterpartiets förmåga att som ett öppet och fritänkande parti diskutera de långsiktiga och svåra framtidsfrågorna.

I valet 2018 ska Vänsterpartiet vara ett betydligt starkare parti än i dag. Vi ska vara fler aktiva och ha stöd av fler. Vi ska visa att våra idéer bär och vi ska vara pådrivande i idédebatten. Vi ska bli ett parti som är nödvändigt i varje regering som tar klimatfrågan, feminism och rättvisa på allvar.

De osynliga

Det är en viktig, lättläst och tänkvärd liten bok som Rebecka Bohlin har skrivit. De osynliga är både bra undersökande journalistik och ett tidsdokument från en arbetsmarknad som inte syns. Den handlar främst om alla de kvinnor, ofta invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden, som arbetar i andras hem. Den handlar om deras utsatthet, deras slit och låga löner. Den handlar om hur de sliter ut sin kroppar och skiljs från de familjer de försörjer. De finns över hela världen, och de blir allt vanligare här i Sverige där de med RUT-avdrag ska städa de välbeställdas hem och lösa andras livspussel. Men Bohlin skildrar verkligheten ur de arbetandes perspektiv, inte de välbeställdas, nog så ovanligt i dagens Sverige.

De osynliga är också en bok om facklig kamp och om en borgerliga politik, i Sverige och EU, som konsekvent undergräver löntagarnas rättigheter. Allra värst utsatta är immigranterna som inte får samma rättigheter som andra på arbetsmarknaden. De utnyttjas hänsynslöst och den ekonomiska brottsligheten frodas när kollektivavtal och fackföreningar saknas. Om inte vår regering bryr sig om de som arbetar så borde de i alla fall bry sig när ekonomisk brottslighet frodas och seriösa företag konkurreras ut.

En av de stora förtjänsterna med Bohlins lilla bok är dem feministiska perspektivet, det är nästan alltid kvinnor som arbetar i andras hem. Byggjobbare och lastbilschaufförer diskuteras ofta när vi talar social dumping, men de flesta av dem som drabbas är kvinnor. I deras utsatthet löper klass, kön och etnicitet samman. Kanske är det just den kombinationen som gör att det är så tyst om deras utsatthet.

läs mer i Flamman, DN och LO-tidningen

Fullsatt och bra stämning när Flamman startade utfrågningarna

Redan 20 minuter innan utfrågningen av oss fyra partiledarkandidater skulle starta var salen full. Ytterligare 150 personer till fick plats att se debatten på en stor-TV i en sal bredvid. Sedan fick något hundratal vända och gå hem för att de inte ens fick plats där. Flammans utfrågning av mig, Hans Linde, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca blev en succe. I drygt två och en halv timme fick vi svara på frågor från Aron Etzler och publiken och det bästa var att politiken verkligen stod i centrum. Arons väl förberedda frågor gjorde att tempot och intresset hölls uppe. Det var länge sedan jag var på ett vänstermöte med ett sådant intresse från publiken. Dessutom följdes debatten via internet runt om i Sverige. Imorgon ska den sändas på SVT:s kunskapskanal.

Jag tycker att kvällens debatt visar att en öppen process för att välja ordförande kan leda till en bra politisk diskussion och större makt åt partiets medlemmar. Det är inte så illa. Vem som vann debatten? Det kan bara de som tittade på den avgöra.

Se hela debatten här och lyssna på P1s bevakning här

läs mer i Aftonbladet

Vänstern och skolpolitiken

I dagens Flamman skriver jag om skolpolitik. Här är hela den text som i Flamman är förtkortad;

Den svenska skolan har problem. Tecknen är många. Resultaten svajar, detta brukar debatteras inte minst i samband med PISA-undersökningarna. Förfärande många elever klarar inte att gå ut med godkända resultat från grund- och gymnasieskolan, inte minst tillhör många av arbetarklassens barn förlorarna. Den svenska skolan blir allt mer segregerad, detta drivs på av en ogenomtänkt privatisering där elever från olika bakgrund allt oftare inte möter varandra. Miljontals skattekronor som skulle ha gått till utbildning går istället till privata vinster för skolföretagen, privatskolorna har i genomsnitt både färre lärare och fler obehöriga lärare. Allt färre elever söker yrkesprogrammen efter att regeringen har tagit bort de högskoleförberedande kurserna som en naturlig del av utbildningarna. Antalet sökande till lärarutbildningarna är oroväckande lågt, en mätare på hur låg status det börjar få att arbeta i skolan. När man talar med folk som är mitt i verksamheten så är missmod ofta en dominerande känsla som de förmedlar. Jag skriver detta utan att vilja svartmåla. Stora delar av den svenska skolan fungerar bra. Mina egna erfarenheter av att ha barn i skolan är genomgående goda. Många som arbetar i skolan gör mycket fina insatser. Men varningstecknen måste tas på allvar.

Ytterst ansvarig för denna utveckling är utbildningsminister Jan Björklund. Men han verkar inget ha lärt. Obekymrat fortsätter han att skylla på socialdemokraterna snart fem år efter han fick makten medan skolpolitiken alltmer omformas till populistiska utspel av typen betyg i ordning och uppförande. För oss i arbetarrörelsen är detta en djupt oroande utveckling. Hela tanken på en bra likvärdig utbildning för alla oavsett bakgrund är hotad – ja delvis upphävd. Ändå fortsätter de borgerliga med Björklund att ha initiativet i skoldebatten – kanske borde vi göra något annorlunda för att vinna den och vända utvecklingen?

I eftervalsdebatten har vi i Vänsterpartiet ibland diskuterat behovet av att våga prioritera populära krav där vi har folk med oss i frågor som vi faktiskt kan vinna. Jag tror att detta är viktigt inte minst i skoldebatten. Ibland handlar det dessutom om hur politiken formuleras om vi lyckas förmedla vad vi egentligen vill.

Den enskilt viktigaste skolfrågan vi kan driva framöver är att få stopp på den kaotiska sönderdelning av skolan som den ideologiskt motiverade privatiseringen leder till. Idag kan privata aktörer – mer eller mindre seriösa – i princip starta skolor som de vill medan kommunerna som dräneras på resurser får ”ta hand om resten”. Denna utveckling måste hejdas. Förbud mot att plocka ut privata vinster ur skolans verksamhet, ett verkligt kommunalt veto mot nya privata skolor och förbud mot religiöst baserade friskolor skulle med all sannolikhet vända utvecklingen. Här ska vi lägga vår tyngd i debatten – här har vi stort stöd för våra ståndpunkter och vi kan verkligen påverka skolans framtid.

Betygsfrågans betydelse tror jag är överskattad. Vänsterns motstånd mot betygen missuppfattas ofta, diskussionen blir defensiv och vi uppfattas som ”flummare”. Utsikterna att vinna frågan är minimala, inte minst efter att S och regeringen nyligen gjorde upp om betygen. Det skulle vi också tvingas göra om vi hamnade i regering, det visar den rödgröna överenskommelsen om betyg från årskurs sju. Varför inte acceptera det och lägga krutet på andra delar av skolpolitiken?

En fråga vi bör lyfta är yrkesprogrammens innehåll och status. En god och godkänd yrkesutbildning är en mycket viktig start för den som vill ha arbete och kunna försörja sig. Det är fint att lära sig ett yrke. Vi ska vara dem som slåss för bra kvalitet och bra praktik för yrkeseleverna. De ska dessutom ha rätt till högskolekompetens som en självklar del av utbildningen. Det krävs i dagens arbetsliv och av dagens unga som vill kunna utbilda sig vidare. Men vi behöver också fokusera på den grupp av elever som av olika anledningar inte klarar de högskoleförberedande kurserna. Hur ska vi se till att de inte bara blir ”förlorarna” utan ändå kan få en bra yrkesutbildning med värde på arbetsmarknaden och hyggliga teoretiska baskunskaper? Här har en väl utbyggd vuxenutbildning och folkhögskola med ett fungerande ekonomiskt studiestöd en nyckelroll för att ge de som behöver det en andra och tredje chans i skolan.

Ett typexempel på hur en fråga kan förloras på hur den formuleras är den om läxor. ”Förbjud läxor i skolan” är ett krav som stöter väljare ifrån oss och får oss att framstå som flummiga medan ”alla barn har rätt till läxhjälp” är ett krav som gör att folk förstår och gillar vår skolpolitik. Men det vi vill uppnå är detsamma. Läxornas roll i skolan är omstridd och alla skolor väljer inte att ge hemläxor. Jag lämnar den intressanta debatten till pedagogerna – och det tycker jag även att Vänsterpartiet kan göra. Däremot tycker jag att vi ska sätta fokus på att även de barn som inte kan få hjälp hemma ska kunna få läxhjälp i skolan med personal på plats. Det skapar mer jämlika förutsättningar. Inte minst idag då bättre bemedlade föräldrar köper läxläsning till sina barn med RUT-bidrag. Så får de lågavlönade bidra till ett de högavlönades barn ska kunna öka på försprånget i skolan. Istället ska skolan vara skyldig att ge alla som behöver hjälp med läxläsning.

Som socialister vill vi ha en god likvärdig skola med tillräckliga resurser över hela landet. Vi vet att det inte är så idag. Privatiseringarna sliter sönder skolan. Glesbygden brottas med sina speciella problem där kommunerna ofta konkurrerar med varandra utan att se till helheten. Vi måste fråga oss om kommunaliseringen av skolan var så lyckad, det gäller inte minst gymnasieskolan.

Som ett litet parti får man välja sina strider. Det gäller även skolområdet. Frågan är om vi har valt rätt.

Eftervalsdebatt i full sving

Jag blev glad när jag fick Flamman i brevlådan idag. Där är Vänsterpartiets eftersvalsdebatt i full sving, frimodig, öppen och med olika åsikter. Bland de intressanta inläggen finns Emil Broberg, Jens Holm, Torbjörn Tännsjö och Birgitta Sevefjord. Det är inte minst i Flamman och hos olika bloggare som Politik och poesi, Fredrich Legnemark, Johannes blogg och Jinge  man får söka för att finna debatten. Dessutom sker den förstås lokalt runt om i landet. Här finns många tankar att fånga upp.

I helgen träffas Vänsterpartiets partistyrelse för att diskutera hur partiets valutvärdering ska göras. Jag hoppas och tror på att de kommer att ta initiativ till en både grundlig och snabb valutvärdering som sedan kan bli en bas för att utveckla vår politik. Det är många saker som måste upp bordet, däribland orsakerna till att vi förlorade valet, det rödgröna samarbetet och hur vi ska bemöta SD framöver. Till skillnad från valet 2006 tror jag att valanalysen nu kommer att göras i tid och med mycket öppen debatt.

Jag skulle gärna se att valanalysen avslutas med en extra kongress. Det vore att ge debatten den betydelse den förtjänar och en extra kongress skulle kunna utveckla vår politik och organisation. Vi  kan inte utesluta ett nyval de kommande åren, och då måste vi vara redo. Men frågan om extra kongress är en fråga om form och metod, inte om innehåll. Det viktigaste är att vi nu har en frimodig debatt, en partiledning som lyssnar och en gemensam vilja att utveckla vänsteralternativet i svensk politik. Det kan ske i olika fora och former.

Lyssna på rörelsen

Socialdemokraterna kallar till extrakongress. Deras eftervalsdebatt har redan börjat ta fart med flera intressanta inlägg. Läs exempelvis Jonas Thunberg och Bo Rothstein. Det är bra och nödvändigt. Om nästa val ska vinnas så måste man lära av denna valförlust, då finns inga genvägar. Nästa val kan dessutom komma snabbare än vi tror, ett nyval under mandatperioden framstår som en ganska realistisk möjlighet. Jag tycker att ett rimligt mål är att oppositionen måste vara fullt i ordning för ett nyval inom ett år. Då måste valanalysen vara klar och nödvändiga förändringar gjorda.

Läs mer i DN, DN, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet och GP   

Det brådskar även för Vänsterpartiet. Som Aron Etzler påpekar i Flamman så är partiet dåligt på professionell saklig valanalys. När partistyrelsen samlas nästa helg hoppas jag att de ändrar på det. Om jag för önska något så hoppas jag på att en liten kompetent haverikommission utses som får göra en snabb valanalys som ska vara helt färdig före jul. En del av det arbetet bör vara ett rådslag till alla partiets lokala organisationer där de får ge sin syn på nyckelfrågor som det rödgröna samarbetet, vilka delar av vår politik som fungerade bra och dåligt i valet, organisation och framtoning i debatten. Det är dags att lyfta på locket, mycket klokt och gott kan komma fram av det.

Målet måste vara att Vänsterpartiet får en mer långsiktig politisk strategi. Hur vill vi påverka den politiska debatten på några års sikt? Hur vill vi att väljarnas bild av vårt parti ska ändras? Moderaterna har gjort just detta, ett långsiktigt arbeta på att sätta dagordningen och ändra bilden av det egna partiet. Jag saknar motsvarande tänkande hos Vänsterpartiet. Mediataktik och utspel är en sak, långsiktig politisk strategi en annan. För mig är det uppenbart att mitt parti har ett förtroendeproblem. Många väljare som delar Vänsterpartiets värderingar på viktiga områden avfärdar partiet som seriöst alternativ. Vi bör fråga dem och oss varför.

Själv är jag inte helt klar över varför vi inte gick fram i valet som vi borde ha gjort. Men jag tycker att Jens Holm sätter fingret på flera av våra problem.

Socialdemokraterna kallar till en extra kongress för att utvärdera och gå vidare. Jag tycker att även Vänsterpartiet borde ha en kongress tidigare än den planerade 2012. Då kan vi göra det nödvändiga avstampet för att vinna nästa val, när det nu kommer.

Inte en krona till Grekland

Veckans nummer av Flamman innehåller två mycket läsvärda texter om eurokrisen och Greklands ekonomi. Ali Esbati avlivar flera av de myter och stereotypa bilder som har varit så vanliga i medias rapportering om Grekland.

Aron Etzler använder veckans ledare till att skissa på en alternativ progressiv politik som skulle kunna vara en väg ur krisen. Bland förslagen ingår att EUs valutaunion ska brytas upp så att ett land som Grekland ska kunna återgå till en nationell valuta, att skuldsaneringen ska betalas främst av de rikaste och att valutaspekulationen måste klämmas åt. I det är jag helt enig.

Aron skriver också att det vore fel av Sverige att bidra till räddningspaketen för Greklands ekonomi. Bra, det måste sägas rent ut. Idag får euroländer låna pengar för att låna ut till Grekland. Det är knappast en hållbar politik. Vad som riskerar att ske är att skattebetalarna i olika länder nu tar allt större risker för att rädda den grekiska ekonomi som knappast kan räddas. Grekland kan använda de pengarna för att betala sina skulder till de storbanker som sitter på grekiska statspapper och som tar rejält betalt för att låna ut pengar till landet. Risken överförs från bankerna till skattebetalarna ännu en gång. Till sist lär det ändå sluta med att Grekland får ställa in betalningarna och det enda som har uppnåtts är att hela smällen får tas av skattebetalarna i olika länder medan bankerna kan räkna in vinsten. Så därför – inte en krona till Grekland.

Man kan förstås säga att Greklandskrisen ger oss EMU-kritiker rätt. Vi kan tacka oss själva för att vi var med och ordnade ett nej i folkomröstningen 2003. Krisen visar också hur utsatta skuldsatta länder kan bli i tider av ekonomisk oro. En annan slutsats för vänstern bör därför vara att det var bra att vi så kraftfullt bidrog till att amortera ner statsskulden när vi gjorde upp om budgeten med S och MP förr om åren. Det var inte alltid så populärt till vänster när det skedde, men idag kan vi se att det var rätt. Det är också en lärdom för framtiden. En vänsterregering bör spendera mer och ta in mer skatt för att få en kraftfullare och rättvisare politik. Den bör också bedriva en mer aktiv konjunkturpolitik. Men den kan inte långsiktigt öka statens upplåning.

Jag hoppas att ni har trevliga planer för fredagskvällen. Men om ni mot förmodan inte tänder grillen eller träffar goda vänner så kan ni se på Kunskapskanalen klockan 19.00 då jag medverkar i ett entimmes program om Carl Bildt som statsminister. Jag och statsvetaren Tommy Möller samtalar om hans bok om Bildt.