Vänstern kan bli EU-valets vinnare

Det ser bra ut för vänstern inför valet till EU-parlamentet. När de första mätningarna sammanställs i de olika EU-länderna så ser det ut som om vänstergruppen i EU-parlamentet kommer att växa rejält och kanske bli tredje störst. I länder som Spanien och Grekland kan antalet vänstermandat flerdubblas. I Nederländerna, Cypern, Irland och Grekland kan vänsterpartier bli större än socialdemokraterna. Det ser stabilt ut i Frankrike och Tyskland. I Danmark, Finland och Sverige ser det bättre ut än inför förra valet. Läs mer här i Flamman och på Europaportalen.

I några större länder som Storbritannien och Polen saknas starka vänsterkrafter. Men intressant nog har det börjat röra på sig på allvar i Italien. Den Italienska vänstern har under några år varit ett sorgebarn. Partier som PRC som kom ur det gamla kommunistpartiet har marginaliserats, delvis beroende på egna misstag. Det nya partiet SEL (Vänster, ekologi och frihet) med Nichi Vendola i spetsen såg länge intressant ut. Men de har haft svårt att lyfta och har närmat sig socialdemokratin politiskt. I ett land med så stolta vänstertraditioner har det saknats en ny kraft. Nu verkar det som om den kanske är på väg att uppstå.

Nu hämtar den italienska vänstern inspiration från Grekland och vänsterpartiet Syrizas hårda motstånd mot den katastrofala europolitiken som skapar arbetslöshet och fattigdom. Syriza leds av Alexis Tsipras som också är kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande för en rad europeiska vänsterpartier.

Inspirerad av den grekiska vänstern har listan ”Ett annat Europa med Tsipras” startat i Italien. I mätningar inför EU-valet får listan över 7 procents stöd trots att den är helt ny. Den angriper EU:s hårda antisociala åtstramningspolitik. Listan är redan aktiv på runt 150 orter, har möten över hela landet och samlar 17 000 personer i ett upprop. Bakom den står flera kända personligheter som Andrea Camilleri, som skrivit böckerna om kommisarie Montalbano och Barbara Spinelli, författare och journalist är dotter till Altiero Spinelli, mytomspunnen italiensk vänsterman och EU-politiker.
Listan kommer att ingå vänstergruppen GUE/NGL i EP, något som ytterligare stärker gruppens möjligheter att växa. Listan med kandidater är inte antagen ännu, men ska tydligen vara klar den 23 februari. För att få stå med på listan får man inte ha varit folkvald, eller ha innehaft politiska uppdrag det senaste decenniet. Tsipraslistan samarbetar varken med SEL eller PRC.

Kritiken mot EU:s centralstyre och europolitiken som räddar banker men river ner välfärden är stark runt om i EU. De större politiska grupperna högern, liberalerna och socialdemokrater har alla stått bakom den förda politiken. Därför tappar de stöd i många länder. Många har fruktat att rasistiska, nationalistiska och fascistiska partier därför ska bli de stora vinnarna i EU-valet. Men i en rad länder ser det istället ut som om en vänster som kritiserar den ekonomiska politiken, som försvarar fackliga rättigheter och en human flyktingpolitik kan gå fram. Det vore en betydligt bättre utveckling för EU och Europa.

 

En dag att fira – 10 år sedan vi vann

I Sundsvall Tidning och några andra tidningar.

Idag är det exakt tio år sedan en stor majoritet av de svenska väljarna röstade nej till euron i en folkomröstning. Det var en unik politisk händelse. De flesta ledande politiker och ledarsidor var på ja-sidan som hade obegränsat ekonomiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Vi som var på nej-sidan fick lita på vårt engagemang, mångas frivilliga arbete och goda argument. Det var Davids kamp mot Goliat, och David vann.

I dag vill många som förordade ett ja till euron glömma hela omröstningen. Euron har blivit en katastrof för miljoner européer. När olika länder påtvingas samma valutapolitik förvärrar det krisen och leder till ökad spekulation och instabilitet. EU vill centralstyra allt mer i eurokrisens spår. Demokratin urholkas när makten flyttar till Bryssel. Europolitiken påtvingar krisländer nedskärningar, privatiseringar och försämrad arbetsrätt. Banker får miljarder i stöd av skattebetalare som själva blir fattiga. EU-kommissionärer med fantasilöner sitter i Bryssel och kräver att spanska arbetare ska få sänkt lön.

Ja-sidan hade fel 2003, vi på nej-sidan har fått rätt. Det inser i dag en förkrossande majoritet av de svenska väljarna. Nej-sidans väljare fanns ofta långt från den politiska makten, i landsbygdskommuner, bland lågavlönade och i förorterna. De var klokare än makteliten. Men det blev ja-sidans företrädare som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som fick förvalta folkets nej. Det gjorde de illa. Trots det tydliga resultatet begärde Sverige aldrig något formellt undantag i EU:s fördrag från valutaunionen, vilket Danmark och Storbritannien har. Politiken med att ständigt överlåta mer makt till EU har fortsatt.

Även om vi i Sverige står fria från en misslyckad valutaunion så har vi ett ansvar för Europas framtid. Euron leder till att EU stegvis omvandlas till en statsbildning. Det är en utveckling som få i medlemsländerna önskar. I stället bör det öppnas en möjlighet för länder att lämna euron under ordnade former och att minska EU:s svällande makt. Många tvingas av krisen att emigrera från krisländerna. En del av dem hamnar i Sverige där de utnyttjas med låga löner och otrygga anställningsvillkor.

Vi vill ha ett solidariskt Europa där löntagare inte utnyttjas när de söker sig över gränserna. Alla som jobbar i Sverige har rätt till samma lön och kollektivavtal. Det kräver att EU sätter löntagarnas rättigheter främst och inför ett socialt protokoll som skyddar löntagarna. Nej-sidans seger 14 september 2003 var en seger för demokratin. Det var ett tydligt budskap om att majoriteten vill se en gräns för EU:s makt över oss. Det är hög tid att börja lyssna på den majoriteten.

Vacker vårkväll i norr

vårDet är en magiskt vacker vårkväll i Västerbotten med strålande sol, stilla vatten och fågelsång. Bättre avkoppling finns inte efter intensiva arbetsdagar där söndagens partiledardebatt i Agenda var en kulmen.

Igår hade jag två andra debatter. En om EU på europahuset och en i studio ett om glesbygdsfrågor med Eskil Erlandsson.

Efter hektiska dagar var det extra skönt att ta nattåget norrut hem till Umeå. Idag har jag varit och besökt ett fackmöte för den nybildade SEKO-klubben vid Norrtåg. Det var imponerande att se unga fackliga aktivister driva frågor om arbetsmiljö och fasta jobb. Själv talade jag mest om hur järnvägen kan utvecklas istället för att privatiseras och om en starkare arbetsrätt.

Jag hann med och träffa elever vid Vindelns folkhögskola som hade många bra frågor innan dagens höjdpunkt, ett besök på Midgårdsskolan. Där hade skolans jämställdhetsgrupp bjudit in mig. Uppåt 100 elever stannde kvar efter skolan slut för att diskutera feminism. Verkligen kul.

Imorgon blir det ett möte på universitetet med VSF 12.15 på Humanisthuset. Alla är välkomna, studenter eller ej. VSF vann nyligen vårvalet och blev störst på Umeå universitet. Imorgon eftermiddag bär det av till Fränsta för att träffa de strejkande vid Peak Partners. Det är ett riktigt skräpföretag som hellre sparkar alla anställda på orten än att ge dem kollektivavtal och anständiga villkor. Läs mer här.

Dagens lästips handlar om den tyska vänsterns frontfigur Oskar Lafontaine som nu vill avveckla euron. Europas vänster blir allt mer EU-kritisk. Gott så.

EU, finanskapitalets springpojkar

Holländaren Jeroen Dijsselbloem är en av Europas mäktigaste män. Han borde i alla fall vara det som ordförande i EU:s eurogrupp. Det är där EU:s krispolitik mejslas fram. När cypriotiska sparare ska blåsas på sina besparingar, när spanska kollektivavtal ska sättas ur spel, när irländska apotek ska privatiseras eller när grekiska offentliganställda ska plågas en vända till så är det med eurogruppen de utsatta länderna ska förhandla och från dem som de ska motta diktaten. De är eurogruppen som utdelar de hett eftertraktade nödlån som ska förhindra, eller i alla fall skjuta upp, den ekonomiska kollapsen. Nödlånen brukar sedan snabbt slussas vidare till krisande banker, rakt förbi näsan på de medborgarna som sedan förväntas att betala tillbaks lånen.

På presskonferenserna pratar Dijsselbloem bra engelska och hans dyra kostymer ser perfekta och smarta ut. Det utstrålar makt. Det är långt ifrån förtvivlan hos spanska pensionärer som har förlorat allt eller unga fattiga portugiser vars enda framtidshopp är att utvandra. Men den väl uttänkta bilden av makt är falsk, rakt igenom förljugen. Häromveckan blev det alldeles tydligt. Ibland är det som om föreställningen stannar upp och bilden krackelerar. Kejsaren är alldeles naken och inser det plötsligt själv. Där stod Dijsselbloem och var helt maktlös. Hur kunde det bli så, vad hade han gjort?

Finansminister Dijsselbloem från Nederländerna hade plötsligt sagt det som borde vara självklart. Att de ägare av banker och de finansspekulanter som har försatt oss i krisen borde ta ansvar. Han dristade sig till att säga att bankernas ägare och bankernas finansiärer borde betala sina förluster själva. Det var som att festen på börserna och förväntningarna framför spekulanternas blinkande skärmar plötsligt ersattes av tvivel och stillhet. Vad hade han sagt? Hur hade han vågat?

Det var ett sanningens ögonblick. Inom minuter började börskurserna dala och bankaktierna åka kana utför. Paniken låg om hörnet. Var festen slut? Man kan tänka sig hur samma panik spred sig i EU:s institutioner. Skulle bubblan brista nu? Så vad gjorde den mäktige Dijsselbloem? Han backade och tog tillbaka det han nyss hade sagt. Nytt budskap, bankerna behöver inte betala. Även i fortsättningen ska finanskrisens gyllene regel gälla, vinsterna förblir privata, förlusterna kan göras offentliga. Det var en klarsignal till fortsatt oansvarig spekulation. Även i framöver ska skattebetalare och sparare få betala för bankernas kris och finansmarknadens misstag. Marknadsekonomi gäller inte finanssektorn.

Om någon tvivlat så stod det plötsligt helt klart. EU:s makthavare är finansmarkandens springpojkar. Inte mer än så. EU-eliten släppte loss den fria marknaden och den fria kapitalspekulationen över gränserna. Statliga kontroller och restriktioner plockades bort. Sedan skapade de ett missfoster till valutaunion. Nu får de officiellt bekräfta sin egen maktlöshet. Minns ni retoriken om EU som en motvikt till det fria kapitalet? Det var socialdemokrater som Jeroen Dijsselbloem som brukade säga sånt. De skrattar nog gott åt det på bankernas högkvarter. Men bland Europas miljoner fattiga och arbetslösa skrattar man inte. Där betalas priset för EU:s politik varje dag.

 

 

EU:s orimliga krav på Cypern

Den ekonomiska krisen på Cypern är akut och landet behöver hjälp från omvärlden. I centrum står de cypriotiska bankerna som har gjort stora förluster. Landet har smittats hårt av krisen i Grekland och förlusterna på grekiska obligationer. Eurokrisen skördar ännu ett offer.

Den cypriotiska ekonomin är förhållandevis liten. Men EU:s sätt att hantera krisen har fördjupat problemen, skapat en svår inhemsk politisk kris och risk för att problemen på Cypern sprider sig. Redan har en bankrusning utlösts och risken finns att landets ekonomi kollapsar.

EU kräver att en stor del av krisens kostnad ska betalas av de som har sparande i cypriotiska banker. Det gäller även sparande som ska omfattas av EU:s insättningsgaranti. Det är en mycket farlig och helt orimlig politik. Varför?

1) Det rimliga är att bankernas förluster i första hand betalas av bankernas ägare, i andra hand av bankernas fordringsägare dvs de som har lånat ut till bankerna. Om detta inte räcker måste staten ta över och nationalisera banken. Problemet med att bankägare och de som har lånat ut pengar till banker går fria är något av eurokrisens kärna. Spekulanter och bankkapital undantas från marknadsekonomin och deras förluster vältras över på skattebetalarna. Det är den egentliga innebörden av EU:s krispolitik.

2) Om invånare i Cypern och andra EU-länder inte kan lita på att deras besparingar är säkra i enlighet med vad som har utlovats så riskerar man bankrusningar och snabba kollapser av banker. Detta är en mycket farlig utveckling.

EU:s agerande är helt orimligt. Det visar att eurokrisen bara skjuts framåt och att Finansmarknaden ”schasar unionens hjälplösa politiker framför sig som en skock panikslagna höns” som Hans Magnus Enzenberger har uttryckt det.

Hur skulle då en annan politik se ut?

Låt bankernas ägare och spekulanter bära krisen kostnader. Reglera finanssektorn. Inför en bankdelningslag så att spekulation skiljs från bankverksamhet. Inför en skatt på finansiella transaktioner. Öppna en ordnad väg för krisländer att lämna euron. Skriv ner skulder som alla inser inte kan betalas. Genomför en politik för gröna investeringar istället för misslyckade åtstramningar.

Men istället för att ändra kurs så omvandlar EU eurokrisen till en social katastrof för miljoner människor.

läs mer i SvD och DN

 

 

Det mjuka monstret Bryssel

det mjuka monstret

Hans Magnus Enzenbergers lilla bok Det mjuka monstret Bryssel har legat på mitt nattduksbord länge utan att bli läst. Igår klämde jag den på väg upp till Kiruna. Det är en mycket bra bok trots få sidor. Elegant skriven, kunnig, dräpande ironisk och samtidigt mycket allvarlig. Enzenberger, som sympatiserar med EU:s grundtankar, kommer med en fullständigt förgörande kritik av vart unionen är på väg.

Enzenberger går rakt på EU:s svaga punkt, bristen på demokrati. Mer makt åt EU innebär mindre demokrati och att besluten förs över till anonyma byråkrater som är besatta av tanken att allt blir bättre om de, inte de folkvalda i medlemsländerna, bestämmer om stort och smått.

Han beskriver hur EU har släppt lös finansmarknaderna och hur eurons konstruktionsfel har skapat en kris som EU inte klarar av att hantera. Finansmarknaden ”schasar unionens hjälplösa politiker framför sig som en skock panikslagna höns”.

Enzenbergers bok vimlar av eleganta formuleringar och referenser. Han går till hårt angrepp på den enfaldiga tanken att det inte finns något alternativ till dagens EU. Hur kan man omyndigförklara demokratin i Europas länder på det sättet? Han påpekar det orimliga i att EU:s vänner försöker lägga beslag på själva ordet Europa. EU:s kritiker fördöms som antieuropéer som därmed inte är värda att lyssna på och HME påminner om andra tider då samhällskritiker fördömdes som antiamerikanska i 50-talets USA eller som antisovjetiska när de kritiserade diktaturen i Moskva.

Som så riktigt skrivs i en av bokens sista meningar: ”Visserligen ligger Bryssel i Europa, men Europa ligger inte i Bryssel”.