Zdruzena Levica

Jag vaknar av att jag får ett sms. Det är min pressekreterare som hör av sig. TT vill göra en intervju om EUs planer på att sätta in militär för att hindra flyktingströmmen över Medelhavet genom att förstöra smugglarnas båtar. Det är planer som har fått tydlig kritik från FN och en insats som skulle sakna FN-mandat. Jag drar undan gardinerna på mitt hotellrum och ser ut över Ljubljana när jag svarar. När jag kom igår vid midnatt var det mörkt, nu ser jag hur vackert staden ligger med de snötäckta alperna i fjärran.

I hotellets matsal sitter turister och amerikanska soldater i uniform, Slovenien är Natomedlem. Efter frukost går in mot gamla stan och ställer mig i morgonsolen på ett litet torg med stora kastanjer när jag talar med TT. Jag pratar om risken att flyktingar hamnar i skottlinjen, om bristen på lagliga vägar till EU för asylsökanden och om att flyktingkrisen inte har en militär lösning.

Efter intervjun får jag en ledig stund. Jag vandrar runt i Ljubljana, upptäcker kaféer och marknader. Det grönskar överallt och jag går upp mot borgen med en kaffe i handen. Jag är svag för de historiska gamla städerna i Centraleuropa. Jag möter min riksdagskollega Jens Holm på ett av torgen. Vi är här för att möta den slovenska vänster som har vuxit fram på bara och blivit en kraft att räkna med på bara något år.

Vi möter företrädare för Zdruzena Levica, den förenade vänstern, i Sloveniens parlament. Först bjuds vi på en rundtur. Kvinnan som guidar oss lutar mer åt höger, och när en stor fresk över landets historia visas upp så är det uppenbart att synen på historien skiljer sig beroende på politisk uppfattning. Slovenien och det mesta av Jugoslavien befriades av kommunistiska partisaner i ett grymt krig mot de tyska ockupanterna under det andra världskriget. Jugoslavien gick en annan väg än de länder som dominerades av Sovjet. Jugoslavien var inte en demokrati, samtidigt var landet mer öppet mot omvärlden än andra kommuniststyrda länder. Den jugoslaviska ledaren Tito bröt med Stalin redan 1948. I Jugoslavien var det direkt arbetarstyre i företagen och alliansfrihet som styrde politiken, inte statligt centralstyre och order från Moskva. Även om de ledande företrädarna för dagens vänster knappt var födda när Slovenien blev självständigt 1991 så är det uppenbart att de har en helt annan bild än den officiella av de privatiseringar, Natomedlemskap och anpassning till EU som blev Sloveniens väg efter självständigheten.

fresk Detalj ur fresken i Sloveniens parlament.

Länge sågs Slovenien som en mönsterstat i omvandlingen. Landet bröt sig loss från det sönderfallande Jugoslavien snabbt och utan större våldsamheter. Slovenien gick med i EU, anslöts till euron och Nato. De arbetarstyrda och folkägda företagen privatiserades av staten, trots att staten inte var deras ägare. Den ekonomiska utvecklingen var stark i flera år. Men den byggde till stor del på lån och skuldsättning. När finanskrisen slog till brast bubblan även i Slovenien. Precis som i andra krisländer i EU som Irland, Grekland och Spanien, så fick skattebetalarna ta notan för bankernas och kapitalägarnas hybris, eurons misslyckande och finansiell spekulation. Skattebetalarna fick pumpa in 40 miljarder i bankerna och ta över deras dåliga lån. Det är enorma summor för ett land med två miljoner invånare och svag ekonomi. Arbetslösheten steg och inkomsterna föll medan välfärden skars ner. Allra hårdast drabbades de unga. På Ljubljanas gator samlades stora demonstrationer mot högerpolitiken. De möttes av vattenkanoner och kravallpolis. Där föddes Sloveniens nya vänster. Bland unga under 30 är vänstern idag det populäraste partiet. Kritiken mot Euron och högerpolitiken är hård i den generation som fick betala notan. Likheten är slående mellan utvecklingen i Slovenien och andra krisländer i EU. Ur de sociala rörelserna och protesterna växer en ny vänster fram.

Zdruzena Levica är en allians av tre vänsterpartier som bildades i mars 2014 på ett möte med ungefär 500 deltagare. Syrizas Alexis Tsipras var en av de inbjudna talarna. Partierna som ingår i koalitionen är TRS (ekosocialisterna för en hållbar utveckling), IDS (Initiativet för demokratisk socialism) och DSD (Demokratiska arbetarpartiet). Mest drivande är en ny generation socialister som var studenter under protesterna. Bara efter någon månad ställde alliansen upp i val för första gången. Deras ordförande Luka Mesec, nu 27 år gammal, hann inte ens avsluta sina studier innan han kastades ut i valdebatter i TV och intervjuer i de slovenska tidningarna. På några veckor blev han politisk kändis genom sin raka vänsterpolitik. Vänstern växte snabbt och kom in i parlamentet med omkring sex procent av rösterna. Idag skulle de få mellan 15 och 18 procent av rösterna. De är på väg att växa förbi de slovenska socialdemokraterna. I flera av EUs krisländer har socialdemokratiska partier slutit upp bakom privatiseringar, euron och att rädda bankernas ägare istället för välfärden. I länder som Grekland, Irland och Nederländerna är vänsterpartier idag större än socialdemokraterna. I Spanien utmanas socialdemokratiska PSOE av det nya partiet Podemos. I EU föds en ny vänster. I Slovenien har den nya vänstern fullt upp med att organisera folk och starta nya lokalavdelningar.

LukaLuka Mesec

Vi pratar med varandra i flera timmar runt ett mötesbord. Zdruzena Levica är opposition både i parlamentet och på gatorna. Ibland krävs en kvalificerad majoritet för att kunna ta beslut i parlamentet, det ger vänstern ett visst parlamentariskt inflytande. Bland de framgångar som man har haft under sitt första år i parlamentet finns ett slovenskt erkännande av Palestina och ett beslut om att tillåta samkönade äktenskap. Men viktigast för partiet är att arbeta för välfärd och mot privatiseringar. Välfärden i Slovenien är faktiskt mindre privatiserad än den svenska. Just nu står striden om ifall det statliga telekombolaget Telekom Slovenije ska säljas ut.

Vi pratar om krisen i Grekland. Både jag och Luka var på plats när Syriza vann valet. EU kräver att Grekland ska fortsätta den högerpolitik som skapade fattigdom och massarbetslöshet. Grekland kan inte bära det berg av skulder som krisen, låga skatteintäkter och stödet till bankerna har skapat. Euron spär på bekymren.

-Om Grekland tvingas lämna euron kanske vi också kan göra det, säger Luka.

EU står inte högt i kurs i Slovenien eller i grannlandet Kroatien som ännu mer präglas av ekonomisk tillbakagång och massarbetslöshet. Även i Kroatien formeras en ny vänster, rörelsen Zivi Zid försöker förhindra vräkningar i skuldkrisens spår.

Vi äter lunch tillsammans med flera av parlamentsledamöterna som berättar om hur de olika partierna i alliansen blir allt mer sammansvetsade. Innan vi skiljs åt bjuder vi Sloveniens vänster till Sverige. Vi dricker kaffe under stora träd på ett jazzkafé. Bakom jazzcaféet ligger Sloveniens museum för modern konst. Där pågår en utställningen ”Från Kapitalet till kapital – Sloveniens tio sista år i Jugoslavien”. Det är lite av en sinnebild av landets vägval idag; ska allt släppas fritt för marknaden eller vill man bygga upp en egen modell?

 

 

 

Vill högern begripa vänstern?

Det kan vara bekvämt att ha fördomar. Hur enkelt är det inte att avfärda en politisk åsikt utan att behöva fundera över argumenten i sak?

 

Det har slagit mig flera gånger de gångna veckorna i debatten om valet i Grekland och den nya vänstervågen i EU. Högerns debattörer har i högt tonläge avfärdat vänstern med guilt by association och en världsbild från det kalla kriget. Kanske har de varit så säkra på att vänstern var besegrad att de inte har tyckt sig behöva begripa den. Nu när vänstern växer i styrka i EU försöker högern bemöta en motståndare som inte finns – utom i deras egna föreställningar. När jag läser den svenska högerns texter om Grekland så beskriver de något helt annat än det land och den vänster som jag har mött i Aten

 

I Grekland, Spanien och Irland är vänsterpartier idag störst i val eller opinionsmätningar. Syriza, Podemos och Sinn Fein är sinsemellan mycket olika rörelser med olika bakgrund, men de har några viktiga saker gemensamt. De motsätter sig åtstramningarna och EU-diktaten som har räddat banker men offrat välfärd och arbetstillfällen i deras länder. Även i andra länder runt om i EU som Nederländerna och Danmark har vänstern växt. I Belgien och Italien utmanas europolitiken av fackliga protester.

 

I flera länder där socialdemokratin har slutit upp bakom EU:s högerpolitik som Finland, Grekland, Irland och Nederländerna har den fått betala ett högt pris. En socialdemokrati som inte längre formulerar en alternativ ekonomisk politik får det svårt. Här finns en avgörande skillnad mot den nya vänstern som faktiskt bedriver vänsterpolitik. När EU:s extrema åtstramningar har misslyckats är det vänstern som står för en alternativ politik med jämlikhet, stimulanser och investeringar, närmast en form av keynesiansk ekonomisk politik.

 

På ett sätt kan jag förstå att läget är besvärligt för högerns debattörer. En ärlig analys av grunden för den nya vänsterns framväxt skulle kunna leda till en smärtsam självkritik.

 

Den ekonomiska krisen i länder som Spanien, Grekland och Irland har skapats av högerns idéer och partier. Högerpartierna har inte bara fört länderna in i krisen, de har också ofta varit djupt korrupta. Ibland har även socialdemokrater fört högerns politik. Tanken var att extrem åtstramning, privatiseringar och otrygg arbetsrätt skulle vara vägen ur krisen. Den politiken har varit en social katastrof som skapat fattigdom, massarbetslöshet och omfattande emigration. Faktum är att den också är ett nationalekonomiskt misslyckande med negativ tillväxt, brist på investeringar och ökande offentlig skuldsättning. Man kan jämföra med USA som valde att stimulera ekonomin för att komma ur krisen.

 

Högerns debattörer moraliserar gärna över greker och spanjorer för att de inte kan betala ländernas skulder. Men högern bryr sig aldrig om att bankerna fick vältra över sina förluster på skattebetalarna i samband med finanskrisen. EU:s politik har fokuserat på att rädda bankerna och offra välfärden och framtiden för de unga. Här finns högerns blinda fläck, man förmår inte kräva ansvar av de som faktiskt har skapat krisen. Inte heller vill man inse att euron är en dysfunktionell valuta som har förstärkt obalanserna. Att folk inte tror på ett EU som påtvingar dem denna politik är inte mycket att bli förvånad över.

 

Vänstern är den enda kraft som formulerar en alternativ politik till krisen. Därför växer vänstern. Men det är inte de få kvarvarande kommunistpartierna i syd som förmår fånga upp motståndet, det är en ny typ av vänster. Det är påfallande att det alternativ som formuleras snarast handlar om försvar av grundläggande sociala rättigheter, stimulanspolitik och att man vägrar acceptera den snabbt ökande ojämlikheten i samhället. I länder där vänstern växer minskar utrymmet för rasistiska och nationalistiska partier.

 

Om högern vill begripa vem dess motståndare så måste de nog både läsa på och tänka efter.

När vänster blir höger i EU

Efter valet till EU-parlamentet vidtar en period av förhandlingar, eller mygel om man ska vara lite hård. Partier ska välja partigrupper, ny talman ska utses i EU-parlamentet och, mest prestigefyllt av allt, en ny ordförande i EU-kommissionen ska utses.

Det som före valet såg ut som en hård strid mellan vänster och höger blir efter valet vanligen förhandlingar mellan socialdemokraternas (med S och Fi från Sverige) och högerns (med M och KD) partigrupper i Bryssel. De brukar dela på makten utan större problem. Så även denna gång. Skillnaden mellan grupperna är inte så stor som man kan tro. I 92 % av voteringarna röstar de likadant. Tillsammans med den liberala gruppen driver de på för att EU, och EU-parlamentet, ska få mer makt. Den federalistiska överideologin är en viktig förklaring till att de agerar så lika i EU-parlamentet. Tillsammans tar de steg efter steg mot en EU-stat.

Snabbt har de två stora grupperna enats om att dela på uppdraget som talman i parlamentet. Första halvan av perioden till socialdemokraterna, andra halvan till högern. Men bägge gruppernas ledamöter ska rösta på varandras kandidater, så ser dealen ut. Men de blir inte outmanade. Denna gång ställer vänstergruppen upp Pablo Iglesias från det spanska vänsterpartiet Podemos som motkandidat. Podemos är bildat ur rörelsen mot Eurpolitikens katastrofala nedskärningar i Spanien. Så mot de stora grupeprnas konsensus om en politik som river ner välfärden och centraliserar mer makt till EU står en kandidat som verkligen symboliserar motståndet mot samma politik. Iglesias kommer förstås inte att bli vald, men det är en politiskt viktig makering av motståndet mot den EU-politik som räddar banker men river välfärden.

Allt tyder på att Jean-Claude Juncker, kristdemokrat från Luxemburg, blir nästa ordförande för EU-kommissionen. Han är högerman, EU-federalist och en av arkitekterna bakom europolitiken. Han är Merkels man för posten. Sannolikt kommer såväl socialdemokrater som högern att rösta för Juncker när EU-parlamentet ska rösta om posten om någon vecka. I EU-nämnden vek de svenska socialdemokraterna ner sig och lät den svenska regeringen stödja Juncker trots att S hade kunnat stoppa det.

Det finns en dragkamp mellan medlemsländerna och EU-parlamentet om makten att tillsätta EU-kommissionens ordförande. Kommissionens ordförande är en mäktig superbyråkrat, formellt förbjuden att ta instruktioner från folkvalda. EU-federalisterna vill omvandla posten till en sorts president för EU. Därför har det gjort ett stort nummer av att de olika partigrupperna nominerade kandidater för posten inför valet till EU-parlamentet. Något som merparten av EUs väljare var lyckligt ovetande om. Nu används det som argument för att Juncker ska väljas eftersom högern som vanligt blev största grupp i EU-parlamentet.

Det finns till och med de som hävdar att ledamöter på vänsterkanten borde rösta för Juncker eftersom högern blev störst i EU-valet. Det visar på de helt bisarra effekterna av ett politiskt system där det är så viktigt att omvandla EU till en stat att konflikten mellan höger och vänster suddas ut.

 

Några tankar om EU-valet

Dammet har lagt sig efter valet till EU-parlamentet och ett delvis nytt politiskt landskap kan skönjas i den Europeiska unionen. För vänstern i EU var valet en efterlängtad framgång. I länder där vänstern har varit ledande i motståndet till europolitiken, nedskärningar och privatiseringar så växer den. Särskilt tydligt är det i länder som Grekland där Syriza blev största parti, i Spanien där den nya vänstern Podemos och den gamla i förenade vänstern går fram kraftigt och på Irland där Sinn Fein växer rejält. Vänstergruppen i EU-parlamentet förstärks också med en ny ledamot efter ett fint vänsterval i Finland, fler holländare och ledamöter från Tsipraslistan som åter har samlat italiensk vänster. Dogmatikerna i grekiska KKE lämnar gruppen vilket är mycket välkommet, partiet hör nog bäst hemma på ett museum och har varit en belastning för vänstern i EU. Några smolk i vänsterns glädjebägare finns dock. Den franska vänstern gör ett svagt val trots socialisternas kris. Vänsterpartier kunde ha tagit mandat även i Belgien, Kroatien, Slovenien och Lettland. Men trots detta är det dominerande intrycket att vänstern i EU växer och blir mer relevant. Det blir både en starkare och en modernare vänstergrupp i Bryssel. Den enda grupp som med trovärdighet har motsatt sig en ekonomisk politik som ökar arbetslösheten och fattigdomen. Det är en röst som kommer att behövas ännu mer de kommande åren. I frågor om kvinnors rättigheter, flyktingpolitik, klimat och arbetsrätten kommer vänstern i EU att vara en pålitlig pådrivare för progressiv politik. Moderna vänsterpartier som liknar de nordiska kommer att kunna dominera gruppens arbete i de flesta frågor.

Samtidigt kommer knappast maktbalansen inom EU att ändras i grunden. Initiativet ligger fortfarande hos byråkraterna i EU-kommissionen och hos Merkel i Tyskland. Politiken med åtstramningar och centralism för att hantera eurons kris hotas inte i grunden. I EU-parlamentet bygger denna politik på en faktisk allians mellan socialdemokrater och höger vars partigrupper röstar lika i omkring 92 % av alla voteringar. De är grunden också överens om den restriktiva flyktingpolitiken, euron och marknadstänkandet.

De högerextrema partierna gör bra val på flera håll. Men bilden är inte entydig. Många med mig hade nog trott att Sannfinländarna och Wilders parti i Nederländerna skulle göra betydligt bättre resultat. Men på många håll gör de högerextrema enorma inbrytningar i väljarkåren. Nationella Fronten i Frankrike, UKIP i Storbritannien och Danskt Folkeparti gör succéval och seglar förbi gamla etablerade maktpartier. Nazister från Grekland och fascister från Ungern kommer att göra sällskap med rasister från Österrike och Sverige i EUs parlament. Vi kommer att få använda tid och tankekraft många år framöver för att vinna över de högerextrema.

I Sverige möttes Sverigedemokraterna valmöten med en hoppfull antirasistisk mobilisering. Där SD:s företrädare talade var det oftast fler som kom för att vända dem ryggen än för att lyssna. Trots det gjorde partiet en stor valframgång. Ska vi lyckas bättre nästa gång måste vi göra mer än att vända rasisterna ryggen. Vi måste bättre förstå och förändra de grundläggande faktorerna för deras framgång. Vi måste göra våra frågor och vår beskrivning av verkligheten dominerande i debatten med deras väljare. Här finns mycket att göra.

Ofta möts de högerextremas framgång med ett moraliserande över deras väljare som jag tror är farligt. ”Eliten” i de stora städerna uttrycker sitt främlingskap och ibland sitt öppna förakt inför de som har röstat på rasisterna. Det tror jag mest förstärker jordmånen för partier som Sverigedemokraterna som gillar rollen som obekväma ”sanningssägare” och antietablissemang. Särskilt kontraproduktivt blir det när kritik mot EU likställs med inskränkthet och främlingsrädsla, när välutbildade i storstäder sätts mot lågutbildade på landet och när människors upplevelse av otrygghet och orättvisor inte tas på allvar. Det är områden där vänstern istället bör försöka kliva in i debatten och på allvar plädera för verkliga lösningar där de högerextrema saknar dem. Vänstern bör visa hur rasisterna förvärrar situationen för just de människor de säger sig måna om. De tre nämnda områdena kan vara exempel på det.

I flera länder lyckades vänstern kanalisera kritiken mot EU. På andra håll hade EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. När högerextrema partier försöker profitera på berättigad kritik mot EU får vänstern inte backa ner. Då blir det viktigare än någonsin att formulera en radikal och konstruktiv kritik av EU. EU har bidragit till en enorm social kris, angriper löntagarnas rättigheter och präglas av kapitalets intressen. En vänster som förmår förnya och leda kritiken mot det projektet lämnar mindre utrymme åt nationalister och rasister.

I Sverige liksom i många andra länder får rasisterna många röster bland låginkomsttagare på landsbygden och i mindre orter. Många av deras väljare har lägre utbildning och inkomster. De befinner sig ofta långt från makten och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där det bara är storstaden som gäller i den mediala bilden. Där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar ofta måste flytta för att få utbildning och arbete. Reportage från den svenska landsbygden känns nästan som utrikesrapportering även i svenska medier. Vänstern måste kunna uttrycka denna orättvisa som många upplever på landsbygd, i bruksorter och i förorter. Vänstern måste ha ett program och en rörelse för att ge lika möjligheter till människor oavsett var man bor.

Otryggheten dominerar många svenskars liv. Ett besked om sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och utsatt. De otrygga jobben, den ständiga utbytbarheten, är vardagen för allt fler. Samtidigt växer inkomstklyftor och det blir allt mer upp till var och en att klara barnens utbildning eller mammas äldreomsorg. Där måste vänstern kliva in och sätta klass och kön före rasisternas beskrivning av problemens orsak.

Om vänstern förmår besvara och ta över de frågor som rasisterna bygger sina framgångar på så ser framtiden så mycket bättre ut för Europa.

 

 

 

 

Samma viktiga frågor i båda valen

Skriver i dagens VK.

Egentligen är det ganska lätt. Både EU-valet och riksdagsvalet handlar om höger eller vänster, om ökade orättvisor eller jämställdhet. Varken Sverige eller Europa ska styras av girighet och jakten på pengar. Det handlar om vinster i välfärden, jämställdhet och trygga jobb. Ett samhälle där vi bryr oss om varandra är ett bättre samhälle.

Nyligen presenterade Vänsterpartiet valplattformen till riksdagsvalet. Samtidigt drar nu valrörelsen i gång inför EU-valet. För oss är det tydligt att det är samma frågor som avgör i båda valen. Vinster i välfärden, jämställdhet och trygga jobb är viktiga i riksdagsvalet – men de är lika viktiga i EU-valet.

I Vänsterpartiets valplattform är vinster i välfärden den centrala frågan. Välfärden ska finnas till för alla de som behöver den, inte för några riskkapitalister att tjäna pengar på. Därför finns det skäll att sätta stopp för vinstuttag från skola, vård och äldreomsorg.

Gärna personalkooperativ, ideella stiftelser eller företag utan vinstintressen, men de ska inte få plocka ut vinster.

Men frågan om vinster i välfärden gör det också viktigt att rösta i EU-valet.

Just nu förhandlar EU och USA om ett frihandelsavtal som kan ge företag rätt att stämma Sverige om våra demokratiska beslut gör deras vinst mindre. Det skulle kunna ge det amerikanska riskkapitalbolaget som äger Carema en möjlighet att stämma Sverige om riksdagen förbjuder vinster i välfärden.

Eftersom EU-parlamentet ska besluta om avtalet är det avgörande hur väljarna röstar i EU-valet.

För Vänsterpartiet är det självklart att Sverige själva ska få avgöra frågan om vinster i välfärden. Varken EU eller riskkapitalbolagen ska kunna bestämma över det.

På område efter område i valplattformen till riksdagsvalet finns förslag för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män.

Kvinnojourerna måste få ett ordentligt statligt stöd till det viktiga arbete de utför. Rätt till heltid måste införas, en viktig jämställdhetsfråga eftersom det framför allt är kvinnor som tvingas arbeta deltid. Vänsterpartiet satsar på att höja lönerna i lågavlönade kvinnodominerade yrken.

Även i EU står jämställdhetsfrågorna i centrum. När konservativa och högerextrema partier växer behövs röster som står upp och försvarar kvinnors rättigheter. Aborträtt, trafficking och mäns våld mot kvinnor är områden där V gör skillnad.

Ett tredje område som blir viktigt både i riksdagsval och EU-val är frågan om trygga jobb. Man ska inte behöva ha visstidsanställning år efter år på samma arbetsplats utan att få fast tjänst. Ingen ska sparkas och ersättas med bemanningsföretag.

Alla som arbetar i Sverige ska ha schysta villkor och omfattas av svenska kollektivavtal, oavsett om man kommer från Eslöv eller Estland. Men för att få en ordentlig arbetsrätt och trygga jobb måste vi driva det både i riksdagen och i Bryssel. EU ska inte pressa på oss försämrade villkor och lönedumpning.

Egentligen är det ganska lätt. Både EU-valet och riksdagsvalet handlar om höger eller vänster, om ökade orättvisor eller jämställdhet. Varken Sverige eller Europa ska styras av girighet och jakten på pengar. Ett samhälle där vi bryr oss om varandra är ett bättre samhälle.

EU räddade bankerna – men inte Grekland

Den grekiska ekonomin varken växer eller krymper, den har kollapsat. Så beskrev Financial Times läget för Grekland nyligen. Läget är nattsvart med fattigdom och enorm arbetslöshet, fler än 60 procent av landets unga saknar arbete. Den grekiska statsskulden är över 170 procent av BNP och kostnaderna för räntor på skulden är enorma. Större än vad någon realistisk bedömare tror att landet kan klara av. Samtidigt går den grekiska statsbudgeten nu med ett litet överskott, om man räknar bort kostnaden för räntor på landets lån. Ett gyllene tillfälle för landet att ställa in betalningarna och lämna euron menade skribenten på FT. Då skulle ekonomin kunna ta fart och statsskulden skulle kunna förhandlas om.

Det enda som EUs krispolitik har räddat är bankerna och euron. Den sociala krisen fortsätter. Det grekiska exemplet är tydligt. Nu ägs merparten av den grekiska skulden av andra euroländer. De privata långivarna har hunnit dra sig ur. För Tyskland och Frankrike har det varit avgörande av eurons krisländer fortsatte betala räntor och inte ställde in betalningarna. Det var till stor del tyska och franska banker som hade lånat ut pengarna. Nu har skulden tagits över av euroländerna och skjutits på framtiden. Finanskrisens överordnande logik har än en gång slagits fast, bankernas vinster är privata, deras skulder socialiseras. Lärdomen för finanssektorn är tyvärr att de inte måste ta ansvar för sina egna handlingar. Priset betalas av euroländernas skattebetalare och inte minst av Grekland.

Förslag om omförhandling och nedskrivning av Greklands, och andra krisländers, skulder brukar bemötas med moraliska argument av typen att de ”måste göra rätt för sig” och att de har ”levt över sina tillgångar”. Det kan man ju tycka, samtidigt som det inte ändrar det grundläggande faktum att Grekland inte lär kunna betala sina skulder oavsett vilka moraliska aspekter man lägger på det. Istället fastnar landet i långvarig misär och stagnation, vem vinner på det? Dessutom vore det mer rimligt att rikta sin indignation mot att finansmarknaden tillåts vräka över de astronomiska kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarna.

Historien saknar inte exempel inställda betalningar och omförhandlade skulder. Londonkonferensen 1953 är ett bortglömt exempel som borde vara intressant i dagens debatt. Under konferensen skrevs Västtysklands statsskuld ner. Skulden var betydligt lägra än dagens grekiska skuld. En rad västländer stod för notan, bland dem Sverige och Grekland. Det kan vara värt att minnas idag. Västtyskland hade ekonomiska problem, västländerna hade intresse av ett stabilt land som återhämtade sig ekonomiskt. Ingen ville göra om misstaget med Versaillesfredens hårda villkor som hade upplevts som förnedrande i Tyskland och bidragit till landets extrema politiska utveckling under mellankrigstiden. Även detta kan vara värt att minnas med tanke på situationen i dagens Grekland.

Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är bara när och hur det sker. Landet skulle må bra av en egen valuta och växelkurs. Dagens politik dömer grekerna till långvarig fattigdom och social instabilitet. Vad kommer det att innebära för EU och Europa? Vilken sorts EU får vi om krisländerna hålls i långvarig fattigdom medan länderna i norr utvecklas ekonomiskt? Vad sker om EU fortsätter rädda banker men offrar folk? Vad kommer att ske med framtidstron, migrationen och den sociala oron? Vad kommer att ske med samarbetet mellan Europas länder?

Även detta borde debatteras inför valet till EUs parlament den 25 maj.

 

 

 

 

 

EU:s handelsavtal med USA hotar en vinstfri välfärd

Malin Björk och jag skriver i Expressen om handelsavtalet mellan EU och USA som vill sätta företags vinstintresse över demokratin

Ska företags vinstintressen vara viktigare än demokratiska beslut? Ska  företag kunna hindra oss att skärpa miljökrav eller ta bort vinsterna i  välfärden bara för att det ger dem mindre vinst? Frågorna kan tyckas  vara absurda.

Men om det föreslagna handelsavtalet mellan Europeiska unionen och USA blir av kan det ge företag rätten att överklaga demokratiska beslut som minskar deras vinster. Det här kommer att bli en stor fråga i EU-valet. Vänsterpartiet vill få bort de privata vinsterna i välfärden, oavsett om besluten sker här eller i Bryssel.

KKR är ett av det mest kända och aggressiva riskkapitalbolagen i USA. Deras ägare har blivit stormrika på att sälja och köpa företag. De äger det svenska vårdbolaget Vardaga, de som tidigare hette Carema men som bytte namn efter att varumärket hade solkats ner av vårdskandaler. De redan rika ägarna blir alltså ännu rikare på att pressa pengar ur svensk äldreomsorg.

Konsekvenserna blir tydliga i Sverige. I den vinstdrivna äldreomsorgen görs vinsterna genom lägre personaltäthet, otrygga anställningar och deltider. Det finns ett direkt samband mellan de enorma vinsterna i New York och stressade undersköterskor som inte hinner med de äldre i den svenska äldreomsorgen.

Nu förhandlar EU med USA om ett nytt handelsavtal under stort hemlighetsmakeri. Avtalet ska enligt förslaget innehålla ett särskilt skydd för investerare. Det ger företagen rätt att överpröva demokratiska beslut. Den utvecklingen har redan börjat. Tobaksjätten Philip Morris har stämt Australien för att de vill begränsa rökningen. Svenska Vattenfall har stämt den tyska staten för att den vill avveckla kärnkraften.

Om avtalet blir verklighet med ett investerarskydd, skulle KKR kunna försöka kräva kompensation om den svenska riksdagen som Vänsterpartiet vill beslutar att bort de privata vinsterna ur välfärden efter valet.

I praktiken innebär det att USA och EU skulle pressa på oss företag som Carema, mot folkets vilja. Det är naturligtvis orimligt och skulle dessutom allvarligt begränsa demokratin.

Försvararna hävdar naturligtvis att det här inte är någon stor sak. Ändå gör de allt för att hålla innehållet hemligt och driver kampanjer för att avtalet ska innehålla möjligheten för företag att stämma länder för utebliven vinst.

Sveriges regering och Moderaterna tillhör det här handelsavtalets främsta försvarare. De verkar inte se några problem med att öka företagens makt på demokratins bekostnad. Även de svenska Socialdemokraterna har uttalat sig positivt om avtalet. För oss vänsterpartister är det en självklarhet att handel med andra länder ska främjas, eftersom Sverige är ett exportberoende land. Vi ser behovet av ett modernt regelverk för en rättvis och fri handel. Men vi kan aldrig ställa oss bakom ett avtal som sätter riskkapitalisternas girighet framför demokratin.

Frågan kommer att avgöras av EU-parlamentet. Det innebär att det är du som väljare som avgör. Vi är många som vill få bort de privata vinsterna i välfärden och höja miljökraven. Vi vill att vi i Sverige självständigt ska få bestämma om hur välfärden ska organiseras. Vill du inte göra storföretag till överdomare över demokratin? Då har du all anledning att rösta och att rösta på Vänsterpartiet i valet den 25 maj.

Moderaternas replik, och vårt svar.

Läs mer om TTIP på denna faktaspäckade och utmärka blogg och även i ETC.