När vänster blir höger i EU

Efter valet till EU-parlamentet vidtar en period av förhandlingar, eller mygel om man ska vara lite hård. Partier ska välja partigrupper, ny talman ska utses i EU-parlamentet och, mest prestigefyllt av allt, en ny ordförande i EU-kommissionen ska utses.

Det som före valet såg ut som en hård strid mellan vänster och höger blir efter valet vanligen förhandlingar mellan socialdemokraternas (med S och Fi från Sverige) och högerns (med M och KD) partigrupper i Bryssel. De brukar dela på makten utan större problem. Så även denna gång. Skillnaden mellan grupperna är inte så stor som man kan tro. I 92 % av voteringarna röstar de likadant. Tillsammans med den liberala gruppen driver de på för att EU, och EU-parlamentet, ska få mer makt. Den federalistiska överideologin är en viktig förklaring till att de agerar så lika i EU-parlamentet. Tillsammans tar de steg efter steg mot en EU-stat.

Snabbt har de två stora grupperna enats om att dela på uppdraget som talman i parlamentet. Första halvan av perioden till socialdemokraterna, andra halvan till högern. Men bägge gruppernas ledamöter ska rösta på varandras kandidater, så ser dealen ut. Men de blir inte outmanade. Denna gång ställer vänstergruppen upp Pablo Iglesias från det spanska vänsterpartiet Podemos som motkandidat. Podemos är bildat ur rörelsen mot Eurpolitikens katastrofala nedskärningar i Spanien. Så mot de stora grupeprnas konsensus om en politik som river ner välfärden och centraliserar mer makt till EU står en kandidat som verkligen symboliserar motståndet mot samma politik. Iglesias kommer förstås inte att bli vald, men det är en politiskt viktig makering av motståndet mot den EU-politik som räddar banker men river välfärden.

Allt tyder på att Jean-Claude Juncker, kristdemokrat från Luxemburg, blir nästa ordförande för EU-kommissionen. Han är högerman, EU-federalist och en av arkitekterna bakom europolitiken. Han är Merkels man för posten. Sannolikt kommer såväl socialdemokrater som högern att rösta för Juncker när EU-parlamentet ska rösta om posten om någon vecka. I EU-nämnden vek de svenska socialdemokraterna ner sig och lät den svenska regeringen stödja Juncker trots att S hade kunnat stoppa det.

Det finns en dragkamp mellan medlemsländerna och EU-parlamentet om makten att tillsätta EU-kommissionens ordförande. Kommissionens ordförande är en mäktig superbyråkrat, formellt förbjuden att ta instruktioner från folkvalda. EU-federalisterna vill omvandla posten till en sorts president för EU. Därför har det gjort ett stort nummer av att de olika partigrupperna nominerade kandidater för posten inför valet till EU-parlamentet. Något som merparten av EUs väljare var lyckligt ovetande om. Nu används det som argument för att Juncker ska väljas eftersom högern som vanligt blev största grupp i EU-parlamentet.

Det finns till och med de som hävdar att ledamöter på vänsterkanten borde rösta för Juncker eftersom högern blev störst i EU-valet. Det visar på de helt bisarra effekterna av ett politiskt system där det är så viktigt att omvandla EU till en stat att konflikten mellan höger och vänster suddas ut.

 

EU räddade bankerna – men inte Grekland

Den grekiska ekonomin varken växer eller krymper, den har kollapsat. Så beskrev Financial Times läget för Grekland nyligen. Läget är nattsvart med fattigdom och enorm arbetslöshet, fler än 60 procent av landets unga saknar arbete. Den grekiska statsskulden är över 170 procent av BNP och kostnaderna för räntor på skulden är enorma. Större än vad någon realistisk bedömare tror att landet kan klara av. Samtidigt går den grekiska statsbudgeten nu med ett litet överskott, om man räknar bort kostnaden för räntor på landets lån. Ett gyllene tillfälle för landet att ställa in betalningarna och lämna euron menade skribenten på FT. Då skulle ekonomin kunna ta fart och statsskulden skulle kunna förhandlas om.

Det enda som EUs krispolitik har räddat är bankerna och euron. Den sociala krisen fortsätter. Det grekiska exemplet är tydligt. Nu ägs merparten av den grekiska skulden av andra euroländer. De privata långivarna har hunnit dra sig ur. För Tyskland och Frankrike har det varit avgörande av eurons krisländer fortsatte betala räntor och inte ställde in betalningarna. Det var till stor del tyska och franska banker som hade lånat ut pengarna. Nu har skulden tagits över av euroländerna och skjutits på framtiden. Finanskrisens överordnande logik har än en gång slagits fast, bankernas vinster är privata, deras skulder socialiseras. Lärdomen för finanssektorn är tyvärr att de inte måste ta ansvar för sina egna handlingar. Priset betalas av euroländernas skattebetalare och inte minst av Grekland.

Förslag om omförhandling och nedskrivning av Greklands, och andra krisländers, skulder brukar bemötas med moraliska argument av typen att de ”måste göra rätt för sig” och att de har ”levt över sina tillgångar”. Det kan man ju tycka, samtidigt som det inte ändrar det grundläggande faktum att Grekland inte lär kunna betala sina skulder oavsett vilka moraliska aspekter man lägger på det. Istället fastnar landet i långvarig misär och stagnation, vem vinner på det? Dessutom vore det mer rimligt att rikta sin indignation mot att finansmarknaden tillåts vräka över de astronomiska kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarna.

Historien saknar inte exempel inställda betalningar och omförhandlade skulder. Londonkonferensen 1953 är ett bortglömt exempel som borde vara intressant i dagens debatt. Under konferensen skrevs Västtysklands statsskuld ner. Skulden var betydligt lägra än dagens grekiska skuld. En rad västländer stod för notan, bland dem Sverige och Grekland. Det kan vara värt att minnas idag. Västtyskland hade ekonomiska problem, västländerna hade intresse av ett stabilt land som återhämtade sig ekonomiskt. Ingen ville göra om misstaget med Versaillesfredens hårda villkor som hade upplevts som förnedrande i Tyskland och bidragit till landets extrema politiska utveckling under mellankrigstiden. Även detta kan vara värt att minnas med tanke på situationen i dagens Grekland.

Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är bara när och hur det sker. Landet skulle må bra av en egen valuta och växelkurs. Dagens politik dömer grekerna till långvarig fattigdom och social instabilitet. Vad kommer det att innebära för EU och Europa? Vilken sorts EU får vi om krisländerna hålls i långvarig fattigdom medan länderna i norr utvecklas ekonomiskt? Vad sker om EU fortsätter rädda banker men offrar folk? Vad kommer att ske med framtidstron, migrationen och den sociala oron? Vad kommer att ske med samarbetet mellan Europas länder?

Även detta borde debatteras inför valet till EUs parlament den 25 maj.

 

 

 

 

 

Vänstern kan bli EU-valets vinnare

Det ser bra ut för vänstern inför valet till EU-parlamentet. När de första mätningarna sammanställs i de olika EU-länderna så ser det ut som om vänstergruppen i EU-parlamentet kommer att växa rejält och kanske bli tredje störst. I länder som Spanien och Grekland kan antalet vänstermandat flerdubblas. I Nederländerna, Cypern, Irland och Grekland kan vänsterpartier bli större än socialdemokraterna. Det ser stabilt ut i Frankrike och Tyskland. I Danmark, Finland och Sverige ser det bättre ut än inför förra valet. Läs mer här i Flamman och på Europaportalen.

I några större länder som Storbritannien och Polen saknas starka vänsterkrafter. Men intressant nog har det börjat röra på sig på allvar i Italien. Den Italienska vänstern har under några år varit ett sorgebarn. Partier som PRC som kom ur det gamla kommunistpartiet har marginaliserats, delvis beroende på egna misstag. Det nya partiet SEL (Vänster, ekologi och frihet) med Nichi Vendola i spetsen såg länge intressant ut. Men de har haft svårt att lyfta och har närmat sig socialdemokratin politiskt. I ett land med så stolta vänstertraditioner har det saknats en ny kraft. Nu verkar det som om den kanske är på väg att uppstå.

Nu hämtar den italienska vänstern inspiration från Grekland och vänsterpartiet Syrizas hårda motstånd mot den katastrofala europolitiken som skapar arbetslöshet och fattigdom. Syriza leds av Alexis Tsipras som också är kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande för en rad europeiska vänsterpartier.

Inspirerad av den grekiska vänstern har listan ”Ett annat Europa med Tsipras” startat i Italien. I mätningar inför EU-valet får listan över 7 procents stöd trots att den är helt ny. Den angriper EU:s hårda antisociala åtstramningspolitik. Listan är redan aktiv på runt 150 orter, har möten över hela landet och samlar 17 000 personer i ett upprop. Bakom den står flera kända personligheter som Andrea Camilleri, som skrivit böckerna om kommisarie Montalbano och Barbara Spinelli, författare och journalist är dotter till Altiero Spinelli, mytomspunnen italiensk vänsterman och EU-politiker.
Listan kommer att ingå vänstergruppen GUE/NGL i EP, något som ytterligare stärker gruppens möjligheter att växa. Listan med kandidater är inte antagen ännu, men ska tydligen vara klar den 23 februari. För att få stå med på listan får man inte ha varit folkvald, eller ha innehaft politiska uppdrag det senaste decenniet. Tsipraslistan samarbetar varken med SEL eller PRC.

Kritiken mot EU:s centralstyre och europolitiken som räddar banker men river ner välfärden är stark runt om i EU. De större politiska grupperna högern, liberalerna och socialdemokrater har alla stått bakom den förda politiken. Därför tappar de stöd i många länder. Många har fruktat att rasistiska, nationalistiska och fascistiska partier därför ska bli de stora vinnarna i EU-valet. Men i en rad länder ser det istället ut som om en vänster som kritiserar den ekonomiska politiken, som försvarar fackliga rättigheter och en human flyktingpolitik kan gå fram. Det vore en betydligt bättre utveckling för EU och Europa.

 

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Det brukar heta att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Möjligen är den också kantad av välmenta EU-direktiv. Under mina elva år i EU-parlamentet ställdes jag många gånger inför valet att rösta ja eller nej till förslag som jag var för, men som jag inte ville att EU skulle bestämma om. Hur röstar man då? Röstar man ja överför man mer makt till EU – vilket jag inte vill. Röstar man däremot nej så röstar man emot något man egentligen är för.  Som EU-kritiker och vänsterpartist brukade jag så konsekvent jag kunde rösta emot att ge EU makt över nya områden oavsett vad jag tyckte i sakfrågan. Frågor som kan regleras nationellt hör inte hemma på den mer odemokratiska EU-nivån. Däremot brukade jag inte tveka att försöka förbättra direktiv och förordningar på områden där EU redan bestämde, där den nationella självbestämmanderätten redan var borta. Gränsdragningarna är dock inte alltid så solklara.

Detta klassiska dilemma i EU-politiken har i dagarna blivit aktuellt med förslaget om att reglera könskvotering i bolagsstyrelsen på EU-nivå. Den borgliga regeringen och vissa ledarsidor gör ett stort nummer av att detta beslut inte ska tas i Bryssel. Å andra sidan vill de inte ta det i Stockholm heller. Socialdemokraterna och en del debattörer tycker att beslutet är bra och att det därför bör stödjas. Vänsterpartiet är för att anta en lag på området i Sverige, men inte för att reglera frågan på EU-nivå.

Själva sakfrågan är inte så betydelsefull tycker jag. Visst är det bra om det blir fler kvinnor i bolagens styrelser. Men jag är betydligt mer bekymrad över att inkomstklyftan växer mellan kvinnor och män i Sverige, att aborträtten inskränks i flera EU-länder eller att det förekommer en omfattande slavhandel, trafficking, med prostituerade i Europa. Men som principfråga har frågan om representation i bolagstyrelser ett intresse.

Ska man då inte bara rösta för alla förslag som man tycker är bra oavsett om man överför mer makt till EU? Så verkar socialdemokraterna resonera. Det finns flera argument mot att tänka så. För det första innebär det att den nationella och lokala demokratin urholkas när makten över besluten flyttas till Bryssel. Demokratin har ett värde i sig. När makten förs över till EU gör vi det svårt eller omöjligt att ändra politiken  framtiden, det är fel oavsett beslutens innehåll. För det andra så kan man försöka rösta för bra lagar i EU, men när lagarna väl antas så påtvingas vi istället något vi inte vill ha. Man kan vara för aborträtt på EU-nivå, men med dagens reaktionära regeringar och parlament i EU skulle en sådan lagstiftning kunna innebära att aborträtten inskränks hos oss. Här finns dilemmat i socialdemokraternas EU-politik. De har varit för att ge EU mer makt för att skapa ett s-märkt Europa och det har i allt väsentligt slutat med att vi påtvingas en massa borgerlig politik av EU.

Det stora hyckleriet i denna debatt tycker jag dock att borgerliga EU-vänner står för. När det passar framställer de sig som att de värnar nationell beslutanderätt och demokrati. Men det sker nästan utan undantag för att de egentligen ogillar regler som är bra för jämställdhet, löntagarnas rättigheter eller miljö. De döljer högeråsikter bakom för tillfället hävdade principer om EU och var besluten ska tas. När det handlar om att tvinga igenom rättigheter för företagen eller högerpolitik brukar de aldrig tveka att reglera saker via EU. Det är den totala principlösheten. Dessutom har de borgerliga partierna, liksom socialdemokraterna, konsekvent röstat för alla fördagsändringar i EU som har överfört stora mängder makt från Sverige till EU. Det är ändringar som har gett EU makt att lagstifta på nya områden och som har gjort unionen mer överstatlig. Det har enorm betydelse, att sedan motsätta sig enskilda förslag har liten betydelse i jämförelse. De partier som var/är för euron och nya fördrag som Lissabonfördraget är de som driver på EU:s utveckling till superstat. När de sedan försöker framställa det tvärtom i en debatt om ett direktiv om könskvotering i bolagsstyrelser så blir det rejält oärligt.

Super-EU förbereds i tysthet

Finlandsfärjan arbetar sig genom Stockholms skärgård på väg mot Helsingfors och en midsommar med finska vänner vid Saimaas strand. Redan när jag fick en hamburgare med skivad burkananas här på båten kändes det som om jag var i vårt östra grannland.

Den svenska politiken hade något av säsongsavslutning idag i riksdagen. Efter Almedalen vidtar det stora politiska lugnet i någon månad. Men i EU vilas det inte, om en vecka ska unionens framtid diskuteras på ett toppmöte i eurokrisens skugga. Det är stora saker i görningen. Nu ska krisen användas för att snabbt flytta mer makt till EU. Sannolikt kan det kräva nya fördragsändringar. Reinfeldt gav en hint om det i inledningen av partiledardebatten då han talade om förändringar med mer makt till EU och en ökning av den svenska medlemsavgiften till EU med tio miljarder per år. EU har aldrig tvekat att använda kriser för att öka sin egen makt – det spelar ingen roll att det är EU:s politik som har skapat krisen.

Bäst blick kan av vad som kan vänta får man av den informella arbetsgruppen med tio medlemsländer under den tyska utrikesministern Westerwelle. Sverige är inte med i diskussionen där självklart Tyskland och Frankrike ingår. När de kokar ihop något brukar det sluta med att vi anda får svälja soppan. Här talas om EU-armé, ökad överstatlighet med borttagen vetorätt i rådet, mer samordnad ekonomisk politik med en europeisk valutafond, direktvald EU-president och mer makt till EU-kommissionen. Rena skräckscenariot för oss som inte vill ha en EU-stat och som tycker att EU:s huvudproblem redan nu är för mycket makt och för lite demokrati. Det föreslås även att EU-parlamentet ska få en andra kammare med ledamöter från delstaterna, alltså medlemsländernas parlament. Man kan jämföra med Tysklands system med två kammare. Om dagens EU-parlament ersattes samtidigt vore det ett steg framåt, men knappast annars.

Som helhet handlar det om att använda krisen för att forcera igenom Europas förenta stater. Istället för att att backa och inse att euron är problemet ska den utveckling som nu sker göras oåterkallelig. Till en sådan utveckling kan vi i vänstern bara säga nej och blåsa liv i den gamla nej-sidan för att tvinga fram en folkomröstning i Sverige om förslagen blir verklighet.

Europaportalen och Aftonbladet tillhör de få som rapporterar i Sverige. Annars kan man läsa die Welt.

Nu drar den finska kareoken igång, säkrast att avsluta dagen nu.

 

 

Kemiska Lena och SD som finanskapitalets vänner

Fredag betyder EU-nämnd för mig. Fem ministrar hann vi med i dag. Hägglund såg lite sliten ut, man kan ju ana varför när man läser tidningarna. Men han hade fortfarande glimten i ögat, ett försonande drag tycker jag. Anders Borg talade finanskris igen och förslaget om skatt på finansiella transaktioner kom upp. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna uttalade sig positivt om en sådan skatt under förutsättning att den inte innebär att EU ges beskattningsrätt eller intäkterna. Regeringen var som väntat emot förslaget och SD avgjorde frågan till regeringens fördel. Jag har aldrig höra någon Sverigedemokrat uttala sig för hårdare reglering av finansspekulation.

Regeringen ombildades som bekant igår. Jag har passat på att lämna in interpellationer om uranbrytning och ny kärnkraft till de nya ministrarna. Som bekant har Lena Ek blivit utnämnd till miljöminister och hon säger sig vilja vässa regeringens och Centerpartiets gröna profil. Jag undrar hur det blir med det. Jag minns henne väl från EU-parlamentet där hon verkade vara hårt lobbad av kemiindustrin när hon var med och trasade sönder kemikalielagstiftningen REACH genom att driva igenom en rad undantag och försvagningar. Ett tag gick hon under smeknamnet ”kemiska Lena” på grund av det. Läs mer i DN, SvD och Aftonbladet

Igår var det ännu en av utfrågningarna av oss fyra partiledarkandidater, denna gång på Bio Rio i Stockholm. Det var bra stämning och många frågor ännu en gång, men 140 personer i publiken kändes faktiskt aningen lite efter de helt fullsatta lokaler som vi har mött tidigare i Malmö och Stockholm.

En EU-kritisk vänster

Denna text om Vänsterprtiets EU-politik finns i dagens GP;

På lördag och söndag samlas vänsterpartister från hela Sverige i Göteborg för att diskutera EU. På dagordningen står såväl den aktuella Eurokrisen som en debatt om partiets långsiktiga Europapolitik. Frågan om synen på själva medlemskapet kommer att avgöras vid partikongressen i januari.

EU är i djup kris. Euron riskerar att kollapsa som valuta. EU makthavare skjuter krisen framför sig i sina försök att rädda valutaunionen och bankerna. Eurons undermåliga konstruktion där länder med helt olika förutsättningar påtvingas samma penningpolitik och EU:s blinda tro på fri spekulation har varit två av krisens orsaker. För hög skuldsättning i vissa EU-länder är ett bidragande problem. Nu påtvingar EU sina medlemsländer en hårdhänt åtstramningspolitik som skapar massarbetslöshet och stora nedskärningar i välfärden.

Som vänsterpartister skulle vi kunna luta oss tillbaks och säga; vad var det vi sa? Vi fick rätt om euron. Vi har fått rätt om att EU påtvingar länder högerpolitik och attackerar fackliga rättigheter. Vi fick rätt om EU:s demokratiska brister. Men det är precis så vi inte ska reagera.

Vi ska inte nöja oss med att vi är emot något dåligt. I denna situation är vänsterns uppgift istället att peka ut de positiva alternativen och att samarbeta med andra progressiva krafter runt om i EU för att ändra den nuvarande politiken.

Vi föreslår en rad konkreta åtgärder mot eurokrisen. Vi nöjer oss inte med att vi ska stå fria från euron, vi vill att euroländer ska kunna träda ut ur valutan under ordnade former. Det kommer att krävas skuldnedskrivningar för vissa länder. De bör göras snart och betalas av långivarna, inklusive bankerna, inte av skattebetalarna. Det krävs betydligt hårdare regler för banker och finansbolag liksom en Tobinskatt, en skatt på finansiella transaktioner. För att mota krisen krävs investeringar som både skapar jobb och minskar utsläppen av växthusgaser. EU:s budget måste göras om i grunden.

EU behöver fler arbetstillfällen och social rättvisa. I dag kastas miljoner unga människor ut i arbetslöshet, otrygghet och fattigdom runt om i EU. Från Baltikum, Polen, Irland och Sydeuropa tvingas många emigrera för att klara sig. Då blir det viktigare än någonsin att dessa och andra arbetare ges goda villkor på den gemensamma arbetsmarknaden.

Vi kräver att EU:s fördrag skrivs om så att effekterna av EU:s Lavaldom och andra löntagarfientliga domar upphävs. Ingen ska få lägre lön och behandlas sämre på vår arbetsmarknad för att man kommer från ett annat land.

Allt sedan vi förlorade folkomröstningen om medlemskapet 1994 har vänsterpartiet arbetat aktivt och konstruktivt för att påverka EU. Vi gör det inte för att vi tror att det är enkelt utan för att det är nödvändigt.

Vår EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson är den främsta rösten för kvinnors rättigheter i EU. I riksdagen är vi det mest aktiva partiet i EU-nämnden och den tydligaste kritikern av regeringens passiva anpasslighet i EU. Det går utmärkt att förena grundläggande kritik mot EU med att vara pådrivande i att förändra EU:s politik.

Det finns vänsterpartister som helt vill ge upp målet att Sverige ska stå fritt från EU. Jag tillhör inte dem. Argumenten mot EU är lika starka som förut. Det finska exemplet visar hur farligt det är att lämna EU-kritiken till högerpopulister.

Jag inser att något utträde ur EU knappast blir aktuellt de närmaste åren. Jag tycker att vårt arbete ska fokuseras på att påverka och förändra EU. Men målet med ett Sverige fritt från EU ska vara kvar i Vänsterpartiets program.

Läs även DN