EU räddade bankerna – men inte Grekland

Den grekiska ekonomin varken växer eller krymper, den har kollapsat. Så beskrev Financial Times läget för Grekland nyligen. Läget är nattsvart med fattigdom och enorm arbetslöshet, fler än 60 procent av landets unga saknar arbete. Den grekiska statsskulden är över 170 procent av BNP och kostnaderna för räntor på skulden är enorma. Större än vad någon realistisk bedömare tror att landet kan klara av. Samtidigt går den grekiska statsbudgeten nu med ett litet överskott, om man räknar bort kostnaden för räntor på landets lån. Ett gyllene tillfälle för landet att ställa in betalningarna och lämna euron menade skribenten på FT. Då skulle ekonomin kunna ta fart och statsskulden skulle kunna förhandlas om.

Det enda som EUs krispolitik har räddat är bankerna och euron. Den sociala krisen fortsätter. Det grekiska exemplet är tydligt. Nu ägs merparten av den grekiska skulden av andra euroländer. De privata långivarna har hunnit dra sig ur. För Tyskland och Frankrike har det varit avgörande av eurons krisländer fortsatte betala räntor och inte ställde in betalningarna. Det var till stor del tyska och franska banker som hade lånat ut pengarna. Nu har skulden tagits över av euroländerna och skjutits på framtiden. Finanskrisens överordnande logik har än en gång slagits fast, bankernas vinster är privata, deras skulder socialiseras. Lärdomen för finanssektorn är tyvärr att de inte måste ta ansvar för sina egna handlingar. Priset betalas av euroländernas skattebetalare och inte minst av Grekland.

Förslag om omförhandling och nedskrivning av Greklands, och andra krisländers, skulder brukar bemötas med moraliska argument av typen att de ”måste göra rätt för sig” och att de har ”levt över sina tillgångar”. Det kan man ju tycka, samtidigt som det inte ändrar det grundläggande faktum att Grekland inte lär kunna betala sina skulder oavsett vilka moraliska aspekter man lägger på det. Istället fastnar landet i långvarig misär och stagnation, vem vinner på det? Dessutom vore det mer rimligt att rikta sin indignation mot att finansmarknaden tillåts vräka över de astronomiska kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarna.

Historien saknar inte exempel inställda betalningar och omförhandlade skulder. Londonkonferensen 1953 är ett bortglömt exempel som borde vara intressant i dagens debatt. Under konferensen skrevs Västtysklands statsskuld ner. Skulden var betydligt lägra än dagens grekiska skuld. En rad västländer stod för notan, bland dem Sverige och Grekland. Det kan vara värt att minnas idag. Västtyskland hade ekonomiska problem, västländerna hade intresse av ett stabilt land som återhämtade sig ekonomiskt. Ingen ville göra om misstaget med Versaillesfredens hårda villkor som hade upplevts som förnedrande i Tyskland och bidragit till landets extrema politiska utveckling under mellankrigstiden. Även detta kan vara värt att minnas med tanke på situationen i dagens Grekland.

Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är bara när och hur det sker. Landet skulle må bra av en egen valuta och växelkurs. Dagens politik dömer grekerna till långvarig fattigdom och social instabilitet. Vad kommer det att innebära för EU och Europa? Vilken sorts EU får vi om krisländerna hålls i långvarig fattigdom medan länderna i norr utvecklas ekonomiskt? Vad sker om EU fortsätter rädda banker men offrar folk? Vad kommer att ske med framtidstron, migrationen och den sociala oron? Vad kommer att ske med samarbetet mellan Europas länder?

Även detta borde debatteras inför valet till EUs parlament den 25 maj.

 

 

 

 

 

En dag att fira – 10 år sedan vi vann

I Sundsvall Tidning och några andra tidningar.

Idag är det exakt tio år sedan en stor majoritet av de svenska väljarna röstade nej till euron i en folkomröstning. Det var en unik politisk händelse. De flesta ledande politiker och ledarsidor var på ja-sidan som hade obegränsat ekonomiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Vi som var på nej-sidan fick lita på vårt engagemang, mångas frivilliga arbete och goda argument. Det var Davids kamp mot Goliat, och David vann.

I dag vill många som förordade ett ja till euron glömma hela omröstningen. Euron har blivit en katastrof för miljoner européer. När olika länder påtvingas samma valutapolitik förvärrar det krisen och leder till ökad spekulation och instabilitet. EU vill centralstyra allt mer i eurokrisens spår. Demokratin urholkas när makten flyttar till Bryssel. Europolitiken påtvingar krisländer nedskärningar, privatiseringar och försämrad arbetsrätt. Banker får miljarder i stöd av skattebetalare som själva blir fattiga. EU-kommissionärer med fantasilöner sitter i Bryssel och kräver att spanska arbetare ska få sänkt lön.

Ja-sidan hade fel 2003, vi på nej-sidan har fått rätt. Det inser i dag en förkrossande majoritet av de svenska väljarna. Nej-sidans väljare fanns ofta långt från den politiska makten, i landsbygdskommuner, bland lågavlönade och i förorterna. De var klokare än makteliten. Men det blev ja-sidans företrädare som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som fick förvalta folkets nej. Det gjorde de illa. Trots det tydliga resultatet begärde Sverige aldrig något formellt undantag i EU:s fördrag från valutaunionen, vilket Danmark och Storbritannien har. Politiken med att ständigt överlåta mer makt till EU har fortsatt.

Även om vi i Sverige står fria från en misslyckad valutaunion så har vi ett ansvar för Europas framtid. Euron leder till att EU stegvis omvandlas till en statsbildning. Det är en utveckling som få i medlemsländerna önskar. I stället bör det öppnas en möjlighet för länder att lämna euron under ordnade former och att minska EU:s svällande makt. Många tvingas av krisen att emigrera från krisländerna. En del av dem hamnar i Sverige där de utnyttjas med låga löner och otrygga anställningsvillkor.

Vi vill ha ett solidariskt Europa där löntagare inte utnyttjas när de söker sig över gränserna. Alla som jobbar i Sverige har rätt till samma lön och kollektivavtal. Det kräver att EU sätter löntagarnas rättigheter främst och inför ett socialt protokoll som skyddar löntagarna. Nej-sidans seger 14 september 2003 var en seger för demokratin. Det var ett tydligt budskap om att majoriteten vill se en gräns för EU:s makt över oss. Det är hög tid att börja lyssna på den majoriteten.

Välskrivet om Eurokrisen

Ekonomen Stefan de Vylder har skrivit den hittills bästa svenska boken om eurons kris, lämpligt nog kallad Eurokrisen. Boken är kunnig, resonerande, välskriven, lättläst och har ett större perspektiv på valutakriser. Möjligen är en orsak till att jag uppskattar de Vylder så mycket hans skarpa kritik mot eurokonstruktionen, de Vylder tillhör dem som varnade för euron i god tid. Men trots djupa kunskaper tillhör de Vylder inte de tvärsäkra, även det uppskattar jag.

En av bokens förtjänster är att den visar att eurokrisen inte är unik. De Vylder jämför med guldmyntfoten på 20-talet som hade förskräckande effekter och med andra valutaunioner som har kommit och gått. När de Vylder pläderar för att euron bör överges och brytas upp så gör han det med argument byggda på ekonomisk kunskap och historisk erfarenhet.

På ett förtjänstfullt sätt gör de Vylder upp med den moraliserande attityd som är så vanlig i norra Europa när krisen ska förklaras med lata greker och lättjefulla spanjorer. Istället pekar han på eurokonstruktionens inneboende svagheter och på hur bankernas risktagande och vidlyftiga utlåning lade grund för krisen.

De Vylder lyfter också fram hur fel den svenska ja-sidan har fått i sin argumentation. Det gäller såväl ekonomer som politiker som underskattade riskerna och övervärderade fördelarna med EU:s valuta. Även de journalister på DN som har använt nyhetsplats för att agera hejaklack för euron får sig en välbehövlig påminnelse om hur fel de har fått.

Stefan de Vylder blickar också framåt. Han ser hellre ett stökigt slut på euroexperimentet än att den pågående krisen med massarbetslöshet och fattigdom får fortsätta. Skuldnedskrivningar kommer att bli nödvändiga och vägen tillbaks kan bli tuff. Men utan att euron överges av ett land som Grekland finns det knappt något hopp om en positiv utveckling. Det är bara att hålla med.

 

En väg ut ur euron?

Idag har det varit storstrejk i Grekland. Nya hårda besparingar ska röstas igenom i landets parlament, ett villkor för att få ut mer stödpengar från EU. Men stödet för regeringen sviktar. Ledamöterna från det demokratiska vänsterpartiet tänker rösta nej. Det tänker också några ledamöter från PASOK att göra. De nya nedskärningarna verkar antas med minsta möjliga majoritet. På gatorna demonstrerar tiotusentals och vänsterpartiet Syriza vill ha nyval. Nyvalet kanske inte kommer nu, men det är bara en tidsfråga om när det tvingas fram.

Helt uppenbart är att EU:s svältkur inte löser Greklands problem och landet knappast kan betala sin statsskuld som närmar sig 190% av BNP. Även Anders Borg har låtit undslippa sig att det nog vore rimligt att Grekland lämnade euron. Idag diskuterade jag frågan med honom i riksdagen. Här kan du se debatten.

Det har kommit flera intressanta böcker om eurokrisen den senaste tiden. Stefan de Vylders Eurokrisen landade på mitt skrivbord idag. Jag började läsa lite i den och det verkar vara en välskriven bok. Det är precis som väntat, de Vylder är en av våra skarpaste ekonomer som tidigt insåg riskerna med Euron. Läs mer i SvD.

Visst hoppas jag att Obama besegrar Romney i USA:s presidentval. Inte för att jag har så stort hopp om att Obama ska förändra saker till det bättre, men jag vet att Romney skulle vara dålig för både USA och för världen. Men allra helst skulle jag vilja att Jill Stein, Rocky Anderson eller Stewart Alexander vann valet.

En realistisk politik mot eurokrisen

I dagens DN skriver Ulla Andersson och jag om en möjlig politik mot eurokrisen;

Inget tyder på att eurokrisen ljusnar, snarare tvärtom. Grekland är statsbankrutt, den sociala krisen i landet är desperat. Spaniens ekonomi är i snabb utförsbacke med stora förluster i banksektorn och ohållbara kostnader för upplåning. Fler länder står sannolikt på tur för nödlån från eurogruppen där viljan och förmågan att betala minskar. Krisen är bortom kontroll trots alla försäkringar från EU:s makthavare om motsatsen. Miljoner européer betalar ett högt pris med fattigdom och arbetslöshet för drömmen om en politisk stormakt byggd med en valuta­union som verktyg.

För att kunna bekämpa krisen rätt krävs att man förstår dess orsaker. EU och den svenska regeringen har hävdat att krisens främst orsakas av hög skuldsättning i medlemsländerna vilket ska åtgärdas med åtstramning av utgifterna. Med undantag för Grekland är höga budgetunderskott knappast krisens orsak, däremot stiger skulderna snabbt som ett resultat av krisen. Inte minst beror det på att kostnaderna för bankernas förluster vältras över på skattebetalarna som i Irland och Spanien.

En annan huvud­orsak till krisen är euron i sig. Genom den låga euroräntan underblåstes skuldsättning och prisökningar i flera länder. Euron gör det dyrare för krisländer att låna pengar. Eurons gemensamma växelkurs låser flera krisländer i en hopplöst dålig konkurrenskraft gentemot Nordeuropa och omvärlden. Mot dessa strukturella problem har EU:s påbjudna åtstramningar, privatiseringar och attacker mot arbetsrätt inte hjälpt, ibland har de istället fördjupat krisen.

EU:s krispolitik syftar till att rädda euron och bankerna. Eurokrisens gyllene regel är att bankernas förluster kan göras offentliga medan vinsterna förblir privata. Sedan EU:s toppmöte i juni med dess beslut om direktutlåning till krisbanker kan bankernas förluster föras över på skattebetalarna i hela EU. Det är ett beslut som kan bli mycket kostsamt och som kommer att resa krav på starkt överstatlig reglering av den ekonomiska politiken.

I detta krisläge måste den svenska politiken bidra mer aktivt till verkliga lösningar även om det kräver att en del obehagliga sanningar får sägas i Bryssel. Krispolitiken måste också se till att priset inte blir för högt för svenska skattebetalare. Med låg statsskuld och en egen valuta har vi klarat oss hyggligt än så länge. Dessa styrkor ska vi slå vakt om. Men i takt med att krisen förvärras drabbas delar av vår export och arbetslösheten stiger. En stor riskfaktor är de svenska storbankernas allt för stora omsättning och den höga privata skuldsättningen. Det gör oss mycket känsliga för en europeisk bankkris. Vi vill därför att regeringen bjuder in företrädare för den rödgröna oppositionen till samtal om hur vi kan minska krisens risker för Sverige. Vi ser gärna att följande punkter tas upp för möjliga blocköverskridande överenskommelser:

1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.

Stora risker finns i den svenska bolånesektorn vid en större nedgång i ekonomin. En amorteringsplikt har fördelen att den inte utestänger unga personer som vill köpa en första bostad vilket bolånetaket gör. Vi ser med intresse på att företrädare för banksektorn har fört fram denna tanke och att regeringen inte har avvisat den.

2. Vi vill snabbutreda och genomföra en bankdelningslag. En sådan lag skulle tvinga fram en delning mellan bankernas finansiella handel och egentliga bankverksamhet i separata företag. I dag subventionerar skattebetalarna bankernas upplåning via garantier värda 30 miljarder årligen. Dessa pengar används till stor del för finansiell spekulation – inte bankverksamhet. Samhället kan behöva garantera bankverksamhet som sparande, bolån och krediter till småföretag. Men vi har inte någon anledning att underblåsa finansiell handel eller ta dess risker vid förluster. Tvärtom bör vissa former av finansiell spekulation förbjudas. Vi vill förbättra villkoren för alternativa gemensamt ägda banker som lokala sparbanker.

3. För att möta krisens negativa ekonomiska ­effekter bör de samhälleliga investeringarna öka. Det är dessutom i praktiken gratis för staten att låna pengar i dagsläget. Genom samhällsnyttiga investeringar i infrastruktur som järnväg, bostadsbyggande/bostadsrenovering och förnybar energiproduktion kan vi öka sysselsättningen samtidigt som flaskhalsar i ekonomin byggs bort och utsläppen av växthusgaser minskar. I Europa bör länder med bättre ekonomisk utveckling och överskott i bytesbalansen öka efterfrågan i ekonomin för att underlätta vägen ur krisen. Detta bör samordnas och Sverige bör ta initiativ till detta.

Sverige har inget intresse av kaos och sammanbrott i eurozonen. Därför måste Sverige höja rösten för en mer realistisk krispolitik utan EU:s marknadsliberala och federalistiska skygglappar. En sådan politik måste innebära ett större ansvar för bankernas ägare och fordringsägare vid förluster. För de länder som sitter fast i eurons skruvstäd av usel konkurrenskraft och felaktig penningpolitik måste en ordnad väg ut ur euron skapas.

På EU-nivå behövs en politik med socialt ansvar som fördelar bördorna rättvist och som bidrar till ökade investeringar för jobb. Nedskrivningar av delar av den grekiska statsskulden kommer att bli nödvändiga. På EU-nivå måste den svenska regeringen vara tydligare med att den respekterar folkomröstningen från 2003 och svenskarnas nej till euron. Det innebär att vår ekonomiska politik inte ska underordnas en framväxande överstatlig ekonomisk politik på EU-nivå. Inte heller kan vi acceptera att svenska skattemiljarder öses ner i EU:s svarta hål av bankförluster. Vi avvisar att Sverige deltar i varje sådan socialisering av förlusterna i EU:s banksystem. Däremot kan vi från fall till fall ge bilaterala lån till grannländer som behöver stöd som vi har gjort till Island och Lettland.

Vägen ur eurokrisen kommer att bli lång och svår, till att börja med kräver den att vi börjar färdas åt rätt håll.

Så fel jag hade

Igår trodde jag inte att EU:s toppmöte i Bryssel skulle kunna samla sig till några mer avgörande beslut. Idag måste jag inse att jag hade helt fel. De beslut som eurogruppens länder har tagit under morgontimmarna kommer att få mycket stor betydelse framöver.

Eurogruppens stödfond EFSF som snart ska bli ESM kommer både att börja gå in och köpa statsobligationer från krisländer och ge direkt stöd till krisande banker. De tar på sig en enorm uppgift. Såväl statsskulder som underskott från bankförluster kan nu göras gemensamma för hela euroområdet löpande genom beslut i ESM. Till en början lär det lugna marknaderna, på sikt kommer det sannolikt att kräva enorma kapitaltillskott till ESM som kan kräva in mer pengar utan att de ingående länderna har vetorätt. Denna process lär i sig leda till snabba krav på mer styre på EU-nivå av såväl banksektorn som hela den ekonomiska politiken. Därmed tas ett avgörande kliv i att omvandla åtminstone euroområdet till en form av Europas förenta stater. Redan nu ska ansvaret för banktillsynen föras över till eurogruppsnivå. Med tanke på EU:s mediokra stresstester på bankerna så är inte det så övertygande.

Den så kallade marknaden har all anledning att jubla idag. Skulderna socialiseras och i dokumentet från eurogruppen sägs inget om att bankernas ägare och fordringsägare ska vara med och betala eller ta ansvar. Blir det så är det bingo för finanskapitalet som kan vältra över  kostnaderna för sina misstag på skattebetalarna.

Med storskaliga direkta uppköp av statsobligationer är EU kanske på väg bort från modellen med ”stödpaket” där man i detalj tvingar krisländer till åtstramningar och privatiseringar. Möjligen var det för känsligt att köra med Italien och Spanien på samma vis som med Grekland och Portugal. Men spänningarna inom EU om hur de bedriver sin ekonomiska politik lär fortsätta. Anmärkningsvärt är också att de nya lånen till Spanien inte får ”senior status”, de är alltså inte prioriterade vid en nedskrivning. Återigen en vinst för ”marknaden” och bankerna, men dåligt för skattebetalarna.

Löser då detta eurokrisen? På kort sikt kan krisen nog bli mindre akut. På längre sikt ökar insatserna och riskerna även för de euroländer som ännu har klarat sig hyggligt. Men avgörande är att inget görs åt de grundläggande problemen med dålig konkurrenskraft och en skenande finanssektor. Så krisen kommer att återvända med nya faser.

För Sveriges del kan gårdagens möte vara en skiljeväg. Nu höjs riskerna för att vara med i euron och argumenten mot ett svenskt inträde har aldrig varit så starka som nu. Tvärtom är det viktigt att vi står fria från alla delar av det nya centralstyret när euroländerna går vidare mot en gemensam statsbildning. Det var välgörande att höra Reinfeldts skepsis i kommentarerna igår. Kanske är en ny mer realistisk och sunt skeptisk svensk EU-politik på väg att mejslas ut?

läs mer i SvD, DN, ekot och ett intressant inlägg på Europaportalen.