Så tar vi bort vinsterna i välfärden

Idag presenterar DN vår plan för att ta bort vinsterna i välfärden.

Vinster i välfärden har blivit en avgörande fråga i valet 2014. Den står i centrum för debatten och det är nu det ska bestämmas om vinstuttagen tillåts fortsätta. Om de borgerliga partierna sitter kvar kommer privatiseringarna att rulla på. Om det blir regeringsskifte men Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar i någon mittenkonstellation kommer frågan knappast heller att lösas. En regering där Vänsterpartiet ingår kommer däremot att på allvar ta tag i vinstfrågan. För oss är den central och vi kommer inte att sitta i en regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik.

Att avkommersialisera välfärden och få bort vinstintresset innebär beslut på en rad områden. Arbetet måste omgående sättas i gång efter ett regeringsskifte för att förslag ska hinna beredas ordentligt. En bra process kräver därför en effektiv men realistisk tidsplan. Tidsplanen för att avskaffa vinster i välfärden är en central del av vad vi i Vänsterpartiet tar med oss in i kommande regeringsförhandlingar.

• Kommunalt veto för etablering av fristående skolor. För fristående skolor gäller i dag mycket generösa etableringsregler. Det har lett till allt större skillnader mellan skolorna och till den överetablering vars resultat är skolkonkurser med tiotusentals drabbade elever. Eftersom kommunen alltid har ansvaret för att alla elever får en skolplats är det naturligt att de avgör när och var nya skolor öppnar. En sådan ändring av skollagen är förhållandevis enkel att genomföra och kan börja gälla från den 1 januari 2015.

• Avskaffa tvångs-Lov i primärvården. Det är i dag obligatoriskt för landstingen att använda den så kallade Lagen om valfrihetssystem (Lov) i primärvården. Den innebär valfrihet för företag att starta skattefinansierade verksamheter på den plats och med den inriktning de själva önskar. Konsekvensen har blivit en systematisk snedfördelning av skattemedel där lönsamma områden har prioriterats på bekostnad av de områden där invånarna är svårare att göra vinst på. Jämfört med att införa en ny lag är det förhållandevis enkelt att avskaffa de skrivningar i hälso- och sjukvårdslagen som tvingar landstingen att införa fri etableringsrätt för primärvårdsföretag. Det kan göras direkt i budgetpropositionen, vilket innebär beslut december 2014 och att obligatoriet är borta från och med den 1 januari 2015.

• Stopp för nyetableringar av vinstsyftande välfärdsbolag. En heltäckande lag mot vinstuttag kräver sin utredningstid, men innan den finns på plats kan en stopplag införas mot att nya vinstsyftande verksamheter öppnar på de aktuella välfärdsområdena. För förskola, grundskola och gymnasium bör en sådan stopplag kunna träda i kraft den 1 juli 2015. Motsvarande lag för hälso- och sjukvård och äldreomsorg kräver mer beredning. En stopplag för nyetablering på dessa områden bör kunna träda i kraft ett halvår senare.

• Lag mot skattemedel till vinstsyftande välfärdsföretag och för välfärd efter behov. Vänsterpartiets huvudförslag innebär att skattemedel inte ska kunna gå till vinstsyftande företag inom kärnverksamheterna i vård, skola, förskola och äldreomsorg. Så ser vi till att våra gemensamma resurser används till välfärden, inte läcker till privata vinster. Centralt är även att välfärden ska fördelas efter brukarnas, inte företagens, behov. Vårt förslag är att icke-offentliga bolag ska ha bolagsformen aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (SVB). Företag från ett annat EU/EES-land kan använda motsvarande bolagsformer. Bolagsformen SVB behöver troligen kompletteras för att göras vattentät mot fusk och vinstuttag, till exempel så att SVB-bolag inte ska kunna ägas av andra bolag än SVB-bolag. Ett krav på SVB-bolag kompletterat med tilläggslagstiftning motsvarar LO:s förslag om samhällsbolag. Även andra associationsformer som stiftelser och ekonomiska föreningar utan vinstuttag ska tillåtas, vilket kräver reglering.

Detta behöver utredas, och en sådan utredning bör bland annat beakta erfarenheterna från stopplagen för sjukhus från år 2001. Utredningen ska även ta fram förslag som säkrar att välfärden fördelas efter behov och att resursfördelningen beslutas om demokratiskt av berörd nivå i kommun, landsting eller stat. De marknadslösningar som framför allt dagens skollag och Lov har skapat sätter i stället företagens etableringsfrihet framför alla medborgares rätt till lika vård, omsorg och skola.

Utredningen tillsätts förslagsvis under vintern 2014–2015 och arbetar till våren 2016. Den nya lagstiftningen mot vinstuttagen ska gälla från den 1 januari 2017. För att säkra kontinuerlig kvalitet i välfärden ska företag vid särskilda skäl kunna beviljas undantag under en övergångsperiod på upp till två år. Befintliga kontrakt kan även behöva löpa ut.

• Nya regler för upphandling. Det finns en bred uppfattning i Sverige om att den svenska lagen om offentlig upphandling (LOU) är strängare än vad EU:s direktiv kräver. Det påverkar många områden, inte bara välfärden. Upphandlingsreglerna är redan föremål för utredning och det finns ett delbetänkande om bland annat sociala tjänster och kollektivavtalens roll. Vänsterpartiets hållning är att sociala tjänster ska skyddas från marknadens logik. Kollektivavtalens ställning måste stärkas vid upphandling och aktörer som agerar från skatteparadis utanför EU/EES ska kunna stängas ute.

Sådana ändringar skulle betyda mycket i både välfärden och en rad andra branscher. Till exempel skulle krav på kollektivavtal i välfärdsupphandlingar få stora positiva effekter för arbetsvillkoren i många kvinnodominerade yrken. Ändringarna förutsätter dock att delar av den befintliga utredningen görs om. En ny utredning om offentlig upphandling bör därför tillsättas med dessa syften under våren 2015 och ny lagstiftning bör kunna vara på plats under 2017. Befintliga avtal enligt LOU gäller tills de löper ut.

• Välfärdsmyndighet. För att underlätta och samordna denna process föreslår vi att en särskild myndighet inrättas. Den ska bistå kommuner och landsting med den hjälp de behöver och se till att rätten till en bra och välfungerande välfärd alltid tillgodoses.

Med denna tidsplan kan välfärden under mandatperioden avkommersialiseras och befrias från vinstintresset. Vi är i dag ett parti vant att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och att arbeta fram gemensamma lösningar. Vi diskuterar gärna tidsplanen och utformningen av våra förslag om hur vi tar bort vinster i välfärden, men de nödvändiga besluten för att ta bort vinster i välfärden ska tas under nästa mandatperiod.

Stödet bland befolkningen för detta är massivt, och andra partier närmar sig stegvis vår position. De senaste åtta åren har präglats av privatiseringspolitiken och i spåren av den de allt mer uppenbara negativa konsekvenserna. Det är dags att avsluta vinstexperimentet och bygga en välfärd att lita på.

Klimatfrågan kräver rödgrönt styre

Från dagens DN:

Nu i helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås. Vi hoppas att kongressen blir framgångsrik och ett steg på vägen till att nå en rödgrön majoritet och regering i riksdagsvalet 2014.

Vänsterpartiet delar många ståndpunkter med Miljöpartiet, inte minst i de avgörande miljö- och klimatfrågorna. Vi styr tillsammans i många kommuner och landsting. I riksdagen har vi mer gemensamt med varandra än med andra partier. Av alla voteringar sedan valet 2010 har V och MP röstat likadant i 66 procent av fallen.

Motsvarande siffra för S och MP är 57 procent och för MP och de borgerliga partierna 41 procent.

Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet behövs i en framtida regering. Det är allra tydligast på klimatområdet, där det är våra två partier som tar frågan på tillräckligt allvar och låter hänsynen till klimatförändringarna prägla politiken även på andra områden. Det kommer att bli nödvändigt. Tillsammans kan vi göra S politik grönare. En rödgrön regering måste göra Sverige till en internationell föregångare när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Det skulle dessutom ge Sverige trovärdighet i det internationella klimatarbetet.

Tillsammans kan vi storsatsa på järnväg och kollektivtrafik för att minska utsläppen från transporterna. Tillsammans kan vi stödja investeringar för att renovera hyreslägenheter och kommunala lokaler till bra boendemiljöer och energisnåla byggnader. Vi kan göra Sverige till en föregångare vad gäller förnybar energi som biogas, solenergi och vindkraft. Det kan skapa nya arbeten, teknisk utveckling och exportnäringar.

Det är våra partier som har modet att formulera en politik för att minska utsläppen från köttkonsumtion och flygresor. Det krävs om man tar klimatfrågan på allvar. Framför oss ligger en viktig diskussion om tillväxtens gränser, kortare arbetstid och rättvis fördelning av ett knappt miljöutrymme. Bara våra två partier tar i dag de frågorna på det allvar som krävs. Vi kommer att behöva varandra för att för att åstadkomma nödvändig förändring.

Detsamma gäller energipolitiken. I dag saknar Sverige långsiktig energipolitik. Detta trots att förutsättningarna för att ersätta fossila bränslen och kärnkraft med förnybara energikällor aldrig har varit bättre än i dag. Byggandet av ny kärnkraft vore ett stort och onödigt misstag. Det är vår gemensamma uppgift att i stället inleda avvecklingen av svenska reaktorer redan under nästa mandatperiod. Tillsammans kan vi förbjuda den miljöfarliga uranbrytningen.

I frågan om privata vinster i välfärden skiljer vi oss åt. Samtidigt noterar vi med intresse att många miljöpartister, och en klar majoritet av MP:s väljare, delar Vänsterpartiets syn att de privata vinsterna ska bort från skola, äldreomsorg och sjukvård. Det ger en god grund för att komma överens.

Vi förstår Miljöpartiets omsorg om alternativa driftsformer och brukarnas rätt att välja vårdcentral eller äldreboende. Men i dag slår de vinstdrivna aktörerna ut idéburen verksamhet. Det är ytterligare ett argument emot det privata vinstintresset och de allt mer dominerande riskkapitalbolagen i välfärden.

Debatten om en verksamhet styrd av kvalitet och behov måste i stället fördjupas. Vi vill se ökat inflytande för brukare och personal i offentlig service. Tillsammans med bättre resurser, utbildning och fler anställda kan det utveckla kvalitén i äldreomsorg och skola, i stället för att göra dem till marknader för giriga riskkapitalister.

Vänsterpartiet är det rödgröna partiet i svensk politik. Vi förenar arbetarrörelsens värderingar om rättvisa och jämlikhet med insikten om de absoluta gränser som miljön och klimatet ställer för politiken. Vi är övertygade om att bägge dessa grunder måste förenas i en ny regering. Vi har därför en nyckelroll i utformandet av en rödgrön politik.

Det är med förvåning som vi har hört flera ledande miljöpartister öppna för ett samarbete mellan MP, S och ett borgerligt parti efter valet. Vanligtvis nämns Folkpartiet som möjlig regeringspartner i spekulationerna. Den som röstar på Gustav Fridolin och Åsa Romson 2014 riskerar att få Jan Björklund och Annie Lööf på köpet. För många väljare som vill se att en rödgrön majoritet används till en rödgrön politik kan det bli en stor besvikelse. Den borgerliga politik och de borgerliga ministrar som man hoppades bli av med kan släppas in genom bakdörren av Miljöpartiet.

Hur ska Miljöpartiet kunna avveckla kärnkraften tillsammans med Folkpartiet? Det framstår som ett mysterium. Hur ska en bra klimatpolitik kunna bedrivas med partier som under snart sju år har bevisat sin bristande vilja på området och som motsätter sig nödvändiga styrmedel som en kilometerskatt på lastbilstransporter? Menar Miljöpartiet allvar med sin flirt med borgerliga partier så måste frågor som dessa besvaras före valet.

Vänsterpartiet har en rödgrön majoritetsregering som mål i valet 2014. Vi anser att en regering med de tre rödgröna partierna vore det bästa för Sverige. Vi leker inte med tanken på att hjälpa borgerliga partier tillbaka i regeringsställning. I dag ser det tyvärr ut som om vi kan bli det enda parti som är klara i den ståndpunkten inför valet 2014. Vill man ha en rödgrön regering och politik krävs därför en starkare vänster.

En rödgrön regering kommer att kräva kompromisser av alla. Vi inser det och är beredda att förhandla och komma överens efter valet, precis som vi redan gör i kommuner och landsting runt om i landet. Men vi regerar inte till vilket pris som helst. Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en rödgrön regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik.

Om vi i Vänsterpartiet bara vill maximera vårt röstetal på längre sikt så vore ett samarbete mellan S, MP och FP perfekt för oss men farligt för S och MP. Man kan jämföra med situationen före valet 1998. Man kan också se på dagens politiska utveckling i Danmark.

Men politik handlar inte om röstmaximering utan om att påverka och förverkliga visioner. Därför vill vi ha en rödgrön regering. Vi vill se en politik som tar klimathotet på allvar, som inte leker affär med välfärden och som gör Sverige till ett jämlikare och mer jämställt samhälle. Det måste finnas ett verkligt alternativ till fortsatt borgerlig politik. Bara en rödgrön regering kan skapa det. Vi tänker ta det ansvaret.

replik om vinster i välfärden i DN

Här en replik på Almega på DN-Debatt:

Vänsterpartiet föreslår att inga skattepengar ska gå till vinstsyftande företag i vård, omsorg, skola och förskola. Hela åtta av tio svenskar håller med oss om detta. Pressade av den starka opinionen har nu företagarorganisationen Almega gjort ett utspel om att reglering av vinster i välfärden inte skulle vara möjligt på grund av EU-rätten. Men lyfter vi blicken från Sverige och ser ut över Europa blir det tydligt att Almegas påståenden inte stämmer.

Det finns många medlemsländer i EU och EES som har någon form av begränsning för vilka som får driva vård, skola eller omsorg. Det är Sverige som är undantaget – få länder i världen har så generösa förutsättningar för företagen att plocka ut vinster från välfärden som vi har i Sverige. EU-rätten hindrar nationell lagstiftning som diskriminerar företag från andra medlemsländer, men det påverkar inte modeller som är utformade så att företag likabehandlas oavsett land.
I det så kallade Sodemarefallet prövade EU-domstolen regler i Italien om att inte tillåta vinstsyftande företag i äldreomsorgen. Domstolen fann då att detta inte stred mot EU-rätten. Med det som utgångpunkt avgjorde EES:s övervakningsorgan samma fråga gällande Norge. Denna gång handlade det om barnomsorg och andra välfärdtjänster. Även nu konstaterade man att det är möjligt att exkludera vinstsyftande företag. Det verkar som att Almega och EU-domstolen tolkar EU-rätten olika.

Det finns inte något måste enligt EU-rätten att behandla vinstsyftande och icke vinstsyftande företag lika i välfärden. Dessutom är välfärden ett område där medlemsländerna har ett större spelrum än på många andra områden att utforma sina egna modeller. Vänsterpartiets modell är utformad med den norska modellen som förebild. Kan Norge så kan också vi i Sverige.

Förutom att Almegas utspel målar upp en felaktig bild av rättsläget, så sprider det en farlig syn på demokratin. Vad de säger är att oavsett vad väljarna tycker om problemen med vinster i välfärden, så får man inte göra något åt dessa problem. Den politiska debatten kvävs när juridiska argument förs fram för att trumfa över demokratin. Frågan om vinster i välfärden är en av de största politiska vattendelarna idag och kommer att bli en av de stora frågorna i valet 2014. Att påstå att väljarna inte har rätt att påverka hur välfärden utformas är ett sätt att försöka beskära demokratin.

Problemen med att låta riskkapitalbolag styra äldreomsorg, skola och vård har blivit allt mer uppenbara. Häromdagen visades att det är vanligare på privata än kommunala gymnasieskolor att man sätter högre betyg än vad som är motiverat av de nationella proven. Detta samtidigt som de privata gymnasierna enligt Skolverket har hela 17 procent lägre lärartäthet än de kommunala. Man måste vara mycket naiv om man inte tror att vinstintresset skulle spela en avgörande roll här.

Skolbetygen är bara ett av många exempel på hur vinstintresset påverkar välfärden negativt. För Vänsterpartiet är det självklart att detta måste lösas och att det kräver att välfärden befrias från vinstintressena. Om bara den politiska viljan finns så är juridiken här inget problem.

Så tar vi tillbaka välfärden

Idag skriver jag och Ulla Andersson i DN om hur vi ska ta bort vinstintresset ur välfärden;

Skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg ska inte försvinna som vinster i privata företag. Vi vill ha en jämlik välfärd där man fokuserar på kvalitet, skriver Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson som i dag presenterar Vänsterpartiets nya förslag i Almedalen.

När vi möter välfärden ska kvaliteten komma först och det ska vara våra behov som avgör vilket stöd vi får. Det är en trygghet som ska finnas för elever i alla skolor och för alla äldre oavsett äldreboende. De gånger vi tvingas uppsöka vården ska vi vara trygga i att resurserna där fördelas så att den i störst behov av vård prioriteras, inte den som är lönsammast att behandla.

Men i dagens välfärd kommer företagens mål – att maximera vinsten – gång på gång i konflikt med de mål alla vi andra har, vi som använder och betalar för välfärden. Även om personalen gör vad de kan för elevens eller den äldres bästa, är själva verksamheten styrd med vinsten som övergripande mål. Det är alltifrån att äldre på äldreboendet får mindre hjälp på grund av färre anställda, till att skolmarknaden har gett upphov till betygsinflation. En vanlig effekt är att man prioriterar de lönsammaste grupperna, vilket ofta är de som har minst behov.

Ofta slår vinstintresset mot personaltäthet och utbildningsnivå. Till exempel har kommunala äldreboenden mer än 10 procent fler anställda per äldre jämfört med privata och lärartätheten är 20 procent högre i kommunala gymnasieskolor än i de fristående. När det gäller förskolan pekar statistiken på att de privata väljer en annan metod – de anställer personal utan utbildning i mer än dubbelt så hög grad som de kommunala.

En välfärd fri från vinstintressen gör det möjligt att istället fokusera på kvaliteten. De pengar som i dag försvinner som vinst till bolagens ägare innebär ett enormt slöseri med skattemedel. Om de istället användes till att anställa mer personal i välfärden skulle de räcka till cirka 20.000 nya anställda. Det är lika många som enligt Arbetsförmedlingens prognos skapas totalt i Sverige i år och nästa år.

Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som tydligt står för att välfärdens resurser ska gå till just välfärd. I dag presenterar vi en modell för hur detta kan göras.

Vi föreslår lagstiftning om att skattemedel för kärnverksamheterna inom vård, skola, förskola och äldreomsorg inte ska kunna gå till vinstsyftande eller vinstutdelande företag. Överskott ska där i allt väsentligt stanna i verksamheten och antingen sparas eller direkt återinvesteras. Ett liknande regelverk gäller i dag för till exempel fristående skolor i Norge.

Genom förslaget försvinner vinstintresset som drivkraft i välfärden, samtidigt som vi kan ha flera olika utförare att välja mellan. Privata och ideella aktörer kan ges skattefinansiering om de i fortsättningen bedriver sin verksamhet utan vinstsyfte och vinstutdelning. De som däremot endast är ute efter att göra en vinst på skattepengar förlorar i och med våra förslag intresset för att verka i välfärden. Våra förslag gäller de skattefinansierade verksamheterna. Om någon vill starta verksamheter som finansieras privat står det dem fritt att göra så.

De som vill driva välfärdsverksamhet som aktiebolag kan i vår modell använda en särskild form för detta. Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning är en form som redan finns men som sällan används. Dessa kan inte dela ut mer vinst än motsvarande en procent över statslåneräntan på det insatta kapitalet. Det tillåts eftersom kapital man satsar på verksamheten inte ska behöva minska i värde. Utdelningen motsvarar ungefär räntan på ett vanligt bankkonto vilket gör att resurserna i allt väsentligt stannar i verksamheten och vinstintresset effektivt avlägsnas från välfärden.

Vinst kan inte plockas ut genom att omvandla sådant bolag till annan form av bolag och det finns även bestämmelser som reglerar fusion, likvidation och interna överföringar inom koncernen. Det innebär ett slut för riskkapitalbolagens metoder att utan vanligt vinstuttag ändå slussa ut skattemedel från verksamheten. Om så behövs för att säkra att överskottet verkligen stannar i verksamheten kan aktiebolagslagens krav också skärpas för de aktuella verksamheterna.

Ändringarna kombineras med ny lagstiftning om att huvudmannen för välfärdsverksamheterna, det vill säga kommunen, landstinget eller staten, ska besluta när och var icke-offentliga aktörer får etableras. När det finns ett behov av alternativ pedagogik, behandling eller motsvarande kan icke-offentliga aktörer ges tillstånd att driva detta. Men de ska inte själva kunna bestämma var de startar en skattefinansierad verksamhet. Vid till exempel överetablering eller bristande pedagogisk mångfald ska befintliga tillstånd kunna omprövas.

Detta innebär att demokratiska beslut och noggranna bedömningar av behoven blir en förutsättning för att ge skattepengar till nya välfärdsverksamheter. Därmed upphävs LOV (lagen om valfrihetssystem) samt berörda avsnitt i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen. Det är viktigt eftersom de på många områden ger alla som uppfyller vissa kriterier rätt att fritt starta välfärdsverksamheter finansierade av skattemedel. Resultatet har blivit en ojämlik välfärd. Det skapas överetablering i rika områden, på bekostnad av resurssvaga områden som anses mindre lönsamma och som drabbas av underetablering.

Lagstiftningen vi föreslår skulle innebära en bättre fördelning av välfärdsutövare. Den skulle även göra det möjligt att lösa de problem som på vissa håll har uppstått med uppsplittrade vårdkedjor och att verksamheter inte samarbetar med varandra.

Idag skriver jag och Ulla Andersson på DN-Debatt om hur vi skapar en välfärd fri från vinstintressen;

I dag anser mer än 8 av 10 svenskar att den som driver skattefinansierad välfärd inte ska plocka ut vinst därifrån. Men de borgerliga partierna står fast vid sina privatiseringar och andra partier famlar efter lösningar. De som är för splittrade för att ta ställning har hanterat det genom svårtolkade förslag med oklara konsekvenser. Men för att lösa välfärdens problem krävs det glasklara och konkreta förslag. Väns­terpartiets svar är tydligt: kvalitet och jämlikhet före vinstintresse.

På Ung Vänsters riksting

I morse vaknade jag upp när nattåget från övre Norrland rullade in mot Stockholm. Jag fick en stund över med DN och kaffe innan dagen började. I bladet hittade jag en alldeles utmärkt  artikel på debattsidan om hur det fria skolvalet har inneburit att segregeringen i skolan har ökat främst genom att mer priviligierade elever väljer bort skolor med elever med sämre förutsättningar. Tillsammans med ojämn kvalitet i olika kommuner och privatiseringarna är det en viktig orsak till bristen på likvärdig utbildning över landet. För vänstern måste det vara en huvuduppgift att upprätta en likvärdig utbildning med god kvalitet oavsett var man bor. Det normala måste kunna vara att man går i skolan i det egna bostadsområdet. Förstatligande av skolan är ett av verktygen för att nå målen.

Till min förvåning var även DN:s ledarsida läsvärd. Den brukar vara tröttsamt propagandistisk och enkelspårig när den beskriver EU, ekonomisk politik och euron. Men nu andades Wolodarskis text en smula blek eftertanke när han skrev om hur åstramningspolitiken inte fungerar i Grekland. Exemplet Argentina 2001 som ges i texten visar dessutom hur oklokt det är med valutaunioner/fast växelkurs i länder med olika förutsättningar. Men så långt drogs inte slutsatserna. Om DN:s ledarida hade fått som de ville hade Sverige varit med i euron, kanske dags för en pudel?

Därefter for jag ut till Haninge och Ung Vänsters riksting. På tåget ut hade jag kontakt med släkten i Italien som hade vaknat fyra på morgonen av jordbävningen vars centrum bara var någon mil bort från deras by. De hade fått tillbringa morgonen utomhus med barnen i väntan på fler skalv, men dessbättre hade alla i släkten klarat sig bra.

Ung Vänsters riksting hölls i Handens fina kulturhus. Ombud från hela landet var på plats för att diskutera och anta program och uttalanden. Jag fick mitt intryck bekräftat att det går bra för ungdomsförbundet nu på många håll i landet med nya medlemmar och klubbar. Efter min hälsning från Vänsterpartiet lyssnade jag på diskussionen om eurokrisen och Grekland. Man kan önska att DN var lika insiktsfulla som Ung Vänster, men man kan inte få allt här i världen.

Imorgon väntar en ny arbetsvecka. Trollhättan och Vänersborg på måndag, Ludvika och Falun istället för prinsessdop på tisdag, riksdagen på onsdag, Tanum och Strömstad på torsdag och Göteborg på fredag. Det ska bli kul.

Reglera finanssektorn

Idag skriver jag och andra ordföranden för andra vänsterpartier i Norden i DN om behovet av finansreglering;

Som företrädare för vänsterpartier i ett antal nordiska länder kräver vi att finansmarknaden regleras så att skattebetalarna slipper stå för notan när bankerna ska räddas. Samhällsviktig bankverksamhet måste skiljas från finansiell spekulation och kraven på bankernas förmåga att leva upp till sina åtaganden måste stärkas. Vi vill också se en internationell avgift på finansiella transaktioner i det flerpunktsprogram vi presenterar i dag för att säkerställa den ekonomiska tryggheten.

Finanskrisen 2007–2009 var den största globala finanskrisen sedan 1930-krisen. Under några veckor 2008 var det kapitalistiska systemet hotat i grunden. Det räddades enbart genom att regeringar och centralbanker pumpade in ofattbara summor av skattebetalarnas pengar i banker och andra finansinstitut. Krisens blottlade betydande brister i det kapitalistiska systemet och dess nyliberala tillämpning. Tesen om att marknader fungerar bäst utan statlig reglering visade sig inte hålla mot verkligheten.

I alla länder finns det mer eller mindre uttalat en implicit garanti från statens sida om att rädda stora finansiella institutioner från att gå i konkurs. Den garantin innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. Storbankernas kreditgivare behöver inte ta reda på bankernas finansiella situation. Riksbanken har uppskattat värdet på den svenska implicita bankgarantin till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna mellan 2002 och 2010, vilket motsvarar drygt hälften av storbankernas gemensamma årliga vinst före skatt under samma period. Riksbankens studie ligger i linje med resultat från studier av systemviktiga banker i USA, Norge och Storbritannien. Den implicita garantin har inte alltid trätt i kraft. Till exempel lät den amerikanska regeringen Lehman Brothers gå i konkurs. Det utlöste en finansiell chock som snabbt spred sig till andra banker, länder och till realekonomin. Den händelsen visade tydligt på problemen med att låta bankerna bli så stora att de blir just ”too big to fail”.

Otillräcklig reglering av storbankerna har gjort dem för stora och det har skett på bekostnad av resten av samhället. När tiderna är goda gör de astronomiska vinster till följd av att det enbart finns ett fåtal stora bankaktörer. Och skulle olyckan vara framme, går staten in med skattebetalarnas pengar och räddar bankerna. Vinsterna privatiseras medan förlusterna får betalas av medborgarna. Incitamenten för olika finansiella institutioner att bli för stora för att tillåtas gå omkull är med andra ord mycket starka och därför tar storbankerna högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar.

Våra utgångspunkter är att om en bank är för stor för att tillåtas gå omkull – då är den nog just för stor, och då måste en reformerad finansiell reglering ta sikte på detta. Därför presenterar vi följande förslag:

• Bättre reglering. För länder där marknadsfinansierade investeringsbanker utgör en betydande del av finanssektorn bör en bankdelningslag införas som skiljer traditionell bankverksamhet från spekulativ investmentverksamhet i likhet med vad en brittisk bankutredning nyligen föreslagit. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att åtskilja traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att även de delar som inte ansågs samhällsviktiga fick räddas, vilket blev mycket kostsamt. Utredningen uppskattar att fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från investmentverksamhet, vilket motsvarar 40–50 biljoner kronor.

Den implicita bankgarantin, som den ser ut i dag, får inte göras implicit för enbart en del av banksystemet. Men om bankerna delas kan den implicita bankgarantin, i lägen då det blir nödvändigt att använda den och då bara med starka krav på ägare och styrelser, begränsas till att enbart omfatta den del av storbankernas verksamhet som är samhällsviktig. Således kan statens subventioner av privata företags finansiella spekulation kraftigt begränsas. Utmaningen är att hitta bra modeller för att skilja mellan vad som kan anses som ordinär finansiering av ekonomisk verksamhet och vad som bör betraktas som spekulation, och skapa regler som håller över tid då bankernas affärsmodeller förändras.

• Särlagstiftning för banksektorn i den europeiska konkurrenslagstiftningen. En reformerad konkurrenslagstiftning skulle bryta upp bankoligopolen och öppna dörren för mindre aktörer utan obscena vinstambitioner.

• Höjda och differentierade kapitaltäckningskrav. Kapitaltäckningen anger hur stort belopp som måste sättas av för att trygga bankens möjlighet att leva upp till sina åtaganden. Enligt Basel III-reglerna ska bankerna ha 7–9,5 procent kärnprimärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar. Dessa krav är alltför låga och bör i stället utgå från två frågeställningar.

1). Hur systemkritisk är banken? 2). Var befinner sig ekonomin i konjunkturcykeln? På den första frågan ska kravet på kapitaltäckning höjas i proportion till hur stor effekten blir på resten av ekonomin om banken går omkull. Den effekten bestäms bland annat av bankens storlek och risktagning. Svaret på den andra frågan ska motverka bankernas tendens att förstärka konjunkturerna genom att låna ut för mycket i goda tider och för lite i dåliga. Genom att använda dessa två frågeställningar, eller dimensioner, kan myndigheterna på längre sikt skaffa sig ett nytt redskap i den ekonomisk-politiska verktygslådan.

• Inför tre nya skatter för finansnäringen. En internationell avgift på finansiella transaktioner skulle kunna bidra till att motverka de i dag tilltagande och mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, såsom automatiserad högfrekvenshandel. En skatt på finansiella transaktioner skulle ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar till nytta för hållbar produktion och förstärkt arbetsmarknad i stället för skadlig spekulation. Det bör införas en stablitetsavgift bland annat för att finansiera omkostnaderna om en bank går i konkurs. Finanssektorn bör också eventuellt införas i momssystemet. Praktiskt skulle det kunna ske med en aktivitetsskatt på lönsamhet och vinst.

• Överför all handel av finansiella instrument till reglerade marknadsplatser. En stor del av den finansiella handeln sker inte på reglerade marknadsplatser, utan skräddarsys till olika placerare. Det skapar betydande problem, eftersom marknaden då inte vet vilka institut som sitter på vilka värdepapper. Därför bör all handel med olika derivat- och strukturerade produkter ske på auktoriserade marknadsplatser. Nakenblankning, där den som utför affären vare sig äger eller har tillgång till de instrument som blankas, och andra former av farlig spekulation bör förbjudas.

Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet

Kristin Halvorsen, partiordförande Sosialistisk Venstreparti, Norge

Paavo Arhinmäki, partiordförande Vänsterförbundet, Finland

Steingrimur Sigfusson, partiordförande Vänstergröna, Island

Högni Höydal, partiledare Tjoveldid, Färöarna

Kuupik Kleist, partiordförande Inuit Ataqatigiit, Grönland

Tänkvärt av Klas Eklund

Det är alltid spännande när någon som har andra grundvärderingar börjar säga intressanta saker och peka på liknande problem och lösningar som man själv. Klas Eklunds artikel på dagens DN-debatt är en uppvisning i politisk ärlighet. Trots att jag uppfattar Eklund som solitt borgerlig så är han öppen och resonerande om kapitalismens stora svagheter. Jag önskar att fler borgerliga debattörer kunde visa samma öppenhet, det skulle ge ett intressant politisk samtal där man kommer upp ur skyttegravarna. Eklund pekar ut flera helt avgörande utmaningar;

– Företagen som blir allt mäktigare saknar samhällsansvar

– Bankerna ägnar sig för mycket åt spekulation och tar för stora risker

– Den höga ungdomsarbetslösheten biter sig fast, skapar klyftor och slår ut många

– Vi möter en hårdnande global konkurrens

– Andelen arbeten i vård och omsorg kommer att stiga och det kommer att kosta

– Vi måste minska utsläppen av växthusgaser och använda ny teknik, vi behöver ett nytt BNP-begrepp som väger in miljöeffekter

Faktum är ju att vår regering inte på allvar tar sig an någon av dessa stora utmaningar. Då måste det istället vara vänsterns uppgift att peka på lösningar på stora samhällsutmaningar. Därför är det så viktigt att vi är konkreta och långsiktiga. Pensionskapitalet som dominerar börsen ska användas etiskt och investeras i ansvarsfulla företag och klimatmässigt hållbara investeringar. Finanssektorn måste regleras genom en rad åtgärder. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten måste bygga på utbildning och investeringar, inte på allmänna subsidier till företagen som regeringen gör. Vi måste satsa mer på att omsätta innovation och forskning på utvecklade produkter. Vård och omsorg måste få kosta mer framöver, det krävs istället för plågsamma privatiseringsexperiment. Klimatfrågan måste vägas in fullt ut i den ekonomiska politiken och varje budgetförslag måste bedömas utifrån klimatperspektiv.

Det är uppenbart att den avreglerade marknaden inte kan lösa dessa utmaningar. Det är också uppenbart att dagens borgerlighet inte riktigt förmår att ta sig an dem på allvar. Finanskapitalismens kris kräver moderna socialistiska lösningar. Där skiljer jag mig från Klas Eklund.