CH:s Minnen

Jag har tillbringat några dagar på semester med familjen. Det har gett tid för att läsa mer än det som uppdraget och politiken kräver. Jag plockade med mig CH Hermanssons memoarbok Minnen och läste om den. Förutom en inblick i CH:s egen gärning och tankar så är det en utmärkt introduktion till Vänsterpartiets historia och utveckling. I den har CH själv spelat en avgörande roll. Även om CH saknar behov av att framhålla sin egen betydelse så visar boken tydligt hur han drev på partiets förnyelse mot självständighet från socialdemokratin, demokratisk socialism som kritiserade bristen på demokrati i Sovjet och andra kommuniststyrda länder samt öppenheten inför de nya rörelserna. Till det kommer att CH gjorde stora insatser för att förnya socialistisk teori och avpassa den till svenska förhållanden, inte minst gjorde han avgörande studier av det svenska kapitalet och storfinansen. En mer bortglömd del av hans gärning är att han har skrivit partiets historia inte bara genom sina memoarer utan också genom mycket läsvärda intervjuböcker med vanliga partimedlemmar.

Kanske var det Lars Werners bortgång som gjorde att jag kände behov av att läsa lite partihistoria. Minnesstunden över Lasse Werner hålls idag. Werner och CH kamperade ihop under många år.

Memoarer kan vara skrivna på olika vis. CH:s blir aldrig privata, exempelvis avhandlas mötet med hustrun och livskamraten Märta på några rader. Det är en integritet och åtskillnad som jag uppskattar. Men jag kan önska att CH ibland blev mer personlig, han kan vara lite för vänlig även mot sina fiender och han skulle kunna ge fler interiörer från de politiska striderna utan att det blev kletigt eller revanschsuget. Men som helhet är det mycket värt att läsa, CH:s intresse för kulturfrågor och resor i andra länder visar hans nyfikenhet. I centrum står dock den svenska kampen med sådant som gruvstrejken, Vietnamrörelsen, och striden för rättvisa pensioner. Det är intressant att se hur vänstern ofta varit de första att föreslå sociala reformer på en rad områden. Reformer som ofta avvisades som orealistiska av andra till att börja med men som nu är sådant som uppfattas som självklart.

Det finns fler böcker Om CH:s liv och gärning. Werner Schmidts politiska biografi CH är mycket läsvärd och mer politiskt ingående. CH:s egen andra memoarbok År av nåd har jag inte läst än, kanske något för sommaren.

 

Värmen på Pride

Idag har jag gått i mitt första pridetåg i Stockholm. Det var en fin och varm upplevelse. Tiotusentals gick i tåget, hundratusentals stod vid sidan om, solen sken. Jag tror att jag sällan har sett så många vänliga ansikten och fått så många vinkningar, tummar upp och hälsningar. Hela manifestationen genomsyrades av glädje, tolerans och insikten om att all kärlek är bra kärlek. Det var mäktigare än jag trodde att det skulle vara där jag traskade fram tillsammans med HBTQ-vänstern. Jag har också varit med på utfrågningar i vänsterns tält i Prideparken, anordnade av RFSL på kulturhuset och på en pridefrukost med vänstern i morse. Så mycket tolerans och vänlighet, och vilken skillnad mot uppvisningen i hat som högerextremisterna gjorde i Stockholm idag.

Jag skrev lite om Pride på Facebook innan jag reste ner. Bland kommentarerna bjöds det på någon syrlig om ”politisk mainstream”. Den fick mig att fundera lite. Å ena sidan är jag glad att Prideparaden är politiskt mainstream och att partierna tävlar om att synas där och delta. Det betyder att frågorna om rättigheter för hbt-personer har kommit en bra bit på väg. Det är inte många år sedan ett parti som moderaterna öppet argumenterade och röstade emot de flesta hbt-vänliga förslagen i riksdagen. Om man går lite längre tillbaks så var det mycket kontroversiellt när vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson som pionjär tågade och talade för homosexuellas rättigheter i slutet på 70-talet. I rörelsen fanns vänsterprofiler som Jan Hammarlund. Då gav det inga mediala pluspoäng att stå upp för homosexuellas rättigheter. Så vi har kommit en bit.

Vänstern är en självklar del av hbt-rörelsen och vi har vår givna plats i pridetåget. Redan 1973 motionerade CH Hermansson i riksdagen om könsneutrala äktenskap. Alla andra partier röstade emot förslaget. Idag är det verklighet. Så även om Pride må ha blivit ”mainstream” så hör vi hemma där. Det märktes också när jag frågades ut av RFSL. Vi delar syn i så mycket även när det gäller viktiga hbt-frågor idag som synen på sterilisering av transpersoner, smittskyddslagen, ett tredje kön, asylrätt och frågan om fler vårdnadshavare. Bara  i synen på surrogatmödraskap krockar det mer rejält. Det är en del av vänsterns progressiva tradition att vi stod upp  tidigt för homosexuellas rättigheter. Det är något att vara stolt över.

Samtidigt har vi kanske inte nått så långt som vi tror. Hur svårt kan det inte vara för dagens tonåringar att komma ut på högstadieskolor och gymnasier? Även om politiska beslut och politiskt klimat ändras så lever homofobin. Därför är en manifestation som idag så viktig. Därför behövs det politiska profiler som höjer rösten som Hans Linde i den lilla pärlan till film, det blir bättre.

läs mer i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och ekot.

Arvet efter CH

I dessa tider av ordförandeval kan det vara av intresse att studera vilka tidigare ordföranden som Vänsterpartiet har haft som har betytt särskilt mycket för vårt partis utveckling. För mig finns det en ordförande som står helt i en klass för sig, CH Hermansson. Under CH:s ledning tog vårt parti steg som var helt avgörande för vårt partis utveckling. Dagens politiska situation är i grunden annorlunda än vad den var i Sverige 1964 då CH blev ordförande. Dessutom var det SKP som han blev utsedd att leda ett parti med få likheter med dagens Vänsterparti. Trots detta menar jag att flera av grundpelarna av det CH stod för som ordförande är användbara i dagens politiska verklighet. Något av det var;

1) Partiet skulle tydligt eftersträva en demokratisk socialism som bröt lojaliteten med Sovjet och andra kommuniststyrda länder. Demokratiska brister och övergrepp i dessa länder, som Sovjets invasion av Tjeckoslovakien, kritiserades offentligt.

Dessa sanningar gäller självklart fortfarande. Demokratin kan aldrig få inskränkas i socialismen namn. När det sker i länder som Kuba eller Kina ska vårt parti vara kristallklart i kritiken och stödja demokratisk opposition. Tanken att den svenska socialismen skulle byggas efter ett modelland långt borta med helt andra förutsättningar är orimlig. Ekonomisk demokrati kan bara genomföras och finnas med en fullständig politisk demokrati.

2) Istället för att utforma inrikespolitiken i förhållande till en stark socialdemokrati skärpte CH vänsterns oberoende hållning. Vi hade vår egen tydliga politik och skulle inte vara ett passivt stödparti.

Det rödgröna samarbetet ledde delvis till att skillnaderna mellan oss och socialdemokratin blev otydliga. Det är inte bra. Nu måste vi göra tydligt vad som skiljer oss åt, som vår syn på vinster i den offentliga sektorn eller kriget i Afghanistan. Folk måste förstå varför man ska rösta på just Vänsterpartiet. I grunden skiljs vi åt av att Vänsterpartiet, till skillnad från dagens socialdemokrati, är ett socialistiskt parti.

3) CH använde marxismen som verktyg för att analysera kapitalismens makt i den tidens samhälle. Han skrev flera viktiga böcker i ämnet. Istället för att marxismen blev stelnade dogmer eller en trosbekännelse så skulle den användas för att utforma en aktuell relevant socialistisk politik. Det innebar att partiets socialistiska profil blev tydligare och begripligare.

Idag befinner sig finanskapitalismen i djup kris och klassklyftorna ökar snabbt. Det är vänsterns uppgift att utforma radikala och genomförbara förslag som visar en väg ur detta instabila och orättvisa ekonomiska system. En sådan politik måste utgå helt från dagens förändrade kapitalism. Därför är det så viktigt att vi för fram förslag om sådant som hur pensionspengar ska investeras, finansspekulationen begränsas och eurokrisen hanteras. Socialistisk politik blir relevant för många när de ser vad den rent konkret innebär.

4) CH var öppen mot nya rörelser som kvinnorörelsen och solidaritetsrörelsen. CH satt själv i ledningen för linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft. Han såg att en ny modern vänster rimligen borde omfatta fler och nya grupper än det traditionella partiet.

Vänsterpartiet är en del av en rörelse som är mycket starkare än vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti med förmåga att snabbt ta till oss idéer och förslag från andra rörelser vare sig det handlar om fackföreningar, feminism, hbt-frågor eller kulturpolitik. En avgörande utmaning är klimatfrågan. För att uppnå hållbara nivåer på utsläppen av växthusgaser krävs mycket stora förändringar av våra konsumtionsmönster och vår syn på ekonomisk utveckling. Det krävs att beslut om investeringar och skatter alltid tar med klimatet i beräkningen. Här har vänstern en särskild roll att förena klimatarbetet med social rättvisa nationell och globalt. Vi är beredda att investera och planera samhället långsiktigt till skillnad från en dominerande naiv tro på markandens frihet.

Till den politiska förnyelsen kom att CH:s personliga kvaliteter fick nya grupper att börja lyssna på ett parti som tidigare varit ganska isolerat och inåtvänt. I dagens Vänsterparti har vi självklart ingen ordförandekandidat av CH:s kaliber. Men vi kan ändå lära av hans period.

CH bäst vid riksdagens öppnande

Riksdagens högtidliga öppnande var nästan ännu högtidligare än jag hade trott med barnkörer, blomsterarrangemang, hedersvakter och uppklädda riksdagsledamöter. I vår partigrupp hade Hans Linde och Rosanna Dinamarca till och med på sig folkdräkter dagen till ära. ”Det är bara bögar och blattar som har folkdräkt i vår grupp” som Josefin Brink sa i fikarummet innan det var dags att tåga iväg i samlad trupp.

Kungen talade och det var så där lagom intetsägande som det brukar vara när kungen talar. Han sa dock inget tydligt om rasism och främlingsfientlighet denna gång vilket han har gjort vid andra tillfällen. Därefter läste Fredrik Reinfeldt upp en lång och ganska trist regeringsförklaring. ”More of the same” kan den sammanfattas som. Här fanns inget hopp för arbetslösa eller för den som vill se några nya förslag på miljöområdet. Skattesänkningar och privatiseringar är mirakelkuren som ska hjälpa mot allt i Alliansens Sverige. Det kändes väldigt trött.  Själv kände jag mig rätt nedslagen av att ha funderat på all den skada fyra år till med Alliansen kan göra Sverige.

Men, även denna dag hände det intressanta och uppiggande saker. Sverigedemokraternas famösa uttåg ur kyrkan efter att biskopen hade talat om människor lika värde piggade upp på sitt sätt.  Kan det bli tydligare vad rasisterna står för?

Dagens höjdpunkt blev däremot ett samtal med CH Hermansson på mottagningen som följde efter öppnandet. 93 år ung hänger CH med helt i den politiska debatten och är klokare än de flesta. Ett inlägg med eftervalsanalys från honom är på gång till Flamman. Det är något att se fram emot. Han talade med mig bland annat om vikten att inte fastna i det parlamentariska manövrerandet och lyfta frågor om industriell och ekonomisk demokrati. Mötet med CH räddade min dag.

läs mer i: DN, DN, DN, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen och GP

Kjell Albin Abrahamson och yttrandefriheten

Kjell Albin Abrahamson är utrikeskorrespondent och programledare vid Sveriges Radio. I sin roll som programledare låter han ofta sina egna politiska åsikter, kategoriska, starkt antisocialistiska och mycket EU-vänliga, påverka programmens innehåll. I en krönika i Expressen för några dagar sedan går han dock betydligt längre. I texten, där kommunism och nazism jämställs, skriver Abrahamson om den polska förbudet mot att bära eller sprida kommunistiska symboler. Det exempel som han väljer är en person som bär en T-shirt med Che Guevara och som i Polen skulle kunna få två års fängelse för det ”brottet”. Abrahamson skriver det inte rent ut, men det är uppenbart att han ser en sådan lag som berättigad, ja något som han rent av sympatiserar med. Det är en minst sagt underlig syn på yttrandefrihet – inte minst för en politisk reporter vid Sveriges radio. Tycker man att en sådan lag är rimlig i Polen så borde den ju i konsekvensens namn även vara det i Sverige. Frågan är hur mycket Abrahamsons syn på yttrandefrihet och hans rabiata antisocialism färgar hans värdering och framställning av de nyheter han rapporterar om. Det borde vara en relevant fråga för ett seriöst nyhetsföretag som Sveriges radio.

Jag är inte kommunist. Jag begriper inte varför demokratiska socialister inklusive några vänsterpartister väljer att bära samma politiska etikett som några av 1900-talets stora massmördare som Stalin, Mao och Pol Pot. Jag känner inget behov av att försvara något kommunistbegrepp, men jag tror på lite hederlighet när man skriver historia. Stalinismens brott är enorma och oförsvarliga, det handlar om tiotals miljoner människors död. Är då kommunism detsamma som nazism? Nej, självklart inte. Ideologi och historia skiljer sig markant. Dessutom finns det en hel rad kommunistiska partier som bröt med stalinismen och blev helt demokratiska. I Abrahamssons enkla världsbild görs det ingen skillnad på stalinismen och den kommunist som för några år sedan valdes till Cyperns president, de kommunister som med full respekt för Indiens demokrati har byggt en sorts välfärdsstat i Kerala, de som avskaffade apartheid och nu styr det demokratiska Sydafrika eller de de tusentals kommunister som slogs för Spaniens demokrati på 30-talet medan västländerna likgiltigt såg på när fascismen tog makten. Kommunismens historia är dessbättre mycket mer än stalinismen. Även den som förnekar det förvanskar historien.

Även det polska exemplet, som är Abrahamsons utgångspunkt, är vanskligt när man jämställer kommunism och nazism. Den polska ”socialismen” var ett eländigt system som påtvingades landet av Sovjet efter 1945. Systemet präglades av diktatur, ofrihet och misskött ekonomi. Så långt är jag helt enig med Abrahamson. Men att jämställa det med Polen under nazismen blir ändå väldigt fel. Polen var förintelsens själva epicentrum. Miljoner polacker, inte minst landets judar, mördades under nazismen.  I all sin uselhet så gjorde inte stalinismen detsamma i Polen. Att då jämställa nazism och kommunism med Polen som exempel blir en relativisering och förminskning av förintelsens betydelse.

Även när man ser på Sveriges historia blir Abrahamsson förenklade resonemang en propagandistisk förenkling. Javisst, svenska kommunister i SKP var i stort sett lojala med Sovjet under perioden 1921 till mitten på 60 talet då partiet reformerades under CH Hermanssons ledning. Den som inte kritiserade det tidens Sovjet har med rätta problem med sin demokratiska trovärdighet. Men historien är mer komplex än så. Samma kommunister röstade för och försvarade samtidigt i stort sett varje demokratisk och social reform av betydelse i Sverige medan det var den svenska högern som var emot demokratins införande. Ingen annan grupp blev så ofta offer för inskränkningar i den svenska demokratin som interneringsläger, transportförbud mot tidningar, oskyldiga dömda till fängelse och ett i riksdagen förberett partiförbud som just de svenska kommunisterna. Även det har sin plats när den svenska demokratins historia skrivs.

Jag kan gott förstå att folk som upplevde förtrycket i det ”socialistiska” Polen hatar allt vad kommunism heter. Men från det till att anamma en helt svartvit historiesyn och att vilja inskränka yttrandefriheten borde steget vara långt. Åtminstone för en korrespondent vid Sveriges radio.

Inte bara Stasi…

Jag håller som bäst på och läser boken ”Inte bara Stasi…” skriven av Birgitta Almgren och nyligen utgiven på Carlsson förlag. Det är en bok som sätter fokus på relationen mellan Sverige och DDR. Boken bygger på gedigna arkivstudier, arkiv var de ju duktiga på i DDR, och intervjuer av författaren. Resultatet är ett mycket intressant och gediget verk som trots den grundliga dokumentationen aldrig blir tungläst. Utan att för ett ögonblick ursäkta politisk diktatur ger Almgren en kunnig och mer mångsidig bild av DDR än vad som ofta är fallet när landet beskrivs idag. Om DDR reduceras till enbart Berlinmur och Stasi så blir det samtidigt obegripligt.

DDR spelade länge en speciell roll för svenska kommunister. Det är därför särskilt intressant att läsa Almgrens väl underbyggda skildring av förhållandet mellan DDR och SKP/VPK. Hennes skildring visar med vilken fientlighet DDR såg på CH Hermansson självständiga linje och kritik mot bristen på demokrati i öst. Det var särskilt tydligt i samband med Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 och Vpks protester mot behandling av oliktänkare som Biermann och Bahro. Det var också CH Hermansson och andra förnyare som såg till att de svenska kommunisternas partiskola i Bad Doberan lades ner på 60-talet.

DDRs ledning och ambassad försökte gång på gång påverka Vpk och det ledde till flera hårda konflikter när partiet och CH Hermansson värnade Vpks oberoende och tanken på demokratisk socialism. Särskilt intressant är det att läsa om hur DDR använde de Moskvatrogna i partiet som sitt lydiga redskap. Urban Karlsson fungerade som en simpel tjallare till Berlin och berättade villigt om interna diskussioner i partiet. Rolf Hagel fick direkta instruktioner från Berlin inför partisprängningen 1977 och sedan finansierades Apk med pengar från Sovjet och allierade. DDR hjälper till och med Apk att begå ekonomiska brott.

Nu i efterhand ser man tydligt vilken nödvändig, avgörande och omfattande omorientering som skedde i Vpk under CHs ledning. Tyvärr bekräftar boken också bilden av att den positiva förnyelsen av partiet stannade upp under Lars Werners ordförandeskap. Werner klarade inte att hålla samma kritiska distans till Sovjet och DDR som Hermansson även om han kraftfullt hade stött den nyorientering av partiet som hade skett under CHs ledning.

En direkt underhållande del av boken är skildringen av hur Stasi utan större framgång försöker analysera och begripa Peter Weiss mångbottnade bok ”Motståndets Estetik”.

För oss kufar som gillar vänsterhistoria är boken ”Inte bara Stasi…” en lite guldgruva och en påminnelse om en annan tid som både är nära och mycket avlägsen.

Jag fick en fråga till bloggen om på vad jag byggde mina uppgifter om kostnaden för svenska soldater på mer än en miljon per år och man. Tydligen hade jag underdrivit. Kostnaden ligger på runt två miljoner per soldat vilket SAK visade på DN-debatt för några dagar sedan. Det är värt att tänka på nu när fler svenska soldater ska sändas. ”Den förstärkning av Isaf-styrkan som nu övervägs motsvarar alltså 6.500 lärarlöner eller 182.000 elever.” citat ur DN.