V kan rädda Löfven från dåligt sällskap

Jag och Ulla Andersson skriver om regeringsfrågan i Dagens Arena.

Politik är att vilja. Uttrycket kan tyckas vara slitet. Men i dessa tider av spekulationer om vilken regering Sverige ska få efter valet 2014 kan det vara värt att påminna om. Spelteori och maktanalys kan inte vara avgörande för inställningen till framtida regeringar. Värderingar och politikens innehåll måste rimligen vara det som avgör. I den senaste tidens debatt om regeringsfrågan saknas ofta det viktigaste, politikens innehåll.

Det är självklart att partier kan ha regeringsalternativ i första, andra eller tredje hand. Många dörrar kan hållas öppna om man inte får som man vill. Men lika självklart är det att man bör veta vad man helst vill. Det handlar om vilken politik man vill se, om vilka värderingar man har.

Det är inte samma sak att regera med Annie Lööf och Jan Björklund som med Vänsterpartiet. När Socialdemokraterna och Miljöpartiet går till val som ett regeringsalternativ, S-Mp, får inte frågan stanna vid med vem de vill regera, utan också, vad de vill uppnå.

Vänsterpartiet vill bryta med den borgerliga politiken eftersom den leder till ojämlikhet, otrygga jobb och sämre välfärd. Det krävs en annan politik för att minska arbetslösheten, öka jämställdheten mellan kvinnor och män och för att ta klimatfrågans utmaningar på allvar. Det är därför vi inte vill att några delar av dagens högerregering med dess politik ska finnas kvar i maktställning efter valet 2014. Det är därför vi förordar en rödgrön regering med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är dessutom det mest populära alternativet bland svenska folket.

Med Vänsterpartiet slipper vi vinsterna i skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Pengarna går till verksamheten, till att skapa en likvärdig skola med bra undervisning för alla barn och ungdomar. Det blir fler undersköterskor i äldreomsorgen och de äldre får större inflytande över sin tid. Kvinnors arbetsvillkor förbättras.

Med Centern och Folkpartiet blir i stället vinstintresset kvar. Girigheten kvarstår som drivkraft när barn ska få utbildning och sjuka tas om hand. Det är positivt att socialdemokrater och miljöpartister skärper tonen mot riskkapitalbolagen. Men det är bara i samarbete med oss som vinstintresset i välfärden kommer att tas bort på riktigt. De partier som har börjat leka affär med välfärden kommer inte att kunna lösa problemen.

Vänsterpartiet vill att Sverige ska bli en föregångare på klimatområdet. Det kräver en massiv utbyggnad av järnväg och kollektivtrafik. Det kräver resoluta åtgärder för att minska utsläppen, inte minst från lastbilstrafiken. Det kräver att bostäder byggs om för att spara energi och att alla de nya hyreslägenheter som vi måste bygga byggs med bästa möjliga energiteknik. Vi vill se massiva satsningar på förnybar energi som sol, vind och vågkraft.

I dessa klimatinvesteringar finns också en stor del av de nya arbeten vi måste skapa för att få ner arbetslösheten. Vänsterpartiet är det parti som föreslår störst klimatinvesteringar. Folkpartiet och Centerpartiet saknar ambitioner att minska utsläppen till en hållbar nivå.

De kommande åren har vi en gyllene möjlighet att fortsätta avveckla kärnkraften och utöka satsningen på förnybar energiproduktion. Vänsterpartiet har som mål att två kärnkraftsreaktorer ska stängas under kommande mandatperiod. Priset för att bygga ny kärnkraft är högt medan förnybara energislag är mycket konkurrenskraftiga. Satsningar på förnybar energiproduktion kan skapa tiotusentals nya arbetstillfällen. Vi vill ge Vattenfall nya ägardirektiv och göra om bolaget från miljöbuse till pådrivare i energiomvandlingen. Detta är inte möjligt att göra om man ska regera med Folkpartiet. Men det är möjligt med Vänsterpartiet. Valet för S-Mp är tydligt. De behöver Vänsterpartiet för klimatets skull.

Centern vill förändra lagen om anställningsskydd så att det blir lättare för arbetsgivare att säga upp trotjänare. Annie Lööf vill ha sänkta ingångslöner. Vänsterpartiet vill i stället se färre otrygga jobb. Idag missbrukas tillfälliga anställningar och bemanningsföretag. För majoriteten av unga som har jobb är otrygga arbeten vardag. Arbetstagare från andra länder utnyttjas hårt på byggarbetsplater, i svenska restaurangkök, åkerier och bärskogar. Denna utveckling skapar otrygghet och stress. Den pressar tillbaks löntagarnas villkor och gynnar oseriösa företag.

Vänsterpartiet vill stärka arbetsrätten, begränsa möjligheten att använda bemanningsföretag och skapa justa villkor även för löntagare från andra länder. Vi vill ha ett socialt protokoll i EU:s fördrag som skydd för våra kollektivavtal. Det låter sig inte göras med partier som ytterligare vill försvaga arbetsrätten. Frågan är vilken väg S-Mp vill gå.

Vänsterpartiet vill föra en politik som präglas av omtanke om dem som drabbas av arbetslöshet och sjukdom. Vi vill ha en politik som inte släpper loss girigheten som drivkraft i välfärden. Vi måste skapa en jämlik skola och sjukvård som vi kan lita på. Därför kommer vi aldrig att hjälpa fram Reinfeldt till makten.

I dagens politiska läge är Stefan Löfvén det bästa alternativet som statsminister. I samarbete med honom är en solidarisk politik möjlig. Men det kräver att han får rätt sällskap. Det finns många områden där vi inte har exakt samma politik som socialdemokrater och miljöpartister, men den politiska grunden för kompromisser och samarbete finns. Vi styr redan en stor del av Sveriges kommuner och landsting ihop.

Den tid då ett parti ensamt kunde styra landet är över för överskådlig framtid. Nästa regering kommer att behöva flera partier för att kunna regera. Vi vill ta fullt regeringsansvar och ha vänsterpartister som ministrar. En förutsättning för att vi ska kunna regera är att dagens politik med privata vinster i välfärden ändras i grunden. Vi kommer inte att vara ett stödparti efter valet 2014. Antingen regerar vi – eller så är vi i opposition. Vi vill inte tillbaka till de oklara ansvarsförhållanden som samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gav före valet 2006. Vi vill regera.

Det är när Vänsterpartiet har gjort bra val som 1998 och 2002 som vi har nått rödgrön majoritet. När det har gått sämre för vänstern som 2006 och 2010 har borgerligheten vunnit. Det finns ingen risk att få Annie Lööf eller Jan Björklund på köpet när man röstar på Vänsterpartiet. En rödgrön regering med S, V och MP är vårt mål. Det är bara så verklig politisk förändring kan uppnås. Det är politik att välja vem man vill samarbeta med. Men framför allt är politik att vilja förändra.

Jonas Sjöstedt (V), partiordförande Ulla Andersson (V), vice partiordförande

Om klimatet och Katalonien

Det drar ihop sig till ett nytt stort klimatmöte i FNs regi. Denna gång hålls mötet i Qatars huvudstad Doha. Qatar tillhör ironiskt nog en av världens värsta utsläppare av växthusgaser per capita. Hoppet om verkliga framgångar i förhandlingarna är begränsat. Detta samtidigt som de vetenskapliga rapporterna pekar på att läget för klimatet är allvarligare än vi trodde. Jens Holm och jag har skrivit i SvD om hur vill vill att Sverige ska gå före och minska utsläppen rejält – det skulle också ge Sverige lite större trovärdighet i det internationella klimatarbetet. Tyvärr har vår regering tappat alla ambitioner på området. Det verkar som om moderaterna kör över Centerpartiet i regeringen även när partiet för fram mycket måttfulla krav på skärpningar.

I fredags var jag hos SNF och diskuterade klimatfrågor, debatten kan ses här. Supermiljöbloggen rapporterar.

Igår var det regionalval i Katalonien. Vänsterpartiet ERC, den republikanska vänstern, blev valets stora segrare. På deras program står inte bara vänsterpolitik utan även krav på Kataloniens självständighet från Spanien. Resultatet kan stärka kraven på folkomröstning om Kataloniens framtid även om det borgerliga självständighetspartiet CiU backade i valet. Resultatet kan också ses som en protest mot åtstramningarna och den sociala krisen i Katalonien och i Spanien.

Själv har jag, liksom många andra vänstermänniskor, lite svårt att känna entusiasm över nationalistiska budskap och krav på att rika regioner ska öppna eget när krisen kommer. Men samtidigt är det viktigt att se att historien för Katalonien och även Baskien är mer  konfliktfylld än så. I bägge regionerna var stödet för den spanska republiken på 30-talet stort. Bägge regionerna led svårt under fascismens förtryck som inte bara riktade sig mot vänstern utan även mot regionernas språk och kultur. Det spanska regeringspartiet PP ses med viss rätt som en arvtagare till denna förtryckande spanska centralism. Partiet ERC symboliserar delvis denna konflikt. Partiet ledde Katalonien under inbördeskriget och förbjöds under fascismen. Kataloniens president Lluís Companys, ERCs ordförande, avrättades av Francos regim. Såren finns ibland bara strax under utan i ett Spanien där man aldrig gick till botten och gjorde upp med med fascismens fasor.

Centerpartiet vill gynna rika gruvbolag

Jag har skrivit om det förut, det är ett riktigt uselt förslag. Centerpartiet vill sänka skatterna, den här gången inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, i expansiva glesbygdskommuner där stora gruvprojekt är på gång. De två kommuner som ges som exempel är Pajala och Storuman. Varför är Centerpartiets idé då så dålig, här är några argument;

– Det finns ingen brist på arbetskraft, vilket är huvudargumentet för förslaget. När gruvbolaget Northland resources nyligen sökte 150 gruvarbetare till Pajala sökte 4 000 personer jobben.

– Problemet i Pajala och på en del andra orter är istället brist på bostäder, att det borde byggas ny järnväg och att fler utbildningar behövs inom vissa yrken. Men när Centerpartiet vill minska skatteintäkterna minskas ju resurserna till dessa nödvändiga satsningar. Pajala står inför stora behov av investeringar, men Centerpartioet vill beröva kommunen viktiga skatteintäkter från inkomstskatten.

– Sänkta arbetsgivaravgifter skulle gynna de gruvföretag som nu etablerar sig. De har ofta utländska ägare som beräknas göra miljardvinster. Sverige har en unikt förmånlig beskattning för gruvdrift. Centerpartiet vill direkt subventionera dessa företag medan andra ledande gruvländer som Australien och Bolivia höjer skatterna på gruvbolagen för att de gör så enorma vinster och har en verksamhet med miljörisker.

– Sänkta arbetsgivaravgifter har prövats tidigare i regionalpolitiken och de flesta är överens om att effekterna är mycket svaga av den sortens stöd. Istället behöver glesbyden bättre statlig och kommunal service med sådant som vård, apotek och försäkringskassa. Det utarmas idag. Det behövs satsningar på gröna näringar och förnybar energi som biogas och vindkraftskooperativ. Bättre infrastruktur och stöd till bostadsbyggande behövs inte minst i de nya gruvkommunerna. Men istället för att investera i hela Sverige så vill Centerpartiet undandra skatteintäkter från glesbygden.

Det finns något desperat över Centerpartiets utspel, partiet börjar likna en nyliberal popcornmaskin som spottar ut sig olika ogenomtänkta förslag till skattesänkningar för företag som redan går med vinst.

läs mer i ekot och SvD

 

Exploatering eller utveckling?

I stora delar av Sverige sker ett uppsving i gruvnäringen. I delar av norra Sverige liksom i Bergslagen väntar betydande investeringar i en näring som har fått skjuts av höga metallpriser. Men hur ska investeringarna också ge utveckling och arbete på sikt åt kommuner som brottas med minskande befolkning och svag ekonomi? Hur ska gruvboomen ge barn i skolorna, ny infrastruktur och långsiktig utveckling, inte bara miljöproblem och vinster som räknas hem hos investerare långt från Sverige? Det är frågor som kräver politiska ansvar.

Det sämsta förslaget på området hittills har kommit från Centerpartiet. De vill inrätta ekonomiska frizoner i de berörda områdena. Jag citerar riksdagsledamot Helena Lindahl som var med och presenterade förslaget: Centerpartiet vill därför skapa ekonomiska frizoner och tanken är att i införa skattelättnader i utvecklingsregioner. Vi vill tillsätta en utredning som ska undersöka förutsättningar för just skattelättnader i områden som har brist på arbetskraft. Det kan vara i form av lägre arbetsgivaravgifter, sänkt inkomstskatt, sänkt bolagsskatt och minskad skatt på industrifastigheter. Förslaget presenterades i Storuman och Pajala. I Kaunisvaara i Pajala öppnas nu en ny jättelik järnmalmsgruva, i Rönnbäcken i Storumans kommun planeras brytning av stora nickelförekomster.

Varför är då Centerpartiets förslag så befängt? Argumentet för förslaget är befarad brist på arbetskraft. Det är riktigt att många kan behöva flytta in i de berörda kommunerna. Det möter problem i form av brist på bostäder, lokal service och ibland rätt sorts utbildning. Men brist på pengar att betala de som arbetar är det inte, projekten bedöms vara extremt lönsamma. Slutsatsen borde därmed vara den motsatta, hjälp de berörda kommunerna att investera rätt så att man får fler bofasta och färre ”fly in – fly out” som arbetar i näringen. Det vinner både orterna och miljön på. Men det kräver skatteintäkter, pengar som Centerpartiet istället vill skänka de gruvföretag som väntas göra stora vinster.

Centerpartiet vill sänka arbetsgivaravgifter, skatt på industrifastigheter och den bolagsskatt som redan är så generös att många storföretag helt kan undvika att betala den. Varför ska just gruvföretag inte betala skatt för sin verksamhet? De nya ägarna är ofta investerare i andra länder och de ger sig i projektet för att tjäna stora pengar. I andra gruvnationer som Bolivia och Australien höjer man skatten för gruvnäringen på grund av dess enorma vinster. Lika orimligt är Centerpartiets krav på att de som arbetar ska få sänkt inkomstskatt. De berörda kommunerna behöver göra stora investeringar i samhällsservice, men de ska alltså inte få in normala skatteintäkter från dem som arbetar – helt orimligt.

Sverige utmärker sig idag för mycket generösa regler och låg beskattning gentemot gruvföretag. Statens kronoandel som garanterade det allmänna del av vinsten är borta sedan länge. Någon promille av omsättning tas ut i en extra avgift till markägare och forskning. Sverige ligger vidöppet för exploatering. Vi behöver investeringar och kapital, men med Centerpartiets modell ger vi oss själva ett kolonialt förhållande till gruvbolagen. Ekonomiska frizoner används mest av desperata utvecklingsländer som vill dra till sig tillverkningsindustri.

Vänsterpartiet vill istället gynna långsiktiga, gärna inhemska, ägare i branschen. Vi vill att de berörda kommunerna ska kunna få en utveckling som varar även den dag gruvan är tömd. Vi vill att största möjliga miljöansvar ska tas. Vi vill att gruvbolagen ska betala skatt och vi skulle gärna se att vi liksom andra länder får dem att bidra mer. Det är pengar som skulle kunna bidra till att utveckla de berörda regionerna med nödvändiga investeringar i exempelvis järnväg, bostäder och utbildning.

Centerpartiet verkar däremot har drabbats av fullständig idétorka. Om det är arbetslöshet eller brist på arbetskraft, om det är förorter eller fjällkommuner verkar inte spela någon roll. Lösningen är alltid att subventionera privata företags vinster och befria dem från skatter. Men en seriös näringspolitik kräver mer än så.

Sänkta ingångslöner – en dålig idé

Runt om i Sverige har sjuksköterskestudenter tagit strid för
en månadslön på 24 000 kronor för arbete på sommaren. Det är ett fullt rimligt
krav. Sjuksköterskorna har ett ansvarsfullt och viktigt arbete och en lång
utbildning. Förhoppningsvis kan de studerandes krav på bättre löner leda till
att lönerna stiger även för de sjuksköterskor som redan har fast arbete. Sjuksköterskelönerna är för låga, förmodligen för att det är ett kvinnodominerat yrke.

Samtidigt som sjuksköterskorna vill ha mer rimligt betalt,
gör Centerpartiet utspel i motsatt riktning. De nöjer sig inte med att som
Folkpartiet föreslå sänkta ingångslöner för unga. De vill sänka ingångslönerna
för alla och dessutom rejält, med upp till 25 procent. Det innebär att en lön
på 16 000 i månaden kan sänkas till 12 000 i månaden, före skatt. Det
är en lön svår att leva. Själv tjänar Centerledaren Annie Lööf 151 000
kronor i månaden.  När hon tillträdde som ny partiordförande och minister fanns inga planer på att sänka ingångslönen.

Med Centerns politik skulle allt fler som arbetar få svårt
att försörja sig. Vi skulle gå mot en utveckling som liksom i andra länder
skapar stora grupper av arbetande fattiga. Det är en politik som inte skapar
fler arbeten.  I Norge och Danmark är lägstalönerna högre än i Sverige medan arbetslösheten för unga är lägre. Den enda säkra effekt som centerpartiets politik skulle få är att fler får svårt att klara sig ekonomiskt på sitt arbete. En del av de som Annie Lööf tycker är värda 12 000 brutto i månaden är ensamstående med barn. Har Centerpartiet funderat på hur de ska klara sig?

Vinsternas andel av produktionsvärdet stiger medan lönernas
andel minskar. Detta är en politik som Centern vill påskynda. Deras förslag
innebär konsekvent att arbetsgivarna gynnas med löntagarnas villkor försämras
såväl vad gäller löner som anställningstrygghet. Och det gäller inte bara
sjuksköterskor, även om det är illa nog. Om man sänker lönerna på en del av
arbetsmarknaden, riskerar det att drabba alla löntagare på sikt.

I fem har regeringens arbetsmarknadspolitik prövats och misslyckats
grundligt. Antalet arbetslösa stiger och otryggheten på arbetsmarknaden ökar.
Därför hoppas vi att sjuksköterskorna vinner sin lönestrid och att Annie Lööf
förlorar den.

Mellan ekot och Agenda

Stilla söndagsmorgon och sakta men säkert börja jag närma mig slutet på den mejlhög som jag fick i samband med partikongressen för en vecka sedan. Det har varit en lite omtumlande men roligt första vecka som partiledare. Igår var det ekots lördagsintervju, lite av politikens examensprov med många frågor om kortare arbetstid och vinster i välfärden. Idag blir det medverkan i Agenda med debatt med Annie Lööf (C) vars parti lite oväntat vill att Sverige liksom Island ska erkänna Palestina som stat, bra där! Imorgon blir det besök i vänsterkommunen Fagersta.  I veckan blir det också den första partiledardebatten i riksdagen. Det finns att göra även denna vecka.

I ekots lördagsintervju tog Tomas Ramberg Fagersta som exempel på en kommun som privatiserar välfärden. Vid närmare efterforskning visade det sig att de låter Samhall utföra en del uppgifter inom hemtjänst. Inte direkt samma sak som att låta Carema ta över äldreomsorgen. Rosas blogg skriver mer om att ta tillbaka välfärden till det offentliga.

Arbetarbladet intervjuar mig här.