En väg ut ur euron?

Idag har det varit storstrejk i Grekland. Nya hårda besparingar ska röstas igenom i landets parlament, ett villkor för att få ut mer stödpengar från EU. Men stödet för regeringen sviktar. Ledamöterna från det demokratiska vänsterpartiet tänker rösta nej. Det tänker också några ledamöter från PASOK att göra. De nya nedskärningarna verkar antas med minsta möjliga majoritet. På gatorna demonstrerar tiotusentals och vänsterpartiet Syriza vill ha nyval. Nyvalet kanske inte kommer nu, men det är bara en tidsfråga om när det tvingas fram.

Helt uppenbart är att EU:s svältkur inte löser Greklands problem och landet knappast kan betala sin statsskuld som närmar sig 190% av BNP. Även Anders Borg har låtit undslippa sig att det nog vore rimligt att Grekland lämnade euron. Idag diskuterade jag frågan med honom i riksdagen. Här kan du se debatten.

Det har kommit flera intressanta böcker om eurokrisen den senaste tiden. Stefan de Vylders Eurokrisen landade på mitt skrivbord idag. Jag började läsa lite i den och det verkar vara en välskriven bok. Det är precis som väntat, de Vylder är en av våra skarpaste ekonomer som tidigt insåg riskerna med Euron. Läs mer i SvD.

Visst hoppas jag att Obama besegrar Romney i USA:s presidentval. Inte för att jag har så stort hopp om att Obama ska förändra saker till det bättre, men jag vet att Romney skulle vara dålig för både USA och för världen. Men allra helst skulle jag vilja att Jill Stein, Rocky Anderson eller Stewart Alexander vann valet.

Färre än var tionde svensk vill ha Euron

Snart är det bara DN:s ledarsida och Carl B Hamilton kvar som vill införa Euron i Sverige. Opinionen mot den krackelerande EU-valutan är nu överväldigande bland svenska väljarna, inte ens var tionde vill ha Euron. Det ska bli intressant att se om även stödet för EU-medlemskapet börjar falla snart. Trots allt så är Euron en central del av vad EU står för.

Tyskland och Frankrike har kommit med ett förslag på ändrat EU-fördrag som ett försök att svara på Eurokrisen. Jag har inte läst några originaltexter än, det är det alltid bäst att göra innan man analyserar eftersom det är i detaljerna som det värsta brukar gömma sig i EU. Min gissning är dock att denna ”snabba” fördragsändring med större centralstyre, en stor stödfond till banker och länder och automatiska böter snart kommer att vara frånåkt av den akuta ekonomiska krisen. Det är nog för sent att rädda Euron med den här typen av åtgärder. Dessutom görs inget åt de grundläggande problemen, den skenande finanskrisen och de dåliga bankerna och Euron i sig själv som låser fast länder i en ohållbar ekonomisk situation. Att straffa länder som befinner sig i negativ tillväxt med enorma böter framstår som mer än lovligt torftig högerpolitik.

läs mer i DN, DN, SvD och GP

Men det har också kommit en god EU-nyhet. LO och TCO kräver nu ett socialt protokoll i EU för att skydda fackliga rättigheter och kollektivavtal. Detta kan framtvingas i samband med fördragsändringen då Sverige har vetorätt. Brevet finns här och facket kan räkna med Vänsterpartiets stöd till 100 % i den här frågan. Jag hoppas att de även får med sig S och MP.

EU skjuter krisen framför sig

Det har varit en intensiv mediamorgon. Jag har debatterat Eurokrisen med Carl B Hamilton i SVT morgonsoffa, intervjuats av samma kanals morgonnyheter, gått vidare till Sveriges Radio där jag först var med i Alltid Nyheter och sedan i debatt i P1 med Jan Björklund. Ämnet? Förstås Eurokrisen och nattens uppgörelse i Bryssel om nya räddningspaket.

Vad ska man då säga om nattens överenskommelse i Bryssel? EU har nog skjutit den akuta krisen framför sig ett tag till, men den kommer tillbaka eftersom de grundläggande problemen inte åtgärdas.

Greklands statsskuld skrivs ner. De privata långivarna får ta en nedskrivning på 50%. Det är bra och nödvändigt, det grekiska skulden borde ha skrivits ner i ordnade former för längesedan. Problemet är att de andra skulderna består och att den grekiska skulden nu beräknas hamna på 120% av BNP. Klarar Grekland det? ett land med enorma strukturproblem, en ekonomi som krymper och med kraftigt försvagad konkurrenskraft. Nej, tyvärr tyder inget på att det räcker. Vad borde man då ha gjort? En ännu kraftigare nedskrivning, låtit Grekland lämna Euron och sedan hjälpt landet genom den svåra övergångsfasen. Nu lär Grekland snart vara tillbaks hos EU med önskemål om nya stödpaket.

Den goda nyheten med det grekiska stödpaketet är att de privata bankerna faktiskt får ta förluster och att allt inte vältras över på skattebetalarna. I vissa fall kommer detta att leda till att stater kommer att behöva rädda och ta över ägandet av banker. Det är inte mycket att beklaga. Viktigare är att bankerna lär sig att inde ta för stora risker i framtiden.

EU höjer bankernas kapitaltäckningskrav till 9 %. Det är bra och nödvändigt. Nu måste vi bevaka att bankerna inte tar ut det direkt av kunderna utan av sina vinstmarginaler. Det är också viktigt att detta blir minimikrav som tillåter oss att ha ännu tydligare regler. Samtidigt behövs betydligt mer djupgående reformer av finanssektorn. Dit hör att vissa former av skadlig spekulation bör förbjudas. Vi behöver också en bankddelningslag som tvingar bankerna att skilja bankverksamhet från annan finansiell handel och där staten bara ska garantera bankerna. Vi behöver även en skatt på finansiella transaktioner för att bromsa kortsiktig spekulation. Men EU gör på tok för lite på området trots att bankerna extrema risktagande är en viktig delorsak till krisen.

Euroländerna ska öka kapitalet i räddningsfonden EFSF till omkring 1 000 miljarder Euro. Riktigt hur det ska gå till är inte klart, räkna med att det blir bråk om saken i flera medlemsländer. Frågan är också om den svindlande summan av 1 000 miljarder Euro räcker om/när krisen slår mot Spanien och Italien. Skulle inte tro det.

Bakom EFSF-fonden ska det skapas en brandvägg till, en bankakut på EU-nivå. Där är vår regering beredd att satsa svenska skattemiljarder för att rädda krisande franska och italienska storbanker. Det är en riktigt dålig idé. Det handlar om banker som har gjort stora vinster de senaste åren och som betalat ut feta bonusar och löner. Varför ska undersköterskan i Skellefteå och kocken i Ystad ge sina pengar till dem?

Men visst har EU köpts sig lite tid – igen. Men problemen hopar sig framöver. Det kommer att bli svårt att få stöd för förslagen i flera medlemsländer. I Grekland och Italien hotar nyval. Den sociala krisen växer snabbt med miljoner människor som blir fattiga och arbetslösa. Nedskärningarna och privatiseringarna drivs igenom med expressfart. Trots det bryr sig EU mest om att rädda bankerna och Euron. Det väcker en berättigad vrede. I grunden görs dessutom inget åt problemets grund – Euron. Den gemensamma valutan fungerar inte och bör helt enkelt avvecklas. Så länge inte det sker är det bara en tidsfråga innan vi får se nästa omgång krismöten i Bryssel.

Läs mer i SVT-Debatt, DN, SvD, GP,  Aftonbladet och en liten pärla av Cervanka

Bonus; om den moderata historiefarsen och lite bra jobb av Ung Vänster Örebro

Replikväxling med Carl B

Minns ni Carl B Hamiltons specialitet inför folkomröstningen om EMU 2003?  Han var ja-sidans särskilde domedagsprofet och olyckskorp som tog varje chans att med allvarlig röst berätta om hur illa det skulle bli om vi inte anslöt oss till EU:s valutaunion. Räntorna skulle bli högre, den svenska kronan skulle falla i värde och tillväxten halka efter. Det var bara gräshoppssvärmarna och missväxten som saknades. Att i efterhand bemöta Carl Bs påståenden känns lite som om att ha bollen en halvmeter framför mål och målvakten 20 meter bort. Bredsida eller tåfjutt?

Men man måste ge Carl B ett visst motvilligt erkännaden för att han inte överger sina principer i första taget, inte ens när verkligheten bevisar motsatsen. Han känns lite som vår tids marxist-leninist. I SvD replikerade han på mitt inlägg om eurokrisen. Idag svarar jag;

Man kan missförstå allt, bara man anstränger sig lite. På det är Carl B Hamiltons (FP) replik om euron ett lysande exempel (Brännpunkt 6/9).

Jag och Vänsterpartiet tycker att dagens budgetregler och inflationsmål är dåliga och vi vill göra om dem. Dagens utgiftstak gör att vi inte får använda intäkter som vi faktiskt har till behov som är akuta. Det innebär inte att vi vill öka statens skuldsättning. På den punkten är och kommer Vänsterpartiet att förbli tydliga.

Däremot vill vi göra hög sysselsättning till det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Det skapar både ett bättre Sverige och ger oss bättre ekonomi på sikt. Dagens budgetregler skapades i en tid då den höga statsskulden var ett akut problem.

Idag är arbetslösheten vår stora utmaning. Ekonomisk politik måste kunna avpassas efter en föränderlig värld.

Carl B Hamilton var en av de mest kategoriska anhängarna av en svensk anslutning till euron. Han har fått fel på varje punkt om valutaunionen och hur det skulle bli om vi står fria från euron.

Idag tillhör Hamilton den lilla tappra skara som fortfarande vill att vi ansluta oss till en valutaunion som riskerar att kollapsa. Det är knappast en bra utgångspunkt för att försöka undervisa andra i ekonomiskt ansvarstagande.

I sin jakt på argument mot Vänsterpartiet klumpar Hamilton ihop Vänsterpartiet och alla andra EU-kritiker med Sverigedemokraterna. Det är att ge SD en roll och legitimitet som de inte förtjänar. Inte minst det finska exemplet visar hur viktigt det är att inte EU-kritiken lämnas över till högerpopulister.

Hamilton vill inte sitta på läktaren. Men när det gäller euron är det nog klokare än att kliva på Titanic när man anar isberget vid horisonten.

Ockupationsmaktens makt

Det verkar som om Israel är redo att göra allt för att upprätthålla blockaden mot Gaza och därmed Gazabornas isolering och nöd. Nu har israelerna till och med förmått Grekland att hindra Ship to Gazas frihetsflotta att segla. Ockupationsmaktens makt sträcker sig långt. Andra regeringar borde protestera mot att flottan förhindras resa mot sitt mål. Israels ockupation och blockad strider inte bara mot internationella lagar utan även mot normal mänsklig anständighet.

På ett plan vinner redan Ship to Gaza medan Israel förlorar denna strid. Åter uppmärksammas ockupationen och Israels strypgrepp på Gazaborna. Det är bra och ökar det politiska trycket för förändring. Tyvärr tyder mycket lite på att denna israeliska regering egentligen vill ha en förändring av situationen och en verklig fredsprocess. Hade de varit lite sluga i hanteringen av Ship to Gaza så hade de bett att någon som de litar på får inspektera lasten och sedan släppt igenom båtarna. Men nu är det bara full konfrontation, och ockupation, som gäller.

läs mer i DN, SvD, Aftonbladet

Är några dagar i Litauen med min kära fru. Igår var vi och såg den berömda korskullen utanför Siauliai. En märklig plats med hundratusentals kors som blev en symbol för Litauens motstånd mot ockupationen under Sovjettiden. Det går inte att undvika att historien är närvarande i ett land som detta. De flesta familjer har någon som deporterades eller försvann under stalinismens vansinne.

Vilnius var en gång en av Europas stora judiska städer med nästa halva sin befolkning som var judisk. Nu är knappt några kvar. Inte många överlevde massmördandet under Tysklands ockupation. I det fick tyskarna dessvärre mycket hjälp av den lokala befolkningen. Det är en betydligt svårare historia att ta i för litauerna. Behovet av oberoende forskning och skildring av historien är påtagligt i ett land där historiebeskrivningen är så extremt politiserad. Hyllandet av de ”skogsbröder” som förde gerillakrig mot Sovjet ändå in på 50-talet blir ju också lite mer kluvet när man vet att en del av dem hade tillhört Nazitysklands allierade.

I Sverige framhålls ofta de baltiska länderna som föredömen i sitt bekämpande av Eurokrisens följder. Både Litauen och Lettland har sina valutor knutna till euron och fungerar i mycket redan nu som Euroländer makroekonomiskt. Men när man är här är det svårt att se vad anhängarna av det baltiska exemplet jublar över utöver försöken att upprätthålla budgetbalans. Priset i form av nedskärningar har varit högt. I Litauen är den öppna arbetslösheten runt 17 % och hela 37 % för ungdomar. Detta trots att utvandringen är rekordstor när många väljer att lämna ett land utan möjligheter. Sedan självständigheten har mer än en halv miljon, av en befolkning på idag dryga tre miljoner, emigrerat och nu far många av de unga igen. Priserna är nästan lika höga som i Sverige medan lönerna ofta är mindre än hälften och pensionerna en bråkdel av de svenska. Det är ett mysterium hur folk klarar sig, men de grönsaksodlingar som man ser överallt är kanske en del av förklaringen.

Men här är EU, Euron och Nato heliga käpphästar och Litauen har förstås soldater i Afghanistan. Debatten om att ha rörlig växelkurs som Polen och Sverige är mycket begränsad trots att både Polen och Sverige har klarat den ekonomiska krisen betydligt bättre än de baltiska länderna. I Lettland infördes till och med en lag som förbjuder att man talar öppet om devalvering. Ganska anmärkningsvärt, inte ens Carl B Hamilton lär vilja ha en sådan lag i Sverige. Tydligen ska ett par förundersökningar ha inletts mot presumtiva lagbrytare och säkerhetspolisen har gjort en razzia på handelshögskolan där någon ska ha diskuterat rörlig växelkurs eller devalvering som väg ut ur den ekonomiska krisen.

Georgisk mat kan man dessbättre få tag på i Vilnius. Det litauiska köket är inte dåligt men kanske lite väl fokuserat på potatis i olika former. Potatis äter man inte mycket av i Georgien. Pas Ramazi var ett helt okej georgiskt ställe med en något begränsad menu som dock innehöll en fin Karcho, lammsoppan och en stabil Khatchapuri. Men Adria var betydligt bättre med extra plus för auberginerna med valnötssås och betydligt bättre Khinkalis.

SD – Putins lilla stödtrupp

Så var dagens EU-nämnd avklarad, en ganska lugn tillställning som handlade mycket om utrikesfrågor och försvar. Dagens höjdpunkt, eller kanske snarare lågvattenmärke, kom inte oväntat Sverigedemokraterna med. När södra Kaukasus diskuterades tog Margareta Sandstedt (SD) ordet och anmälde avvikande mening. Hon tyckte inte att vi skulle bry oss om länder som Georgien och att Ryssland de facto ockuperar delar av landet. Andemeningen i hennes anförande var ungefär ”vi kan inte bry oss om att Ryssland ockuperar lite småländer här och där – makthavarna i Ryssland är för strategiskt viktiga för oss för att vi ska kritisera det”. En mindre debatt uppstod i nämnden och för en gångs skull var jag och Carl Bildt helt överens. Sandstedt bekräftade på en följdfråga att den ”noninternventionspolitik” gäller alla länder i Rysslands närhet, i princip även Baltikum och Finland. Vi skulle alltså inte ha några synpunkter på om Ryssland hotade eller angrep de länderna – det var nog den slutsats alla drog om SD:s politik. Till och med den luttrade Carl B Hamilton, ordförande i nämnden, såg lite tagen ut när han sammanfattade SD:s avvikande mening.

För den som tvivlar på att detta kan stämma rekommenderas att läsa de stenografiska uppteckningarna från mötet som så småningom kommer att publiceras.

När jag debatterade med Jimmie Åkesson för någon månad skyllde han på att partiet inte hade hunnit utveckla någon vidare utrikespolitik när jag ansatte honom med att ledande SD:are har åkt till israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk makt för att stödja Israels ockupation. Nu när partiet börjar försöka utveckla en utrikespolitik önskar man att de aldrig hade försökt.