En märklig dag

Det var en ovanlig dag igår. I politiken var den ovanligt händelserik. Den tyska författningsdomstolen gav grönt ljus till konstruktionen av euroländernas räddningsfond ESM – så kan eurons vänner pusta ut ett tag. Men krisen tar snart nya vändningar.

I Nederländerna var det val. Högerliberalerna vann knappt över socialdemokraterna som gjorde en otrolig upphämtning i valrörelsen. De holländska väljarna måste vara bland Europas mest lättrörliga. Frågan är nu om de två partierna kan bilda en gemensam regering. Wilders rasistiska parti blev blev valets stora förlorare – det är något att glädjas åt. Vänsterpartiet SP stod still. Men med tanke på hur högt partiet låg i mätningarna bara för några veckor sedan så är det en besvikelse.

I Strasbourg höll EU-kommissionens ordförande ett av sina ”state of the unionen” tal där han krävde att EU ska få mer makt och centralstyre och omvandlas till en federation. Jag är glad att jag slapp höra det talet, jag minns Barroso som en pompös pratkvarn från min tid i EU-parlamentet. Om det det blir ett nytt EU-fördrag som Barroso vill så drar det nog ihop sig till en rejäl politisk strid om EU i flera medlemsländer – kanske även här i Sverige.

Själv höll jag högt tempo hela dagen med morgon-TV, träff med kommunpolitiker från hela landet, intervjuer och möten. Men så plötsligt var det som om dagen stannade upp. Från Libyen kom beskedet att Chris Stevens, USA:s ambassadör i landet, hade blivit dödad. Jag träffade Chris första gången i Jerusalem för snart tio år sedan, vi umgicks en del. Sedan har vi setts då och då, inte minst i New York när jag bodde där. För en dryg vecka sedan var han i Sverige, han var hemma hos oss, åt middag och busade med barnen. Nu är han död – det var helt overkligt att få det beskedet. Chris var en varm och prestigelös människa. Han var en kännare och vän av arabvärlden, pratade flytande arabiska och han var en mycket progressiv amerikan. Jag och  många andra kommer att sakna honom.

En tvångströja från Bryssel

Idag har EU-parlamentet godkänt de sex lagförslagen om ekonomisk styrning inom EU. Sammantaget rör det sig om ett mycket djupt ingrepp i vår möjligheter att bedriva en självständig ekonomisk politik – på tvärs mot vad svenska folket ville när vi röstade nej till Euron 2003. Även om vi inte ska kunna bötfällas som Euroländer så ska även vi följa de skärpta reglerna som är en sorts lagfäst åtstramningspolitik. I SvD förklarar LO-ekonomer förtjänstfullt hur det är tänkt att fungera. Men fungera lär det knappast göra, redan nu har Eurokrisens bistra verklighet gjort att mycket av det som bestäms framstår som rent önsketänkande. Det märkliga är hur svenska Socialdemokrater och Miljöpartister kan acceptera en borgerlig tvångströja på vår ekonomiska politik. På fredag kommer frågan upp i EU-nämnden, men senast var det bara vi i Vänsterpartiet, och SD, som röstade nej.

Idag har också Barrosos hållit ett av sina uppblåsta tal i EU-parlamentet. Mer makt åt EU är receptet på att motverka krisen. De som redan har misslyckats fullständigt med att mota krisen ska få mer makt att styra och ställa. Barroso föreslog bland annat borttagen vetorätt och euroobligationer. Euron och bankerna ska räddas medan miljoner blir arbetslösa och fattiga. Läs mer i DN, DI och Europaportalen.

Men något gott kom också från EU-kommissionen idag, ett förslag till skatt på finansiella transaktioner. Det är ett bra och nödvändigt förslag. Förslaget inbegriper inte valutahandel som Tobins ursprungliga förslag byggde på, det tillåter inte EU-fördragets skrivningar om fri valutarörlighet. Däremot ingår aktier, obligationer och derivathandel. Förslaget kan dämpa spekulationen och ge betydande intäkter från den finansiella sektor som har varit med och skapat krisen. Men det finns en hake som gör just kommissionens förslag oacceptabelt, en del av intäkterna ska gå direkt till EU:s kassakista. Det är ett sätt att försöka kidnappa ett bra förslag för att samtidigt ge EU beskattningsrätt. Den delen av förslaget måste strykas. Läs mer på SvD och Europaportalen.

Barroso bör avgå

Från SvDs debattsida;

Eurokrisen har satt EU:s makthavare inför verkliga prov. Den akuta finanskrisen ställer helt andra krav på politisk handlingskraft än EU:s vanliga arbete med direktiv om märkning av textilier eller kompromisser om mjölkersättning. Efter att par år av Eurokris kan vi konstatera att den EU-kommission som gärna vill framstå som Europas regering med ordförande Manuel Barroso som gärna vill framstå som Europas president inte har varit mogna uppgiften. De har lyckats köra ett redan lågt förtroende för EU i botten.

Genom krisen har vi hört Barroso och andra företrädare för EU-kommissionen gång på gång intyga att ”nu är krisen löst”, ”det finns ingen anledning till oro för bankernas stabilitet” eller att ”nu vänder utvecklingen för krisländerna”. De har haft fel varenda gång. Faktum är att ingen längre tror på EU-kommissionens skönmålningar av läget. Euroländerna har tagit konsekvensen av denna brist på förtroende för kommissionen och vill nu bygga upp egna institutioner, vid sidan av EU-kommissionen, för att hantera krisen.

EU-kommissionen har vid varje akut kris inriktat sig på att rädda Euron och bankerna. Det är uppenbart att banksektorn har stort direkt inflytande över kommissionen. Effekten är att skattebetalarna får stå för krisens nota medan de banker som har varit med och skapat krisen ska hållas skadeslösa.

EU-kommissionen har trots sin uppenbara inkompetens konsekvent föreslagit att de själva och EU ska ges mer makt som ett svar på krisen. De har föreslagit att redan hårt plågade EU-länder ska betala in mer pengar till en EU-budget som används ytterst ineffektivt. De vill att de själva ska få centralstyra EU-ländernas budgeter trots att de inte klarar av att hålla ordning på EU:s egna pengar. De vill införa Euroobligationer istället för att ta nödvändiga beslut för att motverka krisen.

EU-kommissionen är helt låst vid att försvara en valutaunion som inte fungerar. Euroländernas ekonomiska utveckling är för olika för en gemensam penningpolitik. Men EU-kommissionen dömer hellre hela länder till recession och social härdsmälta än att ge dem en möjlighet att träda ut ur Euron. Det är så viktigt att försvara bankernas kortsiktiga intressen att oundvikliga beslut om att skriva ned den grekiska statskulden inte tas. Risken är uppenbar att Euron faller sönder i statsbankrutter och finansiellt kaos på grund av EU-kommissionens prestigefyllda låsning till europrojektet. EU-kommissionen är vår tids marxist-leninister som hellre följer en teori som inte fungerar än tar intryck av verkligheten.

Krisen visar att den finansiella marknaden behöver regleras. I framtiden måste vi undvika att en finansmarkand med hybris kör hela stater i botten som har skett med Island och Irland. Vad gör då EU-kommissionen? De tillsätter en expertgrupp, Larosièregruppen, som fick i uppdrag att komma med förslag på området. Gruppen bestod av företrädare för den finansiella industrin som fick föreslå hur de skulle reglera sig själva. Bland ledamöterna i gruppen märktes Jacques de Larosière ordförande för finanssektorns egen lobbyorganisation och rådgivare till den nu konkurshotade franska storbanken BNP Paribas, Rainer Masera tidigare direktör för Lehman Brothers i Europa – ett företag som starkt bidrog till finanskrisen 2008, Onno Ruding rådgivare till Citigroup som har fått miljarder i stöd av de amerikanska skattebetalarna och Otmar Issing rådgivare till finansgiganten Goldman Sachs. Det är ungefär lika trovärdigt som att utse kända pyromaner till rådgivare för brandkåren. Självklart var deras förslag inte alls tillräckliga för att reglera finansmarknaden.

EU-kommissionen har gett inkompetensen en europeisk dimension. Den är blockerad av politisk prestige och hänsyn till banksektorn – inte till de medborgare som de ska företräda. När välfärden nu rivs ner och unga människor berövas sin framtid runt om i EU kan Barroso bara erbjuda oss tomma floskler – därför bör han avgå.

…och vinnaren är: Bankerna!

Uppgifterna i media är lite knappa och slutsatserna från rådet inte så fylliga. Helt klart är i alla fall att det var bankerna som drog vinstlotten när euroländernas höjdare igår enades om ett nytt ”stödpaket” för Grekland:

- Den nödvändiga nedsksrivningen av Greklands skulder skedde inte. Däremot ska Euroländernas skattebetalare via fonden EFSF få börja köpa upp i praktiken helt eller delvis värdelösa grekiska statspapper från bankerna på andrahandsmarknaden. Privata vinster – offentliga förluster ännu en gång. Inte heller öppnas den nödvändiga möjligheten för att länder ska kunna lämna eurons ekonomiska tvångströja.

- Villkoren för det nya lånet till Grekland på 109 miljarder från IMF och Euroländerna ska övervakas av långivarna. Det omskrutna privata bidraget till Grekland på 37 miljarder euro är mycket oklart uttryckt och enligt vad DN refererar från presskonferensen med Barroso dessutom frivilligt. Någon som tror att bankerna kommer att stå i kö för att förlora sina pengar?

- Grekland får en rimligare ränta och längre betalningstider på det nya lånet. Men räntan för de gamla lånen förändras inte, däremot löptiden som förlängs. Inget tyder på att Grekland kommer att kunna betala tillbaks dem som lovat. Under tiden kan de nya lånen från skattebetalarna användas till att lösa ut gamla lån från privata långivare.

- Det blev ingen bankskatt som hade föreslagits.

Bingo för bankerna medan nitlotten som vanligt tillföll skattebetalarna kan man sammanfatta det som. Inget tyder heller på att Grekland får annat än tillfälligt andrum inför en annalkande statsbankrutt eller skuldnedskrivning. Inte heller tyder något på att EU med detta paket har hindrat att krisen kommer att sprida sig vidare från Grekland, Portugal och Irland till Italien och Spanien. EU:s krishantering fortsätter att handla om att vinna tid för att undgå en total kris och att rädda bankerna och euron. Priset  får betalas av skattebetalarna och av de länders om nu tvingas föra en politik som leder till massarbetslöshet och fattigdom.

läs mer i SvD, ekot, Aftonbladet, Expressen och GP

Nä, EU har inte räddat Grekland

Så röstades det stenhårda sparprogrammet igenom i Greklands parlament. På Atens gator utbröt demonstrationer och kravaller mellan polis och arga demonstranter. I Bryssel jublade och gratulerade EU:s makthavare med Barroso i spetsen till beslutet. De slipper ju vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan. Börserna steg runt om i Europa och i Aktuellt stod en nöjd chef för Stockholms fondbörs och förklarade att detta var ett nödvändigt första steg på en lång hård vandring.

Har då Grekland räddats? Nej inget tyder på det. Nu väntar recession, massarbetslöshet, utvandring och fattigdom. Ändå, och delvis därför, tyder inget på att landet kommer att kunna betala sina snabbt växande skulder. Nedskrivningen av skulderna eller de inställda betalningarna har bara skjutits på framtiden även om Grekland nu får loss mer pengar av sitt första lån och så småningom ett andra stödpaket, Grekland II. För därefter kommer så småningom Grekland III, därför att EU:s krisbekämpning är ett fiasko.

Varför jublas det då på börsen? Jo, den akuta krisen och kollapsen är avvärjd. Det blev inga inställda betalningar. Ännu viktigare är att nu går skattebetalarna in på bred front för att rädda storbankerna i Frankrike och Tyskland som har samlat på sig för många grekiska obligationer. Skattebetalarna tar över risken och den framtida förlusten. Spekulanterna slipper vara med och betala. Detta trots att deras oansvariga agerande är en huvudorsak till hela Eurokrisen. Det är klart att de är glada på börsen.

I Bryssel håller man som vanligt god min. Förutom att rädda bankerna så är de mest intresserade av att rädda Euron, inte arbetslösa unga greker. Trots att Euron är en del av krisens orsak och ett hinder för att få fart på krisekonomierna så får frågan om valutaunionens framtid inte ens diskuteras. Hellre då massarbetslöshet och fattigdom.  Men även om Barroso och de andra andas ut och är nöjda ikväll så är det bara en tidsfråga innan krisen tar fart igen. Blir det redan i sommar eller till hösten? Blir det Grekland II eller III, eller Spanien I eller Portugal II eller kanske Italien I som blir nästa akuta kris? Ja, vem vet. Det enda vi vet är att den kommer och att detta bara är början.

Börsen och EU:s höjdare var dagens vinnare. Vilka förlorarna är är det ingen tvekan om, alla de som kastas ut i arbetslöshet och fattigdom.

läs mer i DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, SvD, Expressen, GP och lyssna på ett intressant samtal mellan två ekonomer från denna morgons P1. Om du inte har fått nog efter det återstår en grundlig gnuggning hos vänsterekonomerna.

800 kronor billigt för att slippa Barrosos tal

Under mina elva år i EU-parlamentet hörde jag många mediokra tal, en del riktigt bra tal hörde man också förstås. Bland de värsta sömnpiller som jag upplevde fanns EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso. Utan undantag pratade han alldeles för länge, använde för många klyschor, var alldeles för okonkret och allt för pompös. Nu ska denne EUs ”president” hålla ett ”state of the union” tal som amerikanska presidenter. Men att jämföra Barrosa som talare med Obama är som att ställa Stöckes fotbollslag mot Real Madrid. Det är rätt olika divisioner.

När jag satt och hörde på Barrosos tal i kammaren brukade mina tankar ofelbart vandra iväg till vad man skulle äta till lunch eller att jag inte fick glömma att boka om någon flygbiljett. Liksom andra ledamöter i parlamentet vandrade jag dessutom ofta upp till mitt kontor för att få något vettigt gjort istället för att höra massa förutsägbara och långrandiga hyllningar av EU. Kammaren var oftast mer än halvtom när Barroso talade. Nu rapporterar ekot att ledamöter som inte närvarar vid Barrosos stora tal ska straffas genom avdrag på traktamentet med 800 kronor. Det svider inte så hårt för en EU-parlamentariker. Jag skulle nog glatt ha betalat det för att sitta slippa höra ännu ett uppblåst tal av Barroso.

se även SvD

Jimmy Carter tar strid

Jimmy Carter är en statsman som jag verkligen respekterar. Som president blev han ofta utskälld, men till stor del var han före sin tid exempelvis när det gäller energifrågor. Idag använder han sin position som tidigare president till att arbeta för fred och mänskliga rättigheter. Han framtoning är alltid saklig, genomtänkt och lyssnande. Men Carter kan också var mycket tydlig och han väjer inte för konflikter när han  står upp för sina principer. Carterhar retat gallfeber på många i USA på grund av sin välformulerade och hårda kritk mot Israels ockupationspolitik.

Nu kliver Carter rakt in i centrum av den politiska debatten i USA. Han gör det det genom att ta tag i frågan vad det egentligen är som driver det enorma hatet mot Obama på högerkanten. Carter är tydlig: “I think it’s based on racism,”  “There is an inherent feeling among many in this country that an African-American should not be president.”

Jag tror att Carter har rätt. Rasismen ligger ofta bubblande strax under ytan i angreppen på Obama. Den är naturligtvis inte grunden för all kritik mot presidenten, men helt tydligt finns rasismen där för den som vill se den. Men sin uppväxt i den amerikanska södern så vet Carter vad han talar om.

Läs mer i NYT, DN och SvD.

När man ser en politiker som Jimmy Carter ta diskussionen inser man vilken platt figur Barroso är. Han är Carters motsats som politikertyp, en reaktionär pratkvarn som ofta vänder kappan efter vinden. Tyvärr har denne Barroso precis blivit återvald som EU-kommissionens ordförande. Dagens omröstning i EU-parlamentet gav 382 röster för Barroso, 219 emot och 117 som avstod. Barroso var den enda kandidaten. När bara just lite mer än hälften av ledamöterna röstar för honom i det högerdominerade EU-parlamentet så är det ett säkert tecken på vilken svag kandidat han är.

Läs mer i DN och SvD.