Enbomsfallet i riksdagen

Idag har jag haft en interpellationsdebatt i riksdagen med Justitieminister Beatrice Ask om Enbomsfallet och behovet av en utredning av denna rättsskandal från 50-talet. Debatten i kammaren kan man se här, och en bra skriven bakgrund ges här. Jag tycker att det blev ganska intressant. Självklart ville Ask inte uttala sig om den ansökan om resning som nu behandlas av högsta domstolen. Samtidigt sa hon att det är bättre med en resning i domstolen än en särskild sanningskommission. I det ligger ju också en sorts budskap.

För några dagar sedan nämnde jag inskränkningarna i fackliga rättigheter i EUs ordförandeland Ungern här på bloggen. Arbetaren har grävt vidare i ämnet.

Uranbrytning – vår tids asbestos

I Australien har elektrikernas fackförening varnat sina medlemmar för att ta arbete i landets urangruvor. Orsaken är de skador på hälsan som de arbetande får i gruvorna. Fackföreningen jämför arbetsmiljön i urangruvorna med dem som tidigare arbetade med asbest. Asbesten ledde och leder till sjukdom och död för tusentals arbetare som utsattes för den.

Nyheten från Australien har fått lite utrymme i svenska media. Ett undantag är Arbetaren som har skrivt om saken, men artikeln finns tyvärr bara i papperstidningen. I dessa tider av diskussion om ny kärnkraft vore det annars en viktig nyhet kan man tycka. Om vi bygger fler reaktorer i Sverige så kommer trycket på att bryta uran i län som Västerbotten och Jämtland att öka starkt. De borgerliga partierna utesluter inte, som oss rödgröna, svensk uranbrytning. Det finns ju också en logik i att man ska ta de miljörisker som kärnkraften innebär om man ska fortsätta med den. Det är ännu ett argument för att avveckla kärnkraften. Dessutom kontrollerar inte Sverige det uran som bryts här, det gör EU via Euratomfördraget.

Miljökritiken mot uranbrytning avfärdas ibland med att Sverige skulle kunna hantera miljö- och arbetsmiljöproblem bättre än de nationer som idag bryter uran. Men varför skulle Sverige vara bättre på att hantera riskerna än framstående moderna gruvnationer som Australien och Kanada?

Läs även Gunilla A Olsson och Tom Böhlers läsvärda text i GP.

Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.

Vänsterns nya miljöblogg finns här.

Arbetaren i utförsbacke

Jag har länge tyckt att Arbetaren har varit den piggaste av vänstertidningarna (förlåt Flamman). Arbetaren har varit snabba och konsekventa i att skriva om frågor som feminism och klimat. Samtidigt har det funnits en spännande facklig och internationell bevakning. Tidningen har hållit en god journalistisk kvalitet. Den typ av propagandistisk kampjournalistik som dominerar i allt för många vänstertidningar har hört till undantagen. Det är den typen av friserad journalistik som lyfter fram den egna organisationen som gör att jag helst undviker tidningar som Proletären och Offensiv. Jag läser gärna kritisk radikal journalistik, men slutsatserna drar jag helst själv.

Under något år fick jag själv skriva politiska analystexter i Arbetaren. Jag såg det som ett tecken på öppenhet att tidningen bjöd in en skribent som är känd vänsterpartist, inte syndikalist.

Nu skakas Arbetaren, som har fått en ny chefredaktör Mattias Pettersson, av stora konflikter. Flera av tidningens mest kända och respekterade medarbetare som Göran Greider, Anna-Klara Bratt, Jonas Fogelkvist, Andreas Malm, Shora Esmailian och Ulf B Andersson väljer att kliva av. Det blir faktiskt inte många kvar av tidningens mest erkända skribenter. Läs deras kritik i Aftonbladet, den besvaras också i dagens tidning. Bråken på redaktionen vet jag inget om. Men risken är uppenbar att Arbetaren kommer att bli en mindre och smalare tidning som är mer inriktad på att följa SAC som organisation. Jag har stor respekt för många syndikalisters militanta fackliga arbete, men en tidning måste vara bredare än så för att nå ut.

Kanske är det den vanliga sjukan som ofta drabbar partitidningar. Partiet/organisationen vill ha en megafon som den har politisk makt över. Ett redskap för den egna rörelsen. Journalisterna vill vara journalister, oberoende och kritiskt granskande. Partipropaganda brukar dessutom bli både förutsägbar och trist.

Det finns en debatt om att starta en ny större vänstertidning. Jag hoppas att en sådan blir oberoende av partier och organisationer i sitt redaktionella arbete. Förhoppningsvis skulle en sådan tidning rymma just den sorts skribenter som nu väljer att lämna Arbetaren.

läs också: Warlenius, Andrea Doria och kulturbloggen

Smutsiga lögner i klimatdebatten

I dagens Aftonblad recenserar Rikard Warlenius boken Climate Cover-Up skriven av James Hoggan och Richard Littlemore. Så väl boken som Warlenius recension är en tung attack på dem som medvetet förnekar att mänsklig aktivitet idag driver på klimatförändringar och den förvärrade växthuseffekten. Titta bara på de uppretade och osakliga kommentarerna till artikeln så ser man vilka ömma tår Warlenius trampar på.

Rikard Warlenius framträder allt mer som en av de mest kunniga och väl underbyggda debattörerna i klimatfrågan. Tidningen Arbetarendär Warlenius har varit redaktör har under ett par år haft en mycket bra bevakning av klimatfrågan. Inför klimatmötet i Köpenhamn gav Warlenius ut boken ”Vägen till Köpenhamn”, en alldeles utmärkt introduktion för den som vill förstå hur dessa komplicerade förhandlingar fungerar och vilka aktörerna är.

En studieresa till Oslo

Ännu en lång flygresa. Planet flyger ut över Maine, Kanada och Grönland på sin väg över atlanten. Jag har flugit alldeles för mycket. Om det finns en domens dag när man får stå till svars för sina utsläpp av växthusgaser så ligger jag illa till. Under elva år pendlade jag till Bryssel och Strasbourg. Jag satt alltid vid fönstret och somnade ofta in när planet lyfte. När jag vaknade upp räckte det med att kika ut för att se var jag var. Jag kände igen landskapen i Jylland eller Nederländerna efter alla överflygningar. Nu flyger jag som tur är mer sällan. Alla guldkorten på flygbolagen har gått ut, det är ett bra tecken.

Jag följer alltid samma rutin när jag flyger ensam. Jag fyller väntan på flygplatser och i planet med läsning. Jag har en stor bunt med olästa tidningar med mig. Där finns Arbetaren, Flamman och denna gång även något nummer av ETC, jag har med finska Ny Tid, norska Klassekampen och amerikanska the Nation. I vardagen hinner jag inte läsa dem. Att läsa vänsterpressen är en bra och nödvändig motvikt till det vanliga mediebruset och den borgerligt dominerade dagspressen. Många nyheter, inhemska och internationella, hittar jag bara i vänstertidningarna. Det kan handla om strejker i Sverige eller val i Nepal.

Ibland får jag lite dubbla känslor av vänsterpressen. Den kan vara väl förutsägbar och inte minst Flamman kan emellanåt gå på gränsen till en kampjournalistik som jag tycker är lite onödig. Jag vill gärna dra slutsatserna själv av det jag läser. Tidningar som Proletären eller Offensiv har jag inte läst på många år. Hyllningar till Nordkorea eller sekteristisk omskrivning av verkligheten för att lyfta fram den egna rörelsen har jag inte mycket till övers för.

Finlandssvenska Ny Tid är ofta en spännande läsning, om än ibland något akademisk i sin framtoning. Den innehåller väl så mycket kultur som politik. Det är imponerande att den finlandssvenska vänstern, som inte är så stor i sin numerär, kan bära upp en sådan tidning. Min favoritskribent är Peter Lodenius. Ingen kan Europa som honom. Han skriver om rutener i Ukraina, den politiska situationen i Moldavien eller Istanbuls historia med samma enorma nyfikenhet och kunskap.

Nordens särklassiga vänstertidning är norska Klassekampen, det vågar jag hävda utan att kunna läsa finska tidningar som Kansan Uutiset. Dagstidningen Klassekampen kommer sex dagar i veckan. Den är fullmatad med nyheter och kultur. Jag prenumererar bara på lördagstidningen som har en  mycket bra bokbilaga. Den svenska vänsterpressen framstår som ganska blek i jämförelse. Klassekampen läses över hela Norge, den finns på fackklubbar och i lärarrum. Den spelar en verklig roll i den nationella debatten. Den är oberoende vänster och en kritisk granskare även av det norska vänsterpartiet SV. Min favorit bland skribenterna är Dag Seierstad som varje vecka levererar en träffsäker och tung analys av sådant som IMF:s politik, Islands ekonomiska kris eller EU:s direktiv på arbetsmarknaden. Han har enorm kunskap och osviklig klasskänsla.

Varför har inte Sverige en dagstidning till vänster? Varför har vi istället ett helt gäng veckotidningar av skiftande kvalité som ofta skriver om samma sak? Hur kan de i Norge klara det som är en utopi för den svenska vänstern? Kan inte redaktörerna för Flamman, Arbetaren, Internationalen och ETC göra en gemensam studieresa till Oslo och sedan lägga prestigen åt sidan och lägga grunden för en svensk dagstidning till vänster?