Byt färg på Centern

Centern kallar sig för ett grönt parti. Men Centerpartiet har idag ingen miljöpolitik värd namnet. I klimatfrågan går de emot avgörande investeringar och styrmedel som skulle minska utsläppen av växthusgaser. De vill bygga den extremt dyra motorvägen ”förbifart Stockholm” men inte nya nödvändiga järnvägar som Norrbotniabanan. Det är en politik som bygger fast oss i utsläpp av koldioxid. Centern tycker att det är viktigare att göra eftergifter åt LRF än att värna Östersjöns miljö, på något annat vis kan man inte se deras beslut att ta bort skatten på handelsgödsel. Vi har en miljöminister som är för valjakt och som har hamnat i full konfrontation med miljörörelsen.

Idag ska centern fullborda sin vandring från grönt till grått. Idag ska de besluta att tio nya kärnkraftverk ska kunna byggas i Sverige. De gamla kärnkraftsmotståndarna i partiet har körts över och de tvivlande ledamöterna i riksdagen har piskats in i ledet. Med ny kärnkraft kommer fokus och kapital att dras från de lovande alternativen som kunde ha varit en motor för utveckling i stora delar av Sverige. Det är ett svek mot det landsbygdssverige som centern påstår sig förvara.

Omdömena från äldre centerpartister är hårda:

Börje Hörnlund, tidigare minister, har deklarerat att han inte tänker rösta på Centern i årets val

Birgitta Hambreus, tidigare tongivande i riksdagen, önskar i ekot att partiet ska åka ur riksdagen

Torbjörn Fälldin påpekar mer försynt att avfallsproblemen inte är lösta med kärnkraften.

Lennart Daléus, även han fd partiordförande, hoppas att centern förlorar dagens votering i riksdagen

Det är som om CH Hermansson och Lars Werner hade sågat Vänsterpartiet offentligt.

Vad är Centerpartiet idag? Mest är det gapig högerpolitik och unga Timbroadepter som vill ”knulla facket” som hörs. Det är ganska sorgligt. Jag började mitt politiska arbete med att jobba i linje 3 mot kärnkraften sida vid sida med folk från Centerpartiet i slutet på 70-talet. Av det partiet finns inget kvar. Från grönt har det blivit grått.

Läs mer: Aftonbladet, Norran, DN, och ekot

Gasen i botten

Miljöminister Carlgren ger nu klartecken för gasledningen Nord Stream genom Östersjön. Projektet har mött kraftig kritik både för dess miljörisker och på säkerhetspolitiska grunder. Det är inte bara en enig rödgrön opposition som motsätter sig projektet, det gör till och med Folkpartiet och Carl B Hamilton, då är det riktigt illa…

Läs mer i DN, SvD och Aftonbladet.

Beslutet är ett i raden av små och stora miljösvek från regeringen. De har öppnat för svensk uranbrytning, beslutat sig för den dyra och miljöfarliga motorvägen förbifart Stockholm, satt broms på utbyggnad av ny järnväg, beslutat satsa på kärnkraft, försämrat reglerna för vindkraft, avskaffad skatt på handelsgödsel, så kan uppräkningen fortsätta. Alliansfritt Sverige håller ordning på de dåliga miljöbesluten tagna av denna regering, en grannlaga uppgift.

I klimatfrågan låter regeringen bra, den har lärt sig snacket. Tyvärr motsvaras inte det av handling på hemmaplan eller tillräckligt ambitiösa mål internationellt. Snacka går ju, men att snacka bort växthuseffekten är svårare.

För en rödgrön regering gäller det att visa handling, inte bara fagert tal, i klimatfrågan. Förslagen är många på hur utsläppen kan minskas i Sverige inklusive satsningar på ny järnväg och kollektivtrafik, rotprogram för att bygga om hus så att de blir mer energisnåla och större satsningar på förnyelsebar energi. En sådan politik kommer inte bara att långsiktigt minska utsläppen av växthusgaser. Den kommer också att skapa arbete och ett modernare Sverige.

Förlorade år i miljöpolitiken

Jag känner en viss sympati får Andreas Carlgren, vår miljöminister. Kanske är det för att han påminner mig om den tid då det fann progressiva inslag i Centerpartiet, tankar om alternativ till kärnkraft, decentralisering, motstånd mot EMU och annat som nu verkar vara mer eller mindre bortglömt. Kanske är det för att han ibland kan se så fantastiskt trött och utarbetad ut på bilder, det väcker en viss sympati hos en småbarnsförälder.

Men, trots detta, det måste sägas, som miljöminister är Andreas Carlgren ett misslyckande. En miljöminister som försöker skruva till den dyra bilsatsningen förbifart Stockholm som en miljösatsning är helt enkelt inte trovärdig. Då har retoriken definitivt lättat från marken. Tyvärr är listan över dåliga beslut på miljöområdet lång och besvärande för regeringen. Alliansfritt Sverige har gjort en mycket bra sammanställning på området. Då har de ändå inte fått med allt som att regeringen har beslutat att avskaffa skatten på handelsgödsel vilket direkt ökar övergödningen i Östersjön och utsläppen av växthusgaser. Häromdagen sågade både Expressen och Greenpeace Carlgren för att tillåta fiske i den nya marina nationalparken i Kosterhavet. Samtidigt pratar regeringen om miljö, inte minst klimat, så att munnen håller på att gå ur led. Sannolikt ska ordkaskaderna dölja att de mest gör inget eller tar beslut som faktiskt förvärrar de problem som de säger sig vilja bekämpa.  En ny rödgrön regering har verkligen mycket att ta itu med om ett drygt år.

I EU-parlamentet pågår rävspelet om hur och när Barroso ska återväljas till EU-kommissionens ordförande. Tydligen är socialistgruppen oenig i frågan. Hur man som socialist kan stödja en så utpräglad högerpolitiker som Barroso är en gåta för mig. Var det inte höger mot vänster det skulle vara i EU, eller gällde det bara i valrörelsen? Dessutom tycker jag, efter att ha sett Barroso in action flera år, att han helt enkelt är dålig. Han är en pompös pratmakare som alltid sätter företagen och den fria marknaden främst. När han pratar om sociala frågor eller miljö så kan man riktigt känna att han inte menar allvar, han bara läser det som talskrivarna har skrivit. Men det svenska EU-ordförandeskapet gör naturligtvis sitt bästa för att få honom vald. Lite typiskt för ett ordförandeskap vars vanligaste ståndpunkt är ett blött finger i luften.