En väg ut ur euron?

Idag har det varit storstrejk i Grekland. Nya hårda besparingar ska röstas igenom i landets parlament, ett villkor för att få ut mer stödpengar från EU. Men stödet för regeringen sviktar. Ledamöterna från det demokratiska vänsterpartiet tänker rösta nej. Det tänker också några ledamöter från PASOK att göra. De nya nedskärningarna verkar antas med minsta möjliga majoritet. På gatorna demonstrerar tiotusentals och vänsterpartiet Syriza vill ha nyval. Nyvalet kanske inte kommer nu, men det är bara en tidsfråga om när det tvingas fram.

Helt uppenbart är att EU:s svältkur inte löser Greklands problem och landet knappast kan betala sin statsskuld som närmar sig 190% av BNP. Även Anders Borg har låtit undslippa sig att det nog vore rimligt att Grekland lämnade euron. Idag diskuterade jag frågan med honom i riksdagen. Här kan du se debatten.

Det har kommit flera intressanta böcker om eurokrisen den senaste tiden. Stefan de Vylders Eurokrisen landade på mitt skrivbord idag. Jag började läsa lite i den och det verkar vara en välskriven bok. Det är precis som väntat, de Vylder är en av våra skarpaste ekonomer som tidigt insåg riskerna med Euron. Läs mer i SvD.

Visst hoppas jag att Obama besegrar Romney i USA:s presidentval. Inte för att jag har så stort hopp om att Obama ska förändra saker till det bättre, men jag vet att Romney skulle vara dålig för både USA och för världen. Men allra helst skulle jag vilja att Jill Stein, Rocky Anderson eller Stewart Alexander vann valet.

En pessimistisk Anders Borg

Det var en ganska pessimistisk finansminister som besökte EU-nämnden idag. Han konstaterade att inga av de bärande delarna av EU:s stora räddningspaket för Euroländerna verkar fungera. Inte minst är frågetecknen runt räddningsfonden EFSF mycket stora, den innehåller helt enkelt för lite riktiga pengar utan mest olika finurliga lånearrangemang som få tror på. Samtidigt fördjupas kriserna i Grekland och Italien. Dessutom verkar Storbritannien tacka nej till att vara med i en bankakut på EU-nivå, något som även Sverige borde göra. Även de sex nya lagstiftningarna om ekonomisk styrning var uppe för diskussion och det står klart att EU-kommissionen nog kommer att hacka på Sverige för att vi har för stark bytesbalans. Inte heller det var Anders Borg särskilt nöjd med. Men han tillhörde  förslagets förespråkare och har nu bundit ris år egen/Sveriges rygg genom att ge mer makt över den ekonomiska politiken till EU. Läs mer i SvD, DN och Europaportalen

Bland besluten på nämnden fanns ett förslag till rådets slutsatser om den grekiska ekonomin med nya massiva krav på privatiseringar, nedskärningar samt sänkta löner och pensioner. Här ingick också en punkt om att upphäva rätten till centrala kollektivavtal för privatanställda. Vänsterpartiet var det enda partiet i EU-nämnden som ifrågasatte detta. Själv blir jag fundersam inte minst över socialdemokraternas tystnad i en sådan fråga liksom ”EU-motståndarna” i SD som inte verkar ha något emot att använda EU:s makt för att plåga arbetare och upphäva fackliga rättigheter i olika EU-länder.

En av de bästa texterna om Eurokrisen har skrivits av SvDs Cervenka, tack för den! Märkligt hur SvDs mer fritänkande bevakning av Eurokrisen slår DNs mer ängsliga och EU-lojala med hästlängder. Vår egen Ulla Andersson har ett alldeles utmärkt inspel om reglering av banksektorn i dagen Eko idag.

Bildt på dåligt humör

Det är intensiva dagar i riksdagen. Igår diskuterade jag uranbrytning med vår nya näringsminister Annie Lööf. Det blev ganska tydligt att regeringen inte säger nej till uranbrytning även om Centerpartiet gör det som parti. Med alliansregeringen riskerar centern att bli medansvariga både till ny kärnkraft och till uranbrytning.

Carl Bildt verkar bli stressad av att han granskas i samband med Lundinaffären. Läs bara denna intervju i Expressen. Jag får mig en känga i slutet på intervjun, märkligt hur cementerad det kalla krigets världsbild är hos Carl Bildt.

Idag hade vi EU-nämnd med både Reinfeldt och Borg på besök inför toppmötet i helgen. Åtgärderna för att försöka hindra en akut bankkris i EU blir allt mer desperata. Euroländernas krisfond EFSF ska få ett kapital på 2 000 miljarder Euro (!) är planen. Dessutom planeras det för en sorts bankakut på EU-nivå dit även svenska skattemiljarder kan gå, i alla fall verkar regeringen vara beredd på det. Ingen bra idé.

Men EU har även bjudit på en god nyhet idag. Norrbotniabanan finns med i unionen långsiktiga planer för infrastruktur. Det kan innebära medfinansiering från EU. Nu behöver vi bara en regering som vill bygga banan.

Kemiska Lena och SD som finanskapitalets vänner

Fredag betyder EU-nämnd för mig. Fem ministrar hann vi med i dag. Hägglund såg lite sliten ut, man kan ju ana varför när man läser tidningarna. Men han hade fortfarande glimten i ögat, ett försonande drag tycker jag. Anders Borg talade finanskris igen och förslaget om skatt på finansiella transaktioner kom upp. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna uttalade sig positivt om en sådan skatt under förutsättning att den inte innebär att EU ges beskattningsrätt eller intäkterna. Regeringen var som väntat emot förslaget och SD avgjorde frågan till regeringens fördel. Jag har aldrig höra någon Sverigedemokrat uttala sig för hårdare reglering av finansspekulation.

Regeringen ombildades som bekant igår. Jag har passat på att lämna in interpellationer om uranbrytning och ny kärnkraft till de nya ministrarna. Som bekant har Lena Ek blivit utnämnd till miljöminister och hon säger sig vilja vässa regeringens och Centerpartiets gröna profil. Jag undrar hur det blir med det. Jag minns henne väl från EU-parlamentet där hon verkade vara hårt lobbad av kemiindustrin när hon var med och trasade sönder kemikalielagstiftningen REACH genom att driva igenom en rad undantag och försvagningar. Ett tag gick hon under smeknamnet ”kemiska Lena” på grund av det. Läs mer i DN, SvD och Aftonbladet

Igår var det ännu en av utfrågningarna av oss fyra partiledarkandidater, denna gång på Bio Rio i Stockholm. Det var bra stämning och många frågor ännu en gång, men 140 personer i publiken kändes faktiskt aningen lite efter de helt fullsatta lokaler som vi har mött tidigare i Malmö och Stockholm.

Före stormen?

Veckan som gick har jag till stor del ägnat åt att läsa och skriva motioner i riksdagen. Ibland stöter man på oväntade problem. Jag har skrivt en motion om Arlandabanan och att regeringen måste omförhandla avtalet med det privata företaget A-train som driver banan. De använder sitt monopol till att stänga ute andra konkurrenter på järnvägen och ta orimligt mycket betalt. Avtalet med bolaget, som är i tvist med skatteverket för skatteplanering, är riktigt dåligt. Det slöts en gång av Mats Odell. Men staten har ett trumfkort, banan kan lösas in till staten via en fastlagd option. Men när jag ville ha reda på vad det skulle kosta blev svaret att det är en affärshemlighet. Se där hur privata lösningar inskränker offentlighet och demokratins räckvidd.

Igår hade vi EU-nämnd som dominerades av Eurokrisen och en ganska krass och pessimistisk Anders Borg som gjorde en grundlig genomgång av läget. Alla partier var på plats utom SD som lämnade walk over – igen. De kanske har fullt ut med att reda ut riksdagsledamöters fyllebravader på krogen.

Borg gav en mycket dyster bild av läget, inte minst i Italien och Grekland. Risken för spridning av krisen är stor om Grekland inte längre klarar sina åtaganden. Både franska storbanker och de cypriotiska statsfinanserna kommer att hamna i akuta problem om krisen sprider sig. Samtidigt duggade det in dåliga nyheter under gårdagen. Grekland har nya problem. Intressant nog höll Borg med mig om att det kommer att bli nödvändigt att skriva ned Greklands skulder. Oenigheten om ECBs obligationsköp i krisländerna är så stor att en ledamot ur direktionen avgick och Tyskland förbereder sig för bankkris. Om krisen blommar ut på allvar kan vi vara glada för att vi har rörlig växelkurs och goda statsfinanser. De svenska bankerna sägs vara väl rustade får en ny finanskris, det återstår att se hur det blir i verkligheten. Kronan har inte tappat i värde som den brukar när det krisar. Frågan är om vi närmar oss en mer Schweizisk situation där kronan istället stärks vid turbulens. Det kan bli nog så knepigt.

I det läget drar Folkpartiet en lans för att vi ska gå med i Euron, en märklig politisk och ekonomisk dödslängtan.

Läs mer i SvD, SvD, DN, DN och GP

Ulla Andersson kliver fram

Ryktet gick redan igår eftermiddag i Visby. Igår kväll skrev Flamman om det och nu på morgonen finns uppgiften lite överallt i media. Jag hoppas verkligen att den stämmer. Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiska taleskvinna, kommer senare i veckan att gå ut och berätta att hon kandiderar till partiledare. Det är mycket goda nyheter av flera orsaker.

När man får arbeta vid sidan av Ulla är det svårt att inte bli imponerad. Hon är kunnig, engagerad och en slitvarg som ofta arbetar i det tysta med att ta fram och utforma politiken. Hon är dessutom en stark debattör och den på den rödgröna sidan som bäst lyckas utmana Anders Borg i de ekonomiska debatterna. Dessutom är Ulla en varm och öppen person med ett skönt sinne för humor och bra självdistans. Hon skulle utan tvekan kunna bli en bra partiledare för Vänsterpartiet oavsett om det blir ett delat ledarskap eller inte. Ulla brinner för kvinnors rättigheter och för att minska klassklyftorna och det är så tydligt att hon själv är det hon talar om.

Om/när Ulla kliver fram så kommer dynamiken inför ordförandevalet på Vänsterpartiets kongress i januari att ändras. Plötsligt finns det då tre personer som öppet säger att de vill kandidera som ordförande; Lars Ohly, jag själv och Ulla Andersson. Jag hoppas och tror att fler kommer att kliva fram. Det skulle innebära att processen fram till ordförandevalet avdramatiseras och kan präglas av öppenhet och verklig demokrati där partiets lokalavdelningar och distrikt, inte främst dem som sitter på all information i partiets inre cirkel, kan avgöra beslutet. Säkert kommer många att bjuda in kandidaterna för sig eller tillsammans för att diskutera politik med dem.  Man ska nog inte rädas den debatten. I Vänsterpartiet idag finns både en mycket stor respekt för sittande ordförandes arbete, ett bra debattklimat och en vilja att slå vakt om enheten i partiet. Då är risken för att ett ordförandeval ska bli splittrande liten. Jag tycker att Miljöpartiet har visat att en stark intern demokrati med flera kandidater till olika poster är och uppfattas som en styrka för ett parti.

läs mer i DN, SvD och ekot

Gårdagen i Almedalen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt debattera på några seminarier, hinna tala med goda vänner och lyssna på Lasses tal (för övrigt var det riktigt bra) på kvällen. Så blev det inte riktigt. Redan på morgonen satte DN sin prägel på Vänsterpartiets dag med en artikel om ordförandefrågan. Därefter dök några journalister upp och frågade mig om jag kandiderar. Jag svarade som jag har gjort i några månader att jag kommer att göra det om det finns stöd för mig hos partiets lokala avdelningar. Till min förvåning blev det en nyhet nu. Tyvärr gjorde det att personfrågorna kom att prägla Vänsterpartiets dag i Almedalen. Men vissa saker styr man inte över.

läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och Expressen

Blir bankerna vinnare på Greklandskrisen?

I dagens Expressen har jag en text om Grekland och eurokrisen;

Grekland är på väg in i en social och ekonomisk härdsmälta. På Syntagmatorget framför parlamentet samlas tusentals ursinniga demonstranter. De protesterar mot de massiva sparpaket och privatiseringar som EU kräver att Grekland ska genomföra. Inne i parlamentet kämpar regeringen för att försöka få igenom förslagen – och för sin egen överlevnad. EU:s politik har i en rad länder som Irland, Portugal och Grekland blivit detsamma som massarbetslöshet, nedskärningar och fattigdom. Miljoner unga ser ingen framtid längre.

Det är ingen tvekan om att Grekland – till skillnad mot exempelvis Portugal och Irland – har misskött sina statsfinanser. Landet behöver få ordning på sina utgifter och sitt skattesystem. Men man kan inte heller blunda för att bankernas oansvariga utlåning och spekulation har förstärkt krisen i många länder. Det hela har eldats på av att euron inte fungerar när samma ränta och växelkurs påtvingas länder med helt olika ekonomisk utveckling.

Men oavsett detta kommer inte Grekland att kunna betala sina skulder. Det är helt enkelt inte möjligt i ett land där ekonomin redan är i recession och massarbetslöshet råder. Skulderna är för stora. Grekerna blir bara fattigare. Ändå är EU:s enda recept mot krisen nya lån och nya nedskärningar. Det är en politik som redan misslyckas. Frågan är inte om utan hur och när Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är också vem som får bära förlusten.

Det som sker nu är att skattebetalarna, även i Sverige, går in via EU och IMF och tar över risken och de kommande förlusterna för Grekland. Samtidigt kan privata placerare som banker som har investerat i grekiska statspapper dra sig ur ”affären” med vinst. Finanskrisen gyllene regel om privata vinster och offentliga förluster upprätthålls. Detta trots att alla vet av nedskrivningen kommer. Men när ska bankerna lära sig att sluta göra riskabla placeringar om de inte riskerar att göra förluster?

Det är inte grekerna som i första hand ska hjälpas av EU. Det är euron som ska räddas liksom tyska och franska storbanker som äger grekiska statspapper. EU skjuter bara krisen framför sig. Det är en farlig politik styrd av politisk prestige. I stället vore det bättre att redan nu göra ordnade nedskrivningar av en del av Greklands skulder. Kostnaden måste bäras av dem som äger grekiska statspapper. Om banker riskerar att gå omkull får staterna gå in och garantera systemviktiga funktioner. Det skulle ge Grekland en chans att resa sig även om vägen tillbaks kommer att bli lång och svår med många hårda år. Men det är bättre att göra detta snart och kontrollerat än senare i kaos.

Det går inte att blunda för att euron har gjort krisen värre. Eurons låga räntor bidrog till överhettning, uppblåsta priser och fallande konkurrenskraft för några år sedan. Ekonomierna i euroområdet utvecklas helt olika inte minst vad gäller produktivitet och bytesbalans. Om krisländerna stannar i euroområdet finns risken att de också stannar i en nästan permanent lågkonjunktur och massarbetslöshet. Vem vinner på det? Att återskapa en egen valuta och växelkurs kan vara en svår och kostsam väg på kort sikt. Men alternativet är sannolikt värre.

I Sverige har finansminister Anders Borg försökt profilera sig genom att, åtminstone i ord, ställa hårda krav på bankerna. Men i Bryssel är han med och förhandlar fram en politik som gör allt för att skydda bankernas balansräkningar och kassakistor. Detta trots att bankerna har varit med och orsakat krisen. Räkningen skickas sedan till skattebetalarna.