SD ökar otryggheten och gynnar rika

Skriver i Aftonbladet om hur SD sänker skatten och skyller på invandrare.

 

Jimmie Åkesson har uttalat tydligt att hans mål är att SD ska blir ett borgerligt stödparti. I utbyte mot att borgerligheten låter SD:s främlingsfientlighet och rasism få genomslag ska Sverigedemokraterna kunna garantera en borgerlig majoritet i riksdagen. Den senaste mandatperioden har Åkesson redan genomfört den senare delen av ekvationen.

När det väl gäller kan borgerligheten nästan alltid lita på att SD röstar för högerregeringens förslag och mot den rödgröna politiken.

Samtidigt verkar många av SD:s väljare tro att partiet står för ett tryggare samhälle, för rättvisa och bättre villkor för dem med låga inkomster. Inget kan vara mer fel.

I riksdagen är SD med och sänker skatten för banker och för rika. Sedan skyller de på flyktingar när pengarna inte räcker till välfärden och det byggs för få bostäder.

För att bemöta det krävs antirasism men också en vänsterpolitik som tar SD:s väljare och deras bekymmer på allvar.

SD får många röster på landsbygden och i mindre orter. Det är väljare som är långt från maktens och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där storstaden är norm. Ett Sverige där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar måste flytta för att få jobb. SD ställer medvetet landsbygd mot förort. Men i själva verket är problemen ofta gemensamma i förorten och på landsbygden med försämrad service, låga inkomster och för få investeringar för framtiden. De har ingen landsbygdspolitik värd namnet, det har vänstern. Men SD lyckas trots det kanalisera en frustration över ett Sverige som håller på att kantra.

Vänsterpartiet kommer i valrörelsen att lyfta fram våra lösningar för landsbygden.

Vi kommer att visa att SD faktiskt gynnar de allra rikaste genom jobbskatteavdrag och sänkt skatt för banker. Deras stöd för privatiseringar och vinster i välfärden utarmar servicen i både förorter och på landsbygd. De röstar för jobbskatteavdrag som ökar skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, sedan låtsas de vara emot att pensionärer har högre skatt. När det gäller sjuka och arbetslösa låtsas de inte ens – SD vill att de ska betala högre skatt än andra.

Många har det bra i Sverige, men det finns också många vars liv domineras av otrygghet. Sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och socialt utsatt. De otrygga jobben är vardag för många. Det är en bra jordmån för rasism och jakt på syndabockar, det är enkelt att sparka neråt.

Men SD ökar otryggheten. SD tycker att det är okej att fast anställda får sparken för att ersättas av bemanningsföretag och de vill försämra lagen om anställningsskydd. Åkesson låtsas stå på arbetarnas sida, men han är chefens bäste vän.

När de som arbetar tar strid för fasta jobb på Öresundstågen i Skåne eller Lagenas lager i Jordbro håller sig Åkesson långt borta. När personer med olika bakgrund gemensamt arbetar för trygga jobb så är det en konflikt som helt enkelt inte passar in i SD:s murkna världsbild. SD bygger sin politik på att arbetare med olika bakgrund ska misstro varandra och ställas emot varandra.

I EU-valet kunde vi se att vänstern i många länder kanaliserade kritiken mot EU. Men på andra håll har EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. De exploaterar en berättigad kritik mot Bryssel. EU har bidragit till en social kris och angriper löntagarnas rättigheter.

Men SD är inte intresserade av att angripa den högerpolitik eller finansmarknad som har orsakat krisen. De angriper de fattiga, krisens offer. Samma sak gäller i höstens val till riksdagen. Låt oss då inte glömma att Åkesson både bedriver en rasistisk politik och är en högerman.

Tio punkter för kvinnors arbetsvillkor

Idag skriver jag i Aftonbladet om vårt tiopunktsprogram för kvinnors arbetsvillkor.

Trygga och bra jobb hör till de viktigaste frågorna inför valen. Det är mycket bra att problemen på byggen och i transportbranschen nu lyfts fram, men alltför ofta hamnar kvinnors situation i bakgrunden.

Idag värderas kvinnors arbete lägre än mäns. Det märks såväl i arbetsmiljö och anställningsvillkor som i lönekuvertet.

Det är främst kvinnor som tvingas jobba deltid istället för heltid. Det är också de som drabbas av arbetspass med långa, obetalda pauser mitt i. Kvinnor i arbetaryrken är den grupp där flest har värkande axlar och armar och flest är uttröttade i kroppen varje vecka. Sjukskrivningar är vanligare bland kvinnor än bland män och efter ett långt arbetsliv i slitsamma jobb är det många som inte orkar jobba fram till pension.

Ett av Sveriges största jämställdhetsproblem är regeringen Reinfeldt. På många områden är den passiv, på andra områden har den aktivt försämrat kvinnors villkor. Sedan regeringen införde ”allmän visstidsanställning” behöver arbetsgivare inte längre ha något skäl till att anställa tillfälligt istället för fast. De som framför allt tvingas till visstider är kvinnor. Det ger sämre ekonomi och en osäker framtid.

Vänsterpartiet har tagit fram ett tiopunktsprogram som tar tag i problem i arbetslivet som särskilt drabbar kvinnor.

1. Fasta jobb. Avskaffa anställningsformen allmän visstidsanställning och stoppa staplandet av visstidsanställningar.

2. Rätt till heltid. Vänsterpartiet har genomfört rätt till heltid i flera kommuner, men det behövs en lag. Deltidsarbete ska vara en möjlighet, inte ett tvång. Samtidigt behöver vi driva en personalpolitik i kommuner och landsting som löser problemet med delade turer.

3. Bort med löneklyftan. Vi vill ge ett nytt uppdrag till medlingsinstitutet för jämställda löner. Som arbetsgivare i kommuner höjer Vänsterpartiet lönen i underbetalda kvinnodominerade yrken, det vill vi göra på fler håll.

4. Rättvisa villkor för arbetskraftinvandrade. Idag är det i praktiken arbetsgivaren som har makten över om den anställda får stanna eller utvisas. En sådan extrem beroendesituation innebär särskilda problem för kvinnor. Reglerna gör att arbetsgivare kan ställa krav på sexuella tjänster och få vågar vända sig till polisen.

5. Bättre arbetsmiljö. För dem som arbetar i välfärden är politiska beslut om bemanning centralt. Vi behöver även satsa på skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer. Fackens ställning är avgörande och politiken ska göra vad den kan för att stärka dem. Vi säger nej till EU-förslaget om att undanta småföretag från många arbetsmiljöregler.

6. Fasa ut farligt och riskfyllt ensamarbete. Mer än var femte kvinna i ett LO-yrke jobbar ensam och utsätts för risker varje vecka. Vi föreslår effektivare sanktionssystem, fler inspektioner och strategiskt arbete för att fasa ut farligt ensamarbete.

7. Kollektivavtal och vita jobb. Nya EU-regler har stärkt möjligheten att ställa krav på schyssta villkor vid upphandling. I Malmö har Vänsterpartiet varit med och visat att kommuner och landsting kan gå före.

8. Jämställdhetsmyndighet. Inför en ny myndighet som driver på för jämställdhet i hela samhället och ser till att nödvändig forskning och statistik finns.

9. Meddelarskydd i all skattefinansierad verksamhet. Detta oavsett om driften är offentlig eller privat.

10.Kommission för kvinnors arbetsvillkor. Representanter från facken, forskarvärlden och myndigheter ska följa att de nödvändiga förändringarna genomförs. Vi vet att det går att göra något åt dagens situation. Alla ska ha rätt att komma hem efter jobbet och ha ork kvar i kropp och själ.

Dessutom, i EU-parlamentet har Vänsterpartiet varit det viktigaste partiet i arbetet för kvinnors rättigheter. Läs mer här.

Om hur olika människor värderas

text publicerad på Aftonbladet debatt

De senaste åren har vanliga löntagare fått otrygghet och försämrade skyddsnät. Samtidigt har de förmögna blivit allt förmögnare. För att få stöd för en sådan politik vill högern få oss att tycka att människor har det som de förtjänar. De som inte arbetar eftersom de har så mycket pengar att de inte behöver, de ses som lyckade och framgångsrika. Men de som är utan jobb eftersom de är arbetslösa, de misstänkliggörs och straffas med försämrade villkor.

Häromdagen pratade jag med en vän och gammal kollega från Volvo Umeverken. Där har 300 bemanningsanställda fått gå från sina jobb. Nu förhandlar man om att ytterligare 400 anställda ska sägas upp i monteringshallen när produktion ska flyttas.

Det är inte svårt att förstå de anställdas oro. Jag vet hur det är. När 90-talskrisen slog till blev jag uppsagd från samma arbetsplats. Jag minns hur förmannen gav mig ett brunt kuvert med uppsägningen. Jag minns klumpen i magen när jag gick hem den sista arbetsdagen och inte visste när jag skulle få jobba igen.

Jag fick komma tillbaka, när konjunkturen vände. Jag och min familj klarade oss hyggligt under tiden, för det fanns en a-kassa som fungerade. Det finns det inte för de som får gå nu. För dem innebär arbetslöshet och a-kassa en halvering av inkomsten, ibland för bägge föräldrarna i samma familj. Kan man ha kvar huset? Kommer man att klara räkningarna fram till att man får ett nytt jobb?

 

Att deras situation ser ut som den gör beror på att regeringen har förstört a-kassan, den försäkring som ska ge oss trygghet om vi har oturen att bli av med jobbet. I Fredrik Reinfeldts värld är sådana gemensamma försäkringar något fult. Han talar nedlåtande om bidrag och målar upp en bild av att arbetslösa är ett slags parasiter som inte vill jobba. Jag känner många av dem som nu får gå från Umeverken. De vill inget hellre än att ha ett jobb. Det är dem jag tänker på när jag hör Reinfeldts föraktfulla retorik.

Samtidigt finns det i Sverige de som kan klara sig mycket bra utan att jobba. Det är allt fler som är så rika att om de vill kan de försörja sig på avkastningen från sitt kapital. Nyligen kom statistik från SCB som visar att under de senaste tio åren har den gruppen nästan tredubblats i Sverige. De äger så mycket att de inte behöver jobba utan istället kan leva bara på sitt ägande.

Men vi vet ju att utan andras arbete skulle deras förmögenheter vara omöjliga. Ingen blir rik på att äga företag om inte folk jobbar i företagen. Det gäller oavsett om man äger lastbilsfabriker, klädkedjor eller vårdcentraler. Ändå skulle Reinfeldt aldrig komma på tanken att säga att de som äger företagen lever på andra.

 

Högerns människosyn är att vi har det som vi förtjänar. Den som äger så mycket att den inte behöver arbeta anses duktig och ha jobbat ihop det själv. Den som blir arbetslös eller sjuk ska däremot finna sig i att kastas ut i ekonomisk otrygghet, i många fall ren fattigdom.

Samma mönster finns i regeringens syn på människors drivkrafter för arbete. De som redan har mycket pengar ska få skattesänkning efter skattesänkning för att jobba mer. De som har det knapert ska däremot tjäna mindre och mindre för att komma i arbete. Som om de själva hade valt att inte få något jobb.

Men allt färre delar regeringens syn. Istället ökar stödet för en politik som prioriterar välfärd, gemensamma trygghetssystem och investeringar som skapar jobb. Vi är många som vill bygga ett samhälle där vi bryr oss om varandra. Valet handlar om värderingar.

En ny våg av feminism

Idag kickar vi igång Vänsterpartiets nya feministiska kampanj. Jag och Rossana skriver i Aftonbladet.

Den borgerliga välfärdens effekter har varit kännbara för många kvinnor i Sverige. Det är undersköterskorna, lärarna och hemtjänstpersonalen som betalar mest när välfärden mjölkas av riskkapitalbolagen. Det är kvinnor som betalar med otrygga anställningar, ofrivilliga deltider och sämre hälsa. Det som tidigare sköttes gemensamt ligger nu allt mer på den enskilda. Oftast kvinnan. När välfärden skärs ner ökar den dubbla pressen på kvinnorna, på jobbet och hemma.

Tiden är därför inne för en ny våg av feminism. I dag startar Vänsterpartiet kampanjen ”Den nya feministiska vågen” för att mobilisera mot denna allvarliga utveckling. Det är ingen tillfäll­ighet att den nya feministiska vågen kommer från vänster. Vi har alltid gått före när det gäller kvinnors rättigheter. Nu gör vi det igen. Man ska kunna lita på att få samma lön som kvinna. Man ska kunna lita på att bli likvärdigt bemött i rättsprocesser. Man ska kunna lita på att få samma vård, samma skydd om man är hotat till livet och samma utrymme och makt som män.

Vi vill lyfta fram fyra viktiga områden där vår politik skulle göra skillnad:

1. Inkomstklyftan

Inkomstklyftan mellan män och kvinnor har ökat med 40 procent sedan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Det beror på att det mesta av jobbskatteavdraget har gått till väl­beställda män, medan ned- skärningar i till exempel sjuk­försäkringen framför allt har drabbat kvinnor.

Om arbetslivets villkor ska bli likvärdiga för kvinnor och män krävs rätt till heltid. I Malmö har V varit med och genomfört satsningar på höjda löner i underbetalda yrken där majoriteten är kvinnor. Genom att höja kvinnors löner i den offentliga sektorn ökar pressen på de privata arbetsgivarna inom exempelvis handel och restaurangbransch att höja lönerna för sina anställda.

2. Kvinnojourerna

I dag tvingas många jourer säga nej till hjälpsökande kvinnor då de inte har plats. För att ge kvinnojourer runt om i landet goda förutsättningar vill vi införa ett stabilt statligt grundstöd. Det ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget. Där det saknas en kvinnojour gör pengarna det möjligt att bygga upp en ny. Både ideella och kommunala kvinnojourer får del av stödet. Vi satsar 200 miljoner kronor om året på det nya stödet.

3. Välfärden

Utökad rätt till förskola och mindre grupper. Förstärkning av hälso- och sjukvården. Och en rejäl satsning på mer personal i äldreomsorgen. Vänsterpartiet har i vår budget valt att lägga drygt 40 miljarder till kommunerna för att bryta den negativa utvecklingen och skapa välfärd och jobb. Regeringens skattesänkningar är 27 gånger så stora som deras sammanlagda satsningar på välfärden i kommunsektorn. Nedskärningar i välfärden drabbar framför allt kvinnor, inte minst kvinnor med invandrarbakgrund.

4. Föräldraförsäkringen

Ingen annan enskild åtgärd skulle betyda lika mycket för jämställdheten mellan män och kvinnor som individualiserad föräldraförsäkring. Den har betydelse för kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i hemmet, sjukskrivningar och pensioner. Men de flesta politiska partier tvekar eller vill på sin höjd tredela. Vänsterpartiet anser att det är dags att ta konsekvenserna av vad vi vet och individualisera föräldraförsäkringen. Att vänta på att uttaget av föräldradagar ska bli jämnt av sig självt skulle ta nästan tre decennier.

Vi vet att jämställdhet är en fråga som brukar försvinna från dagordningen om man inte aktivt driver den. Vi har inte råd att vänta på att jämställdheten ska infinna sig i någon avlägsen framtid. Du kan lita på att Vänster­partiet kommer driva de här fråg­orna hårdast av alla. Vill du se en förändring i den förda politiken är det vi som står för den.

 

Välkommen Reinfeldt

Kom till Visby och Almedalen idag. Imorgon torsdag är det Vänsterpartiets dag. Idag är det moderaternas tur. Jag hälsar dem välkomna med en text i Aftonbladet.

Almedalsveckan i Visby rymmer många intressanta samtal och möten. Men det är också en vecka för den osunda närheten mellan lobbyister, bolagstoppar och vissa politiker. Där ordnar de seminarium tillsammans, minglar på varandras tillställningar och dricker glatt samma gratisvin. Under den här veckan syns det ovanligt tydligt. Men det är en närhet som finns där året om.

Några av de företag som lobbar mest intensivt är de vinstdrivna bolagen i välfärden. De kan plocka ut enorma vinster från våra skattepengar via privata skolor, äldreboenden och vårdcentraler. Ofta kontrolleras bolagen av riskkapitalbolag som använder sig av skatteparadis och avancerad skatteplanering. De tjänar miljarder på att politiker tar beslut som gynnar deras verksamhet. Det blir därför självklart för dem att satsa stora summor på att påverka partierna.

Ett sätt är att rekrytera inflytelserika personer från politiken som Mikaela Valtersson (MP) eller Stefan Stern (S). Ett annat exempel på denna osunda närhet är Henrik Borelius som är vd för äldreomsorgsjätten Attendo AB. Han har därmed stora egna ekonomiska intressen i vilken politik regeringen lägger fram. Samtidigt har regeringen utsett honom till sin välfärdsrådgivare. Henry Sténson är ordförande för Moderaterna i Stockholms stad, den del av landet där privatiseringsexperimentet har gått längst. Han är också pr-konsult. Under Caremaskandalen 2011 fick han uppdraget av Caremas ägare att hantera krisen i media och rädda Caremas varumärke.

Ibland når dessa företag ända in i partiernas ledande organ. Allra tydligast är detta i Moderaterna. Staten och riskkapitalet sitter i samma båt, och båten är Moderaternas partistyrelse. Mångmiljardären Gustaf Douglas listas som Sveriges elfte rikaste person. 2005 sålde han vårdbolaget Attendo till brittiska riskkapitalister och gjorde en skattefri reavinst på över 600 miljoner kronor. Men han inte bara köper och säljer vårdbolag. Han är också en av de sexton personerna i Moderaternas partistyrelse. Han är därmed med och bestämmer Moderaternas politik tillsammans med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Den politik som välfärdens riskkapitalister lever på.

Greve Gustaf Douglas var också en av grundarna till Rosenbadsfonden, den fond som samlade in pengar till Moderaterna för valkampanjen 2006. Hans goda kontakter bland näringslivets toppar gav utdelning. Genom de miljoner han samlade in till partiet bidrog han på ett avgörande sätt till den moderata valsegern 2006. Namnen på bidragsgivarna är fortfarande hemliga.

De hemliga partibidragen har fått mycket kritik, bland annat från Greco, Europarådets organ mot korruption. Det har pressat regeringen till att nu ta fram ett förslag om att partierna ska redovisa vilka bidrag de får. Men till skillnad från i många andra länder innebär förslaget att den som skänker pengar ska kunna vara anonym. Oavsett hur stor summan är.

Frågan är hur den anonymiteten fungerar när Gustaf Douglas har ett möte med en vän i riskkapitalbranschen, diskuterar ett förslag som partistyrelsen funderar på, och sen förklarar att de behöver stöd för att vinna valet. Om Moderaterna nästa dag får en större summa pengar insatt på sitt konto har det liten betydelse att givaren väljer att vara anonym. Vilka personer de insamlingsansvariga moderaterna träffar och vad de säger på sina möten får vi utanför aldrig veta. Och när toppmoderater själva är mäktiga ekonomiska intressen blir hopsmältningen total.

Moderaternas närhet till riskkapitalister och liknande personer är ett demokratiskt problem. Vem och vad påverkar deras privatiseringspolitik? Väljarna har rätt att veta vilka intressen som ligger bakom förslagen Fredrik Reinfeldt lägger fram.

Svik inte Albyborna

Från dagens Aftonblad

Det är en vacker försommarkväll i Alby i Botkyrka. Utanför t-banans uppgång samlas hun­dra­tals personer. De är boende i området, unga och gamla. Många ska just gå i sitt livs första demonstration. De har med sig plakat och banderoller. Stämningen är både uppsluppen och beslutsam. Vad många vi är.

Vi vandrar i väg på cykelvägarna mellan de stora huskropparna på Albyberget. På balkongerna står familjer och vinkar och ­pensionärer gör tummen upp.

Ropen stiger mellan husen. Alby är inte till salu, lyssna på folket – folket är vi. De boende visar vad de tycker. De vill inte att d­eras hem ska säljas. De vill ­inte att det som ägs gemensamt ska säljas till en oseriös risk­kapitalist. De vill att politikerna lyssnar. Hyresgästernas enkät är entydig – 94 procent av de svarande vill inte bli utsålda. ­Tusentals namn har samlats in för att kräva folkomröstning i frågan.

Vid mötet hålls tal av dem som har drivit kampanjen. De är unga och besvikna på makthavarna i kommunen. Varför lyssnar ni inte? Är vi som bor i en förort med låga inkomster och många som är födda i andra länder inte viktiga för er? Hur kan ni sälja våra hem till en person som inte uppfyller fullmäktiges krav på köpare? En person som helt ­saknar erfarenhet av fastighetsförvaltning och har sagt nej till att skriva på för ett långsiktigt ägande?

Köparen, Mikael Ahlström, är mannen bakom riskkapitalbolaget Procuritas vars affärsidé är att köpa och sälja bolag. Det innebär att han är en av dem som berikar sig på skattefinansierad väl­färd, samtidigt som bolaget har sin bas i skatteparadiset Guern­­sey. På investeringen i Alby har han ett direktavkastningskrav på hela 6,8 procent. Han vill kunna tjäna ­my­cket pengar på hyresrätterna han nu köper. Är det verkligen att ta ansvar? Från scenen krävs att ­ansvariga kommunpolitiker ska avgå. Många känner frustration.

För det är det mest sorgliga av allt. Det är inte en borgerlig ­majoritet som vill sälja ut Albybornas hem och som gör allt för att dribbla bort deras krav på folkomröstning. Det är Socialdemokraterna. Det är de som vill privatisera den allmännytta som de själva byggde upp. Det är de som kör över sina egna för att gynna en riskkapitalist. Det är de som inte vågar låta folket rösta. Det gör mig beklämd som vänsterpartist. Vi hade hoppats på mer från er.

Men det finns tid att ändra sig. Att visa att ni ser och hör människor, att ni tar deras oro på allvar. Striden i Alby är inte över. Ni har tid att tänka efter. Var det för att privatisera det gemensamma i strid med medborgarna som ni blev socialdemokrater? I så fall kommer ni att möta oss vänsterpartister i många fler ­politiska strider än i Alby. Det är ett dödligt gift för arbetarrörelsen att överta borgerlighetens tro på privatiseringar. Att borg­arna säljer våra hem, skolor och apotek förväntar vi oss. Men vi hade hoppats att ni skulle vara på vår sida i denna strid.

Oavsett vad man tycker i frågan så behöver vi visa respekt och ödmjukhet inför de tusentals som vill bli tillfrågade innan deras hem säljs ut till en riskkapitalist. Tror ni på er politik finns det ingen anledning att vägra dem det. I en folkomröstning kan man pröva alla de argument som finns för eller emot en utförsäljning. Låt oss visa att i vårt Sverige lyssnar vi på medborgarna, vi står på deras sida. Vi bryr oss om deras oro och tar deras bekymmer på allvar. Ni kan fortfarande ändra er och ­säga ja till en folkomröstning. Svik inte Botkyrkaborna som ­arbetat så hårt för sina hem och sin demokratiska rätt att påverka.

Apropå riskkapitaldagen

Från Aftonbladet.

I dag samlas några av Sveriges viktigaste men minst kända makthavare. Det är nämligen dags för den årliga riskkapital­dagen på Grand Hotel i Stockholm. Riskkapitalisterna samlas för att lyssna på inbjudna talare, diskutera strategier och utbyta erfarenheter. Höjdpunkten är en galamiddag i hotellets spegelsal där de hyllar och delar ut priser till varandra.

Men stämningen kunde ha varit bättre. De av besökarna som tjänar sina pengar på vård, skola och omsorg är ifrågasatta. Avslöjandena om vårdskandaler och skattefiffel har lett till att riskkapitalbolagen har uppmärksammats på ett sätt de inte är vana vid. Från att ha hållit sig i skuggorna och strävat efter att synas så lite som möjligt för­söker de nu yrvaket putsa på sitt rykte.

Prisutdelningen på Grand ­Hotel i kväll är ett exempel på det – ett av priserna är ”The project most beneficial for society 2012”. På samma sätt har Svenska riskkapitalföreningen i hopp om att sprida en mer fördelaktig bild betalat pr-konsulter för att skriva en bok om dem. De har ordnat luncher i riksdagen där de har försökt påverka de folkvalda.

Riskkapitalbolagen har emellertid svårt att förklara varför vi ska låta dem hållas i välfärden. Deras verksamhet går ut på att köpa ett företag och äga det några år för att sedan sälja det vidare, inte sällan till ett annat riskkapitalbolag. För att försvara sig brukar de lyfta fram att de ­inte plockar ut några stora vinster från sina välfärdsföretag. Så kan det se ut på pappret, men ­bara om man inte förstår deras affärsidé.

Genom att ha en låg personaltäthet och på andra sätt pressa verksamheten, kan de lägga undan en del av skattepengarna de får från samhället. För de pengarna kan de köpa upp fler skolor eller vårdcentraler. Eller helt enkelt låta pengarna ligga i företaget. Genom sådana tekniker ökar företaget i värde och när alltihop så småningom säljs vidare kan ägarna göra en stor vinst.

Det är alltså pengarna från oss skattebetalare som gör att de kan sälja företaget dyrare. Våra pengar, som borde ha gått till välfärd, men som i stället går till vinst åt riskkapitalbolaget. Förutom att det är ett slöseri med våra gemensamma resurser, så skapar köpandet och säljandet av välfärdsföretag en farlig kortsiktighet. På riskkapital­dagens galamiddag ses det ­däremot som något att belöna och ett av priserna är följakt­ligen ”Exit of the year”, det vill säga vem som bäst har sålt ­vidare något av sina företag.

En annan teknik många risk­kapitalbolag har använt för att slussa ut pengar är de ökända räntesnurrorna. Tack vare ­pressen från oss som är mot vinster i välfärden finns nu lagar för att begränsa detta. Men de tidigare uppläggen går inte att få bort i en handvändning, utan fortsätter att påverka för lång tid framöver. Genom dessa har miljarder förts ut till skatteparadis. Ägarna lever på skattepengar, men själva undviker de alltså ­genom avancerade upplägg att betala skatt. Det vore intressant att veta hur stort skattesvinn ­besökarna på riskkapitaldagen tillsammans står för.

För mig är det självklart att de som bestämmer över skolor, sjukhus och äldreomsorg borde ha som mål att välfärden ska ­vara så bra som möjligt. I stället styrs en stor del av den svenska välfärden av dem som i dag samlas på Grand Hotel. Deras mål är ett helt annat: vinst. Så länge de tillåts verka i välfärden kommer de därför att göra allt för att gå runt eventuella kontroller, kvalitetskrav och etiska plattformar.

Vänsterpartiet vill därför lagstifta om att skola, vård och omsorg inte ska drivas av företag som plockar ut vinst. Välfärden ska vara till för eleverna, patienterna och alla andra som använder den, inte för riskkapitalisterna.