Om Ryssland och Ukraina

De senaste dagarna har präglats av dramatiken i Ukraina och inte minst av den ryska militärens agression och ockupation av Krim. Vänsterpartiet har förstås tydligt tagit ställning mot Rysslands brott mot folkrätten. Här är vårt uttalande.

Vi har också tagit upp bekymren i Ukraina. I landets nya regering sitter det högerextrema, enligt en del fascistiska, partiet Svoboda. Det är klart oroande och vi har fått in rapporter om utsatta minoriteter och vänsterpartier som har fått sina partilokaler vandaliserade. Hans Linde har varit en av de tydligaste, men också en av de mer nyanserade, rösterna i debatten. Här på SVT-Debatt.

Carl Bildt har skruvat upp retoriken hårt och låter ofta som ett eko från det kalla kriget. Tydliga fördömanden av den ryska aggressionen är förstås på sin plats, men frågan är hur Bildts tonläge kan bidra till dialog och politiska lösningar. Intressant nog låter Reinfeldt annorlunda, jag har mött dem bägge i EU-nämnden och Utrikesnämnden de senaste dagarna. Medan Bildt viftar undan all oro för högerextremister i Ukrainas regering och risker för landets minoriteter så argumenterar Reinfeldt betydligt mer nyanserat.

Utvecklingen i Ukraina har också lett till en diskussion om den svenska försvarspolitiken. Vi i Vänsterpartiet la om inriktningen på vår försvarspolitik under förra året. Dagens utveckling bekräftar att den omläggningen var riktig. Där betonas att försvarets resurser ska gå till förbandsverksamhet i Sverige och en bättre försvarsförmåga inte dyra insatser under Nato-befäl som i Afghanistan eller till EU:s stridsgrupper. Läs mer om vår försvarspolitik här.

Ockupationsmaktens makt

Det verkar som om Israel är redo att göra allt för att upprätthålla blockaden mot Gaza och därmed Gazabornas isolering och nöd. Nu har israelerna till och med förmått Grekland att hindra Ship to Gazas frihetsflotta att segla. Ockupationsmaktens makt sträcker sig långt. Andra regeringar borde protestera mot att flottan förhindras resa mot sitt mål. Israels ockupation och blockad strider inte bara mot internationella lagar utan även mot normal mänsklig anständighet.

På ett plan vinner redan Ship to Gaza medan Israel förlorar denna strid. Åter uppmärksammas ockupationen och Israels strypgrepp på Gazaborna. Det är bra och ökar det politiska trycket för förändring. Tyvärr tyder mycket lite på att denna israeliska regering egentligen vill ha en förändring av situationen och en verklig fredsprocess. Hade de varit lite sluga i hanteringen av Ship to Gaza så hade de bett att någon som de litar på får inspektera lasten och sedan släppt igenom båtarna. Men nu är det bara full konfrontation, och ockupation, som gäller.

läs mer i DN, SvD, Aftonbladet

Är några dagar i Litauen med min kära fru. Igår var vi och såg den berömda korskullen utanför Siauliai. En märklig plats med hundratusentals kors som blev en symbol för Litauens motstånd mot ockupationen under Sovjettiden. Det går inte att undvika att historien är närvarande i ett land som detta. De flesta familjer har någon som deporterades eller försvann under stalinismens vansinne.

Vilnius var en gång en av Europas stora judiska städer med nästa halva sin befolkning som var judisk. Nu är knappt några kvar. Inte många överlevde massmördandet under Tysklands ockupation. I det fick tyskarna dessvärre mycket hjälp av den lokala befolkningen. Det är en betydligt svårare historia att ta i för litauerna. Behovet av oberoende forskning och skildring av historien är påtagligt i ett land där historiebeskrivningen är så extremt politiserad. Hyllandet av de ”skogsbröder” som förde gerillakrig mot Sovjet ändå in på 50-talet blir ju också lite mer kluvet när man vet att en del av dem hade tillhört Nazitysklands allierade.

I Sverige framhålls ofta de baltiska länderna som föredömen i sitt bekämpande av Eurokrisens följder. Både Litauen och Lettland har sina valutor knutna till euron och fungerar i mycket redan nu som Euroländer makroekonomiskt. Men när man är här är det svårt att se vad anhängarna av det baltiska exemplet jublar över utöver försöken att upprätthålla budgetbalans. Priset i form av nedskärningar har varit högt. I Litauen är den öppna arbetslösheten runt 17 % och hela 37 % för ungdomar. Detta trots att utvandringen är rekordstor när många väljer att lämna ett land utan möjligheter. Sedan självständigheten har mer än en halv miljon, av en befolkning på idag dryga tre miljoner, emigrerat och nu far många av de unga igen. Priserna är nästan lika höga som i Sverige medan lönerna ofta är mindre än hälften och pensionerna en bråkdel av de svenska. Det är ett mysterium hur folk klarar sig, men de grönsaksodlingar som man ser överallt är kanske en del av förklaringen.

Men här är EU, Euron och Nato heliga käpphästar och Litauen har förstås soldater i Afghanistan. Debatten om att ha rörlig växelkurs som Polen och Sverige är mycket begränsad trots att både Polen och Sverige har klarat den ekonomiska krisen betydligt bättre än de baltiska länderna. I Lettland infördes till och med en lag som förbjuder att man talar öppet om devalvering. Ganska anmärkningsvärt, inte ens Carl B Hamilton lär vilja ha en sådan lag i Sverige. Tydligen ska ett par förundersökningar ha inletts mot presumtiva lagbrytare och säkerhetspolisen har gjort en razzia på handelshögskolan där någon ska ha diskuterat rörlig växelkurs eller devalvering som väg ut ur den ekonomiska krisen.

Georgisk mat kan man dessbättre få tag på i Vilnius. Det litauiska köket är inte dåligt men kanske lite väl fokuserat på potatis i olika former. Potatis äter man inte mycket av i Georgien. Pas Ramazi var ett helt okej georgiskt ställe med en något begränsad menu som dock innehöll en fin Karcho, lammsoppan och en stabil Khatchapuri. Men Adria var betydligt bättre med extra plus för auberginerna med valnötssås och betydligt bättre Khinkalis.

Task Force 310 i riksdagen

Jag är precis tillbaks på mitt rum efter att ha diskuterat den amerikanska specialstyrkan Task Force 310 i Afghanistan med försvarsminister Tolgfors. Det blev en delvis frän debatt som det ofta blir när Tolgfors debatterar i riksdagen. Tolgfors förnekade i sitt första svar att svensk trupp har något som helst samröre med den amerikanska styrka som ibland beskrivs som en ”dödspatrull”. Men tyvärr svarade han aldrig på mina följdfrågor om vart den svenska underättelseenheten rapporterar och vem som kan använda informationen, om vem svenska specialförband och spaningsförband arbetar tillsammans med eller om vem som kan ta del av information från svensk trupp när vi i framtiden ska ingå i Natos kommunikationssystem i Afghanistan. Läs gärna min och Hans Lindes text i dagen Aftonblad för en bakgrund;

I över nio år har Sverige deltagit i kriget i Afghanistan genom sin medverkan i den Natoledda Isaf-insatsen. Gång på gång har denna insats motiverats med att Isaf ska kämpa för demokratisering, ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och frihet för det afghanska folket. Men bortom retoriken har de internationella styrkorna gjorts sig skyldiga till omfattande övergrepp mot det afghanska folket.

Under första halvåret 2010 dödades 69 civila afghaner av Isafs luftattacker. Genom åren har bröllopsfester bombas, civila konvojer beskjutits och afghaner har utsatts för godtyckliga arresteringar. I oktober rekommenderade en amerikansk arméöverste krigsrätt för tolv amerikanska soldater efter avslöjanden om att de dödat civila afghaner för nöjes skull, poserat bland kropparna och tagit likdelar som souvenirer.

Dessa övergrepp har skapat ett omänskligt lidande för civilbefolkningen, men de har också underlättat motståndsrörelsens arbete med att demonisera de utländska soldaterna, mobilisera stöd bland befolkningen och rekrytera nya soldater till sina led. Något som fick tidigare amerikanska befälhavaren Stanley McChrystal att lakoniskt konstatera i en rapport att ”rebellerna kan inte besegra oss militärt, men vi kan besegra oss själva”. Trots det har förespråkarna av insatsen i Sverige bemött dessa grova och omfattande övergrepp med tystnad.

Vänsterpartiet har gång på gång uppmärksammat brotten mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan, oavsett vilken sida som begått dem. Vi har samtidigt varit tydliga med att understryka att det inte förekommit några uppgifter om att de svenska soldaterna har gjort sig skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen.

Tyvärr är det nu mycket som tyder på att även den svenska insatsen har tydligare kopplingar till de övergrepp som begås i Afghanistan än vad vi tidigare misstänkt.

I Mazar-i-Sharif ligger Isaf-basen Camp Marmal där både svenska, tyska och amerikanska trupper är stationerade. Basen ligger i en av de fyra provinser som utgör de svenska truppernas ansvarsområde. Ett av de amerikanska förband som finns på basen kallas Task Force 3-10 (kallades tidigare Task Force 373). Förbandet ingår inte i Isaf-styrkorna utan har som uppgift att genomföra operationer för att tillfångata eller döda personer som misstänks vara talibaner. Enligt uppgifter har man upprättat en ”Kill or capture”-listan, som kallas Jpel (Joint prioritised effects list) och innehåller över 2 000 namn. Task Force 3-10 kan med andra ord knappast beskrivas om något annat än en dödspatrull.

Task Force 3-10:s verksamhet står tydligt i strid mot den högtravande retoriken om mänskliga rättigheter och frihet från insatsens försvarare i Sverige. I Tyskland har denna fråga skapat omfattande debatt, bland annat efter uppgifter om att tysk militär bidragit med namn på eftersökta personer till den amerikanska militären som Task Force 3-10 har kunnat använda sig. Detta kan knappast ha undgått den svenska försvarsattachén i Berlin. Men från den svenska regeringen är det tyst.

Nu är det hög tid att regeringen lägger korten på bordet. Är förbandets existens och karaktär känd av den svenska militären? Förser även de svenska trupperna den amerikanska militären med namn på misstänkta talibaner och därigenom bidrar till utomrättsliga avrättningar?

Sverige är för första gången på 200 år i krig. Då har svenska folket rätt att åtminstone få ta del av sanningen om vad som händer i Afghanistan och vilket typ av verksamhet som Sverige är inblandat i.

Tunisien och avreglerad elmarknad i EU

Så var dagens EU-nämnd avklarad. På dagordningen fanns frågor inför det allmänna rådet och mötet för utrikesministrarna. De ska nu enas om att efterlysa och frysa tillgångarna för Tunisiens förre president Ben Ali och hans närmaste. Fram till dess han störtades var Ben Ali en av EUs och Frankrikes nära förtrogna. Nu är han paria. I åratal backade Frankrike upp förtrycket i Tunisien medan EU var tyst. Nu hålls högtidstalen om demokrati. Frågan är när EU ska lära sig och skärpa upp politiken mot länder som Marocko, Libyen och Egypten när det gäller mänskliga rättigheter. Kanske först när diktatorerna har fallit…

Inför det Europeiska rådet planeras nya resolutioner med propåer om att elmarknaden i EU ska avregleras och att de privata bolagen ska ges huvudansvaret för vår elförsörjning. Risken är uppenbar att EU nu gör om samma misstag som skedde vid avregleringen av elmarknaden i Norden. Elbolagen kan skära guld med täljkniv på en ”fri marknad” medan vi konsumenter knappt vågar öppna elräkningarna av rädsla för obehagliga överraskningar.

Några tips; läs Carsten Jensens kunniga och reflekterande text om Afghanistan i DN. Även dagens SvD bjuder på en välskriven och tänkvärd text om dem som inte lever på solsidan.  I Ekot kan man idag också höra Fredrik Reinfeldt bereda marken för att Sveriges överskott av utsläppsrätter av växthusgaser ska säljas. Så ska åratal av svenska ansträngningar för att rädda klimatet få gå upp i rök i ett kolkraftverk någonstans. Allt det vi gjorde för att rädda klimatet ska slumpas bort. Regeringens klimatpolitik är ett dåligt skämt. Tänk om vi ändå hade haft en rödgrön regering. Då hade överskottet annullerats och vi hade storsatsat på att fortsätta pressa ner utsläppen med investeringar i järnväg, modernare bostäder, vindkraft och klimatinvesteringsprogram. Läs de goda argumenten i GP.

Samarbetar svensk militär med USA:s ”dödspatrull”?

Igår lämnade jag in en interpellation om saken. Idag skriver DN om den (tyvärr ännu inte på nätet). Svensk militär i Afghanistan delar bas, Camp Marmal, med ett amerikanskt specialförband med som beskrivs som en ”dödspatrull”. Förbandet som mest agerar nattetid har uppdraget ”capture or kill”. Det styrs direkt från Pentagon och ingår inte i de ISAF-styrkor som har FN-madat.

I Tyskland har förbandet diskuterats eftersom även tyska styrkor finns på basen. Tyskarna har lämnat ut minst 13 namn till styrkans lista på eftersökta. Minst en av dem har dödats.

Det här väcker flera frågor. Är det rimligt att svenska trupper delar bas med det här förbandet? Har svensk militär lämnat ut uppgifter på eftersökta till amerikanerna som sedan kan har förts upp på förbandets lista? Vad händer om svenska soldater får kännedom om att amerikaner begår utomrättsliga avrättningar i Afghanistan?

läs mer i Arbetaren Zenit och Vänsterpartiets pressmeddelande

Debattens vågor

Debatten om Afghanistan i riksdagen blev en match mellan Vänsterpartiet och de andra partierna  som stöder kriget. Vi klarade det helt ok tycker jag. Det här var mitt huvudanförande;

Herr talman

Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Denna ståndpunkt har vi i Vänsterpartiet fört fram under flera år. Denna insikt upprepas numera allt oftare även av dem som förespråkar det svenska militära deltagandet i kriget i Afghanistan. Frågan är när denna insikt också kommer att tillåtas styra Sveriges Afghanistanpolitik.

Det är inte bara så att kriget i Afghanistan saknar militär lösning och att hela tanken på en militär seger är ett utslag av önsketänkande. Den militära logiken har varit och är en del av problemet. Det är just den utländska militära närvaron och de övergrepp som sker, inte minst bombningar från luften, som dödar civila afghaner som är ett av talibanernas och andra motståndsgruppers starkaste argument för att rekrytera soldater och få stöd. De utländska trupperna är därmed en del av problemet. Många afghaner har en stark motvilja mot att se utländska trupper i sitt land. Det har utländska erövrare från Alexander den store till det brittiska imperiet och Sovjetunionens militär fått lära sig den hårda vägen. Många afghaner uppfattar även idag de utländska soldaterna som en ockupationsmakt. Därför kräver en fredlig lösning att utländska stridande förband dras tillbaks.

Illusionen om en militär seger över talibanerna har också under många år fört bort fokus från det som måste vara en del av en lösning på konflikten. Politiska förhandlingar, även med en del av dem som kallas talibaner. Till det hör insikten om konfliktens etniska dimension och det faktum att motståndet har sitt starkaste fäste bland den pashtunska folkgruppen. Den militära logiken och behovet av en afghansk regering lojal med väst har istället ofta fått västvärlden att blunda för bristen på demokrati, övergrepp och korruption hos den afghanska regeringen. Den afghanske presidenten är vald med hjälp av omfattande valfusk.

Idag satsar den rika världen mångdubbelt mer på den militära närvaron än på den civila återuppbyggnaden av Afghanistan. Men det är den civila återuppbyggnaden som kommer att avgöra Afghanistans framtid. Även Sverige satsar mer på soldater än på bistånd. Till det kommer att den siffra för Sveriges ekonomiska kostnad för kriget som redovisas sannolikt är betydligt högre i verkligheten än i statistiken om materialkostnader, ledning och övningar i Sverige räknas in. Men försvaret svarar oss att de inte kan ge den verkliga kostnaden för kriget när vi har frågat via riksdagens utredningstjänst. Hur många lärare, vårdkliniker och utbildade afghanska domare och poliser skulle vi få för dessa pengar? Det bör vi fråga oss.

Den svenska militära insatsen spelar mycket liten roll för utvecklingen av Afghanistan. En aktiv svensk politik som istället satsade motsvarande resurser på bistånd, som verkade för politisk dialog i landet och som också kritiserade de USA-ledda styrkorna när de begår övergrepp skulle däremot utgöra ett politiskt alternativ med ett eget budskap och en egen politik. Det är att ta långsiktigt ansvar för fred och utveckling. Det är en sådan politik vi i Vänsterpartiet förordar i vår motion.

Men idag saknas en svensk strategi för Afghanistanpolitiken. Kriget styrs helt av USA och Nato. De svenska trupperna står under amerikanskt befäl. Skillnaden mellan OEF och ISAF är mest teoretisk. Åtminstone lär den inte vara särskilt klar för de flesta afghaner.  Det är besluten i Washington, inte i Stockholm, som har fått avgöra svensk Afghanistanpolitik. I denna kammare vill många av den militära insatsens förespråkare inte ta ordet krig i sin mun. I USA är det en självklarhet att det är ett krig som bedrivs i Afghanistan. Det är en del av USA:s globala krig mot terrorismen. Det är USA:s motiv i detta krig som ytterst styr även vår militära insats i Afghanistan, inget annat. Men al-qaida verkar idag främst i helt andra länder än Afghanistan. Talibanerna är delvis USA:s egen skapelse. Länge har de också varit uppbackade av Pakistans säkerhetstjänst. Dessa band finns fortfarande kvar. Det gör konflikten lite mer komplicerad än att vara en fråga om att svenska soldater ska ge afghanska flickor rätt att gå till skolan.

Herr talman. Kriget har pågått i nio år. Talibanernas styrka har växt i samma takt som antalet utländska soldater har stigit. Riskerna även för våra soldater ökar. I allt fler länder, som Nederländerna och Kanada, inser regeringar och parlament att en militär lösning saknas och de tar beslutet att dra hem sina soldater. Sverige borde vara ett av de länderna. Det är den naturliga konsekvensen av att inse att konflikten saknas militär lösning. Det är de som vill fortsätta på den militära vägen som måste svara på vart den leder. Men de trovärdiga svaren har uteblivit i denna debatt. Istället är inslagen av önsketänkande påfallande. Vem av krigets förespråkare tror på allvar på att säkerhetsläget kommer att förbättras dramatiskt på några år med den nuvarande politiken? Knappast någon är min gissning. Då krävs det en annan politik. Alternativet är annars krig år ut och år in. Ett krig med många offer och som göder just det som det sägs bekämpa, korruption, extremism och narkotikahandel.

När man beslutar om krig och fred och när man ska riskera livet på soldater som sänds ut duger det inte med önsketänkande. Bara krass realism duger. Den realismen säger oss att det är hög tid att finna en annan väg. Risken är annars att ett långvarigt krig slutar med att talibanerna återkommer till makten den dag omvärlden tröttnar på krigets ekonomiska och mänskliga kostnader. Det vore den värsta tänkbara utgången av konflikten.

Herr talman. Inför valet gick vi rödgröna till val med denna insikt. Vi lovade att trupperna skulle dras hem på ett ansvarsfullt vis. Vi lovade istället ökat bistånd och att verka för politisk dialog. Nu har Miljöpartiet och Socialdemokraterna övergivit denna överenskommelse och anslutit sig till regeringens politik. I utbyte fick de – ingenting.

Vi i Vänsterpartiet står fast vid det vi sa i valrörelsen. Vi lägger fram den politik vi gick till val på. Jag tror att såväl miljöpartister som många socialdemokrater kommer att ångra att idag de åter sluter upp bakom Sveriges deltagande i detta krig. Säkert inser flera ledamöter från dessa partier redan nu att det är ett misstag. De kan då rösta för Vänsterpartiets reservation och därmed stå fast vid vad de lovade väljarna i valrörelsen. Några av dem kommer också att göra det idag – det hedrar dem. Jag skulle vilja citera de fyra miljöpartister som idag skriver på DN-Debatt, jag citerar; ”Definitivt slutdatum för hemtagning av våra trupper saknas i denna uppgörelse, som inskränker sig till en icke förpliktigande ambition att stridande trupp ska – om tillståndet på marken så tillåter – avvecklas under tiden fram till 2014, medan ”stödjande trupp” ska kunna vara kvar utan tidsbegränsning och utan någon entydig definition av detta begrepp.” Slut citat.

Oavsett andra Miljöpartister som Peter Rådberg och Peter Eriksson har sagt idag i denna kammare så är detta sanningen. Ni har gett upp kravet på ett slutdatum då de svenska soldaterna ska tas hem.  Jag förutser att såväl socialdemokrater som miljöpartister som idag följer partilinjen kommer att få ompröva sin politik under de kommande åren. Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning, det är dags att dra rätt slutsats av den insikten.

Modiga miljöpartister

Idag ska vi debattera och rösta om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Jag satt och knåpade ihop mitt anförande hemma igår när barnen hade somnat. Idag skriver fyra riksdagsledamöter från Miljöpartiet i DN att de kommer att rösta emot sitt eget parti och för Vänsterpartiets reservation i frågan. Det är ovanligt. Som bekant har S och MP gjort upp med de borgerliga om att stödja deras Afghanistanpolitik. Läs gärna artikeln, den är en god argumentation.

Normalt brukar ledamöter som inte håller med sitt parti kvitta ut sig och inte delta i beslutet. Det är modigt av miljöpartisterna att öppet gå emot sitt parti. Jag tror att riksdagen behöver mera sådant individuellt ansvar hos ledamöter och att löften till väljarna väger tyngre än taktiska manövrar. Jag vet att fler miljöpartister i riksdagen är emot kriget och uppgörelsen med regeringen, jag har själv pratat med ett par av dem. Vi får se om de kanske kvittar ut sig idag. Det är inte orimligt att gissa att majoriteten av de gröna i riksdagen egentligen skulle vilja rösta som Vänsterpartiet idag – mot kriget. Den här gången har Peter Erikssons vilja att få vara med i värmen i mitten fört partiet rejält fel. Miljöpartiet har på ett par år intagit alla möjliga positioner till Sveriges deltagande i kriget.

läs mer i DN, SvD och VF

Igår kikade Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomiska taleskvinna, förbi mitt kontor med en intressant text ur Dagens Industri och ett dystert dokument från EUs ministerråd. I DI hade Gunnar Örn gjort en sammanställning av hur mång miljarder euro banker i olika EU-länder har lånat ut till krisländer i from av obligationer. Inte oväntat så visar det sig att storbanker i många EU-länder skulle de stora förlorarna om euroländer i kris ställde in betalningarna. Där ges en viktig pusselbit till varför skattebetalarna nu måste gå in med enorma summor för Grekland och Irland, och snart för Portugal och Spanien. Det handlar – också – om att rädda bankerna och att överföra risken från privat till offentligt. Det dystra dokumentet från ministerrådet visar vad Irland har lovat göra för att ”räddas” av EU med ett krispaket; sänkning av minimilön, försämrade pensioner, stora nedskärningar i offentlig service, lönesänkningar för offentliganställda, höjd pensionålder, konkurrensutsättning/privatisering av jurister, sjukvård och apotek, marknadsanpassning av gas- el- och vattenservice och avreglering av detaljhandel är några exempel. De irländska banker som skattebetalarna nu tar över för dyra pengar ska återprivatiseras när de börjar gå med vinst igen. Bankerna satte irländarna i klistret – folket får betala. Det är EU och euron i praktiken.