Kjell Albin Abrahamson är utrikeskorrespondent och programledare vid Sveriges Radio. I sin roll som programledare låter han ofta sina egna politiska åsikter, kategoriska, starkt antisocialistiska och mycket EU-vänliga, påverka programmens innehåll. I en krönika i Expressen för några dagar sedan går han dock betydligt längre. I texten, där kommunism och nazism jämställs, skriver Abrahamson om den polska förbudet mot att bära eller sprida kommunistiska symboler. Det exempel som han väljer är en person som bär en T-shirt med Che Guevara och som i Polen skulle kunna få två års fängelse för det ”brottet”. Abrahamson skriver det inte rent ut, men det är uppenbart att han ser en sådan lag som berättigad, ja något som han rent av sympatiserar med. Det är en minst sagt underlig syn på yttrandefrihet – inte minst för en politisk reporter vid Sveriges radio. Tycker man att en sådan lag är rimlig i Polen så borde den ju i konsekvensens namn även vara det i Sverige. Frågan är hur mycket Abrahamsons syn på yttrandefrihet och hans rabiata antisocialism färgar hans värdering och framställning av de nyheter han rapporterar om. Det borde vara en relevant fråga för ett seriöst nyhetsföretag som Sveriges radio.
Jag är inte kommunist. Jag begriper inte varför demokratiska socialister inklusive några vänsterpartister väljer att bära samma politiska etikett som några av 1900-talets stora massmördare som Stalin, Mao och Pol Pot. Jag känner inget behov av att försvara något kommunistbegrepp, men jag tror på lite hederlighet när man skriver historia. Stalinismens brott är enorma och oförsvarliga, det handlar om tiotals miljoner människors död. Är då kommunism detsamma som nazism? Nej, självklart inte. Ideologi och historia skiljer sig markant. Dessutom finns det en hel rad kommunistiska partier som bröt med stalinismen och blev helt demokratiska. I Abrahamssons enkla världsbild görs det ingen skillnad på stalinismen och den kommunist som för några år sedan valdes till Cyperns president, de kommunister som med full respekt för Indiens demokrati har byggt en sorts välfärdsstat i Kerala, de som avskaffade apartheid och nu styr det demokratiska Sydafrika eller de de tusentals kommunister som slogs för Spaniens demokrati på 30-talet medan västländerna likgiltigt såg på när fascismen tog makten. Kommunismens historia är dessbättre mycket mer än stalinismen. Även den som förnekar det förvanskar historien.
Även det polska exemplet, som är Abrahamsons utgångspunkt, är vanskligt när man jämställer kommunism och nazism. Den polska ”socialismen” var ett eländigt system som påtvingades landet av Sovjet efter 1945. Systemet präglades av diktatur, ofrihet och misskött ekonomi. Så långt är jag helt enig med Abrahamson. Men att jämställa det med Polen under nazismen blir ändå väldigt fel. Polen var förintelsens själva epicentrum. Miljoner polacker, inte minst landets judar, mördades under nazismen. I all sin uselhet så gjorde inte stalinismen detsamma i Polen. Att då jämställa nazism och kommunism med Polen som exempel blir en relativisering och förminskning av förintelsens betydelse.
Även när man ser på Sveriges historia blir Abrahamsson förenklade resonemang en propagandistisk förenkling. Javisst, svenska kommunister i SKP var i stort sett lojala med Sovjet under perioden 1921 till mitten på 60 talet då partiet reformerades under CH Hermanssons ledning. Den som inte kritiserade det tidens Sovjet har med rätta problem med sin demokratiska trovärdighet. Men historien är mer komplex än så. Samma kommunister röstade för och försvarade samtidigt i stort sett varje demokratisk och social reform av betydelse i Sverige medan det var den svenska högern som var emot demokratins införande. Ingen annan grupp blev så ofta offer för inskränkningar i den svenska demokratin som interneringsläger, transportförbud mot tidningar, oskyldiga dömda till fängelse och ett i riksdagen förberett partiförbud som just de svenska kommunisterna. Även det har sin plats när den svenska demokratins historia skrivs.
Jag kan gott förstå att folk som upplevde förtrycket i det ”socialistiska” Polen hatar allt vad kommunism heter. Men från det till att anamma en helt svartvit historiesyn och att vilja inskränka yttrandefriheten borde steget vara långt. Åtminstone för en korrespondent vid Sveriges radio.
Det här skulle du lägga ut på Newsmill. Högerpopulism kan behöva lite fakta.
bra skrivet, och jag håller med dig. Jag kallar mig dock kommunist. För att det provocerar. men så är jag hårdrockare. Man måste chocka. ;)
Bra Jonas! Skicka den som replik till expressen! För övrigt så deltog Kjell Albin A i Folkpartiets riksting 2010 ! Känner igen med ett visst obehag Folkpartiets argumentation i hans beskrivning av Vänstern.
Utmärkt Jonas! Och Kjell Albin prenumererade även på bästa sändningstid som programledare för Ring P1 veckorna inför förra valet, där han raljerade om sossarna och vänstern. Han fungerade helt enkelt som ett vallokomotiv i etern för de borgerliga partierna. Skrev till redaktionen och påpekade det och fick svar av K-A där han frågade om jag hade reagerat lika mycket om han hade varit marxist. Han förnekade alltså inte att han betraktade sig som som propagandist inför valet i Ring P1.
Jag tycker K-A är tröttsam att höra på inte minst som programledare i Ring p 1. På tok för långsam och trög i direktdialog med folk av alla sorter. Tacka vet jag Täppas i den rollen. Har också noterat att K-A är rätt långt ute på högerkanten och lite gnällig på svenskarna som han mest menar är ute efter bidrag eller är sjukskrivna. Så ute och cyklande som man ofta blir om man bor utomlands och tror man ser Sverige från rätt perspektiv bara då. Sen tycker jag att hans rapporter från Polen oftast är ointressanta men det beror nog på att polsk inrikespolitik och papism känns mossig resp obehaglig. Skulle vara intressant med modernare rapporterande från vårt stora grannland i syd.
Ska man nu tala om Sovjetförsvararna fram till Hermanssons dagar så bör man också betänka och nämna att:
1. Kommunikationsmöjligheterna var helt annorlunda då, så många av de svenska kommunisterna visste inte så mycket och trodde nog att Sovjet var på rätt väg.
2. De flesta var säkerligen övertygade om att alla som sade något negativt om Sovjet bara förde falsk antikommunistisk propaganda.
I detta liknade de dagens unga liberaler och libertarianer, som inte tycks förmögna att se en enda fläck på USA eller Israel. Allt negativt som sägs om dessa länder måste, tror de, vara ren lögn och antiliberal propaganda.
Det är lätt att låta sig förblindas av den egna ideologin.
Men i båda fallen fanns/finns det också de som ansåg/anser att ”man måste knäcka ägg för att göra omelett”, att den hägrande utopin är värd ganska mycket lidande och även död på vägen dit (andras lidande och död förstås, inte den egna).
Det är bra att du talar klartext om att det finns kommunister i V. De är dock knapast så få som du antyder. De är många, det är alldeles uppenbart. Detta brukar ju alltid förnekas annars, när man nu försöker presentera V som ett demokratiskt och allmänt trevligt parti med medborgarnas bästa för ögonen. Det vore bättre om du gav dig på dom i stället för en radioreporter som pratar litet klartext om kommunismens och socialismens sanna väsen.
Tack Jonas för ännu ett bra inlägg, men när du säger att du inte begriper varför vissa väljer etiketten kommunism, istället för att som du, tala om demokratisk socialism, så blir jag en smula förvånad. I marxistisk semantik avses med socialism ett samhällstillstånd där arbetarklassen styr efter revolutionen, men där det klasslösa kommunistiska samhället ännu ej uppnåtts. Kommunism är således benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov; kommunismen är det slutliga målet i en socialistisk samhällsutveckling. Detta är en utopi, en dröm om fullkomlig jämlikhet och rättvisa, och en förvissning om människans förmåga att uppnå ett högre stadium i sin utveckling. Jag kan inte föreställa mig en bättre etikett att förknippa mig med. Att du sedan dömer kommunismen för vad Stalin, Pol Pot, eller Mao gjort (eller inte gjort) är också lite märkligt. Kommunismen är en samhällsordning där staten inte längre behövs – de regimer du beskriver åstadkom raka motsatsen, nämligen helt allsmäktiga statsmakter – inte mycket kommunism där med andra ord. Jag vill dock ifrågasätta din term “demokratisk socialism” ty socialismen, är, per definition, en demokratisk kraft. Det är en kraft som demokratiserar, inte bara den politiska makten, men även den ekonomiska (och ofta mycket starkare) makten; en makt som idag är högst odemokratisk, även i Sverige. Socialismen behöver inte kvalificeras som “demokratisk” ty det finns ingen annan socialism än den demokratiska. Ditt begrepp ger intryck av det finns en “icke demokratisk socialism”, vilket naturligtvis är helt motsägelsefullt.
Bra skrivet. Det räcker som kommentar.
Hej Marcus,
Jag är också anhängare av ett klasslöst samhälle, även om jag tvivlar på att jag kommer att få uppleva det. Även många som kallar sig socialister eller anarkister är har det klasslösa samhället som vision. Jag tror att det är klokt att kalla det just det och inte kommunism eftersom kanske 90 % av befolkningen associerar kommunism med något helt annat som de diktaturer som har styrts av kommunistiska partier,
mvh
Jonas
Hej G. Jag är anhängare av historiebeskrivning basserad på fakta. Därför ogillar jag K-A H, han håller sig inte dit.
Jag är dessutom less på den nyliberala världsbeskrivningen som du far med, därför tycker jag att du bör kolla upp en bok. Bara en, idag.
Hybris, av Noam Chomskey.