Några tankar om EU-valet

Dammet har lagt sig efter valet till EU-parlamentet och ett delvis nytt politiskt landskap kan skönjas i den Europeiska unionen. För vänstern i EU var valet en efterlängtad framgång. I länder där vänstern har varit ledande i motståndet till europolitiken, nedskärningar och privatiseringar så växer den. Särskilt tydligt är det i länder som Grekland där Syriza blev största parti, i Spanien där den nya vänstern Podemos och den gamla i förenade vänstern går fram kraftigt och på Irland där Sinn Fein växer rejält. Vänstergruppen i EU-parlamentet förstärks också med en ny ledamot efter ett fint vänsterval i Finland, fler holländare och ledamöter från Tsipraslistan som åter har samlat italiensk vänster. Dogmatikerna i grekiska KKE lämnar gruppen vilket är mycket välkommet, partiet hör nog bäst hemma på ett museum och har varit en belastning för vänstern i EU. Några smolk i vänsterns glädjebägare finns dock. Den franska vänstern gör ett svagt val trots socialisternas kris. Vänsterpartier kunde ha tagit mandat även i Belgien, Kroatien, Slovenien och Lettland. Men trots detta är det dominerande intrycket att vänstern i EU växer och blir mer relevant. Det blir både en starkare och en modernare vänstergrupp i Bryssel. Den enda grupp som med trovärdighet har motsatt sig en ekonomisk politik som ökar arbetslösheten och fattigdomen. Det är en röst som kommer att behövas ännu mer de kommande åren. I frågor om kvinnors rättigheter, flyktingpolitik, klimat och arbetsrätten kommer vänstern i EU att vara en pålitlig pådrivare för progressiv politik. Moderna vänsterpartier som liknar de nordiska kommer att kunna dominera gruppens arbete i de flesta frågor.

Samtidigt kommer knappast maktbalansen inom EU att ändras i grunden. Initiativet ligger fortfarande hos byråkraterna i EU-kommissionen och hos Merkel i Tyskland. Politiken med åtstramningar och centralism för att hantera eurons kris hotas inte i grunden. I EU-parlamentet bygger denna politik på en faktisk allians mellan socialdemokrater och höger vars partigrupper röstar lika i omkring 92 % av alla voteringar. De är grunden också överens om den restriktiva flyktingpolitiken, euron och marknadstänkandet.

De högerextrema partierna gör bra val på flera håll. Men bilden är inte entydig. Många med mig hade nog trott att Sannfinländarna och Wilders parti i Nederländerna skulle göra betydligt bättre resultat. Men på många håll gör de högerextrema enorma inbrytningar i väljarkåren. Nationella Fronten i Frankrike, UKIP i Storbritannien och Danskt Folkeparti gör succéval och seglar förbi gamla etablerade maktpartier. Nazister från Grekland och fascister från Ungern kommer att göra sällskap med rasister från Österrike och Sverige i EUs parlament. Vi kommer att få använda tid och tankekraft många år framöver för att vinna över de högerextrema.

I Sverige möttes Sverigedemokraterna valmöten med en hoppfull antirasistisk mobilisering. Där SD:s företrädare talade var det oftast fler som kom för att vända dem ryggen än för att lyssna. Trots det gjorde partiet en stor valframgång. Ska vi lyckas bättre nästa gång måste vi göra mer än att vända rasisterna ryggen. Vi måste bättre förstå och förändra de grundläggande faktorerna för deras framgång. Vi måste göra våra frågor och vår beskrivning av verkligheten dominerande i debatten med deras väljare. Här finns mycket att göra.

Ofta möts de högerextremas framgång med ett moraliserande över deras väljare som jag tror är farligt. ”Eliten” i de stora städerna uttrycker sitt främlingskap och ibland sitt öppna förakt inför de som har röstat på rasisterna. Det tror jag mest förstärker jordmånen för partier som Sverigedemokraterna som gillar rollen som obekväma ”sanningssägare” och antietablissemang. Särskilt kontraproduktivt blir det när kritik mot EU likställs med inskränkthet och främlingsrädsla, när välutbildade i storstäder sätts mot lågutbildade på landet och när människors upplevelse av otrygghet och orättvisor inte tas på allvar. Det är områden där vänstern istället bör försöka kliva in i debatten och på allvar plädera för verkliga lösningar där de högerextrema saknar dem. Vänstern bör visa hur rasisterna förvärrar situationen för just de människor de säger sig måna om. De tre nämnda områdena kan vara exempel på det.

I flera länder lyckades vänstern kanalisera kritiken mot EU. På andra håll hade EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. När högerextrema partier försöker profitera på berättigad kritik mot EU får vänstern inte backa ner. Då blir det viktigare än någonsin att formulera en radikal och konstruktiv kritik av EU. EU har bidragit till en enorm social kris, angriper löntagarnas rättigheter och präglas av kapitalets intressen. En vänster som förmår förnya och leda kritiken mot det projektet lämnar mindre utrymme åt nationalister och rasister.

I Sverige liksom i många andra länder får rasisterna många röster bland låginkomsttagare på landsbygden och i mindre orter. Många av deras väljare har lägre utbildning och inkomster. De befinner sig ofta långt från makten och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där det bara är storstaden som gäller i den mediala bilden. Där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar ofta måste flytta för att få utbildning och arbete. Reportage från den svenska landsbygden känns nästan som utrikesrapportering även i svenska medier. Vänstern måste kunna uttrycka denna orättvisa som många upplever på landsbygd, i bruksorter och i förorter. Vänstern måste ha ett program och en rörelse för att ge lika möjligheter till människor oavsett var man bor.

Otryggheten dominerar många svenskars liv. Ett besked om sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och utsatt. De otrygga jobben, den ständiga utbytbarheten, är vardagen för allt fler. Samtidigt växer inkomstklyftor och det blir allt mer upp till var och en att klara barnens utbildning eller mammas äldreomsorg. Där måste vänstern kliva in och sätta klass och kön före rasisternas beskrivning av problemens orsak.

Om vänstern förmår besvara och ta över de frågor som rasisterna bygger sina framgångar på så ser framtiden så mycket bättre ut för Europa.

 

 

 

 

10 reaktion på “Några tankar om EU-valet

  1. Just det där om landsbygd kontra storstad tycker jag dock Vänsterpartiet kan idka en del självkritik kring. Inte i politiken som sådan, vårt landsbygdsprogram är helt okej och vi har en tydlig linje mellan nationellt, regionalt och lokalt som de flesta andra partier saknar, men i strategin inför valen är det inte lika tydligt. Och det är ju för oss som för alla andra partier att de flesta rösterna finns att hämta i storstäderna. Men ibland känner jag att ”det här har dom tänkt i Stockholm”. Ett exempel är att man kan välja bort vissa postnummerområden för hushållsutskicket – hur funkar det i småorter med bara ett postnummer? Och hur bra blir besöket av en partiledare eller partistyrelseledamot när det är uppstyrt utifrån att det finns ett självklart torg en vanlig torsdag? Vi kanske skulle börja i andra änden när vi tänker valrörelse – kolla var behoven finns och hur förutsättningarna ser ut? Jag vet inte om det gjorts, men det känns sådär genomtänkt.
    /Elisabet i Östersund

  2. Att angripa ”rasister” med våld och dåligt uppträdande är en dålig lösning och gynnar bara motståndarna, vilket tydligt framgår av resultatet i EU-valet.

  3. Jag är rätt så trött på att i media, särskilt radions p 1, få höra hur rasistiska min kategori svenskar (de blåögda) är. OK, såna individer finns och systemfel finns men det är inte typisk för min grupp svenskar och sällan finns ett uppsåt att diskriminera. Har alltid uppfattat att fördomar/ondska fördelar sig lika mellan alla kategorier människor i ett samhälle.Tycker också man får små belägg för det i det egna livet. Inte så mycket tack och lov men ändå statistiskt säkerställt.

  4. Tja, sätt på Studio Ett (heter väl så) kring kl 17. Dåligheter m m tycks då alltid gå i en riktning vilket jag inte tror på för det stämmer inte med mina sinnesintryck (verkliga el inbillade) helt enkelt. Jag värderar info mot egna intryck och då har jag dragit ovan nämnda slutsats. Samma gäller info kring skolan där all skuld i kastas på lärarna. Från elever, föräldrar, myndigheter och politiker. Min åsikt: eleverna är de som man ska söka felen hos. Det är för mig ett självklart huvudspår.

  5. Så Studio Ett påstår att blåögda svenskar är rasistiska? Intressant, jag lyssnar ofta på Studio Ett när jag kör hem från jobbet men kan inte minnas att jag hört det. Men jag kan ju ha missat det.
    Eller är ditt påstående i samma kategori som andra överdrifter som kastas ut till höger och vänster. ”Vi kan inte ta emot alla”, som om det är det vi gör.

  6. Igår, onsdag 25 juni ca kl 17.15, hade man återigen ett inslag där en, tror jag, svart kvinna var upprörd över något som hon tyckte var rasism mot hennes dotter och kvinnan/mamman tog strid och gick till skolan och … ja, man undrar hur trevlig hon var mot skolans stackars personal. Man spelade Nigger sade hon bl a, ett bollspel på skolgården som jag alltid var med och spelade ca 1968 då jag var 15 år och gick på högstadiet i Älvsjö. Vi sa Nigger men jag tänkte inte på ordet som en nedsättande beteckning på svarta. Då. Det var då bara ett namn på det roliga spelet på skolgården.

    Visst är det dumt att det spelet fortfarande heter Nigger (om det nu var det spelet). Men verklig rasism, nej jag kan inte tänka mig det.

    För ett par månader sen ringde en svensk kvinna in till Ring p1 och var förbaskad på att hennes dotter benämndes Svenne-hora. Förståeligt, men rasism? Nej, inte om man skulle ha dissekerat själen hos den som uttalade sig. Det är ett uttryck för något annat … kanske att allmänt djäklas och obstruera så att så lite som möjligt kan läras ut under skoldagarna.

    Tror det var mer rasism förr än idag, i folks huvuden. Kausala samband mellan rasism och en idag allt större invandringsfientliga partier är inte något som man kan ta för givet.

    Hoppas Janne Josefsson tar sig an detta. Han vågar ifrågasätta mer än Studio Etts redaktion tycks det mig.

Kommentera