EU räddade bankerna – men inte Grekland

Den grekiska ekonomin varken växer eller krymper, den har kollapsat. Så beskrev Financial Times läget för Grekland nyligen. Läget är nattsvart med fattigdom och enorm arbetslöshet, fler än 60 procent av landets unga saknar arbete. Den grekiska statsskulden är över 170 procent av BNP och kostnaderna för räntor på skulden är enorma. Större än vad någon realistisk bedömare tror att landet kan klara av. Samtidigt går den grekiska statsbudgeten nu med ett litet överskott, om man räknar bort kostnaden för räntor på landets lån. Ett gyllene tillfälle för landet att ställa in betalningarna och lämna euron menade skribenten på FT. Då skulle ekonomin kunna ta fart och statsskulden skulle kunna förhandlas om.

Det enda som EUs krispolitik har räddat är bankerna och euron. Den sociala krisen fortsätter. Det grekiska exemplet är tydligt. Nu ägs merparten av den grekiska skulden av andra euroländer. De privata långivarna har hunnit dra sig ur. För Tyskland och Frankrike har det varit avgörande av eurons krisländer fortsatte betala räntor och inte ställde in betalningarna. Det var till stor del tyska och franska banker som hade lånat ut pengarna. Nu har skulden tagits över av euroländerna och skjutits på framtiden. Finanskrisens överordnande logik har än en gång slagits fast, bankernas vinster är privata, deras skulder socialiseras. Lärdomen för finanssektorn är tyvärr att de inte måste ta ansvar för sina egna handlingar. Priset betalas av euroländernas skattebetalare och inte minst av Grekland.

Förslag om omförhandling och nedskrivning av Greklands, och andra krisländers, skulder brukar bemötas med moraliska argument av typen att de ”måste göra rätt för sig” och att de har ”levt över sina tillgångar”. Det kan man ju tycka, samtidigt som det inte ändrar det grundläggande faktum att Grekland inte lär kunna betala sina skulder oavsett vilka moraliska aspekter man lägger på det. Istället fastnar landet i långvarig misär och stagnation, vem vinner på det? Dessutom vore det mer rimligt att rikta sin indignation mot att finansmarknaden tillåts vräka över de astronomiska kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarna.

Historien saknar inte exempel inställda betalningar och omförhandlade skulder. Londonkonferensen 1953 är ett bortglömt exempel som borde vara intressant i dagens debatt. Under konferensen skrevs Västtysklands statsskuld ner. Skulden var betydligt lägra än dagens grekiska skuld. En rad västländer stod för notan, bland dem Sverige och Grekland. Det kan vara värt att minnas idag. Västtyskland hade ekonomiska problem, västländerna hade intresse av ett stabilt land som återhämtade sig ekonomiskt. Ingen ville göra om misstaget med Versaillesfredens hårda villkor som hade upplevts som förnedrande i Tyskland och bidragit till landets extrema politiska utveckling under mellankrigstiden. Även detta kan vara värt att minnas med tanke på situationen i dagens Grekland.

Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är bara när och hur det sker. Landet skulle må bra av en egen valuta och växelkurs. Dagens politik dömer grekerna till långvarig fattigdom och social instabilitet. Vad kommer det att innebära för EU och Europa? Vilken sorts EU får vi om krisländerna hålls i långvarig fattigdom medan länderna i norr utvecklas ekonomiskt? Vad sker om EU fortsätter rädda banker men offrar folk? Vad kommer att ske med framtidstron, migrationen och den sociala oron? Vad kommer att ske med samarbetet mellan Europas länder?

Även detta borde debatteras inför valet till EUs parlament den 25 maj.

 

 

 

 

 

3 reaktion på “EU räddade bankerna – men inte Grekland

  1. Absolut borde dessa frågor debatteras. Varför känns det så tyst från alla håll – vem vinner på att människor inte får möjlighet att veta vad de ska välja och varför?

Kommentera