Om hur olika människor värderas

text publicerad på Aftonbladet debatt

De senaste åren har vanliga löntagare fått otrygghet och försämrade skyddsnät. Samtidigt har de förmögna blivit allt förmögnare. För att få stöd för en sådan politik vill högern få oss att tycka att människor har det som de förtjänar. De som inte arbetar eftersom de har så mycket pengar att de inte behöver, de ses som lyckade och framgångsrika. Men de som är utan jobb eftersom de är arbetslösa, de misstänkliggörs och straffas med försämrade villkor.

Häromdagen pratade jag med en vän och gammal kollega från Volvo Umeverken. Där har 300 bemanningsanställda fått gå från sina jobb. Nu förhandlar man om att ytterligare 400 anställda ska sägas upp i monteringshallen när produktion ska flyttas.

Det är inte svårt att förstå de anställdas oro. Jag vet hur det är. När 90-talskrisen slog till blev jag uppsagd från samma arbetsplats. Jag minns hur förmannen gav mig ett brunt kuvert med uppsägningen. Jag minns klumpen i magen när jag gick hem den sista arbetsdagen och inte visste när jag skulle få jobba igen.

Jag fick komma tillbaka, när konjunkturen vände. Jag och min familj klarade oss hyggligt under tiden, för det fanns en a-kassa som fungerade. Det finns det inte för de som får gå nu. För dem innebär arbetslöshet och a-kassa en halvering av inkomsten, ibland för bägge föräldrarna i samma familj. Kan man ha kvar huset? Kommer man att klara räkningarna fram till att man får ett nytt jobb?

 

Att deras situation ser ut som den gör beror på att regeringen har förstört a-kassan, den försäkring som ska ge oss trygghet om vi har oturen att bli av med jobbet. I Fredrik Reinfeldts värld är sådana gemensamma försäkringar något fult. Han talar nedlåtande om bidrag och målar upp en bild av att arbetslösa är ett slags parasiter som inte vill jobba. Jag känner många av dem som nu får gå från Umeverken. De vill inget hellre än att ha ett jobb. Det är dem jag tänker på när jag hör Reinfeldts föraktfulla retorik.

Samtidigt finns det i Sverige de som kan klara sig mycket bra utan att jobba. Det är allt fler som är så rika att om de vill kan de försörja sig på avkastningen från sitt kapital. Nyligen kom statistik från SCB som visar att under de senaste tio åren har den gruppen nästan tredubblats i Sverige. De äger så mycket att de inte behöver jobba utan istället kan leva bara på sitt ägande.

Men vi vet ju att utan andras arbete skulle deras förmögenheter vara omöjliga. Ingen blir rik på att äga företag om inte folk jobbar i företagen. Det gäller oavsett om man äger lastbilsfabriker, klädkedjor eller vårdcentraler. Ändå skulle Reinfeldt aldrig komma på tanken att säga att de som äger företagen lever på andra.

 

Högerns människosyn är att vi har det som vi förtjänar. Den som äger så mycket att den inte behöver arbeta anses duktig och ha jobbat ihop det själv. Den som blir arbetslös eller sjuk ska däremot finna sig i att kastas ut i ekonomisk otrygghet, i många fall ren fattigdom.

Samma mönster finns i regeringens syn på människors drivkrafter för arbete. De som redan har mycket pengar ska få skattesänkning efter skattesänkning för att jobba mer. De som har det knapert ska däremot tjäna mindre och mindre för att komma i arbete. Som om de själva hade valt att inte få något jobb.

Men allt färre delar regeringens syn. Istället ökar stödet för en politik som prioriterar välfärd, gemensamma trygghetssystem och investeringar som skapar jobb. Vi är många som vill bygga ett samhälle där vi bryr oss om varandra. Valet handlar om värderingar.

3 reaktion på “Om hur olika människor värderas

Kommentera