EU, finanskapitalets springpojkar

Holländaren Jeroen Dijsselbloem är en av Europas mäktigaste män. Han borde i alla fall vara det som ordförande i EU:s eurogrupp. Det är där EU:s krispolitik mejslas fram. När cypriotiska sparare ska blåsas på sina besparingar, när spanska kollektivavtal ska sättas ur spel, när irländska apotek ska privatiseras eller när grekiska offentliganställda ska plågas en vända till så är det med eurogruppen de utsatta länderna ska förhandla och från dem som de ska motta diktaten. De är eurogruppen som utdelar de hett eftertraktade nödlån som ska förhindra, eller i alla fall skjuta upp, den ekonomiska kollapsen. Nödlånen brukar sedan snabbt slussas vidare till krisande banker, rakt förbi näsan på de medborgarna som sedan förväntas att betala tillbaks lånen.

På presskonferenserna pratar Dijsselbloem bra engelska och hans dyra kostymer ser perfekta och smarta ut. Det utstrålar makt. Det är långt ifrån förtvivlan hos spanska pensionärer som har förlorat allt eller unga fattiga portugiser vars enda framtidshopp är att utvandra. Men den väl uttänkta bilden av makt är falsk, rakt igenom förljugen. Häromveckan blev det alldeles tydligt. Ibland är det som om föreställningen stannar upp och bilden krackelerar. Kejsaren är alldeles naken och inser det plötsligt själv. Där stod Dijsselbloem och var helt maktlös. Hur kunde det bli så, vad hade han gjort?

Finansminister Dijsselbloem från Nederländerna hade plötsligt sagt det som borde vara självklart. Att de ägare av banker och de finansspekulanter som har försatt oss i krisen borde ta ansvar. Han dristade sig till att säga att bankernas ägare och bankernas finansiärer borde betala sina förluster själva. Det var som att festen på börserna och förväntningarna framför spekulanternas blinkande skärmar plötsligt ersattes av tvivel och stillhet. Vad hade han sagt? Hur hade han vågat?

Det var ett sanningens ögonblick. Inom minuter började börskurserna dala och bankaktierna åka kana utför. Paniken låg om hörnet. Var festen slut? Man kan tänka sig hur samma panik spred sig i EU:s institutioner. Skulle bubblan brista nu? Så vad gjorde den mäktige Dijsselbloem? Han backade och tog tillbaka det han nyss hade sagt. Nytt budskap, bankerna behöver inte betala. Även i fortsättningen ska finanskrisens gyllene regel gälla, vinsterna förblir privata, förlusterna kan göras offentliga. Det var en klarsignal till fortsatt oansvarig spekulation. Även i framöver ska skattebetalare och sparare få betala för bankernas kris och finansmarknadens misstag. Marknadsekonomi gäller inte finanssektorn.

Om någon tvivlat så stod det plötsligt helt klart. EU:s makthavare är finansmarkandens springpojkar. Inte mer än så. EU-eliten släppte loss den fria marknaden och den fria kapitalspekulationen över gränserna. Statliga kontroller och restriktioner plockades bort. Sedan skapade de ett missfoster till valutaunion. Nu får de officiellt bekräfta sin egen maktlöshet. Minns ni retoriken om EU som en motvikt till det fria kapitalet? Det var socialdemokrater som Jeroen Dijsselbloem som brukade säga sånt. De skrattar nog gott åt det på bankernas högkvarter. Men bland Europas miljoner fattiga och arbetslösa skrattar man inte. Där betalas priset för EU:s politik varje dag.

 

 

3 reaktion på “EU, finanskapitalets springpojkar

  1. Hej Jonas.
    Jag önskar att du lägger in en Twitter-länk så att jag enkelt kan twittra dina inlägg här. Jag följer dig på Twitter, men läser även dina inlägg här, vilka jag skulle vilja Twittra.
    Jan S

  2. har en fundering: har kollat ett antal restauranger i Skellefteå ang.sänkt restaurangmoms har konstaterat följande INGA nya jobb men höjda matpriser med c:a 20-30 % Måste vara en helt fel prioritering av våra skattemedel skulle säkert kunna anställa mer folk inom vården för dessa pengar Tack för ordet

Kommentera