Norrlands nostalgi

Det är min första arbetsdag efter helgerna. Jag är just tillbaks efter att ha medverkat i radions P4. Där presenterade jag vårt nya förslag om att stegvis skriva av studieskulder för den som väljer att bo och arbeta i svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. På så vis skulle det bli enklare att rekrytera till läkare, lärare, poliser och andra bristyrken. Nu sviktar samhällsservicen på en del områden när det inte går att få utbildad personal på viktiga befattningar på landsbygden och i mindre orter. Idén har vi fått från Norge där den redan fungerar i praktiken. Förslaget är ett av flera som vi lägger fram i det nya punktprogram för landsbygden som vi arbetar med.

Även tidigare under jul, på annandagen, var jag med i ett program i serien ”kluvet land” som handlade om samhällsservice i glesbygd.

Annars var jul lugn med tid för familj, vänner och skidåkning hemma i Umeå. Jag passade också på att läsa Po Tidholms bok Norrland. Boken är en samling essäer och reportage om norra Sverige, inte minst Po Tidholms eget Hälsingland. Det är välskrivet och kunnigt och undviker de värsta klyschorna om ett Norrland som antingen görs exotiskt eller betraktas nedvärderande som en utmark bebodd av förlorare. Tidholm har respekt för dem han skriver om.

Jag har lite svårt för begreppet Norrland. Något enhetligt Norrland finns inte, lika lite som en Malmöbo och någon från Motala är en del av ett enhetligt Götaland. Tvärtom är regionala och lokala identiteter ofta starka i norr, fråga en jämte eller pitebo om det. Men visst finns det också mycket som förenar på många håll i norr, inte minst utflyttning, avstånd och beroendet av naturens resurser. Stora delar av landsbygdssverige håller på att dö. Men i norr finns också några växande städer som mitt eget Umeå, en av Sveriges mest expansiva kommuner.

Trots att jag värjer mig för begreppet Norrland så dras jag ständigt dit. När mina jämngamla flyttade till Göteborg och Stockholm flyttade jag till Norrbotten. Med en mor född i Umeå och barndomen delvis i Sundsvall fanns det kopplingar norrut, det var ingens slump att det blev Umeå så småningom. Det finns för mig mycket vackert i norr bland människorna och i naturen. Kanske är det därför jag blir så irriterad när folk uttalar sig nedsättande om norra Sverige. Så jag läste Tidholm med stor behållning. Läs mer i DN, Aftonbladet och SvD.

På nyårskvällen hade vi fyra vänner hemma på middag. Alla fyra uppväxta i Västerbotten. Tre av dem växte upp i små byar utanför Vilhelmina, Norsjö och Jörn. Byar som då hade skolor, barn, affärer och föreningar. Byar där fattigsverige delvis dröjde sig kvar längre än på många andra håll med skogsarbete med häst och utan varmt rinnande vatten i huset. Men det är byar som nu håller på att dö ut helt precis som så många andra byar i norr.

Även om många ville och valde att flytta därifrån så var det många andra som inte gavs ett val. Fler delar av landsbygdssverige skulle överleva och blomstra bara man gavs någorlunda lika förutsättningar vad gäller sådant som arbete, kultur, utbildning och service. Men i Sverige, till skillnad från Norge, verkar det inte finnas någon verklig politisk vilja att bedriva politik för regional utjämning. Allt mer av politiken handlar om medelklassen i våra storstäder. Den stora kunskap som finns i landsbygdssverige ses knappt som en tillgång. Själv önskar jag att fler av de som fnyser år Norrland skulle göra en resa norrut, både på semestern och med Po Tidholm i hans bok.

7 reaktion på “Norrlands nostalgi

  1. Bra att ta inspiration från Norge! Titta också på hur det gör med sina lokala resurser.
    Fantastisk bra att vänsterpartiet tar tag i landsbygdspolitiken, för där finns massor att göra! Heja! Heja!

  2. Intressant idé detta med att skriva av studielån för vissa nyckelgrupper som en morot för deras val av ort efter studierna. Minns att mina barns morfar, som var tandläkare, nappade på ett liknande erbjudande. Det var strax efter kriget och tydligen var et stor brist på tandläkare. Han kom från små omständigheter med en mor som ensam familjeförsörjare. Att få subventionerade studier var kanske en förutsättning för att han alls skulle ha råd. Han jobbade flera år inom folktandvården i mindre Västerbottenskommuner innan han etablerade egen praktik i Skellefteå och senare Umeå.

  3. Nu har jag inte läst Tidholms bok, men jag har fått intrycket att han mest skriver om glesbygden. Nu är det ju så per definition att ytterst få personer bor i denna glesbygd. Glesbygden är ju liksom, eh, glest bebyggd… Även i Norrland bor den övervägande delen av befolkningen i någorlunda stora samhällen och enbart Umeå kommun har väl nästan lika stor befolkning som hela landskapet Lappland? Som jag önskar landsändan kunde representeras av nånting mer urbant än snöskoterfylla och renskiljning!
    När jag själv reser hem till ”Norrland” innebär det centrala Sundsvall. Jag växte upp i Bosvedjan, ett miljonprogramsområde extraordinaire (kolla gärna på Wikipedia!). Varför i hela helvete skulle jag identifiera mig med en klichébild som är en korsning mellan ”Barna från Frostmofjället” och ”Den sista färden”?
    Och är det nåt jag hatar – verkligen HATAR – så är det när sportreportage refererar till typ basketmatcher mellan Sundsvall och Luleå (eller andra matcher för den delen) som ”Norrlandsderbyn”. Senast man hörde talas om Götalands- eller Svealandsderbyn var…aldrig.
    När jag var ung gick jag gick vi på gig med Brända Barn, Diestinct och Vacum. Vi tyckte vi befann oss i den kulturella framkanten. Och det var vi!

  4. Jag flyttade till Härnösand 89. I min enfald trodde jag att jag skulle få ett lugnt arbete som medicintekniker. Men det sket sig för det vart omgående att förbereda hjärtoperationer. Det hade jag aldrig trott om ett litet sjukhus i Norrland. Sedan började datoriseringen och till min förvåning så fanns det massor av kunskap hos lokala datorfirmor. Dom hade ju länge betjänat pappersindustrin och låg verkligen i framkant. Jag kom söderifrån och hade gängse fördomar.
    Angående glesbygd så är ju bostäderna så mycket billigare. I storstäderna finns det många som tvingats flytta dit för jobbens skull och gärna vill återvända till hembygden. Man tycker att företagare också skulle kunna tjäna på att flytta till mindre orter.

  5. Man borde flytta fler statliga jobb/arbetsplatser från Sthlm till glesbygden. För det gör man väl inte längre? När man för flera decennier sedan hörde om något verk (glömt vilket) som skulle flytta så uttalade sig många, inkl generaldirektören, mycket dumt om glesbygden. Andemeningen var ungefär att där inte fanns begåvat folk, att verksamhetens kvalité skulle gå ned. Det tror inte jag på. Inte när det gäller administrativ verksamhet/personal, då är det bara en tidsfråga innan ev nyvärvad lokal personal funkar lika bra som den gamla. Varför inte flytta hela departement till t ex Lycksele, Östersund och Piteå? Hälften flyttar kanske med, den andra rekryteras från norr och efter bara något år funkar allt minst lika bra som tidigare. När man ser det är det dags att flytta ut annan verksamhet också … kring alla nya jobb i glesbygden skapas sen nya jobb av annan art. Man måste nog börja i denna ände, inte kräva att det privata näringslivet visar vägen.

  6. Pingback: Öka inflytt till glesbygd – ge rabatt på studielånet? | kölsillre.se

Kommentera