Hemma från Västsaharas flyktingläger

Jag har just kommit hem från de Västsahariska flyktinglägren utanför Tindouf i västra Algeriet. I lägren bor knappt 200 000 flyktingar. Många av dem har varit på flykt sedan 1975 då Marocko invaderade Västsahara när kolonialmakten Spanien lämnade landet. Flyktingarna bor under mycket knappa förhållanden i öknen. De nya generationerna har aldrig kunnat besöka sina familjers gamla städer och byar.

Bara någon timmes färd genom öknen västerut från lägren ligger Västsahara. De östra delarna av landet, glest befolkad öken, är områden som kontrolleras av befrielserörelsen POLISARIO. De västra delarna ockuperas av Marocko. Där ligger alla större befolkningscentra och landets naturresurser. Längs stilleståndslinjen har Marocko byggt en mur som är omkring 2 000 kilometer lång, bevakad av 120 000 soldater. I det ockuperade Västsahara lever idag fler marockanska bosättare än västsaharier. Förtrycket mot saharierna är hårt och landets naturresurser, inte minst de rika fosfatillgångarna, plundras systematiskt.

Jag besökte de ockuperade områdena för några år sedan. Förtrycket var kompakt liksom rättslösheten för saharierna. Samtidigt var motståndet obrutet, de övermålade slagorden, de upprörda protesterna vid vägspärrarna och spåren av stenkastning på militärpolisens fordon talade sitt eget tydliga språk. Sent på hösten 2010 kulminerade sahariernas protester då de samlades i stora tältläger utanför städerna för att protestera. De fredliga protesterna slogs ner med brutalt våld av ockupationsmakten. I samband med protesterna försökte jag resa dit igen, men jag stoppades av marockanerna redan i Casablanca. Under vårt besök i lägren kom beskedet att en del av dem som fängslades i samband med protesterna 2010 ska ställas inför militära domstolar i början på februari. POLISARIO vädjar om att internationella observatörer ska resa dit för att bevaka rättegångarna. Långa fängelsestraff och misshandel är vardag för västsaharier som protesterar.

POLISARIO har valt att försöka lösa konflikten på fredlig väg med förhandlingar ledda av FN. Men under de 21 år som försöken har pågått har Marocko gjort allt för att förhala den utlovade folkomröstningen och samtidigt befästa ockupationen. I flyktinglägren i Algeriet och i de ockuperade områdena växer därför trycket för att den väpnade kampen ska återupptas. Under åren av krig visade sig POLISARIOs små gerillaenheter vara mycket effektiva i sina raider mot ockupanterna. Om inte förhandlingar och diplomatiska ansträngningar ger resultat de närmaste åren så är ett nytt krig sannolikt. Det kan påverka stabiliteten i hela regionen och försämra de redan dåliga relationerna mellan Marocko och grannländer som Algeriet och Mauretanien.

Vi fick ett mycket varmt mottagande i lägren. Vi besökte skolor och kvinnoorganisationer. Vi träffade flera ministrar och fick ett mycket fint mottagande av president Abdul aziz. Saharierna var väl medvetna om den svenska riksdagens beslut att uppmana regeringen att erkänna Västsahara som fri stat. Detta har redan gjorts av en mängd länder i Afrika och Latinamerika. Sverige skulle kunna bli det första landet i Europa som gör det. I praktiken underlättar EU med Frankrike i spetsen den marockanska ockupationen. Jordbruksprodukter och fosfat från ockuperat området importeras till EU. För tillfället har vi förhindrat EUs plundring av sahariska fiskevatten när vi stoppade fiskeavtalet med Marocko. POLISARIO var väl medvetna om hur länge och ihärdigt vi i Vänsterpartiet har arbetat för deras sak.

Mycket återstår att göra. Observatörer bör skickas till rättegångarna i februari. Vi måste pressa på för ett fullt erkännande av Västsahara som stat. Det humanitära stödet till flyktinglägren måste öka, här kan Sverige göra en insats. Undernäringen bland barn och gravida kvinnor är utbredd på grund av den ensidiga kosten. Vi måste öka den diplomatiska och ekonomiska pressen på de marockanska ockupanterna. FNs övervakningsstyrkor MINURSO måste få i uppdrag att också övervaka situationen för mänskliga rättigheter på ockuperat område.

Sverige har genom åren gett ett betydande stöd till Västsaharas befrielsekamp. Tyvärr är vår nuvarande regering måttligt intresserad av frågan. En ny regering efter valet 2014 skulle kunna innebära en betydligt mer aktiv svensk politik för Västsaharas frihet.

5 thoughts on “Hemma från Västsaharas flyktingläger

  1. Såg ett Uppdrag granskning program om just Västsaharas befolkning för ett bra tag sedan som tog upp västsahariernas deportation av Marocko till öknen på grund av bl a hur europeiska länder inkl svenska fisketrålare under annan flagg som fiskade sönder deras kust. Marocko tog hem vinsten förståss.
    Är det så att EU i dag har fiskeförbud där för alla medlemsländer?
    Vet att jag tänkte då att Västsaharierna måste få tillbaka sin kust och själva bedriva sitt fiske mm
    Ann

  2. Skönt att någon uppmärksammar sahariernas situation. De flesta människorna här i Sverige har ingen aning om den här konflikten, fast den pågått i snart 40 år.

  3. Vore bra om en som Annie Lööf också kunde visa stöd för Västsaharas sak. Om hon åkte dit och lät sig intervjuvas, fotograferas och allt kom i svenska medier så skulle hon göra något politiskt bra för en sak som säkert majoriteten av svenskarna stöder. DET kunde kanske höja Centerns anseende bland väljarna. Idag, och sen hon dök upp i rikspolitiken, tycker jag politikerna Annie Lööf är politiskt tom. Ett kuttersmycke vald som företrädare för ett parti som inte alls är hennes.

    Obs. Människan (minus det politiska) Annie Lööf är säkerligen en bra person dock.

  4. Det är bra att Vänsterpartiet står upp för förtryckta folkgrupper i utlandet, men jag ifrågasätter om det är en rimlig prioritering i dagsläget. Oppositionen mot Moderatregimen i Sverige är i praktiken osynlig. Sossarna tycks ju fokusera på att kopiera Moderaternas politik, punkt för punkt, och Miljöpartiet har ju inte precis stängt dörrarna för en framtida medverkan i en ny borgerlig regering.

    Det råder inte direkt någon brist på ämnen där Vänsterpartiet i alla fall i kan förväntas ta strid, t.ex. FAS-3 och urholkade försäkringssystem där de som verkligen behöver hjälp inte ens kvalar in i systemen och är osynliga i statistiken. Tyvärr upplever i alla fall inte jag någon nämnvärd opinionsbildning kring dessa frågor. Och om inte jag gör det, hur är det då bland människor som är politiskt ointresserade?

    Det är inte så märkligt att utsatta personer sympatiserar med Sverigedemokraterna när det parti som borde uppmärksamma deras situation, inte tillräckligt kraftfullt fokuserar på de frågor som skulle kunna göra deras liv bättre. Folk sympatiserar inte med Sverigedemokraterna för deras politik i första hand, utan för att deras främsta företrädare vänder dem ryggen.

Kommentera