Det är inte enkelt att bli svensk

En liten betraktelse om svenskhet från dagens VK:

 

Var kommer du ifrån?

– Upplands Väsby.

– Men jag menar, var kommer du ifrån?

– Jag är född och uppvuxen i Upplands Väsby.

Mannen som frågat tystnar ett ögonblick och ser besvärad ut. Men min vän förstår precis. Frågan handlar egentligen om att han inte är svensk.

– Min pappa är från Uruguay, om det är det du menar, säger min vän sedan.

Det händer ofta. Jag funderar på vad min vän tänker. Kanske undrar han om man någonsin kan accepteras som en svensk bland andra när han har ett annorlunda namn, det oavsett om man har bott det mest av sitt liv här. Om det inte är så, kan ens hans barn, eller för den del barnbarn, bli ”riktiga” svenskar i andras ögon.

Nej, det är inte enkelt att bli svensk. Vi vill kanske tro det, men våra föreställningar sitter djupt. Synen på de ”andra” är en viktig grund för rasismen i vårt land, föreställningen om de ”andra” och om vad som är svenskt sitter djupt även hos många ickerasister.

Det var annorlunda när jag bodde i USA. Mitt emot vår lägenhet låg en libanesisk maronitisk kyrka. I kvarten runt om vår bostad låg ett dussin kyrkor, minst två synagogor och en moské. De uppklädda libaneserna som gick i kyrkan mitt emot bjöd in till libanesisk fest i kyrkan varje år. De var stolta libaneser – och stolta amerikaner. De verkade inte se någon motsättning i det.

I USA träffar man svenskamerikaner, irländska amerikaner eller indiska amerikaner. Stolta över sitt ursprung, men amerikaner var de. Jag kunde också ha blivit amerikan, för det kan en invandrare bli i USA. Jag blev det inte, jag flyttade tillbaks till Sverige. Men jag skulle inte ha kunnat bli svensk om jag inte redan hade varit det.

USA är ett land vars historia och nutid har präglats av rasism. Men det finns också något positivt i att man kan bli amerikan och att man ändå kan behålla sin andra identitet – om man vill det. Den motsättning mellan identiteterna som så många svenskar verkar se som olöslig rycker många amerikaner på axlarna åt. Det gör att utanförskapet blir större i Sverige.

Sverige och det svenska har alltid förändrats. Med den ökande internationaliseringen kommer vi att ändras allt mer. Vi förändras av invandring, invandraren förändras ännu mer när den byter land. Tanken på att man inte behöver anpassa sig är orimlig, tanken på att man skulle ge upp sitt ursprung är lika orimlig.

Ibland önskar jag att vi var lite mer som amerikaner, att svenskar också kan vara svensk-uruguyaner från Upplands Väsby.

11 reaktion på “Det är inte enkelt att bli svensk

  1. Det är inte enkelt att vara Svensk och bli stämplad med ordet utanförskap. Stämplad som tärande även fast man har jobbat och bidragit till den svenska välfärden och byggande av landet. Ibland får jag uppfattningen att Svenska medborgare,som inte har arbete, är mindre värda än andra.

  2. Min frisör är svensk medborgare men född i Syrien. Han säger sig vara assyrier i första hand. Han brukar börja med att säga” ”Ni svenskar…”. Jag frågar varför han säger ”Ni”? Jag är assyrier, säger han. Mot den bakgrunden ser jag inte detta med svenskhet som nåt annat än mer komplicerat än vad du vill göra gällande. I detta fall ser han sig inte som svensk i första hand…

  3. Det finns säkert mycket bra och mycket kritiskt att säga om USA.
    Den ljusa bild du målar upp tycker jag motsägs av att inkomst- och förmögenhetsskillnader fortsätter att öka mellan olika etniciteter.
    Relativt sett har de som klassas som vita placerat sig i topp och drar ifrån ytterligare.
    Även valet av politiska representanter har mycket stark koppling till etnicitet, vilket inte tyder på att amerikanarna rycker på axlarna åt betydelsen av en andra identitet.
    Kanske vore en större grad av assimileringspolitik att föredra framför detta gigantiska multikulturella projekt.

  4. Jag tror svenskar är väldigt bra på att fördra invandring. Inte för att vi har gener för det utan för att vi har blivit det helt enkelt. Speciellt folk i stora städer. Inget land i världen tar emot så många som vi. Tycker det är tröttsamt att höra att vi skulle vara så dåliga i jämförelse med t ex amerikaner eller vilka folk som helst tycks det.

    Klagomålen härvidlag på svenskarna, arbetslivet och på vårt samhälle bidrar delvis till att SD ökar i storlek. Verkligheten tycks inte stämma med kartan för många, inte minst i kategorin invandrare. Mina bussförarkollegor är till 60 % invandrare och de är inte mindre rasister än vi som är födda här. Just detta att de är ungefär lika kritiska till funktionen kring invandringen som svenskarna gör att man bör ifrågasätta hela snacket om rasism. Handlar det inte om något annat?

  5. Bra artikel. Visst finns det mycket att klaga på i USA vad gäller den ekonomiska jämställdheten men det problemet är påväg att bli lika stort i Sverige också.

    Vad gäller den ‘etniska’ jämställdheten är dock USA mil före oss i Sverige, det måste vi vara ärliga nog att erkänna. De så bespottade somaliska invandrarna har ju t ex en mycket högre ‘anställningsgrad’ i USA än vad de har i Sverige vilket för mig pekar på att vi faktiskt har problem med integration/strukturell rasism i Sverige.

    I grunden handlar det om att svenska myndgheter någon gång på sent 70 eller tidigt 80-tal började behandla nyanlända som ett ‘problem’ istället för en resurs som varit fallet tidigare. Det är synsättet att se nyanlända som en resurs som vi måste tillbaka till igen för att kunna vända på skutan men det kommer bli svårt då främlingsfientliga krafter under flera år själva fått sätta angendan och bestämma vad som är sant eller inte.

  6. Har upplevt exakt samma sak hundratals gånger. Svaret på frågan om vart jag egentligen kommer ifrån bemöts alltid av oförstående blickar och ett: ”men var kommer du från egentligen?”

    Trodde att det skulle ta slut när jag bytte efternamn, men sådan tur hade jag inte. Det mest irriterande är att när jag förklarar att min pappa kommer från Spanien så blir reaktionen oftast: ”så du är egentligen från Spanien.”

    Jag har inget emot mitt spanska ursprung, men jag är innerligt trött på att ständigt behöva försvara min självklara rätt att kalla mig vad jag vill.

  7. Apropå Uruguay: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/har-bor-varldens-fattigaste-president_7676664.svd

    Läs denna artikel och låt er inspireras. Detta är alltså Uruguays älskade president! Varför är han älskad? Han förstår att man måste leva på folkets villkor för att kunna bevara sin klasstillhörighet! Det är därför det är så viktigt att vänsterpartiet har inkomsttak och partiskatt vilket det är en prydnad att även Jonas Sjöstedt följer.

    (Inför valåret har jag dessutom en tvåa i tensta som är mycket fräsch till uthyrning. Tänk att ta upp att man bor där istället för på östermalm under partiledardebatterna.. tala om att vinna cred när det gäller att vara mest folkligt :-))

  8. Jag vill inte ens vara svensk fast mitt h e m är här, inte finsk heller fast jag är f ö d d i Finland, inte tysk heller fast mitt andra h e m är i Berlin.

    Jag vill vara en människa bland alla andra människor, djur och natur i vår allas vackra värld.

    ps. den märkligaste frågan jag alltid får, när julen närmar sig, är:
    ”Skall du åka hem?”
    ”H e m?”, frågar jag.
    ”Ja, hem till Finland?”

  9. Raser är framavlade för vissa syften. Bland djur. Så långt har vi ännu inte kommit bland mänskor (ja, möjligtvis med undantag inom slaveriet).
    Nationalitet är den liberala synen på tillvaron.
    Etnicitet är grupptillhörigheten.
    Identiteten är väl det viktigaste.
    Jag är hälften halläning och hälften skåning, enligt släktforskning (som sträcker sej tillbaks till 1600-talet). Född och uppvuxen i Skåne. Min identitet är skåning, inte svensk.
    Precis som att svenskar som flyttar hit till Skåne inte är skåningar är folk som flyttar Amerikas förenta stater inte ”Amerikaner”.
    Jag är internationalist, men inte på det sättet.

  10. Detta är ju tyvärr resultatet av debatten som präglats av radikal social konstruktivism. Att påstå att man kan ändra på sin identitet så mycket att det skulle kunna sudda ut etniska drag är absurt. Vi måste möta problemet för vad det är; etnisk tillhörighet är ingen motpol till nationell tillhörighet. Det är fullt möjligt att vara spansk-engelsk-svensk. Det torra med den radikala social konstruktivismen är att folk tar illa vid sig för att de blir tillfrågade; invaggade i ett falskt tillstånd om att detta någonsin skulle kunna raderas ut så växer deras ilska och väl rasismen ännu mer. Rasismen vinner den logiska ståndpunkten i debatten om etnicitet för att den är uppenbar! Sen är deras slutsatser helt felaktiga.

  11. Den situationen hamnar jag i så fort jag träffar nån ny person. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara. Säger jag att jag är född i Iran så tror de att jag är iranie och pratar mycket bra svenska. Ja, asså jag pratar bra svenska för jag är uppvuxen här sen två års ålder och har aldrig varit i Iran sen dess, så jag är väl svensk…? Ska jag säga att jag är svensk då? Men säger jag svensk så blir de förvirrade.

    Det är knepigt. Jag försöker undvika att bli frågad överhuvudtaget, men man ser att folk verkligen vill fråga ibland.

Kommentera