En välkommen debatt om EU

Att dela ut Nobels fredspris till EU är en närmast absurd handling. Även många av EU:s vänner verkar ha svårt att kunna uppbåda någon entusiasm för beslutet i dessa tider då EU räddar banker men utdelar diktat som ökar arbetslösheten och fattigdomen. Eurokrisen ökar spänningarna både inom länder och mellan stater. Priset framstår som ett lite desperat sätt att ge en skamfilad och impopulär union lite stjärnglans.

Med något gott kanske priset för med sig, en debatt om vad dagens EU faktiskt är och står för. Det är en hyggligt komplex fråga att besvara även för oss som aldrig har ångrat att vi röstade nej till både EU-medlemskap och euro.

Det är påfallande hur EU-vännerna försöker hämta legitimitet för projektet med freden som argument. Men håller argumentet? I retoriken kan det låta som om det är tack vare EU som fascismen tappade sitt grepp om länder i Sydeuropa eller att Sovjetsystemet kollapsade. Så är det förstås inte. EU hade i stort sett ingen roll i dessa historiska landvinningar för vår världsdel. Systemen föll därför att de fungerade uselt och för att folken som var utsatta för dem ville ha sina demokratiska rättigheter. Möjligen kan EU få en del plus för att man hjälpte länderna att stabiliseras senare när det hade blivit fria och EU-medlemskapet blev aktuellt. Men även detta är en komplex historia. EU innebär ju i sig en betydande försvagning av folks demokratiska inflytande när makten flyttas från folkvalda i medlemsländer till unionens institutioner som har enorma demokratiska brister.

EU försöker hämta legitimitet för det egna styret av de demokratiska framstegen i medlemsländerna. Men ett land som fungerade som EU skulle nog inte anses vara demokratiskt nog för att bli EU-medlem. Frågan är, skulle länderna verkligen falla varandra i strupen om de inte var med EU? I det argumentet ligger ju en stor misstro mot de nationella demokratiernas förmåga till samarbete med andra. Inte heller är ju EU idag ett hinder för ökande spänningar i Europa, de snarast ökar ju just på grund av euron och EU:s överstatliga diktat till demokratierna. När EU dessutom bejakar regelverk över den ekonomiska politiken som begränsar demokratins räckvidd och teknokrater som regeringschefer blir de demokratiska argumenten allt mer ihåliga.

Det historiska argumentet då? Är det inte av avgörande betydelse att Tyskland och Frankrike inte bekrigar varandra? Jo, det är det självklart. Freden i sig har en enorm betydelse. Å andra sidan måste den inte komma via EU. Ett krig mellan nordiska grannländer framstår idag som helt orealistiskt. Dit har vi kommit genom demokrati och samarbete utan EU som överstat. Men var det inte EU som såg till att historien inte upprepades med ett nytt tysk-franskt krig? En sådan historieskrivning är nog mer än lovligt idealistisk. Efter det andra världskriget dominerades Europa av det kalla kriget. Västeuropa enades mot en gemensam fiende i öst, och ibland inhemska kommunistpartier, som skulle bekämpas. Västtyskland fick en avgörande roll i denna nya allians. Det kalla kriget spelade mycket större roll för att svetsa samman Västeuropa än utvecklingen av EU.

Samtidigt som länderna bildade EU fortsatte de också sina krig i andra delar av världen utanför det kalla krigets uppdelning av Europa. EU försökte aldrig förhindra Frankrikes blodbad i Algeriet eller Indokina. Svåra interna konflikter i EU-länder som i Baskien och Nordirland har EU knappt lagt sig i. Idag bygger EU upp egna militära styrkor med koppling till Nato och uppmuntrar samarbete på vapenområdet. Två av EU:s länder är kärnvapenmakter och flera av dem, däribland Sverige, tillhör världens största vapenexportörer. Så detta med freden är inte någon helt enkel sak att använda som argument för EU.

Internationellt samarbete och demokrati är avgörande för fred. Så långt kan jag följa argumenten och dela dem. Men frågan är om det talar för ett samarbete som dagens EU med långtgående centralism, svag demokratisk legitimitet och brutal flyktingpolitik? Samtidigt är förstås freden ett mycket hedervärt argument och en hel del av det som EU gör på olika områden skulle vi behöva göra även utan EU. Men stödet för en europeisk federation är litet och sannolikt snabbt minskande. Att vara för fred och samarbete är inte något som EU:s vänner har patent på, det är när den typen av argument vädras som debatten blir infantil.

EU:s historia kan också beskrivas på ett helt annat vis, som en politisk utförarorganisation till det europeiska storkapitalet. Storföretagens behov av stordrift och fri rörlighet för varor och kapital är projektets ideologiska kärna. Deras lobbyister går som barn i huset hos EU-kommissionen. Deras intressen styr unionens handelspolitik. Nu ska deras banker räddas medan notan skickas till skattebetalarna och välfärden slaktas. Allt insvept i ett moln av högtravande retorik om samarbete och fred. Det är inte konstigt att folk rycker på axlarna och tycker att tilldelningen av fredspriset är absurd. Att makteliten prisar sig själv har vi blivit vana vid.

 

 

 

7 reaktion på “En välkommen debatt om EU

  1. Pingback: Angående fredspriset till EU | Vänsterpartiet i Skinnskatteberg

  2. När det gäller länken till Vänsterpartiet i Skinskatteberg hoppas jag verkligen att ni vågar stå för dessa åsikter i den kommunala politiken.

    Vänsterpartiet som representanter för många av kommunernas invånare måste våga klargöra vad EU-medlemskapet verkligen står för. Svenska folket behöver ingen överstatlig diktator som talar om vad vi får och inte får göra.

  3. Jonas, instämmer helt – mycket bra!
    Du instämmer kanske inte helt i det brev jag skickade till Heidi Avellan på Sydsvenskan:

    Får strö lite salt på EUforin.
    EU och dess föregångare har aldrig varit ett fredsprojekt. Kol- och stålunionen hade framför allt ekonomiska orsaker. Det verkliga fredsprojektet efter kriget hade varit om USA antagit Stalins anbud om att ordna fria demokratiska val i hela Tyskland, med villkoret att landet skulle bli ett självständigt, neutralt land utan krigsmakt.
    Fred kunde sen slutas med den regering som uppkommit genom valet.
    Efter Sovjets fall har så småningom många tabun brutits i historieforskningen och fler och fler kommer fram till att Stalins förslag var uppriktigt menade. Tom anses
    det att Sovjet var berett även ett tag efter att DDR uppstått. USA synade aldrig korten utan avvisade förslaget helt och hållet. Man hade bestämt sig för en annan Tysklandspolitik. Det framgår märkligt nog av vad Stig Dagerman observerade.
    Hans bok Tysk höst är mycket berömd och för några månader visades en fransk film på TV som byggde på hans bok. Han rapporterade bl a att i flera byar och städer försiggick försoningssamtal mellan befolkningen och nazister som styrt över
    dem, men som inte begått så grova brott att kunna åtalas som krigsförbrytare.
    Nu efteråt påminde det om vad som skett i Sydafrika (också i Ruanda).
    Stig Dagerman gorde ännu en resa ett år efteråt i Tyskland. Då var dessa samtal avskaffade av den amerikanska ockupationsmakten.

    Min förklaring: Washington hade beslutat om brytning med Sovjet och satsning på västtysk upprustning. Bundeswehr blev visserligen verklighet först 1955.
    Rudolf Augstein, som grundade der Spiegel, skrev i sina memoarer att han rest och intervjuat f d höga officerare i Wehrmacht och sen for till Konrad Adenauer. Denne var då tänkt att väljas till Västtysklands första kansler. Augstein blev mycket
    väl mottagen och rapporterade att militärerna ansåg att man måste ha en armé. Det ansåg också Adenauer – minst 30 divisioner! Detta skrev inte Augstein i tidningen när han gjorde reklam för Adenauer. Om han hade gjort det skulle inte
    folket röstat på Adenauer. Man hade haft nog av krig. Augstein ångrade sig.
    EU spelade ingen fredsroll i Jugoslavien. När Slovenien bröt sig ut blev det en kortvarig strid mellan JNA och slovensk milis. Sen accepterades utbrytningen.
    Men när Kroatien proklamerade sin självständighet ville de flesta stater inte godkänna den utan medling och förhandlingar. Bonn bröt denna enighet och godkände (tillsammans med Vatikanstaten) Kroatien som självständig stat och övriga EU följde sedan med. Detta utlöste flera års inbördeskrig i Jugoslavien, som kunde varit onödigt.
    Historien om detta kommer säkert att skrivas om i framtiden. EU:s roll blir då nog inte precis framhävd som fredsskapande.

    Lite mer salt på EU-såret ger lyssning på morgonens Konflikt i P1. Många människor har i Tyskland, som tjänat på euron, inga ljusa förhoppningar om framtiden.

  4. Allt är som vanligt sant som du skriver. Men var det inte 3 krig mellan Frankrike och Tyskland från 1870-1945, varav två var världskrig? Såvitt jag förstått efter att ha läst bl a Jolo var det första världskriget initierat av just tyska och franska mer eller mindre despotiska ledare även om Frankrike var en demokrati på papperet. Var ändå inte en EU-grundpelare efter 1945 att såna krig aldrig mer skulle uppstå?

    Fler geografiska områden i världen t ex i Afrika och Egypten/Israel, Iran/Irak borde tänka som européer gjorde efter 1945.

Kommentera