Ge Grekland en väg ut ur euron

Det ser ut som om försöken att bilda en grekisk regering inte kommer att lyckas även om landets president ska göra ett sista försök under dagen. Nyval väntar i juni. Motsättningarna mellan dem som vill följa EU:s diktat om nya nedskärningar och den växande andel greker som vägrar göra det verkar vara allt för stora för att en regering ska kunna formas. Skulle ett nyval kunna bryta dödläget? Ja, kanske. Mätningarna visar att den politiska kartan ritas om snabbt och det är vänsteralliansen SYRIZA med Alexis Tsipras i spetsen som är vinnaren. Sedan valet för en dryg vecka sedan har partiet gått fram kraftigt och blir nu klart största parti i mätningarna med mellan 26 och 28 % av rösterna. I Grekland får det största partiet 50 extra mandat i parlamentet. Idag skulle denna ordning som skapades för att gynna de gamla maktpartierna PASOK och Ny Demokrati göra att vänstern skulle dominera Greklands parlament efter ett nytt val. Jag träffade Tsipras i Aten för några veckor sedan, det är ingen tvekan om att han och SYRIZA kommer att avvisa EU:s krav på fler nedskärningar.

läs ekot, DN och Kajsa Ekis Ekman i Expressen.

Landets kris är avgrundsdjup och pengarna är snart slut. EU:s krisbekämpning har varit ett fiasko, nedskärningar och fokus på att rädda bankerna och euron har inte förmått vända utvecklingen. Dessbättre finns det nu små men tydliga tecken på att insikten om detta växer i EU. Det franska valet är ett tecken, intressanta uttalande om att Tyskland måste föra en mer expansiv politik är ett annat. Det som de tyska konservativa säger om att släppa upp inflationen en aning och höja lönerna vore tabu i det svenska politiska klimatet där det ekonomiska ramverket har samma status som tio guds bud i en frikyrka.

Hur skulle då en verklig väg framåt se ut för Grekland? Landet kommer helt klart att behöva omvärldens stöd flera år framöver. Här är några tankar:

Grekland erbjuds ett ordnat utträde ur euron. Det är bättre än att slängas ut eller att försöka återskapa en nationell valuta i ett sammanbrott. En flytande/fallande växelkurs skulle ge fler turister, mer export och mer efterfrågan på inhemska produkter.

Grekland måste fortsätta reformera skattesystem och bekämpa svart ekonomi. Inte minst måste skatteintäkter från landets rika öka och avtal om uppgifter om sparande slutas med länder som Schweiz dit de rikas pengar har förts ut.

Greklands skulder behöver nog en delvis nedskrivning till om landet ska ha en chans att betala dem. Alternativ kan vara en oordnad inställelse av betalningarna.

Grekland och andra EU-länder i kris behöver hjälp med investeringar från omvärlden. En annan växelkurs är avgörande, men långsiktigt stöd från EU och unionens investeringsbank EIB kommer också att behövas.

EU och euron har varit med och skapat krisen, det är rimligt att Grekland inte lämnas i sticket nu. Även i Spanien växer motståndet mot nedskärningspolitiken. Tiotusentals demonstranter fyllde gatorna i spanska städer igår. Det finns hopp om förändring. läs ekot

10 reaktion på “Ge Grekland en väg ut ur euron

  1. Pingback: Grekland åter till drachmer? - Kultur

  2. Det som eurozonens nyliberala, politiska etablissemang och samhällselite inte verkar kunna förstå är att dessa krav om nedskärningar, åtstramningar, privatiseringar av gemensamma tillgångar, uppluckring av arbetsrätten, urholkning av socialförsäkringssystemen, försämrade villkor, förtryckta reallöner och slopad trygghet inte kommer att leda oss ur krisen, utan tvärtom kommer att förvärra den nuvarande stagnationen och leda oss in i en ny Depression.

    Logiken bakom de åtgärder och den politik som påtvingas oss från ovan, nu mer än någonsin, men även under de senaste decennierna, är att arbetslösa, sjuka, ungdomar, invandrare och andra, marginaliserade grupper i samhället skall drivas in i fattigdom och därigenom desperation, genom en uppluckring av arbetsrätten och urholkning av socialförsäkringssystemen, vilket leder till att de bjuder under varandra, försvagar fackföreningarna och sättes press nedåt på lönebildningen, vilket i sin tur skapar billig arbetskraft och därigenom minskade produktionskostnader och ökad konkurrenskraft gentemot slavarbete i Tredje Världen, vilket skall leda till ökad exportering och minskade anställningskostnader och därmed fallande arbetslöshet.

    Om vi bortser ifrån den moraliska aspekten utav denna doktrin, som är helt förkastlig, så är detta även ekonomiskt vansinne. Den privata sektorn investerar baserat på förväntad avkastning, inte beroende på hur billig, desperat och miserabel arbetskraften är; efterfrågan är det som driver ekonomin, vilket är anledningen till att nyliberal ekonomisk politik och utbudsstimulans i form av generell lönedumpning, sänkt moms och sänkta arbetsgivaravgifter är ineffektivt, dyrt och kontraproduktivt, då det leder till en brist på generell efterfrågan i världsekonomin och därmed en permanentad Depression.

    Detta är själva grundbulten i eurosamarbetet; Tyskland, främst, men även andra, nordeuropeiska industrinationer, såsom Finland och Nederländerna, har kunnat bibehålla en stark exportindustri, även om avindustrialiseringen varit påtaglig i Nordeuropa, trots trycket från billig arbetskraft från Östeuropa och stagnerad efterfrågan i Västvärlden de senaste decennierna till följd av stagnerade reallöner i spåren på den destruktiva konkurrens, vilken är baserad på lägre löner, lägre skatter och sämre villkor, snarare än kunskap, kompetens och färdigheter, som skapats till följd av nyliberal globalisering, genom att ha tillgång till de Sydeuropeiska marknaderna, vilka de översvämmat med billiga, massproducerade varor som slagit ut det lokala näringslivet och lett till en avindustrialisering av den relativt omogna och nya industriella basen i Sydeuropa. Därefter har man använt sina storbanker och sitt finansiella system till att forsla pengar till, exempelvis, grekiska banker, som i sin tur skuldsatt det grekiska folket så att de skall kunna köpa och konsumera dessa importerade produkter.

    Resultatet utav detta ser vi idag; Grekland, Portugal och Spanien varken exporterar eller producerar någonting nämnvärt, förutom råvaror och materiel till Nordeuropa och Östasien, från vilka de importerar de färdiga produkterna istället för att tillverka dem på plats, vilket de inte har möjlighet att göra just pga. Euron, och är nästintill helt beroende av byggsektorn och turistnäringen för att få ekonomin att ånga på, varav båda är rörliga och turbulenta branscher, och byggsektorn har som bekant kollapsat sedan mitten på 2000-talet.

    Den spanska byggbranschen sysselsatte exempelvis 12% av arbetskraften och motsvarade 16% av den årliga BNP-tillväxten under sitt toppår innan finanskrisen, år 2007, medan den spanska turistnäringen är den näst största i hela världen. Portugal och Grekland hann dock knappt industrialiseras innan den nyliberala globaliseringen och eurosamarbetet och de marknadsliberala ingrepp associerade med dessa satte stopp för den.

    Här finns en mycket intressant och god video med Dr. Heiner Flassbeck, föredetta biträdande finansminister i Tyskland och nuvarande direktör för UNCTAD, FNs gren för utvärdering kring globalisering, där han talar om handelsunderskotten och -obalanserna samt merkantilismen inom eurozonen:

    (Statistik at 04:27, 06:45, 13:53, 14:42)

    En till intervju, kopplad till ovanstående, om gapet mellan reallöner och produktivitetsutvecklingen.

    (2:54)

    Det som krävs är en kontrollerad avveckling av eurozonen, för att sedan ersätta den med ett helt nytt, internationellt system, likt Bretton Woodssystemet under efterkrigstiden, som syftar till att skapa rättvis handel snarare än frihandel, genom att reglera valutor, växelkurser och kapitalflöden, införa ekonomiska regleringar och skatter på en global basis, harmonisera skattenivåer, olagligförklara skatteparadis och skapa en internationell miniminivå vad gäller löner, villkor, trygghet och inflytande, för att på så sätt sätta stopp för loppet ner mot botten som skapats i.o.m den nyliberala globaliseringen med en avindustrialisering av Västvärlden, skatteflykt och utpressning från mäktiga kapitalintressen samt destruktiv konkurrens, och istället skapa en hälsosam, global konkurrens med rättvisa och lika villkor, baserad på kunskap, kompetens, skicklighet och innovation, snarare än lägre löner, lägre skatter, sämre villkor och slopad trygghet.

    Detta måste kombineras på en nationell nivå runtom i Västvärlden och i flertalet områden i Tredje Världen, likt Brasilien, Ryssland, Kina och Tyskland, med massiva arbetsprogram, offentliga investeringar och samhälleliga satsningar, för att skapa inhemsk efterfrågan och sätta ett stopp för ”beggar thy neighbour”-politiken som fått råda under de senaste decennierna, i alltifrån grön klimatomställning, uppbyggnad av infrastruktur och bostäder samt skapandet av trygga, generösa, robusta socialförsäkringssystem till stärkt arbetsrätt, stärkta fackföreningar och strikta regleringar, då allt detta sammantaget, såväl direkt som indirekt, leder till ökad köpkraft och konsumtionsvilja bland löntagarna, vilket leder till stigande efterfrågan och därigenom ökade intäkter till näringsliv och offentlig sektor, som resulterar i investeringar i nyanställningar och utökad produktion och därmed fallande arbetslöshet och stigande ekonomisk aktivitet, med ökade skatteintäkter och exportinkomster i spåren på det, vilka kan användas till att främja vidare samhällelig och ekonomisk utveckling, alt. till att betala av på eventuella (akuta) lån, skulder och underskott.

    Görs inte ovanstående så kommer eurozonen oundvikligen att kollapsa under trycket av misslyckad, nyliberal ekonomisk politik, vilket försätter de starkt exportberoende länderna i Östasien i en djup ekonomisk kris och drar med dessa in i en global recession, vilket försvårar deras möjligheter till att finansiera de amerikanska skulderna och underskotten, som i sin tur resulterar i en kraftigt försvagning av dollarn och stigande importpriser. Med tanke på att USA till stora delar är avindustrialiserat så saknas även möjligheten till att producera sina egna varor.

    Därmed kommer det amerikansa folket att drivas in i äkta nyfattigdom, då de hitintills kunnat bibehålla en relativt hög levnadsstandard trots stagnerade reallöner genom att arbeta längre och hårdare, genom att båda makar arbetar, genom ett beroende av billiga importvaror och genom att överleva på lån, kredit och skuldsättning. Den enda lösning som den desperata staten i det läget kommer att se för att kunna behålla sin auktoritet och kontroll över samhället är protektionism, där varje nation kommer att försöka skydda och återuppbygga sin inhemska, industriella bas, med handelskrig och devalveringar i spåren på det och därigenom utbredd misär, vilket leder till att de nuvarande, löst organiserade uttrycken för missnöje i form av protester och demonstrationer utvecklas till mycket farligare och radikalare aktiviteter under demagogers handledning, då social oro, politisk instabilitet, ekonomisk turbulens, etniska konflikter och klasskamp sprider sig.

    Det är en dystopisk samhällsutveckling vi går till mötes, som mestadels påminner om Weimarrepublikens dagar. Jag kan bara hoppas på att massiva folkrörelser, likt Occupy och Indignados i USA respektive Spanien, kommer att kunna tvinga fram förändring underifrån, likt skedde under 30-talet i USA, vilket kulminerade i New Deal och den s.k. Guldåldern, som varade fram till 70-talet, innan global uppvärmning och klimatförändringarna nått en punkt utan återvändo och innan den nuvarande politiska, sociala och ekonomiska krisen utvecklats till en fullskalig Depression.

  3. Man kan ju hoppas att stödet för vänstern kvarstår. Den EU-anstiftade nedskärningspolitiken har varit en veritabel draksådd, överallt växer det ful högerextremism. Det måste roa överklassen oerhört att se att går att luras med fascister igen. Ja, utom det fåtal rakryggade demokrater vi även finner i överklass leden.

  4. Det korrupta Grekland får skylla sig självt. Man har levt högt över sina tillgångar och med lånade pengar. Syriza och andra vänsterpartier kan inte lösa problemet genom att stoppa nedskärningarna och reformer.
    Vem skall betala och var skall vänstern i så fall låna pengar? Grekland är kört och det enda rimliga är att de går i konkurs och lämnar Euron.

  5. Tyskland kommer att TVINGA kvar Grekland i euron, precis som man gjort hittills. De behöver Grekland mer än tvärtom – men har man tjänat grovt och inhumant så blir det ett högt pris att betala tillbaka- men det kommer givetvis Tyskland inte att ställa upp på. Risken med deras enorma snålhet kommer dock att straffa sig i slutändan. Ju mer de stryper andras ekonomi – desto värre kommer tyska skattebetalare att tvingas punga ut i slutändan. http://t.co/YFsv7oXb

  6. Fel slutsats, tyskarna är trötta på att betala för andra vilket tydligt avspeglas i senaste delstatsvalet. Merkel balanserar på en mycket tunn planka.

    Tyskarna är trötta på att betala för andra för Hitlers gamla skuld, och tyskarna är de som klarar sig bäst utan Euro, D-Marken räcker. Det är enkelt att tänka vad som kommer att hända.

  7. Pingback: Grekland: nej till orättfärdiga låneskulder och svältkurer. « PEPPRAT RÖDGRÖNT

  8. Ursäkta en enkel fråga: Varför i h-te har vi PRIVATA långivare som styr vår vardag-är det demokrati? Skapandet och fördelandet av betalningsmedel är en av de viktigaste infrastrukturerna (energi är viktigare) och detta har vi överlåtit till privata finanshajar runt om i världen-när ska folkflertalet vakna, innan det blir krig?

Kommentera