Krisen präglar Portugal

Jag är på väg hem efter några dagar i Lissabon, denna vackra men slitna stad. Jag har inte bara hunnit med att vandra runt och lyssna på Fado och musik från Kap verde utan också passat på att möta några ledande företrädare för landets vänster.

Den politiska situationen i landet domineras helt av den ekonomiska och sociala krisen och de mycket kraftfulla nedskärningar och åtstramningar i ekonomin som Portugal tvingas till av långivarna i EU och IMF. Såväl de två högerpartierna som ingår i regeringen som socialisterna står bakom politiken. De två vänsterpartierna, BE och PCP, utgör en tydlig opposition. Den ekonomiska utvecklingen är mycket dålig. 2011 krympte den portugisiska ekonomin med 1.8 % och 40 000 företag gick i konkurs. 2012 fördjupas recessionen och beräknas detta år till 3.4 %. Officiellt är arbetslösheten 14.8 % men i praktiken överstiger den 20 % om man räknar in de som inte registreras. Minst var tredje ung människa är arbetslös. Nya varsel om uppsägningar kommer i stort sett dagligen.

Minimilönen är 485 euro och 16 % av arbetskraften har den. Såväl arbetslösa som många pensionärer och arbetande är fattiga, antalet fattiga beräknas till 2.5 miljoner (inkomst under 419 euro/månad). Det sker stora nedskärningar i offentlig service och sociala trygghetssystem. Antalet lediga dagar per år skärs ner. Avgifterna inom sjukvården höjs kraftigt vilket enligt vissa bedömare leder till sämre folkhälsa och ökad dödlighet. Utvandringen tar fart, inte minst är det välutbildade unga som emigrerar till Brasilien, Angola och andra EU-länder. Nästan inga offentliga investeringar sker och situationen i jordbruket förvärras av svår torka. Tiggeri och desperat fattigdom är väl synligt i stadsbilden.

”Stödpaketen” från EU innebär att unionen detaljstyr den ekonomiska politiken även på områden som privatiseringar och nedskärningar. En stor del av de lånade pengarna har gått till att täcka förluster för bankerna. Portugal har ingen möjlighet att låna upp pengar på egen hand på grund av ränteläget. Sannolikt kommer Portugal att behöva ett nytt stort lån från EU framöver. Vänstern inriktar sig på att bekämpa nedskärningar och försämringar. Flera stora strejker och demonstrationer har hållits. Den 11e februari demonstrerade 300 000 arbetare i Lissabon, det var den största manifestationen på 30 år i landet. Det kommunistdominerade facket CGTP dominerar i protesterna. En generalstrejk är utlyst till den 22/3 då nya neddragningar ska antas av parlamentet. Motståndet är väl synligt i stadsbilden med banderoller och affischer.

När det kommer till att föreslå alternativ politik finns det såväl likheter som skillnader mellan BE och PCP. Bägge partierna betonar vikten av omförhandlade lånevillkor, offentliga investeringar, försvar av löntagares rättigheter samt en tuffare politik mor bankerna. Bägge partierna diskuterar om Portugal kan tvingas ställa in betalningarna och vad som då kommer att ske. BE är dock mer EU-vänligt och ifrågasätter inte Portugals deltagande i Euron. PCP utesluter inte att en lösning kan inbegripa att lämna euron och EU, en debatt om detta är att vänta inför deras kongress som infaller sent 2012. BE vill att ECB, den europiska centralbanken, ska göras till ”lender of last resort” som lånar ut till 1 % ränta till länder istället för som idag till banker. Det kan inte uteslutas att stödet för vänstern kommer att öka eftersom de faktiskt motsätter sig nuvarande katastrofala politik. Flera som jag talade med beskrev en växande desperation i samhället och risk för social oro.

3 reaktion på “Krisen präglar Portugal

  1. Tack för en bra beskrivning av situationen i Portugal, Jonas!

    Jag passar på att länka till min nya blogg, där jag under de senaste veckorna tagit upp vänsterrörelsens förutsättningar inför framtida utmaningar i olika sydeuropeiska länder.
    Bloggen heter SollentunaSolidale:

    http://sollentunasolidale.v-blog.se/

    Ha det bra,

    Dario

  2. #Bertil

    Jag vet inte om vänstern har insett att ”pengarna” aldrig kan ta slut för en modern suverän stat med en fiat valuta och rörlig växelkurs. För Portugal och Grekland kan dock pengarna ta slut eftersom man har valt att gå in i Eurosamarbetet och avsagt sig sin suveränitet.

    Men för ett land som Sverige som har en egen valuta och fritt flytande växelkurs finns det ingen anledning över huvudtaget att låta obligationsägare diktera över politiken. Staten kan själv sätta räntan där man önskar. Frågan är bara hur mycket vill man subventionera den privata sektorn med.

    När man funderar vilka åtgärder som är lämpliga för att motverka krisen måste man hålla i minnet att en stat är inget hushåll. Man blir lurad om man tänker på det sättet. ”Det sunda förnuftet” säger att man måste betala sina skulder, men man kan inte tänka mikroekonomi när det är hela samhällen och stater inblandade. Det sunda förnuftet är i sådana fall endast oförnuft.

    Statligt budgetunderskott är egentligen endast en funktion av den privata sektorns överskott. Så exempelvis den svenska statens finansiella överskott leder motsatsvis till att den privata sektorn och utlandent(genom den svenska exporten) måste gå med underskott. Statliga överskott gör alltså med nödvändighet den privata sektorn fattigare.

    Finansiellt sparande i den privata sektorn(i detta ingår även handelsbalansen) motsvaras alltid av ett lika stort underskott hos det offentliga. I krisländerna ledde den finansiella krisen 07 och 08 till att den privata sektorns sparande ökade eftersom inkomster användes för att reparera balansräkningar som hamnat under vattnet när tillgångsvärdena minskade. Ökat sparande leder till minskade konsumtion(den enes konsumtion är sedan den andres inkomster) vilket automatiskt leder till lägre skatteintäkter för staterna. Att i ett sådant läge svara med nedskärningar i det statliga utgifterna leder i princip oundvikligen till en lägre konsumtion hos den privata sektorn vilket leder till lägre inkomster vilket i sin tur leder till lägre skatteintäkter för staten osv. Det är en nedåtgående spiral av elände och arbetslöshet för befolkningen. Landet blir fattigare och befolkningen lider.

    Det enda ansvarfulla och ekonomiskt vettiga länder som Portugal och Grekland kan göra är att låta staten gå med underskott den tid som krävs för att den privata sektorn ska kunna reparera sina balansräkningar och börja konsumera igen. Då växer ekonomin, befolkningen kommer i arbete och kan återgå till ett värdigt liv.

    För euroländerna är det så klart problematiskt eftersom de varken har rätt att låna i ECB för att finansiera underskotten eller låta exportindustrierna dra nytta av en lägre växelkurs. Så om inte politikerna i EU kan ta ansvar för ekonomin och låta ECB finansiera underskotten så är det antagligen bäst för dessa länder att lämna eurosamarbetet och återgå till att vara suveräna stater med en egen valuta. Ett utträde ur euron skulle dock göra den privata sektorns situation än mer bekymmersam eftersom den är skuldsatt i euro. Om en ny drachme eller peso faller i värde så skulle många privatpersoner och företag få större problem att betala av sina skulder, men det verkar ju faktiskt vara den enda möjligheten för dessa länder med tanke på den idiotiska ekonomiska politik som förs i EU för tillfället.

Kommentera