Greklands vänster – stark men splittrad

Grekland går mot val, senaste budet är att valdagen blir den 6e maj. Det kan bli ett historiskt val för den grekiska vänstern som sammantaget når över 40 procent i väljarstöd i vissa mätningar. Problemet är att vänstern är uppdelad på tre olika partier som vardera ser ut att nå en bit över tio procent av rösterna, om den hade kunnat enas vore den landets i särklass största politiska kraft. Det andra problemet är det grekiska valsystemet som är till för att gynna det största partiet som får 50 extra mandat i parlamentet, traditionellt har det antingen varit PASOK (sossar) eller Ny Demokrati (höger). Nu ser det ut som att Ny Demokrati blir största parti, men klart mindre än vänstern sammantaget i antal röster.
De tre olika vänsterpartierna är:
SYRIZA, en valallians som domineras av vänsterpartiet Synaspismos. Synaspismos har sina historiska rötter i den mer moderna delen av kommunistpartiet.
Dimokratiki Aristera, det demokratiska vänsterpartiet, som är en utbrytare ur Synaspismos men som också har fått besvikna socialdemokrater i sina led.
KKE, det grekiska kommunistpartiet, som är ett välorganiserat parti med stort fackligt inflytande, politiskt är partiet mycket traditionellt och dogmatiskt
De tre vänsterpartierna har varit avgörande krafter i oppositionen mot den brutala politik av nedskärningar, privatiseringar och attacker på fackliga rättigheter som nu genomförs i landet på order av EU. Därför har stödet för dem växt så kraftigt. Idag har vi träffat företrädare för Synaspismos och DA. Tyvärr bekräftar de bilden av en stark vänster som har svårt att enas.
KKE är det mest militanta partiet. Kommunisterna talar om ett socialistiskt Grekland som lämnar såväl euron som EU. Av andra partier ses KKE dock som dogmatiskt och dominerat av klassiskt auktoritärt kommunistiskt tänkande.
Synaspismos är närmast ett vänstersocialistiskt parti med en mer modern framtoning. Partiet är mycket kritiskt till den politik nu påtvingas landet och har gjort klart att man inte kommer att följa det avtal som har förhandlats fram med EU om man får makt. Partiet är inte för att Grekland idag ska lämna euron, men partiet utesluter inte att det kan bli så framöver beroende på villkoren för detta.
DA framstår som mest reformistiskt, nästan lite socialdemokratiskt, till identiteten. Partiet försvarar EU och euron i sig även om de kritiserar enskilda högerinslag i EU:s politik.
Väljarna är mycket lättrörliga och gamla partier som PASOK och Ny Demokrati splittras medan nya uppstår. Bland annat finns risken att ett parti som beskrivs som nynazistiskt kan komma in i parlamentet och invandringen görs av vissa till en huvudfråga inför valet. Oavsett detta så förväntar sig alla att vänstern ska gå fram kraftigt, frågan är om den också kommer att nå inflytande över regeringspolitiken.
Oavsett vilka vi pratar med, vänsterpartier eller fackförbund, så bekräftas bilden av den sociala katastrof som nu drabbar landet. Arbetslösheten är skyhög, kapitalflykten är enorm, investeringarna rekordlåga och tiotusentals greker emigrerar medan fattigdom och desperation breder ut sig. Nu betalar de vanliga grekerna dyrt för bankernas misstag, eurons felkonstruktion och bristerna i det egna skattesystemet.

2 reaktion på “Greklands vänster – stark men splittrad

  1. Det finns ju förmodligen ett strategiskt problem här.

    Massarbetslösheten har sin egen logik för vilka metoder ett kämpande folk och dess vänster kan välja.
    KKE har en tyngre facklig förankring i traditionell arbetarklass. Därmed kommer de kunna agera med strejken som vapen. Och den förutsätter en viss kollektiv disciplin.

    De arbetslösa , marginaliserade har ingenting att strejka från. Därmed blir deras vapen gatan och kravallen. Och här uppstår problem.

    Även intressant att KKE bevisar att klass-förankring väger tyngre än symbolik såsom namnbyten, logotypbyten etc.

    Därmed inte sagt nånting om vilka vänsterperspektiv som är de rätta i Grekland nu. Man ska inte recensera på avstånd.

  2. Att vänstern splittras är ju ett mycket vanligt historiskt fenomen. Det började ju redan under Ryska revolutionen. Vad jag aldrig har förstått är varför. Det tycks som om att man ofta strider internt om hur radikala man skall vara, och i processen offrar man stora möjligheter att alls påverka den förda politiken.

    Samtidigt lyckas ofta högern förena mycket olika grupper så som socialt konservativa, ofta religiösa, med nyliberala von Hayek anhängare. Det tycks som om olika höger krafter är bättre på att samarbeta än vad vänstern är. Eller är det bara inbillning?

Kommentera