Några ord om Nordeachefens arrogans och behovet av att reglera bankerna

Idag skriver jag och Ulla Andersson i SvD;

Nordeachefen Björn Wahlroos har gett girigheten och arrogansen ett ansikte genom sina uttalanden. Att bankerna och deras direktörer skor sig på oss med för höga räntor på våra lån, inga räntor på våra lönekonton, feta bonusar och astronomiska vinster har vi upphört att förvånas över. Samtidigt ska Nordea säga upp 2 000 av sina anställda och storbankerna överger de icke lönsamma delarna av Sverige. Men när direktörer som Wahlroos dessutom öppet hånar oss som betalar bankens vinster och lyxvåningar så passeras någon sorts gräns som till och med gör luttrade svenskar upprörda.

Wahlroos förakt mot oss som inte tycker att det är rimligt med hundratals miljoner i fallskärmar och bonusar är ett av många tecken på att samhället har gått isär mellan de superrika och oss andra. Finland och Sverige som en gång präglades av minskande klassklyftor och ökade möjligheter för låginkomsttagare präglas nu av motsatsen. Nyligen kunde ekot rapportera om att den rikaste procenten svenskar äger 40 procent av förmögenheten i landet. Idag är inkomstfördelningen lika skev som vid 1900-talets början. I Finland är klassklyftorna ännu tydligare med högre arbetslöshet och fler fattiga som köar för gratis matutdelning. Den nordiska välfärdsmodellen är på väg att spricka i alla sömmar av nedskärningar, arbetslöshet och ökade inkomstklyftor.

De gemensamt ägda bankerna började spekulera, lämnades över till de privata bankintressena och blev grunden för Wahlroos Nordeaimperium. Den svenska staten sålde bara för något år sedan andelar i Nordea till underpris så att de privata ägarnas makt och vinster kunde öka ännu mer, samtidigt minskade våra möjligheter att påverka banken.

Detta kan inte skyllas enbart på Wahlroosarnas girighet, det handlar om många är av politiska val. Men Björn Wahlroos kan mycket väl tjäna som exempel på denna politik. Han har varit en högljudd försvarare av den hårda finska nedskärningspolitiken, den avreglerade finansmarknaden och Finlands inträde i Euron. Han har själv vunnit på den politiken, det är det ingen tvekan om. Många andra har förlorat. Finländarna fick aldrig folkomrösta om Euron, de kunde ju har röstat nej precis som vi svenskar gjorde. Nu sitter Finland fast i en valutaunion och en Eurokris som hotar hela deras samhällsekonomi. I Eurokrisens och de ökande klassklyftornas skugga gör högerpopulism och främlingsfientlighet framsteg i både Finland och Sverige.

Värre än Wahlroos girighet och arrogans är den ekonomiska och sociala kris som hans politik skapar och som nu skakar hela Euroområdet. Risktagandet i den avreglerade finanssektorn har kört hela länder som Island och Irland i sank. När förlusterna kommer får skattebetalarna ta över dem medan bankvinster förblir privata. Euron är ett ekonomiskt fiasko som har skapat både överhettning och nu akut ekonomiskt sönderfall när länderna sitter fast i Eurons tvångströja. Den enda medicin EU kan ordinera är privatiseringar och nedskärningar. Euron och bankerna ska räddas till varje pris medan de arbetslösa och fattiga får betala.

Det är dags att ändra politik. Finansmarkanden måste regleras med höjda kapitaltäckningskrav, skatt på finansiella transaktioner, förbud mot vissa former av spekulation och en bankdelningslag som gör slut på skattebetalarnas indirekta stöd till finansiell spekulation. Bankerna och deras ägare måste bära sina egna förluster, annars kommer de aldrig att lära sig. En 90 procentig skatt på deras bonusar och lyxvåningar vore också rimlig. Istället måste vi bygga upp nya gemensamt ägda banker, gärna med regional förankring och lojalitet.

Men även Euron måste omprövas och Euroländerna ges en möjlighet att lämna en valutaunion och en politik som har misslyckats fullständigt.

Björn Wahlroos arrogans är ett symptom på ett orimligt ekonomisk system och en banksektor med hybris. Det är hög tid att göra något åt det.

5 reaktion på “Några ord om Nordeachefens arrogans och behovet av att reglera bankerna

  1. Vi ser alla på vår omvärld genom olika glasögon. Jonas Sjösteds och Ulla Anderssons glasögon är rödfärgade och försedda med stora skygglappar så att de inte kan se alternativen. Artikelförfattarna ondgör sig över att bankerna betalar låga eller inga räntor på lönekonton. Bankerna har alltid betalat lägre ränta än den av landets centralbank fastställda reporäntan. Då reporäntan är låg blir följaktligen inlåningsräntan ännu lägre, till och med noll. Artikelförfattarna glömmer dock bort att kontoinnehavarna har tillgång till olika kostnadsfria tjänster på sina lönekonton. Men för bankerna är det inte gratis att producera tjänster så som betalningstjänst eller personlig rådgivning. Man kan ju hävda att bankerna kan bekosta dem från räntenettot, men varför skall en lånekund subventionera betalningstjänst? Artikelförfattarna tyck inte heller inse att räntemarginalen skall täcka både bankens ordinära drift, vinst åt aktieägarna för att de lånar kapital åt banken och inte minst skall räntemarginalen täcka risken för att låntagaren inte betalar tillbaka sitt lån. Här subventionerar låntagarna varandra, för en mer riskfylld privat låntagare betalar inte märkbart högre ränta för sitt bolån än en låntagare med lägre riskprofil. Skulle man inte ha denna subventionering skulle riskfyllda kunder aldrig få några lån, eller betala skyhögt mera, vilket de egentligen inte skulle ha råd med.

    I och med att samhället har för avsikt att öka kraven på bankernas soliditet blir kostnaden för kapitalet högre. Denna ökade kostnad kan banken antigen täcka genom att höja på räntemarginalerna eller genom att minska sina kostnader genom att göra processerna billigare med andra ord genom att spara. Och de största inbesparningarna kan man göra genom att minska på personalen, vilket tyvärr leder till uppsägningar. Någon kan ju hävda att aktieägarna skall ta smällen som den ökade kapitalkravet medför genom att sänka sina förväntningar på dividendutbetalningar. Men det här skulle ju bara leda till att ingen placerare skulle investera i bankaktier då de kan få en bättre och kanske mindre riskfylld avkastning från någon annan bransch.

    Artikelförfattarna tar fram Island och Irland som avskräckande exempel på vad avregleringen av finanssektorn kan leda till. Artikelförfattarna glömmer bort att både i affärsvärlden som inom idrotten spelar man just så hårt som domarna tillåter, ibland till och med lite hårdare. Man glömmer bort att påpeka att det är samhället, det vill säga politikerna, som fungerar som domare i affärsvärlden spel och att det är politikernas skyldighet att först göra upp detaljerade regler för spelet innan spelet startar. Med andra ord borde politikerna, inte bara på Island och Irland noga tänka på följverkningarna av avregleringar innan man inför dem. Som det nu har varit har politikerna avreglerat och sedan tittat åt annat håll för att sedan vakna upp och börja fundera på hur det nu kunde gå så här. Ger man hästen lösa tyglar springer den dit den vill.

    Förr hade bankerna en del av sin soliditet bunden i fastigheter. Bankerna ägde själva sina huvudkontor och kontorsfastigeter. Så är det inte nu. Att Nordea nu köper än lägenhet på Narvavägen är ju både en investering och ett sätt att tillhandahålla verkställande direktören med en tjänstebostad. Jag är inte insatt i svensk beskattning, men i Finland är tjänstebil och tjänstebostad beskattningsbar inkomst. Artikelförfattarna inser väl att det är litet orimligt att bankens verkställande direktör skulle ha en etta på 20 kvadratmeter till sitt förfogande när han under arbetsveckan befinner sig i Stockholm.

    Artikelförfattarna och andra personer för med jämna mellanrum fram tanken på icke vinstdrivande banker som ett alternativ de etablerade storbankerna. Detta fungerade på 1800-talets mitt på sparbankerna grundades och kan kanske fungera i en liten snäv krets. Det finns ömsesidiga försäkringsbolag där försäkringstagarna gemensamt står för riskerna. Detta har mig veterligen aldrig prövats i bankverksamhet då ingen låntagare vill stå ansvarig inte bara för sitt eget lån utan även för övriga låntagares lån. Om man har den minsta insikt i bankverksamhet inser man att en bank måste gå på vinst för att kunna täcka de kreditförluster som alltid ändå uppstår. Vinstintresset finns i all affärsverksamhet.

    Artikelförfattarna ondgör sig även över den förda finanspolitiken vilket enligt dem har lett till ökad arbetslöshet. Jag tycker att artikelförfattarna skulle ställa sig frågan varför så många jobb flyttar till låglöneländer i Öst-Europa eller Asien. Kan det vara så att kostnaden för arbete är alltför hög? När har en industriarbetare eller tjänsteman stått inför samma situation som en jordbrukare, när ett år har varit bra och följande dåligt, med minskade inkomster som följd?

  2. ”Vi ser alla på vår omvärld genom olika glasögon.” Ja det får man verkligen säga.
    Alternativet till en 30 miljoners våning på 250 kvadrat är en etta på 20 kvm. Vi har för höga löner. Banker är som lösa hästar som springer som de vill utan egen moral och etik. Aktieägarna ska inte behöva avstå från några vinster. mm mm. Bankernas låga ränta på lönekontona beror på låg reporänta (tjo hej du).
    Tur att det finns andra (som Jonas S) som har vettigare åsikter än Kenneth.

  3. Ojdå Kenneth Wilén det låter riktigt besvärligt det där med att vara bank idag, med så snäva marginaler och klämd från alla håll. Stackars Nordea, då förstår man ju genast att de måste ta ut vinstmarginaler på 15 procent (genom att sparka 2000 anställda), och ”investera lite i fastigheter” åt sin chef (100 mille). Och inte nog med att bankerna har så snäva marginaler, enligt dig, de kraschar också med jämna mellanmrum och drar ner den omgivande ekonomin i ett svart hål. Det var på håret att våra svenska bankers oansvariga utlåning i baltstaterna sänkte den svenska ekonomin alldeles nyligen. Ska vi inte ta och förbarma oss över hela bankväsendet och förstatliga det en gång för alla? Om de har det så besvärligt som du beskriver, och med tanke på att staten ändå står som garant för kreditgivingen i slutändan, är det inte logiskt?

  4. Pingback: Anders Borgs ekonomiska laissez-faire – ren vidskepelse | Nemokrati

Kommentera