Högern regerar Spanien

Som väntat vann den spanska högern, Partido Popular, gårdagens parlamentsval. Partiet fick absolut majoritet i parlamentet med 44 % av rösterna i valet. Den förra regeringen med socialisterna i PSOE maldes ner av Eurokrisen och den skyhöga arbetslösheten som drabbar 21 % av spanjorerna och nästan varannan ung spanjor. För några vår sedan rådde byggboom och lånefest i Spanien påeldad av de allt för låga Euroräntorna. Nu väntar bankkris, enorma nedskärningar och ökande klassklyftor. PP kommer antagligen att rivstarta med mycket omfattande nedskärningar i de offentliga utgifterna. Snart kommer även den nya regeringen att malas ner av Eurokrisen och folkliga protester.

Risken är också stor att Spanien får en mer reaktionär utveckling på fler områden. PSOE har genomfört många progressiva sociala reformer på områden som abort och rättigheter för homosexuella. Frågan är om PP kommer att försöka vrida klockan tillbaks. Ett särskilt bekymmer är Baskien där det finns möjligheter att inleda en verklig freds- och försoningsprocess nu när ETA äntligen verkar ha lagt ned vapnen på allvar. Men PP har lovat att inte förhandla med eller ge efter mot den baskiska nationalismen, det gör att det som kunde ha blivit en lovande utveckling i Baskien nu stannar upp eller i värsta fall går bakåt med återfall i våld om PP försöker förbjuda vänsternationalistiska organisationer. I Baskien ses PP ofta och med viss historisk rätt som arvtagare till Francos gamla fascister.

Baskien blev för övrigt vänsterns starkaste region i de spanska valet, nybildade AMAIUR blev största parti i regionen tätt följda av de mer moderata nationalisterna i PNV. AMAIUR har samlat upp rösterna som förr gick till det nu förbjudna partiet Batasuna som hade politiska kopplingar till ETA. Det visar att  vänsternationalismen är en rörelse med betydande stöd i Baskien. Annars vann PP de flesta regioner i landet. Den spanska vänstern IU ryckte upp sig jämfört med katastrofvalet 2008 och gick från 2 till 11 mandat i parlamentet. Samtidigt kan man säga att 7 % av rösterna inte är allt för imponerande i ett land med starka vänstertraditioner och stenhård högerpolitik.

läs mer i El Pais, DN, SvD, ekot och Aftonbladet

bloggar: Homo Politicus

12 reaktion på “Högern regerar Spanien

  1. PSOE är inte socialister någonstans, de för en nyliberal, marknadsfundamentalistisk politik och vurmar för privatiseringar, avregleringar, nedskärningar och åtstramningar.

    Euron är den största orsaken till att Sydeuropa, där Spanien ingår, har hamnat i den sits de är i idag. Euron är, och har alltid varit, ett nyliberalt projekt för Tyskland och Frankrike att kunna sälja sina produkter på en fri marknad.

    Genom att avskaffa tullar, regleringar, subventioner, avgifter, skatter osv. som tidigare jämnade ut spelplanen mellan de olika europeiska aktörerna så har Tyskland och de starka industrinationerna i Nordeuropa kunnat översvämma de sydeuropeiska marknaderna med billiga, massproducerade varor som slagit ut det lokala näringslivet och lett till en avindustrialisering av Sydeuropa.

    Se bara på Spanien, Portugal och Grekland; de producerar ingenting och exporterar ingenting, förutom råvaror till Östasien och Nordeuropa som de sedan importerar de färdiga produkterna ifrån, och förlitar sig nästan helt på turistnäringen och byggsektorn för att hålla igång ekonomin, och när den avreglerade bubblan sprack i.o.m finanskrisen så har byggsektorn, där de enda välbetalda jobben fanns, avstannat helt.

    Att de har skulder upp över öronen är ett resultat utav att Tyskarna och Fransmännen använt sina storbanker till att bevilja lån till Sydeuropeiska banker som i sin tur skuldsatt det sydeuropeiska folket så att de skall kunna köpa och konsumera dessa varor.

    Man ser alltså hur ohållbart detta system är, där Sydeuropa används som satellitstater och nykolonier åt Nordeuropa.

    Svångremspolitiken som påtvingas Sydeuropa kommer inte att leda dem ur krisen, utan den kommer tvärtom att fördjupa den och troligtvis leda till ännu en Depression. Det som nyliberala ekonomer och kortsiktiga profitörer i näringslivet inte förstår är att lönedumpning, försämrade villkor, urholkade socialförsäkringar, uppluckrad arbetsrätt, avsaknad av anställningstrygghet och inflytande alla sammantaget leder till minskad köpkraft och konsumtionsvilja, vilket leder till lägre efterfrågan, vilket leder till att näringslivet pressa ner löner ännu mer och avskedar anställda för att upprätthålla vinstmarginalerna, vilket leder till ännu mindre konsumtion då varken anställda eller arbetslösa köper och konsumerar, de arbetslösa till följd av fattigdom i.o.m urholkade socialförsäkringar och de anställda till följd av otrygghet, låga löner och rädsla för sjukdom och arbetslöshet.

    Detta fortsätter i en negativ spiral, tills företagen går i konkurs och ett sorts jämviktsläge skapas i ekonomin, med permanent hög arbetslöshet och låg ekonomisk aktivitet. Enda sättet att ta sig ur detta är genom massiva arbetsprogram, offentliga investeringar och satsningar i allt från grön klimatomställning, infrastruktur, bostadsbyggande och beställningsorder hos företag till stärkt arbetsrätt, tryggare socialförsäkringar, stärkt anställningsskydd och starka fackföreningar, detta leder sammantaget till ökad köpkraft och konsumtionsvilja, vilket leder till högre efterfrågan, vilket leder till att näringslivet börjar investera i nyanställningar och utökad produktion, vilket leder till mindre arbetslöshet och högre ekonomisk aktivitet och sedan kan man börja betala av på budgetunderskott och dyl. när ekonomin går på högvarv.

    Det är grundläggande ekonomisk teori som politiker, näringsliv och eliten i samhället tyvärr inte verkar förstå idag, pga. girighet, kortsiktighet och ideologiska skygglappar. Deras egen envishet och dumhet kommer att leda till social oro, politisk instabilitet, ekonomisk turbulens, etniska konflikter och klasskamp, Europa kommer att få se en upprepning av det tidiga 1900-talets dystra år om inte Euro-projektet och nyliberalismen dumpas.

  2. Där rök den sista vänsterregeringen av betydelse i Europa all världens väg. Bistra tider väntar när PIGS dras med en efter en. Hur skall detta Euro-fiasko sluta?

  3. Adrian har helt rätt i sin analys. Men om de där sambanden är för svåra för eliterna (eller så kanske de inte vill förstå bara) så verkar de vara lika svåra för väljarna att begripa. Hur formulerar man det på ett sätt som kan tävla med PR-byrån som kallas ”Nya Moderaterna”?

  4. Man får inte glömma att folken, i detta fall spanjorerna, har huvudansvaret för vad politiker gör i demokratier. Nu vet inte jag om socialisterna var för eller emot euron men jag gissar att de var det. Jag anar ändå att Spanien kan komma igen snart till skillnad mot Italien som jag uppfattar har en dålig progns vad gäller att förändras i riktning mot ordning parat med demokrati. Att man överhuvudtaget valde en som Berlusconi är ett starkt skäl att vara pessimistisk inför framtiden.

  5. Tänk på att PP inte är ett vanligt konservativt parti, som många tidningar vill framskina, det är ett parti med klara rötter i den facistiska rörelsen. PP har lovat att exempelvis öppna Francos grav för turister igen. Den kommer säkert bli en kultplats för de allt större skaror av facister som finns i Europa. Sedan kommer partiet också att avbryta omskrivningen av den spanska historien. Franco kommer fortsättningvis vara en hjälte i de spanska historieböckerna.

  6. Sossarna minskade med åtta gånger fler röster än vad PP ökade. Det spanska folket straffade, med all rätt, socialdemokratin (de är på väg att dö ut i Sverige också, det är nog lika gott – de tycks inte ha något att erbjuda längre). Att fascisterna vann är en sorglig bieffekt, men det viktigaste är som tur är inte hur det ser ut i parlamenten utan hur det ser ut på gatorna, och där ser det lovande ut. Det spanska folket har börjat organisera sig för demokrati, frihet och jämlikhet.

    Samtidigt är ju hoten enorma. Det södra EU-områdets folk; greker, italienare och spanjorer har inte bara sin inhemska elit utan hela den samlade, institutionaliserade fascismen i EU att tampas med; ”påven, Metternich och Guizot”. Europas kapitalister vill tvinga på dem (och småningom även oss) förgörande ”sparpaket” så att de kan ackumulera större mervärden. Ibland känns det som att dessa människor bär hela det folkliga Europas öde på sina tappra axlar.

    Vi behöver en stark solidaritetsrörelse nu. Nordeuropeiska arbetare måste inse att det sydeuropeiska proletariatets kamp även är vår kamp! Borgerlig media försöker på sedvanligt manér göra om klasskonflikter till en konflikt mellan ”de som sköter sig” och ”de som inte sköter sig”, där då det svenska folket – för tillfället – hamnar på samma sida som kapitalisterna och sydeuropéerna är våra fiender. Vi måste säga som det är, att det handlar om arbete mot kapital. Som vanligt.

  7. Det ligger nog en hel del sanning i Adrians synpunkter men också felaktigheter. Att Sydeuropa hindrats av Nordeuropa när det gäller teknisk utveckling t ex. Det blir helt fel. Jag tycker nog Nordeuropa är föredömligt både när det gäller ekonomisk funktion och demokrati.

    Många vänsterdebattörer ser systemfel där jag är mer benägen att se fel hos oss vanliga människor. Det är oftast en mix förstås men primärt är missar/fel hos enskilda som med tiden, kanske hundratals år, ger svåra systemfel.

  8. Gunnar: ”Många vänsterdebattörer ser systemfel där jag är mer benägen att se fel hos oss vanliga människor.”

    Det finns ett antal sätt att se på individernas förhållande till samhället.

    1: Reduktion nedåt: att härröra samhället från individerna. Neo-klassisk ekonomi är ett exempel på detta synsätt.

    2: Reduktion uppåt: att förklara individen som en marionett för sociala förhållanden. Strukturalism kallas detta synsätt.

    3: Central reduktion: att säga att samhället och individen är två sidor av samma mynt, att samhället genererar individen och att individen genererar samhället.

    Själv ansluter jag mig till en fjärde position, som är den som gäller inom ex. kritisk realism och klassisk marxism. Det synsättet innebär att se på individen och samhället som separata entiteter som varken kan reduceras till varandra eller ses som två sidor av samma mynt. Samhället och individerna är snarare som organismer i symbios.

    Från samhället erhåller individen produktionen av sitt uppehälle, vilket är en samhällelig process. Även om det är individen som utför arbetet så är kunskap liksom samarbete/arbetsdelning och produktionsmedel överförda och allokerade av samhället. Samhället ger oss också språket, kulturen, självkänslan etc. Det är svårt att föreställa sig en individ abstraherad från samhället.

    Och samhället är å andra sidan helt beroende av individuell aktivitet för att göra vad som nu behöver göras. Samhället har ingen fysisk kropp annat än individernas kroppar (inte bara de levande utan även de sedan länge döda). Individerna kan ses som organen i samhällskroppen, men med den stora skillnaden att vart och ett av dessa organ har en hjärna och är kapabla till meningsfull aktivitet och självkontroll. Samhället som helhet är en mycket mer primitiv organism som kan agera men saknar medvetande. Samhället ska inte ens förstås som en enskild organism utan snarare en livsmiljö för ömsesidigt beroende mekanismer (bas, överbyggnad etc).

    Marxisters förhoppning är att någon gång i framtiden, så kommer individerna att vara kapabla att gemensamt forma sina sociala relationer och omvandla dem till en godartat och understödjande bakgrund för individuell frigörelse. Vi är ännu inte där eftersom en viktig ingrediens länge saknats. Fram tills nyligen, så har individuell frigörelse endast varit möjlig genom att påföra andra det slit som krävs för att säkra ens överlevnad. Därför har individuell frigörelse inte varit förenlig med social harmoni utan lett till klassamhällen. Först nyligen har teknologin utvecklats tillräckligt långt för att alla människor ska kunna frigöras, men vi har ännu inte lärt oss hur vi ska åstadkomma denna nu möjliga revolution.

    I dagsläget har individerna därför väldigt lite kontroll över strukturen av det samhälle som de lever i. De har relationer med varandra, men i dessa relationer eftersträvar de sina individuella mål och tar det samhälleliga ramverket för givet. Med få undantag (revolutionär aktivitet), så är reproduktionen och transformationen av samhället de lever i en icke-avsedd biprodukt av deras handlingar. Dessa handlingar är därför endast meningsfulla på en individuell nivå. Det är därför som Marx sa att människans förhistoria ännu inte är förbi.

    Även fast vi alla strävar efter att agera rationellt, så framträder okontrollerade sociala krater bakom ryggen för vår aktivitet. Vi upprätthåller en social struktur som ingen vill ha, vilken skapar krig och elände mitt bland det mest omfattande slöseriet av vår naturliga rikedom, och vilken är rent skadlig för majoriteten av individernas frigörelse.

    För att kunna förstå hur våra oskyldiga handlingar kan skapa detta monster så är det nödvändigt att skilja mellan en ekonomisk djupstruktur eller ”kärna” och ytan av det kapitalistiska samhället. Sociologiprofessorn Margaret Arche kallar detta för ”det systemiska” respektive ”det sociala”. De sociala interaktionerna på ytan frammanar individerna (antingen genom direkt tvång eller genom uppfattat egenintresse) att agera på ett sätt som upprätthåller och reproducerar kapitalismens kärnstruktur (som kravet på kapitaltillväxt). Fast det är en icke-avsedd konsekvens av miljoner av egennyttigt meningsfulla handlingar, så är denna kärnstruktur väl avgränsad och högst aktiv och mäktig. Den är också åtkomlig för teori: men då fordras att vi försöker komma åt den hemliga innebörden av våra egna handlingar, meningen som vi inte menade, men som hade så skarpa, påtagliga effekter.

    • Hej Bertil,
      Riksdagsledamöter får lön, det är ganska rimligt. Den är för hög, det kan jag hålla med om, men att vi får betalt är rimligt. Vi vänsterpartister ger en del av våra skattade pengar till partiet. Det är egentligen en sak mellan oss och vårt parti. Ingen skattebetalare påverkas av om vi gör det eller inte. Därför är det orimligt att kalla det hela mygel. mvh Jonas

  9. Bertil är ute och cyklar som vanligt.
    Det kan knappast kallas mygel om det hon gjort är känt för de berörda.
    Mygel är det Moderaterna pysslar med genom sitt hemlighållande av partibidrag, och det är inga frivilliga 5000 tusen i månaden det handlar om utan betydligt större summor.

Kommentera