Euron påtvingar oss högerpolitik

Häromveckan blev jag angripen i LO-tidningen av Bror Perjus, här är mitt svar;

I LO-tidningen rycker Bror Perjus ut till Eurons och EMU:s försvar medan han angriper min kritik mot samma projekt. Jag menar att Perjus har fel på varje avgörande punkt. Europrojektet har inte blivit en skydd mot spekulation eller en politisk motvikt till finanskapitalet. Tvärtom är Eurofiaskot idag något som gynnar farlig räntespekulation, som bryter ner välfärdsstater och som används som verktyg för att angripa arbetsrätt och ingångna kollektivavtal i de drabbade länderna. I krisens spår gör EU allt för att rädda valutaunionen och de banker som genom sin spekulation har bidragit till krisen, istället får skattebetalarna stå för notan och risken. Det har ingenting med vänsterpolitik att göra.

Visst medför det stora problem för krisländerna att återgå till nationella valutor och rörlig växelkurs. Men en klassisk sydeuropeisk devalvering framstår som ett lindrigt alternativ jämfört med den sociala och ekonomiska härdsmälta som nu drabbar krisländerna. Dessutom gör Euron i sig att krisen snabbt sprider sig och är svår att ta sig ur när länder saknar konkurrenskraft på världsmarknaden. Risken är påtaglig att stora delar det finansiella systemet kapsejsar. Så ser Perjus vänsterprojekt ut. Vänstern och fackföreningsrörelsen har all anledning att vara tacksam för att nej-sidan vann folkomröstningen om EMU.

Det är onaturligt att ha en valutaunion i länder med hela olika ekonomiska förutsättningar. Den har bidragit till både överhettning och spekulation, och idag till recession och massarbetslöshet. Krisens orsaker är många, en ickefungerande valutaunion, finanssektorns oansvariga spekulation och i vissa länder för hög skuldsättning. Men EU har inte förmått hantera krisen, bara skjuta problemen framför sig medan de blir allt värre. För att lösa de grundläggande problemen krävs en ordnad skuldnedskrivning i Grekland som fordringsägarna, inte skattebetalarna, får betala. Det krävs också en mycket mer strikt reglering av finanskapitalet med högre kapitaltäckningskrav, förbud mot vissa former av spekulation, skatt på finansiella transaktioner och att den bankverksamhet som samhället måste garantera skiljs från finansiell spekulation. Det måste också bli möjligt för länder att lämna en valutaunion som faktiskt inte fungerar. Men EU har inte gjort något av detta. Istället får skattebetalarna ta alla risker och backa upp banksektorn med enorma summor samtidigt som välfärden massakreras.

EU:s svar på krisen är inte bara en extrem åtstramningspolitik. Fackliga rättigheter angrips direkt och EU-kommissionen kräver att ingångna överenskommelser på arbetsmarkanden ska frångås. Istället vill unionen centralisera mer makt till sig själv. Det är krav som saknar all folklig förankring. Dessutom har EU-kommissionen visat en svårartad inkompetens i sin hantering av krisen. Att ge dem mer makt i hopp om att få vänsterpolitik är lika klokt som att göra pyromaner till brandchefer. Genom nya regelverk som den europeiska terminen, europluspakten och de sex lagstiftningsförslagen om ekonomisk styrning ska en ensidig högerpolitik påtvingas länderna. Samtidigt görs inte de nödvändiga stimulanser, investeringar och regleringar av finanssektorn som krävs för att vi ska kunna komma ur krisen. LO har varit en klok varnande röst i debatten om såväl europluspakten som de sex lagstiftningsförslagen som har hotat den fria lönebildningen. Men tyvärr har socialdemokraterna okritiskt anammat mycket av denna centralisering av makten över den ekonomiska politiken till Bryssel. Detta trots att det var just en sådan övernationell ekonomisk politik som vi röstade nej till i folkomröstningen 2003.

Bror Perjus fruktar att jag och Vänsterpartiet ska fortsätta argumentera mot dagens Europolitik och att se till att vi i Sverige står fria ifrån den. Där har Perjus alldeles rätt, det är ett löfte från min och Vänsterpartiets sida. Det blir inte mindre viktigt av att socialdemokraternas politik på området är så otydlig.

6 reaktion på “Euron påtvingar oss högerpolitik

  1. Jo, socialdemokratin eller delar av dem drömmer om att få hela makten i Europa någon gång i framtiden och då ska man genomföra sitt sociala projekt. Men frågan är om det finns något samhälle kvar att genomföra sitt projekt i när borgarklassens rovtåg har härjat färdigt…
    Nedmonteringen av det sociala smahället som nu pågår verkar istället damma av unkna rörelser från 30-talet. Det kan bli ett väldigt högt pris.
    Med de sagt så hade jag hoppats på en gemensam valuta för att på sikt jämna ut löner mellan länderna…

  2. Många av oss vanliga svenskar som inte är politiskt aktiva har också en skuld, som sammantaget, blir stor. Precis som husköpare har undersökningsplikt av ett husobjekt de kan tänka sig köpa så har vi medborgare skyldighet att granska EU. Inte på mikronivå men EMU var ett fel alla skulle haft möjlighet att begripa. Tack vare att demokratin funkar och en folkrörelsetradition samt många kloka debattörer i vårt land kunde en majoritet rösta nej. Tror inte t ex Finland funkar lika bra vad gäller allmän uppmärksamhet.

  3. Devalvering är en nedskrivning av värdet på en valuta med fast växelkurs. I och för sig är européerna som besatta av det här med fasta växelkurser, speciellt Tyskland som vill hindra att valutakursen återspeglar deras höga industriella produktivitet, men att nu inrätta en fast växelkurs verkar inte troligt. Det troliga är att Grekland med flera kommer att ha flytande växelkurs vilket per definition gör devalvering omöjlig. Att försöka ha en växelkurs som är högre än vad marknaden anser valutan är värd är i praktiken en omöjlighet. Och som vi nu kan se i det som utspelar sig framför våra ögon är det också omöjligt i en konstruktion som euron.

    Om nu Grekland m.fl. sätter en för hög kurs vid ett skifte till egne suverän valuta kommer marknaden att korrigera detta. T.ex. Sverige försökte sig på att ha en för hög fast växelkurs, Storbritannien försökte på 1920-talet införa guldstandard till för hög kurs, marknaden sågade detta och försöken att hålla fast vid en för hög växelkurs var omöjligt.

    Det är bara att titta på historiskt dollarindex så bör sunt förnuft säga att det är en omöjlighet för små länder att alltid ha fast växelkurs. 1980 var dollarkursen ner mot 4 kr, 1985 var den 9-10 kr, från 1988-92 under 6 kr, 2002 över 11 kr. svängningarna är de relativt sett de samma som för andra valutor gentemot dollarn och återspeglar dollarindex mot en valutakorg. Svenska devalveringar är relativt sett av liten betydelse mot de stora svängningarna. Man kan också notera hur relativt oelastisk exporten är som utvecklas i jämnt stigande tempo sett i fasta dollar. Inte heller USA:s export åker berg och dalbana med svängningarna.

  4. Pingback: Den Manodepressiva Marknadens Melankoliska Fas | Nemokrati

  5. Bror Perjus angrepp på dig är smaklöst. Hans jämförelse med europeiska högerns motstånd mot EU och ditt eu-motstånd är kantat av guilt by association argument för att svartmåla eu-kritiker.

Kommentera