Vänstern och finanskrisen

I dagens SvD har jag en text om vänstern och finanskrisen. Här en längre version av samma artikel;

Det globala ekonomiska systemet befinner sig i djup kris. Den avreglerade finanskapitalism som gav oss krisen 2008 visar nu alla tecken på att en ny nedgång står för dörren. Krisens pris betalas av de miljoner människor som nu blir fattiga och arbetslösa.  I denna tid behövs en socialistisk vänster som förmår formulera radikala och realistiska alternativ om ekonomisk demokrati.

En starkt bidragande orsak till krisen i Europa är EMU, EU:s valutaunion. Euron skapades av politiska prestigeskäl som ett sätt att centrera makt till EU. De ekonomiska argumenten för en gemensam valuta har alltid varit svaga. Euron gör det svårare för krisländer att ta sig ur den nuvarande krisen. Den gemensamma räntan för ekonomier med helt olika ekonomisk utveckling ledde i flera länder först till överhettning och prisökningar, nu till djup stagnation och bristande konkurrenskraft. Idag styrs EU:s krispolitik av kortsiktiga nödlösningar. Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid. EU har varit oförmöget att ta till nödvändiga åtgärder som ordnade skuldavskrivningar där även de banker som har köpt krisländernas obligationer får vara med och betala. Istället gäller finanskrisens huvudregel om att vinsterna är privata medan förlusterna görs offentliga. Dagens EU är på väg att krossa det som fanns kvar av gamla drömmar om ett folkligt europeiskt samarbete. Nu brådskar det att avveckla Euron under ordnade former. Alternativet kan bli att valutaunionen upplöses i ekonomiskt, socialt och politiskt kaos.

Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att Sverige skulle stå fritt från Euron medan borgerliga företrädare som Reinfeldt och Borg ville att vi skulle gå med. Det vill de fortfarande och de gör sitt bästa för att knyta vår ekonomiska politik närmare en valutaunion på väg att falla. Det är knappast att ta ansvar för Sverige.

Men självklart har den finansiella krisen fler orsaker. En är den okontrollerade utvecklingen av finansmarknaden. Bank- och finansmarknaden behöver strama tyglar i form av nya regler och politisk kontroll. Det är helt orimligt att en finansmarknad med hybris ska tillåtas krossa välfärden i hela länder som Irland och Island. Anders Borg är duktig på att tala tufft om bankerna, men det är sämre med verklig handling. Vänsterpartiet har föreslagit ett helt program med nationella och internationella åtgärder för att reglera finansmarknaden. På nationellt plan domineras banksektorn av fyra vinstrika storbanker som behöver konkurrens. Vi vill stödja framväxten av nya lokala, gärna kooperativt ägda, sparbanker som också kan vara motorer för regional utveckling. Höga priser på bostadsmarknaden motverkas genom satsningar på att bygga hyresrätter och en amorteringsplikt på bostadslån. Bankerna måste tvingas skilja på bankverksamhet som samhället måste garantera och annan finansiell handel. Destruktiva former av spekulation som förstärker kriser eller innebär orimligt risktagande bör förbjudas eller begränsas. Kapital måste istället styras till verkliga investeringar. Kapitaltäckningskrav måste höjas. Banker måste tvingas ta egna förluster och kunna gå i konkurs när de missköts. Vi behöver ett effektivt förbud mot bankernas handel med egna medel. SBAB ska inte säljas. Internationellt behöver vi såväl en Tobinskatt, en skatt på finansiella transaktioner, som större insyn och mer kontroll. Vänsterpartiet ska vara det parti som genom konkreta förslag visar hur finansmarkanden kan tyglas.

För vänstern finns en annan viktig lärdom att dra av dagens kris. Sverige låga statsskuld är en avgörande fördel i dessa kristider. Det går inte att bygga långsiktig vänsterpolitik på att öka statens skuldsättning. Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt. Däremot skedde det delvis genom åtgärder som ökade klassklyftorna i Sverige och drabbade utsatta grupper hårt. Det förtjänar kritik. Vi måste klara jobben, rättvisan och välfärden med ordning i statsfinanserna. Skillnaden mellan oss och regeringen inom den ekonomiska politiken finns på andra områden. Vi vill att den ekonomiska politiken ska vara mer anpassad till konjunkturen och vi vill att full sysselsättning ska vara dess övergripande mål. Vi vill beskatta de som tjänar mest och satsa mer på investeringar, välfärd och att få de arbetslösa i arbete. Med vänsterpolitik får vi ett jämlikare Sverige både mellan kvinnor och män och olika inkomstgrupper liksom en jämnare regional fördelning. Vi får större samhälleliga investeringar inte minst för att minska utsläppen av växthusgaser, bygga bostäder och modernisera järnvägen. Vi får en bättre välfärd istället för ensidiga skattesänkningar.

En stor del av det kapital som placeras idag är våra egna pensionspengar. Ironiskt nog dominerar det gemensamma ägandet på börsen. Idag placeras det som vilket kapital som helst i både stora oljebolag och oetiska placeringar. Pensionspengarna bör istället placeras långsiktigt i sådant som gynnar klimatet och social utveckling. Förebilder för detta finns bland annat i Kanada. Varför ska inte våra egna pengar användas till vårt eget bästa? På samma vis måste statligt ägande av företag som SJ och Vattenfall användas aktivt och ansvarsfullt. Kooperativt ägande liksom löntagarägda företag bör uppmuntras och gynnas.

Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer. Trots samhällets rikedom förmår vi inte att klara grundläggande gemensamma uppgifter som att ge våra barn bra utbildning, våra unga arbete, de sjuka trygghet eller göra de nödvändiga investeringarna för klimatet. Allt detta kräver mer av gemensam politik.

Runt omkring oss föder krisen motrörelser. På gatorna i Madrid, Tel Aviv och Aten samlas de som söker ett alternativ till orättvisorna och krisen. Vänsterns uppgift är att vara en del av den rörelsen. Men Vänsterpartiet ska inte nöja sig med att ha en bra miljöpolitik, vara för feminister och vara för ökad jämlikhet. I en tid av kris för det finansiella systemet är vår uppgift visa de socialistiska alternativen för att öka den demokratiska kontrollen över ekonomin. Det är Vänsterpartiets unika roll i svensk politik.

3 reaktion på “Vänstern och finanskrisen

  1. Hej Jonas! Bra att se att du funderar över dessa frågor. Men det här med ordning i statsfinanserna håller på att gå över styr i den svenska politiska debatten. I det ekonomiska läget vi befinner oss nu med uppenbara risker för en lång lågkonjunktur är det precis som du skriver helt nödvändigt att staten drar igång ekonomin och ökar efterfrågan genom smarta stimulerande investeringar och fördelningspolitik. Det är självklart inte bra att ha stora skulder på lång sikt men Sverige kan låna pengar mycket mer förmånligt än de flesta andra länder vilket vi borde utnyttja nu. Så får vi betala tillbaka sen när ekonomin återhämtar sig. Det är nog även klokt att försöka stimulera inhemsk efterfrågan genom fördelningspolitik, så att inte bara de rika sitter och håller på sina sedelhögar utan att vanligt folk istället kan spendera pengar på nödvändiga saker och därigenom skapa fler jobb. Som det är nu är vi ju väldigt beroende av export vilket är farligt när världsekonomin bromsar in.

  2. Viktigare än om man har överskott eller underskott i statsbudgeten måste väl vara vad man använder pengarna till.

    För två hundra år sen drev den liberale (!) historikern och politikern Thomas Macaulay med folk som hakade upp sig på statsskulden. Han påpekade att Englands statsskuld hade ökat i trappsteg – och varje gång hade folk gripits av panik och sen när statsskulden inte gick ner hade de lugnat ner sig eftersom de märkte att det inte var något farligt med det. Poängen var nämligen att ekonomin ökade samtidigt, så skulden blev mindre relativt sett – tills det var dags för nästa trappsteg.

    England använde pengarna främst att föra krig mot konkurrenter med. Men det går att använda dom fredligt också. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett av Europas mest skuldsatta länder. Vi hade investerat pengarna i den industriella avstamp som snart skulle göra oss till ett av världens rikaste länder. Dvs skuldsättningen var produktiv.

    Om man skuldsätter sig för löpande utgifter är det inte så bra. Men om vi måste skuldsätta oss för att skära ner energiförbrukningen må vi göra detta. Det tjänar vi in i längden.

    Här finns ett mer utvecklat resonemang om vad man skulle kunna göra för pengarna: http://wp.respublica.no/?p=1193

    Respublica för för övrigt en trevlig inspirationskälla av ett slag som saknas i Sverige.

  3. Pingback: Jonas Sjöstedts krisprogram.

Kommentera