Replikväxling med Carl B

Minns ni Carl B Hamiltons specialitet inför folkomröstningen om EMU 2003?  Han var ja-sidans särskilde domedagsprofet och olyckskorp som tog varje chans att med allvarlig röst berätta om hur illa det skulle bli om vi inte anslöt oss till EU:s valutaunion. Räntorna skulle bli högre, den svenska kronan skulle falla i värde och tillväxten halka efter. Det var bara gräshoppssvärmarna och missväxten som saknades. Att i efterhand bemöta Carl Bs påståenden känns lite som om att ha bollen en halvmeter framför mål och målvakten 20 meter bort. Bredsida eller tåfjutt?

Men man måste ge Carl B ett visst motvilligt erkännaden för att han inte överger sina principer i första taget, inte ens när verkligheten bevisar motsatsen. Han känns lite som vår tids marxist-leninist. I SvD replikerade han på mitt inlägg om eurokrisen. Idag svarar jag;

Man kan missförstå allt, bara man anstränger sig lite. På det är Carl B Hamiltons (FP) replik om euron ett lysande exempel (Brännpunkt 6/9).

Jag och Vänsterpartiet tycker att dagens budgetregler och inflationsmål är dåliga och vi vill göra om dem. Dagens utgiftstak gör att vi inte får använda intäkter som vi faktiskt har till behov som är akuta. Det innebär inte att vi vill öka statens skuldsättning. På den punkten är och kommer Vänsterpartiet att förbli tydliga.

Däremot vill vi göra hög sysselsättning till det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Det skapar både ett bättre Sverige och ger oss bättre ekonomi på sikt. Dagens budgetregler skapades i en tid då den höga statsskulden var ett akut problem.

Idag är arbetslösheten vår stora utmaning. Ekonomisk politik måste kunna avpassas efter en föränderlig värld.

Carl B Hamilton var en av de mest kategoriska anhängarna av en svensk anslutning till euron. Han har fått fel på varje punkt om valutaunionen och hur det skulle bli om vi står fria från euron.

Idag tillhör Hamilton den lilla tappra skara som fortfarande vill att vi ansluta oss till en valutaunion som riskerar att kollapsa. Det är knappast en bra utgångspunkt för att försöka undervisa andra i ekonomiskt ansvarstagande.

I sin jakt på argument mot Vänsterpartiet klumpar Hamilton ihop Vänsterpartiet och alla andra EU-kritiker med Sverigedemokraterna. Det är att ge SD en roll och legitimitet som de inte förtjänar. Inte minst det finska exemplet visar hur viktigt det är att inte EU-kritiken lämnas över till högerpopulister.

Hamilton vill inte sitta på läktaren. Men när det gäller euron är det nog klokare än att kliva på Titanic när man anar isberget vid horisonten.

6 reaktion på “Replikväxling med Carl B

  1. Nu är du lite hård mot Carl B Hamilton. Paul Krugman (be)visade redan 1978 i en studie att ekonomiska teorier som inte har något med vår värld att skaffa inte är värdelösa bara för det. Vi kan ju mycket väl, i framtiden, hitta eller konstruera världar där dessa ekonomiska teorier stämmer. The Theory of Interstellar Trade
    Det är lite tröstläsning åt Hamilton.

  2. Varför är det så farligt med statlig skuldsättning? Det beror väl på vad pengarna används till. Precis som med all skuldsättning. Lånar man till löpande utgifter är man illa ute, lånar man för investeringar som ger högre vinst än räntan är det väl helt ok? Varför så dogmatiska, Jonas?

  3. De senaste två decennierna har det i praktiken varit nolltillväxt i offentlig sektor. Hur stor andel som ska konsumeras/produceras privat och offentligt av den reala tillgängliga kapacitet vi har är förstås en politisk fråga.

    Men vi stryper ekonomin om vi ständigt överbeskattar och dränerar ekonomin med överskott i skatte och avgiftsuttaget.

    Om man som borgare vill ha en begränsad del i offentlig regi hade det förstås varit bättre för ekonomin och arbetslösheten om skatterna varit lägre så mer produktion/konsumtion kunnat ske i privat sektor. Om det nu inte fördelas alldeles för galet hade det varit bättre för alla. Det hade givetvis då också minskat de offentliga utgifterna för arbetslöshet, utanförskap mm samtidigt som skatteintäkterna ökat och skatterna ytterligare kunnat sänkas om man vill behålla en viss relation offentligt/privat. De minskade kostnaderna för det nämnda hade då också frigjort utrymme för offentliga satsningar på annat inom de ramar som bestämts.

  4. Det finns så många åsikter om hur hög inflationen och statsskulden får vara så man vet varken ut eller in. Grundläget för mig är ändå att båda bör vara låga. Det känns lugnast och sundast. Å andra sidan måste det vara lockande för unga människor som skuldsätter sig för boendet om inflationen tuggade ned skulden. Nyttan av det för dem är större än skadan av högre räntor som ju staten gynnar genom avdrag på skatten märkligt nog än i dag.

    Den största politiska frågan är ändå arbetslösheten, i synnerhet den bland unga invandrare, 40 % sades nyligen i Aktuellt. Trots några goda år efter 2008 har den inte sjunkit ett dugg. Jag skulle, som tänkt statsminister, vilja ge ungefär följande utredningsuppgift till herr Calmfors: Hur ska vi göra för att få ned arbetslösheten rejält och varaktigt (men på ett anständigt vis, d v s visserligen samma hårda tag som för övriga på arbetsmarknaden men också en lön att leva på och schysta villkor i övrigt) i denna grupp samtidigt som vi fortsätter att sträva efter hyfsat stabila priser och räntor samt håller statsskulden under kontroll? Jobben behöver inte betalas av den privata sidan utan får tas av skattemedel om det behövs. Arbetsuppgifter finns t ex är Sthlm väldigt nedskräpat, vilket lättast syns när snön smält. Vi som har jobb är beredda att sänka våra löner något genom skattehöjningar förutsatt att så gott som alla arbetsföra svenskar bereds möjlighet att göra rätt för sig. Något kan den ökade skatten minska genom att bidrag av olika slag kommer att minska rejält. Vi i regeringen tror att om vi inte lyckas med denna föresats så bryter snart kravaller ut typ dem i Birmingham.

  5. Detta är off topic, men borde du inte ändra din presentation så att det inte längre står att du är riksdagskandidat i valet 2010, utan att du är riksdagsledamot och partiledarkandidat?

Kommentera