En EU-kritisk vänster

Denna text om Vänsterprtiets EU-politik finns i dagens GP;

På lördag och söndag samlas vänsterpartister från hela Sverige i Göteborg för att diskutera EU. På dagordningen står såväl den aktuella Eurokrisen som en debatt om partiets långsiktiga Europapolitik. Frågan om synen på själva medlemskapet kommer att avgöras vid partikongressen i januari.

EU är i djup kris. Euron riskerar att kollapsa som valuta. EU makthavare skjuter krisen framför sig i sina försök att rädda valutaunionen och bankerna. Eurons undermåliga konstruktion där länder med helt olika förutsättningar påtvingas samma penningpolitik och EU:s blinda tro på fri spekulation har varit två av krisens orsaker. För hög skuldsättning i vissa EU-länder är ett bidragande problem. Nu påtvingar EU sina medlemsländer en hårdhänt åtstramningspolitik som skapar massarbetslöshet och stora nedskärningar i välfärden.

Som vänsterpartister skulle vi kunna luta oss tillbaks och säga; vad var det vi sa? Vi fick rätt om euron. Vi har fått rätt om att EU påtvingar länder högerpolitik och attackerar fackliga rättigheter. Vi fick rätt om EU:s demokratiska brister. Men det är precis så vi inte ska reagera.

Vi ska inte nöja oss med att vi är emot något dåligt. I denna situation är vänsterns uppgift istället att peka ut de positiva alternativen och att samarbeta med andra progressiva krafter runt om i EU för att ändra den nuvarande politiken.

Vi föreslår en rad konkreta åtgärder mot eurokrisen. Vi nöjer oss inte med att vi ska stå fria från euron, vi vill att euroländer ska kunna träda ut ur valutan under ordnade former. Det kommer att krävas skuldnedskrivningar för vissa länder. De bör göras snart och betalas av långivarna, inklusive bankerna, inte av skattebetalarna. Det krävs betydligt hårdare regler för banker och finansbolag liksom en Tobinskatt, en skatt på finansiella transaktioner. För att mota krisen krävs investeringar som både skapar jobb och minskar utsläppen av växthusgaser. EU:s budget måste göras om i grunden.

EU behöver fler arbetstillfällen och social rättvisa. I dag kastas miljoner unga människor ut i arbetslöshet, otrygghet och fattigdom runt om i EU. Från Baltikum, Polen, Irland och Sydeuropa tvingas många emigrera för att klara sig. Då blir det viktigare än någonsin att dessa och andra arbetare ges goda villkor på den gemensamma arbetsmarknaden.

Vi kräver att EU:s fördrag skrivs om så att effekterna av EU:s Lavaldom och andra löntagarfientliga domar upphävs. Ingen ska få lägre lön och behandlas sämre på vår arbetsmarknad för att man kommer från ett annat land.

Allt sedan vi förlorade folkomröstningen om medlemskapet 1994 har vänsterpartiet arbetat aktivt och konstruktivt för att påverka EU. Vi gör det inte för att vi tror att det är enkelt utan för att det är nödvändigt.

Vår EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson är den främsta rösten för kvinnors rättigheter i EU. I riksdagen är vi det mest aktiva partiet i EU-nämnden och den tydligaste kritikern av regeringens passiva anpasslighet i EU. Det går utmärkt att förena grundläggande kritik mot EU med att vara pådrivande i att förändra EU:s politik.

Det finns vänsterpartister som helt vill ge upp målet att Sverige ska stå fritt från EU. Jag tillhör inte dem. Argumenten mot EU är lika starka som förut. Det finska exemplet visar hur farligt det är att lämna EU-kritiken till högerpopulister.

Jag inser att något utträde ur EU knappast blir aktuellt de närmaste åren. Jag tycker att vårt arbete ska fokuseras på att påverka och förändra EU. Men målet med ett Sverige fritt från EU ska vara kvar i Vänsterpartiets program.

Läs även DN

8 reaktion på “En EU-kritisk vänster

  1. Det där låter bra, vi medborgare behöver framtidstro trots alla dystra rapporter och prognoser. Chans till några nya röstande finns för ditt parti eftersom jag gissar att 80 procent av svenskarna uppfattar läget, och till och med den mest och bäst verksamma motmedicinen, precis som du. Men allt dåligt som sker kan rimligen inte skyllas på euron och än mindre på EU. Det tror jag att samma 80 procent som ovan också anser.

  2. I stora delar håller jag med dig Jonas, men inte på samma grunder. Marknaden ( http://blog.svd.se/bors/2011/09/01/tricks-raddar-europas-banker/ ) kommer att knäcka låtsasspelet med monopolpengar. ECB (Ebberöds Central Bank) har det värsta framför sig och jag hoppas att Euron går i graven tillsammans med det djupt odemokratiska Lissabonfördraget. En lös federation som säkerställer de fyra ”principerna” som hela EG-rätten vilar på är lösningen. Lägg ner EU-parlamentet och inför demokratiskt val av EU-president som utser kommissionen och som endast svarar mot Ministerrådet. Detta är enda sättet att ge EU någorlunda demokratisk legitimitet.

    En skatt på finansiella transaktioner torde vara lika verkningslös som förmögenhetskatt. Transaktionerna flyttar utomlands likt kapital tidigare gjort i Sverige. Så detta är inte en framkomlig väg enligt min bedömning.

    Jag noterar samtidigt att du vill ”amputera” en av EG-rättens grundläggande principer, d v s den fria rörligheten av tjänster. Fackliga särintressen väger tyngre i din vågskål. Börja vi tumma på de 4 principerna blir det inte mycket kvar i slutändan och vi kan enligt min mening lika gärna stänga våra gränser och återvända till den gamla nationalstaten med sin valutareglering.
    Dessutom tycker jag denna inställning är ett stort hyckleri. Fri konkurrens av varor är OK, och att vi kan köpa billiga importvaror från från slavarbetare i Asien. Så mycket var den internationella solidariteten värd? Solidariteten verkar inte sträcka sig mycket längre än till Sveriges gränser.

  3. Bertil: Du har så rätt. Även utlokalisering av industri till låglöneländer är ett elände som man borde försöka förhindra; det är dock svårare, och man kan göra det lättaste först.

    Som Keynes sa: Idéer bör vara globala, men varor hemgjorda. Något även kineserna börjar inse när de höjer lönerna för att själva konsumera de varor de producerar. Att flytta saker över stora avstånd är övervärderat.

  4. Jan,…sättet att se problemet med utlokalisering av arbetskraft är inte självklar. Det finns minst två perspektiv.

    1. Sverige var i samma problem under förra seklets början innan industrirevolutionen tog fart på allvar med ökad urbanisering. Vi ställde om oss från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle likt kineserna gjort. Vad man ALDRIG skall glömma var att ”sanna” arbetare på den tiden ville ha frihet och mänskliga rättigheter. Dess märkligare att de protesterade mot höga skatter om 10%. Vem vill sjunga den versen i Internationalen numera,…ingen och man blundrar med bägge ögonen. Vart tog arbetarrörelsen vägen sen dess? ……Vi ersatte adeln och s k borgare med en stat (ny politisk adel) som kräver alltmer av sina medborgare och allt högre skattetryck. Mer i plånboken till en arbetare är numera fult och en styggelse inte minst inom vänstern. Jag gillar inte det tänket, det lyser Jante lång väg. Utgår de ifrån att vi är idioter och helt oförmögna att ta hand om oss själva?
    1 million svenskar utvandrade under nödåren, det är sanningen om Sverige. Vi var ett mycket fattigt land som än tidigare i historien levde på plundring i Europa under stormaktstiden. Vi var egentligen ett jävla rövarpack.

    2. Den andra sidan av myntet, exempelvis beträffande Kina är att när man övergav den socialistiska planekonomin till förmån för marknadsekonomi har det inneburit ett enormt lyft för vardagskinesen. Jag vet eftersom jag rest där sedan 1979. Lönerna är fortfarande låga och inte i jämförelse med våra i väst. Men de har det ohyggligt mycket bättre jämfört med 1980. Kina hade varit som Nord-Korea om de inte ändrat kurs, men kineser är kloka. Med detta sagt försvarar jag inte på något sätt diktaturen i Kina. Det är en förtryckardiktatur där klasskillnaderna kanske är störst i världen. Socialismen/kommunismen har liksom här blivit en ny etikett för de fordom gamla klansamhällena och/eller vår egen nya politiska adel. Sedan får vi inte glömma att socialister enligt min mening numera blivit en sekt av oftast yngre intellektuella med borgerlig bakgrund. De som är arbetar ser i första hand till plånboken liksom under 1909 års storstrejk. Skattehöjningar blir sannolikt hart när omöjliga i framtiden.
    Vänstern får nog ändra kurs om de skall vara kvar i riksdagen. Den gamla plakatpolitiken håller inte längre vilket inte minst framgår efter Ohlys rader av förlustval. Jonas är nog den ende som kan ändra på det, han är i grund och botten en klok man. Fråga blir hur stark ställning de vänsterextrema har inom partiet! Lyckas han är det bra, annars får vi ännu en fraktionering av detta parti.

  5. Bertil: Du har aldrig funderat över att skatterna för hundra år sedan gick till lite andra saker än idag, och att de dessutom tyngde ner arbetarklassen betydligt mer än överklassen? Arbetarklassen tvingades betala för den borgerliga stat som gav dem lite i utbyte, men tvingade dem att arbeta ihjäl sig, och med jämna mellanrum dra ut och dö i strid mot sina bröder från andra länder. Sedan dess har både innehållet i staten och skattesystemet förändrats rätt radikalt. Idag med en högerregering har såklart saker och ting börjat återgå till det gamla, men fortfarande betalar högavlönade mer i skatt, och finansierar en välfärdsstat som gynnar lågavlönade, kvinnor och pensionärer på främst välbärgade mäns bekostnad. Den arbetare som idag sjunger internationalens vers om skatterna visar väl mest att den inte begripit något av vad som hänt i Sverige de senaste 100 åren.

    Om Kina kan man såklart säga mycket. Men jag skulle vara lite försiktig med att dra dina slutsatser om marknadsekonomins förträfflighet där: dels så tillämpar man mycket betydande statliga ingrepp i ekonomin, dels så har en förutsättning för boomen varit att man kunnat utnyttja arbetskraften under närmast slavliknande förhållanden, vilket förutsätter diktatur och förbud mot fria fackföreningar. Knappast ett modelland med andra ord. Inte heller det första landet som bevisar att man kan piska upp den ekonomiska tillväxten genom auktoritär styrning av politik och ekonomi (se på Sovjetunionen, Nazityskland, etc.)

    /Med hälsningar från en vänsterpartist med solid arbetarklassbakgrund.

  6. Staffan:…..Jag är medveten om vad du säger och visst har du rätt. Hur som helst var skattetrycket lågt även när folkpensionen infördes 1913, och låg fortsatt under 10%. Från 1930 började skatterna kontinuerligt stiga och låg vid krigsslutet 1945 på 18%.

    Efter kriget och de rekordår som sedan kom därefter och som byggde upp Sverige till var det är idag, steg skatterna successivt till 35% 1965. Därefter fick vi hybris och under Palmes ledning expanderade den offentliga sektorn våldsamt och med den skattetrycket. Här inleddes marschen till den krasch som skulle följa 1991 när bankerna kollapsade.

    Beträffande Kina har jag redan reserverat mig. Det är en kommunistdiktatur och förtryckarstat. Men odiskutabelt är att marknadsekonomin börjat få dem på fötter. Nazityskland hade marknadsekonomi, men Sovjet planhushållning där inget funkade likt i Nord-Korea. Så på denna punkt håller jag inte med dig. Jag har rest i Öststaterna sen 1973. Det var för bedrövligt jämfört med väst och marknadsekonomin. För vart år som gick ökade avståndet i välstånd i relativa termer gentemot väst och marknadsekonomin.

  7. Pingback: Jonas Sjöstedts krisprogram.

  8. Pingback: Vad medlemmarna vill ha av vänsterpartiet | Svensson

Kommentera