Arvet efter CH

I dessa tider av ordförandeval kan det vara av intresse att studera vilka tidigare ordföranden som Vänsterpartiet har haft som har betytt särskilt mycket för vårt partis utveckling. För mig finns det en ordförande som står helt i en klass för sig, CH Hermansson. Under CH:s ledning tog vårt parti steg som var helt avgörande för vårt partis utveckling. Dagens politiska situation är i grunden annorlunda än vad den var i Sverige 1964 då CH blev ordförande. Dessutom var det SKP som han blev utsedd att leda ett parti med få likheter med dagens Vänsterparti. Trots detta menar jag att flera av grundpelarna av det CH stod för som ordförande är användbara i dagens politiska verklighet. Något av det var;

1) Partiet skulle tydligt eftersträva en demokratisk socialism som bröt lojaliteten med Sovjet och andra kommuniststyrda länder. Demokratiska brister och övergrepp i dessa länder, som Sovjets invasion av Tjeckoslovakien, kritiserades offentligt.

Dessa sanningar gäller självklart fortfarande. Demokratin kan aldrig få inskränkas i socialismen namn. När det sker i länder som Kuba eller Kina ska vårt parti vara kristallklart i kritiken och stödja demokratisk opposition. Tanken att den svenska socialismen skulle byggas efter ett modelland långt borta med helt andra förutsättningar är orimlig. Ekonomisk demokrati kan bara genomföras och finnas med en fullständig politisk demokrati.

2) Istället för att utforma inrikespolitiken i förhållande till en stark socialdemokrati skärpte CH vänsterns oberoende hållning. Vi hade vår egen tydliga politik och skulle inte vara ett passivt stödparti.

Det rödgröna samarbetet ledde delvis till att skillnaderna mellan oss och socialdemokratin blev otydliga. Det är inte bra. Nu måste vi göra tydligt vad som skiljer oss åt, som vår syn på vinster i den offentliga sektorn eller kriget i Afghanistan. Folk måste förstå varför man ska rösta på just Vänsterpartiet. I grunden skiljs vi åt av att Vänsterpartiet, till skillnad från dagens socialdemokrati, är ett socialistiskt parti.

3) CH använde marxismen som verktyg för att analysera kapitalismens makt i den tidens samhälle. Han skrev flera viktiga böcker i ämnet. Istället för att marxismen blev stelnade dogmer eller en trosbekännelse så skulle den användas för att utforma en aktuell relevant socialistisk politik. Det innebar att partiets socialistiska profil blev tydligare och begripligare.

Idag befinner sig finanskapitalismen i djup kris och klassklyftorna ökar snabbt. Det är vänsterns uppgift att utforma radikala och genomförbara förslag som visar en väg ur detta instabila och orättvisa ekonomiska system. En sådan politik måste utgå helt från dagens förändrade kapitalism. Därför är det så viktigt att vi för fram förslag om sådant som hur pensionspengar ska investeras, finansspekulationen begränsas och eurokrisen hanteras. Socialistisk politik blir relevant för många när de ser vad den rent konkret innebär.

4) CH var öppen mot nya rörelser som kvinnorörelsen och solidaritetsrörelsen. CH satt själv i ledningen för linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft. Han såg att en ny modern vänster rimligen borde omfatta fler och nya grupper än det traditionella partiet.

Vänsterpartiet är en del av en rörelse som är mycket starkare än vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti med förmåga att snabbt ta till oss idéer och förslag från andra rörelser vare sig det handlar om fackföreningar, feminism, hbt-frågor eller kulturpolitik. En avgörande utmaning är klimatfrågan. För att uppnå hållbara nivåer på utsläppen av växthusgaser krävs mycket stora förändringar av våra konsumtionsmönster och vår syn på ekonomisk utveckling. Det krävs att beslut om investeringar och skatter alltid tar med klimatet i beräkningen. Här har vänstern en särskild roll att förena klimatarbetet med social rättvisa nationell och globalt. Vi är beredda att investera och planera samhället långsiktigt till skillnad från en dominerande naiv tro på markandens frihet.

Till den politiska förnyelsen kom att CH:s personliga kvaliteter fick nya grupper att börja lyssna på ett parti som tidigare varit ganska isolerat och inåtvänt. I dagens Vänsterparti har vi självklart ingen ordförandekandidat av CH:s kaliber. Men vi kan ändå lära av hans period.

17 reaktion på “Arvet efter CH

  1. Många svenskar respekterar nog C H. Han var skärpt och verkade leva ett sunt och aktivt och därmed lyckligt liv. Det var mer den iakttagelsen jag gjorde än hur han ledde sitt parti. Radioprogram om C H för något halvår sen. Han levde i en helt annan tid så hans politiska agerande måste ses i det ljuset.

    Också min far, 1914-1999, som periodvis varit med om att svälta som torparbarn med sex syskon vid Vänerns strand, tilltalades av kommunismen i unga år. Hur hade C H och min far hamnat politiskt om de varit 25 år idag och vuxit upp i det allt attraktivare Västertorp där Håkan Juholt nu har ett andra hem (och där jag gick i gymn 1969-72)?

  2. Gunnar: CH VAR inte skärpt. Han ÄR skärpt. Även idag. Kroppen är det kanske inte så mycket bevänt med men huvudet är kristallklart. Även idag!

  3. Gunnar, du tar upp en av de viktigare grejerna och det som blivit kapitalets verktyg. Uppdelning av människor i över- och respektive underdriva (heter det så?) den. När det gäller kvinnorna vill man splittra kvinnorna och försvaga dem. Naturligtvis görs det likadant med männen. MEN, detta är nästan onämnbart! Jonas skriver att ”CH var öppen mot nya rörelser som kvinnorörelsen och solidaritetsrörelsen.” Är solidaritetsrörelsen den manliga motsvarigheten till feminismen? De borgerliga politiker som är positiva till feminismen talar inte så gärna talar om vissa män i deras hierarki, mannen längst ner i trappan. Det är kvinnors okämlikhet som är ”inne” att tala om. Det finns ingen motsvarighet för männen. Kanske för att männens löner redan är högre än kvinnornas från samma klass? Men männen måste väl ändå uppleva något slag av orättvisor? Gentemot vilka grupper? Är det endast löner och befordringar som dagordningen ska ta upp när det gäller orättvisor? Bara mätbara grejer. De här diskussionerna är nertystade! Om det är män som tar initiativ och börjar tala om det som de upplever som orättvisa så får de mer publicitet än kvinnorna. Utnyttja systemet. Låt inte en minoritet avgöra vad som är solidariskt eller feministiskt. Det finns ett jag som tycker också. Ett jag som går i den obligatoriska grundskolan, gymnasiet och som blir pappa och samtidigt förväntas arbeta. Detta ska talas om och inte tystas ner oavsett klasstillhörighet. Det är inte bra att de här frustrerade männen uppmuntras att ta ut sin frustration på kvinnor. Mer eller mindre förtäckt i form av sex och våldsinspirerade dagliga ”konstprojekt” som försvagar och skrämmer kvinnor i det långa perspektivet. Det kallas för underhållning och det är okej om det parallellt finns en uppriktig och jaghävdande kvinnor och män som kräver en diskussion om det som är viktigast för dem i sina liv och nu. Ska konst döda eller uppliva? Måste den enes död vara den andres bröd i ett ”civiliserat” samhälle? Män som upplever sina liv orättvis blir inte hjälpta av att få ut sin frustration på kvinnor. Vi har sett igenom det. Ett förtryck i förtrycket så att säga. Feminismen har reagerat på det här länge. Men männen? Så du man, som upplever orättvisor, var är du? Hur ser det ut för dig? Eller sviker du dina ”bröder”, dina framtida och eventuella försörjare respektive arbetsgivare om du inte smilar med? Är det därför du är så tyst och förenklar dina problems orsaker? Kvinnor och invandrare, är det så enkelt som att om dessa försvann så skulle ditt liv blir bättre? Nej, man kan inte ta bort de människor som man upplever som problematiska. Kvinnor och män kan inte välja bort varandra oavsett härkomst. Naturen har tänkt att människan ska hitta sätt att hantera konflikter på det sätt som människor kan. Kan inte vi bättre än så här?

  4. @ Sonja:

    Män som upplever sina liv orättvis blir inte hjälpta av att få ut sin frustration på kvinnor.

    Den starkare tar gärna ut sin frustration över den svagare, precis samma princip som gäller för främlingsfientligheten som närs av den prekära situation många arbets-/medellösa människor lever i. Öka den ekonomiska jämlikheten och vi har mkt större möjlighet att lösa båda problemen!

    Men männen? Så du man, som upplever orättvisor, var är du? Hur ser det ut för dig? Eller sviker du dina ”bröder”, dina framtida och eventuella försörjare respektive arbetsgivare om du inte smilar med?

    Jag tror tyvärr att kulturen som formar oss dels förväntar att mannen skall vara den starke, särskilt i krissituationer, och dessutom skall vara den som inte klagar. Många män har (i vart fall historiskt) skolats i en mkt tävlingsinriktad värld (bla fotbollen) där det egna misslyckandet alltid tolkats som om man inte varit tillräckligt kompetent, fokuserad eller tävlingsinriktad – inte många män skulle skylla på någon maktordning eller strukturellt problem (men givetvis skälla ut domaren…det går ;-). I regel diskuterar dessutom inte män sina egna misslyckanden bland andra män då man då förminskar sig själv och ytterligare spär på sitt eget misslyckande…och visar sig svag, vilket av kulturen är ett starkt tabu.

    Så, att män själva skall föra denna kamp innan det kulturella trycket är förändrat blir lite av ett moment 22, tyvärr. Kvinnliga feminister har taktpinnen och makten i denna fråga och behöver nog än mer bjuda in mannen till diskussion på dennes villkor och med tanke på dennes förutsättningar, annars tror jag tyvärr inte att vi gemensamt kan nå en förändring.

  5. Texten är bra men hans ställningstagande i många frågor under årens lopp går åt höger. Han förvaltar inte CHs arv. Hans Linde, verkar mycket bättre.

  6. Nebbiolo, vi ser samma sak när vi vrider våra huvuden. Kvinnofientlighet finns över hela den politiska skalan. Men vänstern tar upp den ärligast och fullt ut även om det berör de besuttna. Det är viktigt att tänka på. Jag förstår hur du tänker när du skriver att det ankommer på kvinnliga feminister i frågan om det ska komma till stånd diskussioner mellan män och kvinnor. Diskussioner som inte förskönar hur män och kvinnor faktiskt har det idag år 2011. Kvinnor har genom årtusenden och fram till idag inte fått leva som samhällsmedborgare fullt ut från statsmaktens eller de marknadens sida. Förfulandet och förklenandet av kvinnorna genom olika propagandistiska medel gör det alltså svårare för en del män att känna samhörighet även fast en del av dem blivit lika illa åtgångna av Sveriges system. Den som missgynnas av systemet ser dess brister klarast. Det är ju ett system där den starke mannen vinner och det är svårt för en del män att känna samröre någon med makt över huvudtaget. Även med stödjande feminister. Jag kan förstå det. Den som missgynnas av systemet ser dess brister klarast och det är inte sällan kvinnor. Men det finns många män, med taskig ekonomi, som har riktiga helveten och vilka finns för dem? Det hjälper ju inte att bara dryfta sitt missnöje eller bara rasa av sig den på en fotbollsmatch eller andra mer eller mindre förfinade och hatiska arrangemang. Det lättar bara tillfälligt på trycket.

    Ska de som tar kampen mot samhällets orättvisor göra det över feminismen som idé? I så fall föreslår jag att man tonar ner svängandet med sådana abstrakta termer som ju redan motståndarna har börjat använda sig av. Syftet är som vanligt att vattna ur begreppet. Alternativ till diskussioner om det abstrakta begreppet feminism, som innehåller ett annat märkligt begrepp som ju ”kvinna” också innebär, blir bara för mycket för en del män och tyvärr deras kvinnor. Män från den akademiska världen har lättare med begreppen men de är i minoritet. Alternativa parallella och öppna diskussioner där mat, arbete, bostad, föräldraskap, skola, sjukvård, medicin och en abstrakt (faktiskt!) framtid bör vara det som diskuteras mest offentligt. De feministiska tankegångarna är redan etablerade och ligger stabilt. Låt vanliga mäns samhällskritik komma till tals i större omfattning. Låt deras konkreta vittnesmål från sina verkligheter i denna borgerliga tillvaro synas och det ordentligt! Männen i partiet kan väl låta de svagaste bröderna, de som blivit sämst behandlade i det här samhället, få bli synliggjorda i större omfattning och på ett medvetet sätt? Alltså de män i partiet som talar samma språk som de. Den lille mannen på gatan offrar inte bara sitt människovärde för detta hänsynslösa samhälle i ”den gode mannens namn”. Han skäms för att han tillhör det manssläktet. Tro mig, jag har träffat åtskilliga av dem. Men han ÄR man. Är det inte lite mycket begärt att män med liten om ens någon utbildning som jobbat häcken av sig för en skitlön och förstört sin kropp ska, i detta marknadsanpassade system, inte bara offra sin kropp och drömmar utan förväntas även offra sin manlighet, som de upplever, på feminismens altare?

    Där kommer männen in i partiet. Nu är det er tur att definiera mannen. Kvinnorna är jätteduktiga att snacka om sina liv ur ett kvinnligt perspektiv. Nu är det er tur. Plocka fram vanliga män och låt dem snacka om sådana här saker utan att de ska behöva nämna feminism en endaste gång! Låt dem tala om det jag skrev tidigare. Barn, skola, bostad, arbete och framtid. På vanlig svenska. Med manliga ögon.

  7. @Sonja: Typ utslag i vårdnadstvister, screening av prostatacanser, straffpåföljder för samma brott, lägre andel män på universiteten, sämre betyg i skolan, …

  8. Jag känner igen mig i känslan av främlingskap inför berättelsen om manlighet när det talas om kvinnoförtyck och vägval i kampen för ett jämstäldtsamhälle. Jag har försökt få fram en diskusion i detta ämne då jag lade förslag om att ändra skrivningarna i programmet vid senaste kongressen. Jag förordar att vi använder begreppet genus- att tala om genus gör att det är lättare att tala om på vilket sätt kraften i samhället ger en maktstälning kring det manliga dvs könsmaktsordning. All makt är kraft. Har vi ett språk som skapar ”empowerment” som skapar ett vi av syskonskap av systrar och bröder som delger varandra sin kraft för att uppnå jämstälda normer har vi ett språk som förenar oss ger oss empowerment. Men det stannar inte där vi skall ge varandra av ödmjukhet och skapa tolerans för alla dvs queer. En sådant ödmjukt språk ger oss empowerment jag kan känna att jag har att ge till mina systrar vi har en kraft tilsammans När vi är ett vi.

  9. …pojkar får sämre behandling från kvinnliga lärare än flickorna. Lektioner som inte är anpassade till pojkar som gillar att röra på sig och ifrågasätta. Killarna stör gärna men varför hjälper inte lärarna, som ofta är kvinnor, att det är okej att störa men det bör finnas mer substans i det som de lägger fram. Det är ju bättre med störiga elever som visar missnöje än oengagerade och genomskinliga elever. Jag tycker att kvinnorna håller pojkarna för dummare än de är. Medelklassens och kvinnlighetens språk är långt från många pojkars (och flickors) språk som talas i det svenska hemmet. En arbetargrabb har lätt att känna sig som utlänning som i en sådan miljö. Jag vet att detta inte är särskilt populärt att tala om men det är inte mindre viktigt för det. (Jag har själv arbetat som lärare.)

  10. Högerkandidater, vänsterkandidater hit och dit – Sjöstedt talar åtminstone om socialism (den ende av de fyra kandidaterna som gör det, väl?) och har ett utvecklat program med ordentlig förankring i vetenskap, konkret politik och en skarp analys utifrån klara ideologiska ställningstaganden. Hans Linde i all ära, men allmän ”förnyelse” är inte ett program för ledarskap.

    Jonas, du har min röst.

  11. Hej Jonas. Intressant inlägg om CH! Som dock lockar fram några frågor hos mig:

    1) Hur gick det med uppbrottet från de stalinistiska broderpartierna i öst sen? Var inte CH kvar när hyllningstelegrammen skickades?

    2) Den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan (som ju knappast innebar kravet på att de svenska trupperna ska tas hem – hur självständig var den från S?

    3) Hur formulera r- och kämpar – V för de ”radikala och genomförbara förslag som visar en väg ur detta instabila och orättvisa ekonomiska system”? Jag tycker inte att jag tydligt sett eller hört några sådana.

    4)Hur gick det med Linje 3:s arbete (när CH satt i dess ledning), tycker du? Har du läst boken ”Det förlorade försprånget”? I så fall: vad tyckte du om den?

    Socialistiska hälsningar från Björn Rönnblad i Göteborg

  12. Jag är liksom Jonas en stor beundrare av CH, som i motsats till nästan alla äldre män haft förmågan att ständigt tänka nytt. Ändå är Björn Rönnblads första fråga är berättigad. Läs Werner Schmidts utmärkta biografi över CH (Leopard förlag 2005) inser man att även om CH var den som var djärvast att utmana potentaterna i Sovjet, så klarade han inte att göra som vänstersocialisterna klarade i Danmark och Norge,leda partiet till att bli ett genuint vänstersocialistiskt parti utan bindningar till östdiktaturerna.

Kommentera