Tio år sedan EU:s toppmöte skakade Göteborg

Tidningarna är fulla av reportage och bilder från det som oftast kallas ”Göteborgskravallerna” i samband med EU-toppmötet i staden för tio år sedan. Det väcker minnen till liv, jag var i staden under hela toppmötet. Idag är bilden av det som skedde mycket mer balanserad än den var dagarna efter toppmötet. Då var det julafton för alla reaktionärer och media bedrev någon sorts klappjakt på ”demonstranter” som hade varit våldsamma, detta trots att alla organiserade demonstrationer som hölls var helt fredliga. Få utanför vänstern kritiserade då polisen, idag är nog de flesta överens om att polisen begick stora misstag och betydande övergrepp i Göteborg.

Men det började innan Göteborg. Få talar idag om finansministrarnas möte i Malmö i april 2001, men det var egentligen där hela våldsspiralen tog fart inför Göteborgsmötet. Jag var där också, var med i demonstrationen och såg polisens huvudlösa misstag. Polisen hade mobiliserat enormt vid demonstrationen som var i stort sett helt fredlig när den snirklade sig fram genom ett varmt Malmö. Polisen tog någon liten provokation från ”svarta blockets” sida (jag tror någon hade använt en brandsläckare) som intäkt för att leda om hela demonstrationen, misshandla folk hejdlöst och genomföra massgripanden. Plötsligt var det polishästar, sirener, hundar och helikoptrar som dominerade gatorna. Vi andra demonstranter satt ner på gatan. Det var som om polisen bara sökte en anledning att öva inför mötet i Göteborg och som om de ville statuera exempel. Effekten blev förstås den motsatta, ”svarta blocket” åkte till Göteborg helt inställda på att slåss med och ta hämnd på polisen. Det var så genomgående korkat och oproffsigt av polisen att man baxnade. En del minnen är lätt absurda. En ung späd tjej som protesterade mot polisens agerande greps precis bredvid mig och ”visiterades”  på ett mycket kränkande vis inför folk. ”De tafsar på mig. Sluta” skrek hon. Per Gahrton, på den tiden min kollega i EU-parlamentet, fick nog, klev över avspärrningen och klagade på polisens agerande. Han blev gripen och bortförd omedelbart. På något vis la polisen ribban inför Göteborgsmötet i Malmö, och den låg i höjd med gatstenarna.

Men Göteborg var lite svårare. Polisen gjorde enormt klumpiga överdriva insatser som inringningen av Hvidtfeltska med containrar, insatsen på Schillerska där nationella insatsstyrkan behandlade ungdomar som terrorister, inspärrningen av hundratals personer på Järntorget och användningen av skarp ammunition. Men den grupp som använde våld mot polisen betedde sig också helt huvudlöst med livsfarlig stenkastning och omfattande vandalisering. För det finns inget försvar. Men polisens misstag ökade våldsnivån dramatiskt, det är ställt utom varje tvivel. Om alla som demonstrerade hade svarat med helt fredliga medel så hade polisen framstått i ett löjets skimmer och vänstern hade vunnit kampen om sympatierna. Nu blev det precis tvärtom. Även organisationer som Ung Vänster och Vänsterpartiet, som var mycket disciplinerade och avstod från allt våld, drabbades av bilden av ”vänstern” från Göteborg. De tiotusentals som demonstrerade mot EU och för en bättre värld, alla de hundratals mötena och seminarierna, ja effekten av dem gick liksom upp i rök av våldet.

Särskilt minns jag när jag gick förbi Vasaplatsen när kravallerna brakade lös. Kravallerna böljade fram och tillbaka i vågor. Precis bredvid mig hade stenkastare lyckats splittra en poslisstyrka. En liten grupp poliser höll upp sina sköldar, de stod med ryggen mot en husvägg, medan gatstenen haglade över dem. ”Herregud, de kan ju dö” minns jag att jag tänkte. Jag skyndade mig därifrån och när jag hade kommit hundra meter nerför Vasagatan mot Haga small de skarpa skotten bakom mig. Jag kom hem och kände mig alldeles knäckt över vad jag hade sett.

Händelserna i Göteborg leder till en diskussion om våld och demokrati. I en demokrati är det fel att använda våld som politiskt verktyg. För mig är det grundläggande. Staten har en sorts våldsmonopol, ensamrätten att använda våld ligger hos polisen och militären om det inte handlar om nödvärn. Men det förpliktigar. Om polisen missbrukar våldet mot vissa grupper så bryts kontraktet och tilltron till en av rättstatens fundament undergrävs. Därför är polisens övergrepp för tio år sedan och att de knappt fick några rättsliga efterspel så allvarliga. Vi var många som efter händelserna såg Sverige på ett annat, betydligt  krassare, vis. Man ska förstås inte vara naiv om hur statens våldsapparat kan fungera, men det var ändå ett brutalt uppvaknande för många av oss. Ger det någon rätten att vandalisera och kasta sten som ”svar” eller ”hämnd”. Nej, det gör det inte. Så enkelt är det. Det är ett mycket farligt resonemang att bejaka våld som politisk strategi eller metod i en demokrati. Därför måste även de som vandaliserade och kastade sten fördömas. Först och främst av principiella skäl, men utöver det också för att den är en korkad och kontraproduktiv metod för att uppnå samhällsförändring.

läs mer i SvD, SvD, DN, DN, DN, Aftonbladet och Göteborgs Fria.   

Om någon till äventyrs skulle vilja se min interpellationsdebatt med Maud Olofsson om uranbrytning så finns den här, interpellation nr 14 i listan.

6 thoughts on “Tio år sedan EU:s toppmöte skakade Göteborg

  1. Pingback: Tio år sedan Göteborgskravallerna | Stefan Bergmark

  2. “I en demokrati är det fel att använda våld som politiskt verktyg. Staten har en sorts våldsmonopol, ensamrätten att använda våld ligger hos polisen och militären…”

    Så sa Weber också. Men om nu de demokratiska metoderna inte längre fungerar, vad gör man då? När makten, oavsett huruvida den kallar sig demokratisk eller ej, helt enkelt inte tar till sig den besvikelse, bittert, och vrede som människor upplever, och bara fortsätter att driva politik som gynnar de få på de mångas bekostnad, är det fortfarande en demokrati? Är EU verkligen en demokrati?

    Problemet är kanske inte att man tog till våld, det är nog bara ett symptom, problemet är nog att det faktiskt inte finns speciellt många demokratiska kanaler genom vilka vi kan påverka exempelvis EU. I en demokrati är det fel att använda våld som politiskt verktyg, men ju mindre demokrati vi har inom EU, desto mer icke demokratiska metoder måste vi nog förvänta oss.

  3. Pingback: Gbg +10 « Warlenius

  4. Pingback: Folkrörelserna politiserade Göteborg 2001+10 – Folkrörelsebloggen

  5. Det finns en del att tillägga till din beskrivning, Jonas:

    1. Det är tamigfan inte lätt att i alla lägen förhålla sig lugn då man utsätts för grovt våld från polisens sida, exempelvis försök till nedridning med polishästar. Jag kan förstå att en del – unga och oerfarna som dom var – började kasta sten. Det är ingen orimlig reaktion, även dom den är politiskt osmart.

    2. Ett grovt medansvar till upptrappningen delas av Gudrun Schyman som bidrog till regeringens ryktesspridning om terrorism och vapen, inklusive lovord till polisens hantering i efterhand. Vänsterpartister deltog i demonstrationerna och drabbades av våldet, men det fanns uppenbarligen ingen kommunikation mellan dem och partiledningen som i allt gick i Göran Perssons ledband under de här dagarna.

    3. I princip finns det bara en sak som skiljer Göteborgskravallerna från den våldsamma vietnamdemonstrationen i december 1967, och det var att ingen försvarade demonstranterna i Göteborg. Det borde ha varit vänsterpartiets uppgift men ni valde som sagt att ställa er på Perssons (och Jaldungs) sida. Det hade varit fullt möjligt att göra som Miljöförbundet Jordens Vänner och säga att 17-åriga demonstranter gör fel om de kastar sten men att polisen gör ännu mer fel när de använder sin ämbetsmannamakt till att angripa människor som inte har gjort något olagligt. Vänsterpartiets agerande har bidragit till att Göteborgskravallerna fortfarande är ett trauma medan Vietnamdemonstrationen 1967 snabbt övervanns. Det är mycket bittrare att bli beljugen av någon som man trodde var en vän än att bli slagen av polisen.

Kommentera