När det ”extrema” blir det normala

Ibland är det intressant att se hur den politiska och ekonomiska utvecklingen snabbt kan förändra vad som anses vara politiskt möjligt och realistiskt. Debatten om Eurokrisen är ett gott exempel på det. Åsikter som för några månader sedan avfärdades som ”orealistiska” eller ”extrema” förordas idag av etablerade bankekonomer och ledarsidor. Ibland kan jag nästan känna mig omkörd av verkligheten.

I Vänsterpartiet försökte vi tidigt ge en mer sammansatt bild av Eurokrisen. Vi påpekade bankernas huvudansvar för krisen i flera länder. Irland är kanske det tydligaste exemplet. Vi lyfte fram att Euron i sig kraftigt har bidragit till krisens framväxt och nu hindrar länder att komma ur den. Detta medan många delar av media har fokuserat på budgetproblem i länder där underskotten snarare är ett resultat av än en orsak till krisen. Grekland med sina misskötta finanser är snarare ett särfall än ett typiskt fall bland Eurokrisens länder. Därmed inte sagt att det är bra att ha underskott – det är det inte.

Men när vi har påpekat av nedskrivningar av skulder kommer att bli nödvändiga och att de bör betalas av de banker som äger statspapper så avfärdades vi ofta med en fnysning. Nu inser nästan ”alla” att nedskrivningar kommer att bli helt nödvändigt. Frågan är inte om utan hur och när. När vi har sagt att det nog vore bra för flera länder att återskapa en nationell valuta för att återvinna konkurrenskraft och en vettig ränta och växelkurs avfärdades vi för någon månad sedan som extrema av många. Nu diskuteras frågan allt mer i allt bredare kretsar. Inte för att det är en enkel väg ut, men kanske en nödvändig sådan. Beställ gärna vår lilla gratisskrift om Eurokrisen.

I gårdagens Aftonblad skriver Jon Weman en mycket intressant text om det Argentinska exemplet. Argentina som 2001 vägrade betala sina skulder och avbröt övergången till amerikanska dollar. Det är självklart inget som är oproblematiskt att göra, inte minst påverkas ett lands förmåga att få låna pengar i framtiden. För Grekland skulle den Argentinska vägen sannolikt bara fungera om de samtidigt återskapar en nationell valuta. Annars fastnar de i en situation av dålig konkurrenskraft och beroende av EU:s ekonomiska politik. Oavsett vilken väg grekerna går så måste de få ordning på sina offentliga utgifter och sitt skattesystem. Men bara att den argentinska vägen existerar gör att Greklands förhandlingsposition gentemot EU borde vara stark.

Verkligheten på marken avgör. Det är en gammal sanning. Det är mycket enklare att plåga ett land som Lettland, som saknar en organiserad arbetarrörelse med någon styrka, med en extrem åtstramning än att göra detsamma med Grekland. Man kan göra vilka teoretiska modeller som helst i Bryssel över extrema åtstramningar och privatiseringar. Men detta stålbad har inte bara visat sig fungera dåligt i den ekonomiska verkligheten. Det möter också hårt folkligt motstånd. Det utlöser helt enkelt akut klasskamp för att använda ett lite gammaldags uttryck. I mötesrummen i Bryssel finns inga alternativ till neddragningar och utförsäljningar. Men de grekiska parlamentariker som ska rösta fram dem ska sedan stå till svars inför sin väljare. Verkligheten tränger sig på. Det är inte givet att Bryssel vinner den dragkampen. Läs gärna Aftonbladets ledare idag.

Läs mer i DN

17 reaktion på “När det ”extrema” blir det normala

  1. Lilla Lettland hade väl en arbetarrörelse som ”plågade” alla andra ett par årtioden, sant Jonas?

    • Bäste David,
      Under Sovjettiden tilläts som bekant inga oberoende fackföreningar eller demokratiska socialistiska partier som kritiserade makthavarna i Moskva. Däremot missbrukades förstås en rad ord med koppling till socialsm ocah arbetarrörelsen flitigt. Det var en centralstyrd union som i grunden hade påtvingats balterna.

      mvh

      Jonas

  2. ”… klasskamp för att använda ett lite gammaldags uttryck.” Klasskamp är ett högst aktuellt och levande uttryck! Det finns det dagliga och stundliga exempel på.

  3. Pingback: Ett storhetsvansinnigt IMF | Nemokrati

  4. Pingback: Sjöstedt om hur det extrema har blivit det normala | Jöran Fagerlund

  5. De folk som har egna valutor, när det går dåligt eller katastrofalt, ges mindre möjligheter att skylla på andra och på andra omständigheter än de som står att finna inom det egna landet.

    Jag tror de nordligare folken är mer stryktåliga/lutherska än de sydliga så att de, om så krävs, kan agera rationellt och dra åt samma håll och därmed effektivare rida ut kriser eller bygga gemensam infrastruktur. Fördomsfullt? Nej, en iakttagelse bara. Sydliga folk kanske ska välja något annorlunda gemensamma regler att rätta sig efter. Nu hetsar vi dem till ett tempo de inte klarar och de retar oss för att de missköter sig enligt våra normer mätt. Typ.

    Eurons viktigaste funktion torde vara att hålla igång exportindustrin i Tyskland och Frankrike framför allt. De problem som finns, varav de viktigaste nu är kända av de flesta medborgare, tycks vara underordnade.

  6. Pingback: Europas tangokavaljerer.

  7. Helt apropå … När det nu allmänt accepteras vad som sades från Vänsterpartiets sida (Jonas / Jens m fl) tidigt, så kommer jag tänka på en parallell utveckling i Tyskland. Där har det tyska miljöpartiets viktigaste fråga ”Atomausstieg” fått en oväntad lösning genom det svart-gula beslutet om 2022. Nu kallade ”Die Grünen” till en extra kongress. Ska man finna sig i att det egna huvudkravet övertogs av de konservativa eller ska man insistera och fortsätta med ”inte 2022, utan nu!” Kanske kommer Vänsterpartiet också i den lyckliga situationen att våra krav övertas och uppfylls/verkställs av andra. Hur hanterar man detta? [Förresten, beslutet i Berlin blev att betrakta Merkels besked som en seger.]

  8. Pingback: Bild på hur det ”stabila” penningsystemet ser ut! | Ett nytt penningsystem

  9. Gunnar: Greklands problem är såvitt jag förstår att de inte har nåt fungerande skatteverk. Så deras problem är lite speciella.

    Spaniens, Portugals och Irlands problem var dock att de inte hade någon egen valuta. Som Krugman sa: De gjorde allt rätt, men drabbades ändå av en kris för att EUs ekonomiska politik inte var anpassad till dom.

    I Spaniens fall (ett land som jag känner lite bättre än de andra) strömmade det in en massa pengar från Nordeuropa för att folk byggde sig ett fritidshus där. Och hela det spanska näringslivet skyndade sig att passa upp på nordeuropeerna. Sen kom finanskrisen och nordeuropeerna tog hem sina pengar. Så nu står Spanien inte bara med en massa övergivna byggen, de står också inför det svåra problemet att blåsa liv i ett näringsliv som hade blivit överspecialiserat på att bygga fritidshus.

    Utan euron hade det aldrig hänt. Eller i alla fall inte lika dramatiskt. Då hade pesetan stigit i värde när pengarna rann in och förlorat i värde när pengarna rann ut, och kasten hade blivit mindre våldsamma.

  10. Bankerna håller folket i ett Stockholmssyndrom

    Det finns ett val till det skuldfeodala samhälle som bankparasiterna skapat.

    Skräddarna, bankparasiterna av krediter och dessa motsats skuld har lurat häcken av oss alla och det blir inget armageddon om vi avskriver skulderna men behåller det som står skrivet som ”insättning” på kontona. Om resten av jorden var skapad på samma sätt som krediter skulle det finnas antivatten, antibroccoli, antigrisar etc helt åtskilda som skulle förintas om det kom i kontakt med vattnet, broccolin, grisen etc. För det är ju så krediter fungerar, de är påhittade kronor som skapas samtidigt med antikronor – dvs skulden. När skulden, antikronorna betalas förintas kreditkronorna. Men har du sett en antigris knata förbi någon gång som hotar att förinta en gris? En antibroccoli? Men när det gäller pengar är vi itutade att detta sätt att skapa kronor på är det ”naturliga” när det i verkligheten är ett fullständigt vansinne.

    Det är ett fullständigt bedrägeri och att fortsätta lyssna på de som fängslat samhället i detta skuldgisslandrama är att hamna i ett Stockholmssyndrom. Bankparasiterna är bara intresserade av att kunna fortsätta parasitera.
    http://parasitstopp.wordpress.com/2011/06/27/kontrollens-balansakt/

  11. För att sammanfatta det hela enkelt. Kvalificerat skitsnack. Dock har jag inte just nu tid att bemöta detta skitsnack i sak utan får återkomma.

  12. Tänk vad mycket rikare fattiga familjer skulle bli av att skatten höjdes för medianinkomsten. Så snyggt, så praktiskt så skulle man snabbt och enkelt kunna minska fattigdomen. Men inte skulle de ”fattiga” få mer pengar, nej de skulle ha lite lite pengar som nu, men enligt definitionen skulle de inte längre vara fattiga. Tänk vad vänstern och sossarna fumlar när de använder sig av relativa begrepp på detta sätt.

Kommentera