Interneringsläger i riksdagen

Idag blev det min tur att få ställa Vänsterpartiets fråga på riksdagens frågestund till regeringen. Jag passade på att fråga justitieminister Beatrice Ask något som jag har funderat på ett tag.

Under 2:a världskriget internerades hundratals svenska värnpliktiga i arbetskompanier, en form av interneringsläger. De låg på orter som Storsien i Norrbotten, Öxnered i Västergötland och Lövnäsvallen i Härjedalen. De som sattes i interneringslägren var där på politisk grund – de var antifascister. Många, men långt ifrån alla, var dessutom kommunister. Det var en sorts politiska fångläger där värnpliktiga sattes på lösa politiska grunder och utan rättslig prövning. Flest var internerade sommaren och hösten 1941 då Tyskland hade anfallit Sovjetunionen. Det var en  del av den svenska eftergiftspolitiken mot Nazityskland. Även i det ockuperade Danmark fanns motsvarande läger för antifascister, där slutade det med att tyskarna sände dem vidare till koncentrationsläger och död. Det hade sannolikt även blivit de svenska internerades öde om Sverige hade blivit ockuperat.

De internerade själva protesterade mot behandlingen och krävde i flera brev till regeringen att få komma tillbaks till sina förband för att kunna vara med och försvara Sverige om det skulle bli ett krig mot Tyskland. De sista lägren, som låg i Västerbotten, upplöstes 1943. Efter kriget har frågan varit uppe till debatt flera gånger. Många av dem som internerades hoppades på att få upprättelse eller en ursäkt från den svenska staten. Det har de aldrig fått. Nu lever på sin höjd någon enstaka person av dem som drabbades. Men deras anhöriga finns förstås kvar. Jag frågade Beatrice Ask om det inte var dags nu att ge de internerade sin upprättelse. Hon blev nog lite ställd av frågan och sa att hon inte kände till den här delen av historien så väl. Det är ju fullt begripligt. Så det kanske kan vara värt att följa upp den muntliga frågan med en skriftlig så småningom.

2 reaktion på “Interneringsläger i riksdagen

  1. Mkt bra sätt att lyfta upp de mer okända delarna av vår moderna historia, av det moderna Sverige och dess väg dit!

    Då jag själv huserar på västkusten så finns det nog även andra trauman som borde belysas. Många sjömän inom handelsflottan levde som om de var inkallade och får väl anses som Sveriges enda egentliga armé när det begav sig. De såg till att affärerna för Sverige gick bra genom att föra fraktfartygen mellan och inom axelmakterna och allierade. Många av dessa skepp blev givetvis beskutna och många sjämän miste livet…för Sverige!

  2. En visning av filmen UPPRÄTTELSE i riksdagen för justititieminister Beatrice Ask m.fl kan ge ökad upplysning:

    UPPRÄTTELSE – en film av Nils Lundgren om Interneringslägren i Sverige under andra världskriget. (59 minuter).

    Under andra världskriget internerades i Sverige mellan 600 och 700 värnpliktiga män i särskilda militära läger. De internerade kan ha varit ännu fler, lägren var hemliga och det är inte säkert att alla läger någonsin kommer att bli kända. De flesta i interneringslägren var kommunister, men där placerades också radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk och såkallade Englandsvänner.

    Avsikten var att hålla vad man inom statsapparaten uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element under uppsikt. Lägren låg isolerade och de internerade fick inte bära vapen. De fick inte veta hur länge de skulle vara där, än mindre varför de placerats där. De övervakades av beväpnade vakter.

    Interneringarna verkställdes utan anklagelseakt, rättegång eller dom. Ingen var skyldig till någon brottslig handling, det räckte med “fel” d v s socialistiska eller kommunistiska åsikter eller organisationstillhörighet. Systemet var sanktionerat av regeringen och känt av riksdagen, men drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetspolitisk underrättelsetjänst, civil övervakning, åsiktsregistrering och angiveri. 


    Om dessa läger har jag i samarbete med Film i Västerbotten gjort dokumentärfilmen “Upprättelse”. 
Filmen lyfter inte bara fram en delvis dold svensk verklighet, den ställer inte bara svåra frågor om rättsstaten, den får egentligen större räckvidd än så. Männen internerades för att de antogs vara samhällsfarliga, men med 
vilken rätt? Vems rätt?

    Vänder vi perspektivet kan vi fråga: om det demokratiska samhället upplever sig hotat, har det då inte rätt att försvara sig också med okonventionella metoder. När har det toleranta öppna och demokratiska samhället rätt att slå över i intolerans? I glappet mellan rättsövergrepp och förment demokratiskt självförsvar är det lätt att hamna i en gråzon, som föder sina egna motsägelser, där åtgärderna blir kontraproduktiva. Frågorna får aldrig några entydiga svar, men “Upprättelse” vill bidra till att diskussionen ständigt hålls levande.

    Filmen söker inte heller svaret på frågan om där fanns fog för misstankar om landsförräderi. Det finns inget svar på den frågan, inga åtal som lett till rättegångar har prövat skuldfrågan. Erfarenheten från Finland talar för att de flesta kommunister förblev patrioter när det gällde.

    Men komplikationen fanns ju där, det svenska partiet var ju, en sektion av det Moskvastyrda Komintern.

    Interneringslägren närde därtill också den kommunism man ville begränsa, praktiskt demonstrerat av filmens huvudperson, Per Francke, som inte var partimedlem men ändock internerades tre gånger. Han lämnade lägren som fullfjädrad kommunist. 1946, efter kriget, värvas han av Sveriges Kommunistiska Parti som partimedlem. Han blev sedermera chefredaktör för partiorganet Ny Dag.



    Filmen “Upprättelse” har valt ett underifrånperspektiv, i filmen intervjuas både interner och vakter från lägren, samt anhöriga. Som dokumentärfilmare lägger jag mig tämligen nära de uppsökta rösterna, människorna får idag (!) tala till punkt om den kränkning de utsattes för då och som de och deras anhöriga fortfarande önskar få Upprättelse för.

    Historien om interneringslägren är inte helt okänd, men för den stora allmänheten kommer säkert mycket som en överraskning. Det är så jag vill att en historie skrivning som vill tjäna demokratin bör fungera. Ett ständigt återberättande med åtföljande tolkningar.

    Tipsa mig därför mer än gärna om interneringslägren.

    Med vänlig hälsning

    Nils Lundgren
    (nils.lundgren.journalist@gmail.com)
    +46730398823

    I Sveg på tisdagkvällen 19 oktober 2001 visades dokumentären Upprättelse – om arbetslägren som upprättades under 2:a världskriget för att spärra in, i första hand, kommunister.
    Ett av de s.k Barbarossa-lägren fanns i Lövnäsvallen, väster om Lillhärdal i början på 40-talet. Under ett par år hölls kommunister, syndikalister mfl internerade här på oklara grunder, möjligen som en eftergift för nazi-Tyskland och rädslan för invasion.

    http://www.sveg.se/2011/10/18/arbetslager-i-lovnasvallen/

Kommentera