Kuba – den förstelnade revolutionen

Jag kan inte påstå att jag har följt det Kubanska kommunistpartiets kongress särskilt noga, men det intryck jag får är ganska nedslående. Det finns inga tecken på en politisk demokratisering i landet och det sker ingen föryngring av det åldrade ledarskapet för partiet. Bara det faktum är att det är 14 år sedan det styrande partiet i enpartistaten kongressade senast säger något om bristen på verklig politisk debatt. Jag besökte Kuba för ett år sedan och tidningarna var mer än trista – fyllda av propaganda. Samtidigt är den ekonomiska krisen på Kuba djup med förfallen infrastruktur och behov av effektiviseringar och investeringar. Den insikten verkar i alla fall ha nått partiet som föreslår en rad ekonomiska reformer. Kanske siktar de på att gå samma väg som Kina eller Vietnam, fortsatt enpartivälde men med marknadsreformer av ekonomin.

Säkerligen behöver den kubanska ekonomin reformeras grundligt. Även om alla har en viss grundtrygghet på ön så är standarden mycket låg. Bara den som har tillgång till västvaluta och konvertibla pesos kan komma över många saker som vi ser som nödvändiga ting i vardagen. Det dubbla valutasystemet skapar stora orättvisor mellan kubaner som har och de som inte har. Kuba är ett klassamhälle där alla vill få tag på valuta.

Samtidigt är det något mycket sorgligt över Kubas förfall. Trots blockaden och trycket från USA och trots bristen på politisk frihet uppnåddes många framsteg efter revolutionen i form av läskunnighet, ökad förväntad livslängd, hälsovård och stöd till andra folks kamp inte minst i Latinamerika och Afrika. Brottsligheten på Kuba är lägre och den rena nöden mindre än i många grannnländer i Karibien och Centralamerika. Risken är uppenbar att även det positiva som har uppnåtts raderas ut den dagen systemet brakar samman. Därför är det enda hoppet att Kuba reformeras genom resoluta demokratiska och ekonomiska reformer. Kuba måste öppnas mot omvärlden. Förutsättningarna för att göra det borde vara bättre än någonsin med vänligt sinnade vänsterregeringar runt om i Latinamerika och en president i Washington som inte är någon produkt av det kalla kriget av Bushs typ. Men frågan är om de gamla männen som styr i Havanna vill och vågar, jag tvivlar på det.

läs mer i Aftonbladet, Sydsvenskan, ekot, Kildén och Åsman samt Klas Eklund.

6 reaktion på “Kuba – den förstelnade revolutionen

  1. Pingback: Kuba – en förkalkad revolution

  2. “Det enda hoppet är att Kuba reformeras genom resoluta demokratiska och ekonomiska reformer” säger du. Det låter ju bra, men vad menar du med detta, rent konkret? Om man öppnar upp för en politisk opposition, vilket jag misstänker är en av de “demokratiska reformer” du har i åtanke, då kan vi vara säkra på att USA och västvärlden skulle utnyttja den öppningen och satsa enorma resurser på att manipulera systemet till den grad att det skulle undergräva hela syftet med reformerna. Detta har man gjort förut, och jag misstänker att framförallt USA, efter alla dessa år av misslyckad Kubapolitik skulle göra allt för att få en USA vänlig regim på plats. Vad gäller ekonomiska reformer, så vet jag heller inte vad du syftar på. Att lämna över den ekonomiska makten till västliga vinst intressen (vilket är vad många avser med “ekonomiska reformer”) skulle ju knappast lösa den kris du talar om. Man försöker istället gå en balansgång mellan att göra ekonomin mer produktiv, samtidigt som vill undvika att införa ett kapitalistiskt system där kapitalets intressen går före alla andras intressen. Det är nog klokt att vara lite försiktig, för när man väl lämnat över nycklarna till ekonomin till marknaden, då får man aldrig dem tillbaka igen.

  3. Pingback: Det slutade i förtryck « Johannes Blogg.

  4. Argumenten från Castrokramarna om varför man inte kan tillåta politisk demokrati på Kuba klingar ihåligare än någonsin idag, när snart varenda övrigt land i Latinamerika styrs av en demokratisk vänsterregering.

  5. Staffan,

    Du har naturligtvis rätt i att det är mindre riskabelt att öppna upp Kuba idag, i en tid då USA:s aggressivitet mattats av en smula efter 10 år av blodigt krigande i Afghanistan och Irak, och med en ekonomi med stora problem. Svårt att se ett nytt försök på Grisbukten idag. Och visst har många länder i Latinamerika vänster regeringar, men så fort dessa, i sina försök att minska de enorma klyftor som regionen ännu lider av, på minsta vis hotar västerländska intressen, ja då strömmar de amerikanska bidragen in till den mer marknads liberala sidan. Bolivia är väl ett bra exempel på detta. Det är naivt att tro att USA inte försöker manipulera politiken i det område de anser vara deras bakgård, och där de även har enorma investeringar. Jag är inte emot mer demokratiska reformer på Kuba, men dessa reformer måste genomföras på ett sätt som skyddar demokratin mot såväl ingrepp och manipulering från väst. Och det är inte så lätt som man kanske kan tro när man läser Jonas inlägg.

  6. Vad du gör Marcus är att omyndigförklara den kubanska väljarkåren, de vet inte sitt bästa och måste därför ‘skyddas’ från demokratin. Jag tycker det synsättet är både fel och framförallt extremt nedlåtande, vad är det som säger att kubanerna inte är lika kloka som folket i Bolivia ?

    De allra flesta undersökningar som gjorts på Kuba visar att en stor majoritet av befolkningen tror på socialismen men vill ha en demokratisering av det politiska systemet. Således borde vägen ligga öppen för samma typ av demokratisk socialism som i Bolivia.

    Jag tror också att USA skulle försöka föra fram ‘sin’ kandidat i ett Kubanskt val men jag är också lika övertygad om att den kandidaten skulle förlora stort på det ‘stödet’ oavsett vem han/hon ställs emot.

Kommentera