Blir det nej till europakten?

Kritiken växer mot det klåfingriga förslaget till europakt som lägger sig i lönebildningen och vill se över de stora välfärdssystemen i EU:s medlemsländer. Det verkar nu som om socialdemokraterna säger nej tillsammans med V och MP. De fackliga organisationerna eldar på ordentligt i sin kritik nu när frågan ska avgöras i dagens Finansutskott och därefter i EU-nämnden. Läs en lägesrapport i dagens DN. Här går kanske regeringen mot sitt största nederlag hittills i EU-politiken om Sverige tvingas tacka nej till att underordna sig pakten.

Däremot verkar varken MP eller S vilja kritisera de sex lagförslag om styrning av den ekonomiska politiken som behandlas i EU:s ministerråd, detta trots att även de förslagen ger EU fritt fram att lägga sig i lönebildning och den nationella ekonomiska politiken. Katrine Kielos skriver om saken i Aftonbladet. Själv skriver jag på Europaportalen.

Jag och Ulla Andersson skriver också om europakten på Newsmill:

Krisen för euron blir allt djupare. Grekland och Irland, som fick stora nödlån under förra året, markerar redan att de har svårt att klara lånevillkoren. Portugal väntas bli det tredje eurolandet som behöver akut ekonomisk hjälp för att klara statens löpande utgifter. Eventuellt kan Spanien behöva hjälp och därefter möjligen Italien och Belgien. Den gemensamma valutan innebär att ett lands kris snart blir en kris för hela euroområdet. EU:s svar på krisen är att privatisera, angripa anställdas rättigheter och skära ner i välfärden.

Svaga statsfinanser har pekats ut som en huvudorsak till krisen. Detta trots att länder som Spanien och Irland hade god ordning på sina budgetar innan finanskrisen slog till. De ökande skulderna för de länderna är snarare en effekt av privat skuldsättning, bankkris och huvudlöst spekulerande. Trots att spekulation och bankkris är några av krisens viktigaste orsaker försvagas nu flera av de regelförslag som skulle stoppa den oansvariga spekulationen. Bankerna räddas, men inte välfärden. Krisens bördor vältras över på vanligt folk.

Euroländernas toppmöte 11 mars bekräftar denna utveckling. Allra hårdast är kraven på de länder som har fått låna pengar av EU. Grekland kan få villkoren för landets lån uppmjukade en aning eftersom de lovar privatisera statligt ägande för 50 miljarder euro, motsvarande 460 miljarder kronor. Irland fick däremot inte sina lån omförhandlade eftersom de vägrade höja sina bolagsskatter som EU kräver. För krisländerna är det EU som dikterar villkoren för den ekonomiska politiken med krav på privatiseringar, avregleringar och nedskärningar.

Men unionen vill inte bara styra den ekonomiska politiken för de länder som tvingats ta lån. EU har föreslagit stora ingrepp i Sveriges och alla andra medlemsländers möjlighet att bedriva en självständig finanspolitik. Den svenska regeringen har bejakat den utvecklingen.

Sverige har stått relativt fritt från EU:s centralstyrda ekonomiska politik eftersom det svenska folket röstade nej till euron i folkomröstningen 2003. Denna frihet är nu på väg att gå förlorad och det med stöd av vår borgerliga regering. Euroländer som är olydiga ska enligt förslagen bötfällas om de inte följer de regler som EU fastställt. Men även länder som står utanför euron, som Sverige, kan få indraget EU-stöd om vi inte följer direktiven från Bryssel.

Nu vill euroländerna gå ännu längre. Euroländerna föreslog ”en pakt för euron” vid sitt toppmöte den 11e mars. Pakten är öppen för deltagande för icke euroländer som Sverige. Beslut om pakten ska tas vid Europeiska rådet i slutet på denna månad. Om Sverige går med i europakten kommer det att innebära ett stort ingrepp i den nordiska arbetsmarknadsmodellen där löner och arbetsvillkor bestäms i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Det skulle rimma illa med regeringens löften om att EU inte ska styra arbetsmarknad, välfärd och skatter. Formellt är det medlemsländerna som avgör hur europaktens mål ska uppnås, men det är ingen tvekan om vilken politik som föreskrivs:

Lönebildningen ska enligt förslaget kopplas till utvecklingen av produktiviteten. Produktivitetsutvecklingen ska övervakas centralt inom EU. Löner i den offentliga sektorn ska stödja konkurrenskraften i den privata sektorn. I klartext innebär det lägre löner för offentligt anställda. Centrala löneavtal ska motverkas liksom indexering av löner. EU lägger fast en politik som ska ge lägre löner och som är ett djupt ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Däremot sägs förstås inget om begränsningar av de höga vinsterna för privata företag och banker.

Europakten innebär dessutom att ”skyddade sektorer ska öppnas upp”. I klartext handlar det om krav på ytterligare privatiseringar och avregleringar. ”Flexibiliteten” på arbetsmarkanden ska öka. Skatt på arbete ska sänkas och pensioner, hälsoväsende och socialt skydd ska ses över. Pensionsåldern bör höjas och möjligheterna till förtida pension begränsas.

Även EU:s grepp över den ekonomiska politiken ska hårdna. EU:s regler om budgetdisciplin ska göras till nationell lag, gärna till grundlag. Skattepolitiken ska koordineras.

Dessa förändringar utgör djupa ingrepp i det nationella självbestämmandet och ett hot mot den nordiska modellen på arbetsmarknaden. Att godta dem för Sveriges del vore att strunta i folkomröstningens utslag från 2003 då det just var den centralstyrda ekonomiska politiken framdriven av EU:s valutaunion som fick svenskarnas att rösta nej. Därför måste ”en pakt för euron” avvisas.

Det är begripligt att euroländerna känner sig tvingade att öka samordningen av den ekonomiska politiken för att försöka rädda valutaunionen. Tyskland kräver att andra länder disciplineras för att de ska vara beredda att hjälpa till att finansiera den nya jättelika lånemekanism, ESM, som ska sjösättas inom euroområdet. Som icke euroland kan vi dock stå fria från detta riskabla projekt. Därför måste vår regering klargöra att Sverige inte ska ansluta sig till ”en pakt för euron”.

Euron har fördjupat den ekonomiska krisen i EU. När länder med olika ekonomiska förutsättningar påtvinga samma penningpolitik så växer spänningarna. De obalanser som finns döljs eftersom växelkursen inte kan påvisa dem. I högkonjunktur kunde vissa länder inte kyla ner ekonomin, spekulationen tog fart och bubblorna blåstes upp. Nu kan samma länder inte använda penningpolitiken för att stimulera ekonomin.

Priser och produktivitet har utvecklats mycket olika och vissa euroländer har stora underskott i bytesbalansen medan andra med Tyskland i spetsen har stora överskott. Det är svårt att tro att detta kan lösas långsiktigt med mindre än att valutaunionen krymper. På vägen dit väntar nya skuldkriser. EU framtvingar dramatiska neddragningar i välfärden medan arbetslösheten stiger. Varken vi eller euroområdet har något att vinna på att vi binder oss till den politiken. Det är hög tid för vår regering att välja väg.

8 reaktion på “Blir det nej till europakten?

  1. Jo, regeringen bör absolut ta avstånd från dylika pakter. Samtidigt kan inte Sverige gömma sig och låta kontinenten sjunka. Det finns krafter på regeringsnivå i både Tyskland och Italien som starkt ifrågasätter ESM och fortsatta räddningspaket.

    Det Sverige nu borde göra är att tillsammans med förnuftigt folk på kontinenten arbeta fram en struktur som man smärtfritt kan ställa om till när EU och EMU som vi i dag känner de snart ”går i väggen”. Annars hotar oregerbarhet och kaos, vilket med säkerhet kommer smitta Sverige, oavsett om vi är med eller tittar på.

  2. Pingback: S – Ett parti för ”de som arbetar”? | Nemokrati

  3. Du gör ett väldigt bra jobb här som informerar. Jag misstänker att väldigt få av oss småfolk hänger med i vad som avhandlas och planeras.

    En invändning har jag: Länder som frivilligt gått med i en pakt och som sen inte följer stadgarna får väl räkna med påföljder? Ungefär som om en bank lägger sig i min privatekonomi om jag lånat pengar av dem för huset men sen inte klarar mitt åtagande att betala ränta. Om nu pigs ska få låna så är det rimligt att långivarna har synpunkter, t ex att de inte kan ta pension vid typ 58 års ålder. Tycker dock att länder som inte platsar, eller likt Sverige inte vill vara med, ska kunna stå utanför denna sammanslutning.

    Just nu tänker man dock mest på kärnkraftverken i Japan och på Libyen. Rebellibyerna sa bara för någon vecka sen att inte Väst skulle lägga sig i utan detta skulle de fixa själva. Nu är det annat ljud i skällan. Skulle inte förvåna om USA får en massa kritik efter en militär insats som verkar komma snart. Utan USA skulle världen vara mycket sämre. Teknologi, tankefrihet och demokrati gör dem oslagbara.

  4. Pingback: Motvallsbloggen » Ett “måste läsas”

  5. Hej Jonas!

    Kan du förklara varför så många riksdagsledamöter – sossar mest – röstar fel i Riksdagen? Är det så svårt att trycka på rätt knapp?

    Just i ripjakten i fjällen var det ju en avgörande röst, dessutom.

  6. Styrning är oundviklig om man ska behålla euron. Som Krugman påpekade för ett år sen klarade sig Florida hyggligt trots sprucken fastighetsbubbla eftersom federala pengar motverkar krisen. Spanien drabbas bara av krisen eftersom EU inte är en stat med ansvar för helheten. Krugman var naturligtvis mycket skeptisk till euro-experimentets hållbarhet.

    Man undrar bara hur lång tid det ska ta innan projektet drabbas av samma öde som Jugoslavien – konflikter över att olika delar av området kräver diametralt olika krispolitik.

  7. @Jan W

    Dessutom verkar ju inte centralstyrning ha för avsikt att fungera som omfördelande som inom en normal nation. Det ser mest ut som det går ut på att förhindra att finanspolitik hos förlorarna ska kunna dämpa smällarna mot folket där.

    Jag är övertygad om att en gemensam finanspolitik som omfördelar till svagare områden och håller en relativt jämn standard över det hela kräver ett gemensamt socialt/kulturellt kapital som inte finns mellan de olika europeiska länderna. Vilket vi med all önskvärd tydlighet nu kan se på debatten här och inte minst i Tyskland.

Kommentera