Utrikesdebatt i riksdagen

Idag har vi haft utrikesdebatt i riksdagen. Jag passade på att säga följande;

Det sveper en våg av revolter genom Norra Afrika och Mellanöstern. Kraven höjs på demokrati och social rättvisa.  I Tunisien och Egypten har diktatorerna redan tvingast bort. I Yemen tvingas de styrande till eftergifter under tryck från massorna på gatan. I Iran, Syrien, Algeriet och Sudan görs modiga försök att samla folk för demokratisk förändring. Vi har all anledning att glädjas över detta massiva folkliga uppror där huvudkraven är demokrati och rättvisa. Även om problemen är många och osäkerheten stor inför framtiden så ligger vår sympati självklart med alla de modiga som kräver förändring.

För EU och Sverige finns det anledning till eftertanke och självkritik. Flera av de diktatorer som nu tvingas bort har varit västs och EU:s skyddslingar. Det är först samma dygn som diktatorerna lämnar makten som EU tydligt uttalar sig för att de måste försvinna. Tunisiens tidigare president Ben Ali var en av Frankrikes och EU:s förtrogna. Mubarak var en av USA:s närmaste allierade. Kritiken mot dem, mot förtryck och brott mot mänskliga rättigheter i deras länder har under många år varit beskedlig. Relationerna har varit allt för goda.

Detta visar svagheten i EU:s utrikespolitik. Det är till stor del franska politiska och ekonomiska intressen som tillåts styra EU:s politik gentemot länder som Tunisien och Marocko. Diktatorn Ben Ali var en välsedd gäst i Paris. Sverige har varit passivt och tyst och knappt drivit någon annan politik än EU:s i regionen. Idag kan vi se hur det skadar vår trovärdighet. I EU dominerar de stora medlemsländerna inom utrikespolitiken. Medan Sverige lojalt följer EU-linjen går de stora länderna sin egen väg och driver sin egen politik på utrikesområdet när det passar dem. Framväxten av EU:s gemensamma utrikespolitik innebär att vår röst i världssamfundet blir allt tystare.

Vad lär vi av detta? Vad lär vi exempelvis i fallet Västsahara där EU de facto håller ockupationsmakten Marocko under armarna? Där vi har tillåtit Marocko att förhala fredsprocessen och en folkomröstning om Västsaharas framtid i årtionden. När Marocko med stor brutalitet krossade fredliga protester i Laayoune i november var Sveriges utrikesminister tyst. Lika tyst är UD när svenska journalister, parlamentariker eller demokrataktivister skicka ut ur eller förhindras inresa i det ockuperade Västsahara. Är det inte dags att lära läxan av Tunisien och Egypten och börja höja rösten mot förtrycket i Marocko och landets ockupation av Västsahara? Regeringen kan börja med att stoppa förlängningen av EU:s skandalösa fiskeavtal med Marocko, ett avtal där vi betalar för att plundra de ockuperades naturresurser. Detsamma gäller det nya jordruksavtalet mellan EU och Marocko som inte undantar de ockuperade områdena.

Det är en glädje att se den revolt för demokrati som nu utvecklas. Men alla verkar inte vara lika glada. När man lyssnar på Sverigedemokraterna så verkar de mest vara bekymrade när folket på gatan i arabvärlden kräver demokrati, frihet och rättvisa. I deras stereotypa och fördomsfulla världsbild verkar inte tanken vara möjlig att man även i arabvärlden vill ha demokrati och frihet. I sin rädsla för islamism verkar de nästan föredra diktatorerna. Men det är just de korrupta diktatorerna som har varit den militanta islamismens grogrund och tacksamma fiende. Den revolt som vi nu ser har flera drivkrafter, men i huvudsak är den sekulär och demokratisk. I Egypten och Tunisien har fackföreningar och arbetarorganisering spelat avgörande roller. Kristna och muslimer, kvinnor och män demonstrerar tillsammans för demokrati på gatorna i Alexandria och Kairo.

I det läget verkar de främlingsfientliga i det här huset mest vara bekymrade över utvecklingen. De verkar tro att det är ett antal nya Iran som ska växa fram. Men sanningen är ju att härskarna i Iran fruktar det som nu sker, därför att snart kan det vara deras tur att falla när den demokratiska revolten sveper vidare. Visst finns det risker, men de kan vi aldrig möta genom att förneka andra demokrati och frihet. Men det är just det som Sverigedemokraterna gör. Det deras internationellt ansvarige har valt att åka med andra högerextrema partier till israeliska bosättningar på Västbanken för att uttrycka sitt stöd för Israels ockupation av det palestinska folket. Det visar hur fel islamofobin och främlingsfientligheten kan leda även inom utrikespolitiken.

Vi lever i en hoppfull tid. Men om Sverige vill ge ett eget genuint bidrag till det som sker så krävs det mer än anpasslighet till EU och USA. Det krävs en självständig och aktiv utrikespolitik som tar ställning för frihet och demokrati oavsett vad som sägs i Bryssel och Washington.

läs mer; DN och Expressen

7 reaktion på “Utrikesdebatt i riksdagen

  1. Jag lyssnade på debatten. Ditt inlägg var klargörande (för en som inte är skamligt nog inte särskilt kunnig i utrikespolitiska frågor) och intressant. Jag önskar att fler politiker var lika välinsatta och förberedda som du var idag.

  2. Bra tal, som alltid.

    Känns dock som om vi är ganska polariserade. Carl Bildt (som mer eller mindre personligen tycks driva svensk utrikespolitik) ser “Europe as beacon for freedom and democracy.” (från Twitter). Vi tycks leva i helt olika världar.

  3. Bästa framförandet, de faktum att ultra-zionisten ekeroth inte kunde erkänna att han står för ockupation, apartheid och israelisk statsterror var smått lustigt, även de faktum att han inte förstod resultatet av det hela, nämligen som du just sa – extremism.

  4. Jag både lyssnade och såg ditt inlägg, och som vanligt var du väl förberedd, kunnig, saklig och engagerad. Du var så bra! Jag är så stolt över att du är vår företrädare i riksdagen från Västerbotten. ”Vi lever i en hoppfull tid” sa du, jag instämmer , och jag hoppas även att du blir vår partiledare.

  5. Utan att ha sett/hört debatten, bara läst ditt inlägg:

    Jag ser hur lätt det är att dras med i de stora och viktiga männens värld. Svårt att vara liten svensk som kommer ner till de stora EU-grabbarna och ta rollen som den gnälliga och besvärliga från utmarkerna som kommer och börjar tjafsa. Mycket lättare och roligare att hålla med / inte säga något.

    Det kan behövas sanningssägare som vågar vara besvärliga och säger tex det som du lyfter fram.

  6. Pingback: Berlusconi oskyldig… « Jöran Fagerlund

Kommentera