En liten skrift om en stor kris

De senaste dagarna har jag jobbat med en liten skrift om eurokrisen och vänsterns svar. Ett första utkast finns här nedan. Språket ska putsas, det ska läggas till källor, siffror och vackra statistiska staplar och diagram. Men det vore roligt att redan nu få några synpunkter på begriplighet och innehåll.

Sedan hösten 2008 har en finanskris svept över världen. Den akuta krisen började i USA med konkursen för Lehman Brothers och stora förluster för banker och finansföretag. Miljontals människor har fått lämna sina hem, förlorat sina arbeten eller sett löner och pensioner minska i värde. I Europa har flera stater som Island, Lettland, Ungern, Grekland och Irland drabbats av så stora ekonomiska bekymmer att de har behövt ta enorma lån för att klara akuta kriser. Det som började som en finanskris i USA har också blivit en kris för EU:s valuta, euron, när allt fler euroländer har dragits ner i krisen. Den ekonomiska krisen för euroländerna har utvecklats till en politisk kris för EU. Denna skrift handlar om eurokrisens orsaker, vad EU gör för att försöka hantera den och förslag till en alternativ vänsterpolitik mot krisen.

Krisens orsaker

Den ekonomiska krisen har flera olika orsaker och bakgrunden ser olika ut för olika länder. Men flera drag är också gemensamma. I ett antal länder, inte minst i USA där krisen började, är bankernas och finansbolagens oansvariga utlåning och spekulation en huvudförklaring till krisen. Bankerna har spekulerat i osäkra tillgångar. Olika fantasifulla finansiella produkter har skapats och sålts vidare. Detta underblåstes av att finanssektorn avreglerades. Priserna på fastigheter har drivits upp. Många människor har tagit lån som de egentligen inte har råd med. En bubbla blåstes upp och så länge det gick bra ville många vara med och dela på de stigande värdena. När bubblan sprack står husägare med lån som är större än värdet på husen medan bankerna inte kan få tillbaks sina pengar och gör stora förluster. Samtidigt blev många arbetslösa eller fick minskade inkomster. Ett av de tydligaste exemplen är Island där landets högerregering hade bedrivit en oansvarig politik som gynnat spekulation och överhettning. De isländska bankerna spekulerade friskt även utanför landet och de omsatte 12 gånger mer pengar än statsbudgeten. Idag får vänstern på Island städa upp efter högerns nyliberala experiment.

Bakom denna utveckling finns också mer grundläggande ekonomiska obalanser. USA har länge haft ett stort underskott i utrikeshandeln. Detsamma gäller flera av de euroländer som nu drabbas hårdast av krisen. De har helt enkelt svårt att konkurrera på världsmarknaden. Så länge tillväxten var hög, pådriven av stigande fastighetspriser, byggande, inhemsk konsumtion och spekulation, så syntes inte dessa svagheter lika tydligt. I USA har dessutom skattesänkningarna i landet skapat hål i såväl den federala som delstaternas budgetar. Till det kommer att många privata hushåll är hårt skuldsatta. En bakomliggande orsak till detta är att lönerna för vanliga löntagare har utvecklats mycket dåligt. Istället har företagens vinster liksom inkomsterna för de allra rikaste stigit kraftigt. Det har bidragit till att mer kapital har använts för spekulation medan vanliga löntagare har skuldsatt sig för att kunna konsumera.

Ibland beskrivs krisens grundorsak som att vi ha ”levt över våra tillgångar” och att den bygger på att för stor offentlig konsumtion har skapat krisen. Men den logiken kan krisen förklaras med att pensionerna är för höga och förskollärarna för många och välbetalda. Detta är dock en mycket förenklad och ofullständig, ibland direkt felaktig, bild av krisens orsaker. Det är riktigt att en stat måste kunna finansiera sina utgifter och att det inte går att ständigt öka sina skulder. För flera EU-länder som Italien och Belgien så är mycket hög statlig skuldsättning ett hot mot ländernas framtida välfärd och ekonomiska utveckling. Även Grekland har haft stora problem med statsfinanserna och dessutom har landet genom felaktig statistik inte gett en riktig bild av läget. Men trots att det säkerligen finns utrymme för effektiviseringar av den offentliga sektorn i Grekland så är landets huvudproblem med budgeten ett annat. En stor del av ekonomin är svart och många rika greker smiter ifrån att betala skatt. Då blir det svårt att finansiera de offentliga utgifterna. Samtidigt är flera av de värst krisdrabbade länderna i EU, som Spanien och Irland, länder som till för något år sedan hade låga statsskulder och budgetar i god ordning. Med krisen har skuldsättningen i de länderna ökat explosionsartat, men den var knappast krisens orsak. I dessa länder är det snarare spekulation och hög privat skuldsättningen som har varit en viktig bidragande orsak till krisen. Helt klart är dock att hög statsskuld hotar ett lands välfärd och gör det till ett enklare byte för spekulanter. Höga skulder gör att det till sist blir långivarna, inte de demokratiskt valda politikerna, som kan diktera villkoren för politiken.

Är det eurons fel?

Krisen är djup i flera euroländer och i länder som Lettland som har kopplat sin valutas värde till euron med fast växelkurs. Krisen i ett euroland sprider sig snabbt till andra eftersom länderna är sammanbundna av den gemensamma valutan. Därför kan man tala om en eurokris. Därmed inte sagt att krisen är eurons fel. Eurons sätt att fungera är dock en bidragande orsak till krisen och euron gör det svårare för länder att ta sig ur de ekonomiska problemen.

Med en gemensam valuta har euroländerna samma växelkurs mot andra valutor och samma räntenivå. Lite förenklat kan man säg att EU:s valutaunion fungerar som ett gemensamt system för centralvärme för euroländerna med termostaten, den europeiska centralbanken ECB, i Frankfurt. Därifrån styrs valutan. Tyskland är också den dominerande ekonomin i euroområdet. Men när ”termostaten” i Frankfurt får styra efter hänsyn till den tyska ekonomin så är risken att politiken blir fel på andra håll. Ekonomierna inom euroområdet utvecklas inte mer lika bara för att de har en gemensam valuta, ibland är det nästan tvärtom. Idag går tysk ekonomi, inte minst dess exportindustri, mycket starkt medan andra länder befinner sig i motsatt situation. Därmed har länderna behov av olika ekonomisk politik.

För några år sedan var läget ett annat idag. Flera av de euroländer som idag befinner sig i kris hade då överhettade ekonomier med stora prisökningar inte minst på fastigheter. Med en egen valuta skulle en överhettning kunna ha motverkats genom höjda räntor. Men det var inte möjligt med en gemensam valuta. Istället kan man försöka kyla ner ekonomin med skattepolitiken och statens budget. Men det är ofta långsammare, svårare och mindre uppskattat bland väljarna. Idag skulle samma länder behöva stimulera sina ekonomier med lägre räntor och en svagare växelkurs gentemot andra valutor för att få fart på investeringar och export. Men inte heller det är möjligt med en gemensam valuta. Länderna får det därför svårare att ta sig ur krisen.

Sett som en helhet har inte euroområdet något stort underskott i utrikeshandeln gentemot andra delar av världen. Men ser man på hur handeln utvecklas mellan de olika länderna så är skillnaderna och obalanserna dramatiska. I länder som Grekland och Spanien har priserna och kostnaderna för produktionen stigit sedan euron infördes. I Tyskland har däremot lönerna hållits tillbaks samtidigt som produktiviteten är hög. Tyskland konkurrerar helt enkelt ut euroländerna i södra Europa. Om länderna hade haft en egen valuta hade de kunnat devalvera för att återfå en del av sin konkurrenskraft, nu går inte det. En devalvering har också ett pris, bland annat ökar priserna på importerade varor och tilltron till den nationella ekonomiska politiken undergrävs. Men frågan är om inte dagens situation är värre. Nu måste länderna försöka göra en ”intern devalvering” genom att sänka lönerna och skära ner välfärden. Allra mest dramatisk är situationen kanske i Lettland där löner och pensioner har sänkts kraftigt och många av landets skolor och sjukhus har stängts för att spara pengar. Trots det är krisen djup och många letter tvingas utvandra för att kunna försörja sig och sina familjer. Lettland hade sannolikt klarar sig betydligt bättre med en flytande växelkurs. Men det hade kanske de svenska banker som bidrog till krisen genom sin utlåning förlorat en del pengar. Detta har den svenska regeringen motsatt sig. Man kan jämföra Lettland med Polen som har klarat den ekonomiska krisen mycket bättre med en rörlig växelkurs.

Som helhet är euron ett ekonomiskt misslyckande. När länder påtvingas en penningpolitik som inte passar dem så drabbas den ekonomiska utvecklingen. Det är en bidragande orsak till den svaga tillväxten i euroområdet. Även om några euroländer genom stora uppoffringar lyckas vända den ekonomiska utvecklingen så är det svårt att se att de grundläggande obalanserna vad gäller handeln kommer att förändras. Därmed kvarstår grunden för framtida kriser. Inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 hävdades det inte bara att euron skulle ge oss lägre räntor och bättre tillväxt, vilket visat sig vara fel. Det påstods även att euron skulle innebära slutet för möjligheten att spekulera mot länderna. Även det har visat sig var fel. Länderna finansierar sina underskott genom att sälja obligationer. Priserna på dessa obligationer pressas nu upp beroende på vilket land som lånar. Även om både Tyskland och Portugal lånar euro så måste portugiserna betala betydligt högre ränta på sina skulder.

Vem betalar krisen? 

En av huvudorsakerna till krisen är bankernas ansvarslösa utlåning. Men bankerna kan som regel inte tillåtas gå omkull när förlusterna kommer. Det skulle kunna få oöverskådliga följdeffekter i ekonomin. Däremot drabbas miljoner enskilda av bankernas kunder av konkurser och katastrofer för den privata ekonomin. Det är vanliga löntagare och pensionärer som får betala krisens pris med nedskärningar och sänkta inkomster. De irländska bankernas huvudlösa agerande var en huvudorsak till landets kris. Nu får bankernas förluster, hundratals miljarder kronor, tas över av skattebetalarna som betalar med fattigdom, arbetslöshet och personliga tragedier. Krisens pris vältras ofta över på dem som minst kan betala det.

För att förhindra en akut kris då enskilda länder inte längre kan låna upp pengar och betala sina utgifter har flera europeiska länder fått särskilda ”räddningspaket” av grannländer, EU och/eller IMF (internationella valutafonden). För euroländer i nöd har euroländerna bidragit särskilt och en tillfällig nödfond, en stabilitetsmekanism, har inrättats för eurogruppen. Sverige har bidragit både genom att vi är med i EU och IMF, men också med särskilda bilaterala lån till Island, Lettland och Irland. Räddningspaket och nödlån är inte gratis. Räntan som betalas är hög, runt 6 %, och den svenska regeringen har beskrivit lånen som ”en god affär”. Inte minst i det lettiska fallet hade Sverige också ett egenintresse eftersom svenska banker kunde bli stora förlorare på krisen i Lettland. På liknande vis har länder som Tyskland och Frankrike starka egenintressen av att gå in med stöd till krisdrabbade euroländer. Tyska och franska storbanker har investerat hundratals miljarder euro i de krisdrabbade ländernas statsobligationer och har även stora summor utlånad direkt till företag och personer i länderna. När skattebetalarna i andra länder går in och tar över risken med nödlånen kan bankerna rädda sina investeringar och vinster. Vinsterna förblir privata medan förlusterna blir offentliga. Detta är något av finanskrisens huvudprincip.

Med lånen följer tydliga och hårda ekonomiska och politiska villkor. Det är inte märkligt att de drabbade regeringarna ofta håller emot i det längsta. När de skriver under lånehandlingarna tappar de också en stor del av sin politiska frihet. Nedskärningar, lönesänkningar och privatiseringar dikteras och övervakas av EU och IMF som villkor för lånen. Ordföranden i Europafacket, John Monks, skrev i början på 2011 till EU-kommissionen och klagade på att EU i praktiken inskränker den fria förhandlingsrätten och upphäver gällande framförhandlade kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter när de genomdriver sin åtstramningspolitik.

Kommer politiken att lyckas? Det är långt ifrån säkert. Det finns en risk att neddragningarna blir så hårda att tillväxten bli negativ och efterfrågan bromsas för kraftigt. Länderna kan fastna i recession i flera år framöver. För att undvika det krävs att man samtidigt genomför åtgärder för att skapa arbete och investera för framtiden. Men inslagen av framåtsyftande satsningar är litet i den föreskrivna politiken. Istället ökar arbetslösheten snabbt. Trots de dramatiska åtgärderna pekar mycket på att länder som Grekland och Irland inte kommer att klara återbetalningarna på sina lån i tid. Villkoren för lånen måste sannolikt omförhandlas. Men trots att detta kan ske så är det sannolikt att ett eller flera euroländer inte kommer att klara sin skuldbörda. De kommer sannolikt att, förr eller senare, tvingas ställa in betalningarna och förhandla om att skriva ner lånen. Förlusten får de bäras av dem som har lånat ut pengarna. Men under tiden har stora delar av risken gått från privata banker till EU-länderna och ECB som har köpt statens statspapper. Det är inte unikt att en stat ställer in betalningarna, exempelvis tvingades Argentina göra det 2001. Men det är ovanligt i Europas moderna historia och konsekvenserna för euron är inte helt enkla att överblicka. Men en stat blir inte skuldfri för att den ställer in betalningarna. Skulderna förhandlas om och skrivs ner.

Varför klarar Sverige sig hyggligt?

Finanskrisen slog hårt även mot Sverige 2008 och 2009. Arbetslösheten steg snabbt, inte minst inom den stora exportindustrin och krisen slog direkt mot finanserna för staten och kommunerna. Men redan efter något år ser svensk ekonomi ut att återhämtat sig. Tillväxten var mycket hög 2010. Exporten ökar igen. Företagen gör stora vinster och delar ut frikostiga bonusar till sina direktörer. Statens budgetsiffror är på väg tillbaks till plus och många svenskar har fått ökade realinkomster. Inflationen är under kontroll. Vår regering framhåller sig själva som ett föredöme och som bäst i Europa på ekonomisk politik. Det är ingen tvekan om att Sverige har klarat krisen bättre än många andra länder. Samtidigt har myntet en baksida. Arbetslösheten i Sverige har bitit sig fast på en mycket hög nivå. Sverige har bland den högsta ungdomsarbetslösheten i EU. Klassklyftor och barnfattigdom har ökat mycket snabbt. Sjuka och arbetslösa har fått se sin trygghet slås sönder av dramatiska försämringar i A-kassa och sjukförsäkring. Samtidigt har stora skattesänkningar kommit arbetande, framför allt de med goda löner, och dem med förmögenheter till del. Faktum är att Sveriges problem med hög arbetslöshet och växande klyftor inte kan ursäktas med finanskrisen. De är ett politiskt val. Med en regering som aktivt hade bekämpat krisen genom investeringar och satsningar på välfärd så skulle det kunna se helt annorlunda ut. Dessutom gynnar investeringar på områden som järnväg, bostadsbyggande och grön energiproduktion både vår ekonomiska utveckling och klimatet på längre sikt. Det har vi råd med. I grunden är den svenska ekonomin stark. Men varför är det så?

En avgörande orsak till att Sverige klarar sig bra är en stark exportindustri. Även Sverige har ett stort handelsöverskott. Men exportindustrin har haft mycket hjälp av vi har en egen valuta. När krisen var som värst sjönk värdet på den svenska kronan och exporten fick draghjälp av växelkursen. Det räddade tiotusentals arbetstillfällen. Nu när svensk ekonomi har återhämtat sig stiger kronan i värde. Riksbanken sätter dessutom räntan efter behoven i svensk ekonomi. Vi har termostaten i Stockholm, inte i Frankfurt. Under perioder har vi haft lägre ränta än eurozonen. Nu när svensk ekonomi utvecklas starkare höjs räntan snabbare i Sverige. Det är rimligt för att undvika överhettning i delar av den svenska ekonomin. Svensk ekonomi har utan tvekat vunnit på att vi står fria från euron. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt borde tacka nej-sidan för att moderaterna och ja-sidan förlorade folkomröstningen om EMU 2003.

Sverige har också mycket starka statsfinanser. Statsskulden är på väg ner mot 30 % av BNP. Dessutom har staten mycket stora tillgångar. Så har det inte alltid varit. Den svenska 90-talskrisen orsakades av avreglering, spekulation, fastighetsbubbla och ett huvudlöst försök att koppla den svenska kronan till eurons föregångare ecun. Krisen gav oss massarbetslöshet och ett mycket stort budgetunderskott. Mellan åren 1998 och 2006 pressades underskottet ner från i runda tal 70 % till 40 % av BNP. Merparten av saneringen av statsfinanserna har gjorts av de rödgröna partierna som lämnade över ett budgetöverskott på 70 miljarder kronor till regeringen Reinfeldt 2006. Ett överskott som främst har använts av högeralliansen för att sänka skatterna för dem som tjänar bäst. De starka statsfinanserna är en stor styrka för Sverige i den nuvarande krisen. Men priset var högt. Under 90-talskrisen skedde stora neddragningar i välfärden och klassklyftorna växte även då. Frågan som vänstern måste ställa sig är hur en balanserad ekonomisk politik ska lyckas både när det gäller att hålla nere statens skulder och minska klyftorna i samhället. Men precis som med EMU-omröstningen så kan den borgerliga regeringen leva gott på att tidigare regeringar sanerade finanserna.

En tredje orsak till att Sverige klarar sig hyggligt är att de svenska bankerna inte har tagit samma risker som banker i USA, Island eller Irland. En orsak av det kan vara lärdomarna från 90-talskrisens stora bankförluster. I samband med dem fick staten ta över flera banker. När ägarna inser att de kan förlora allt om de spekulerar för vilt så tar de inte samma risker. Det är ytterligare ett skäl till att bankernas ägare måste få ta sina egna förluster. Samtidigt gör de svenska fyra storbankerna övervinster som grundas i att det saknas reell konkurrens för bankkunderna.

EU:s svar på krisen

EU har en gemensam valuta och penningpolitik med euron. Men mycket av makten över andra delar av den ekonomiska politiken, statsbudgetar och skatter, ligger fortfarande på nationell nivå. En valutaunion utan enhetlig finanspolitik och med stora inbyggda olikheter mellan länderna hamnar i problem vid ekonomiska nedgångar. Det är dagens eurokris ett exempel på. Samtidigt är finanspolitiken ett av demokratins viktigaste redskap för att styra samhällsutvecklingen. Om man flyttar makten över den till EU så flyttas också avgörande politisk makt över frågor som välfärd och sysselsättning. Makten flyttas från öppna folkvalda parlament till EU:s slutna institutioner där bristen på demokrati och folkligt inflytande är påfallande. Ändå är det just det som EU vill göra som ett svar på eurokrisen. Eurons kris används som en hävstång för att centralisera makten och ta ett steg emot att omvandla EU till en europeisk förbundsstat. Den politik som EU vill påtvinga länderna är en klassisk högerpolitik med ökade klyftor, växande otrygghet för anställda, nedskärningar i offentlig service och privatiseringar. Men även i EU finns det samtidigt en insikt om att spekulationen inom bank- och finanssektorn måste begränsas och regleras.

EU har tvingats till en rad kortsiktiga åtgärder för att undvika en akut kriser med stater och storbanker som ställer in betalningarna. I samband med Greklandskrisen våren 2010 inrättades en särskild stabilitetsmekanism som har gett enorma lån på runt 100 miljarder euro vardera först till Grekland och därefter till Irland. Nu planerar EU att inrätta en permanent krismekanism till 2013 för att kunna hantera framtida kriser. För detta krävs en mindre ändring i EU:s fördragstext. Mycket tyder på att även Portugal kommer att behöva ett krispaket under 2011. Många tror att även Spanien kommer att behöva hjälp. Vill det sig illa kan även Italien behöva lån från EU. Spanien och Italien tillhör världens tio största ekonomier. Frågan är om pengarna och den politiska viljan räcker för att hjälpa även dem. I samband med lånen tvingas länderna genomför en hårdhänt politik med privatiseringar, nedskärningar i välfärden och sänkt levnadsstandard.

I EU-fördraget förbjuds den Europeiska centralbanken ECB att ge direkt stöd till krisdrabbade länder. Men det har banken gjort i alla fall. Den har köpt statspapper för omkring 70 miljarder euro från eurogruppens krisländer. Till det kommer att ECB har lånat ut hundratals miljarder euro till krisbanker i euroområdet. Bankerna får vanligtvis låna pengar från ECB med enprocentig ränta för att sedan kunna låna ut betydligt dyrare i sin tur. På så vis har krisbankerna hållits under armarna.

EU har också lagt en rad förslag på hur man ska styra den ekonomiska politiken i medlemsländerna hårdare. Förslagen gäller samtliga EU-länder. Men enligt de förslag som diskuteras våren 2011, med sikte på att de ska antas i juni 2011, så är det bara euroländer som ska kunna bötfällas om man inte följer EU:s instruktioner. Men det har diskuterats att även icke euroländer ska kunna straffas med indraget EU-stöd. De nya åtgärderna innebär att EU ska ingripa tidigare mot länder som man anser har för stora budgetunderskott eller för stor statsskuld. Ländernas statsbudgetar ska granskas och rättas till innan de antas. Målet är att länderna ska bedriva en stram finanspolitik. EU vill även kunna påpeka och påverka andra ekonomiska obalanser. Det kan innebära att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning och storlek på offentlig sektor. EU kräver också att ländernas regelverk för hur man antar och utformar budgetarna ska bli mer lika varandra för att underlätta överblick och jämförelser. I Sverige har LO uttryckt oro för att EU är på väg att lägga sig i lönebildningen och för att man ensidigt ser till budgetbalans utan att väga in andra orsaker till att ekonomiska problem och arbetslöshet uppstår. LO har också kritiserat att de nya reglerna minskar de folkvaldas makt över den ekonomiska politiken.

Redan 2010 antog EU regler för en ”europeisk termin” i vilken ländernas statsbudgetar ska granskas av EU-kommissionen. I EU-kommissionen ”tillväxtöversikt för 2011” läggs EU-politiken fast för medlemsländerna. Bland förslagen märks krav på tuffa nedskärningar i de offentliga utgifterna, höjd pensionsålder, minskad förtidspensionering, mer privat pensionssparande, förkortade ersättningstider till arbetslösa samt avreglering av energimarknaden. Ekonomisk politik är aldrig neutral och det är ingen tvekan om att den politik som EU föreskriver domineras av högerns tänkande.

Utöver dessa förslag vill såväl EU-kommissionen som viktiga EU-länder gå ännu längre för att centralisera makten över den ekonomiska politiken. EU-kommissionen vill att EU ska kunna ge ut särskilda euroobligationer och kommissionen förväntas lägga förslag om att ge EU en viss beskattningsrätt. Vid det Europeiska rådets toppmöte i februari föreslog Tyskland och Frankrike bland annat förbud mot vissa former av löneuppräkning i medlemsländerna, gemensam pensionsålder, gemensamma nivåer för bolagsskatt och förbud i de nationella grundlagarna mot budgetunderskott. Förslagen skulle i första hand gälla euroområdet men även icke euroländer skulle kunna välja att vara med. Det är åtgärder som går mycket långt i styrningen över den nationella politiken. Eurokrisen blir en hävstång för att omvandla EU till Europas förenta stater.

Vänsterns svar på krisen

För EU är euron ett politiskt prestigeprojekt som inte får ifrågasättas. Därför kan inte EU medge att eurons konstruktion bidrar till att förvärra krisen. Det hindrar EU och euroländerna från att få fart på sysselsättning och ekonomisk utveckling. Istället är det en torftig marknadsliberal politik med minskade offentliga utgifter och privatiseringar som ska vara vägen ur krisen. Men det finns en annan väg vi kan gå. Här följer några tankar och förslag på vänsterns väg ur den ekonomiska kris som är ett högst reellt problem i stora delar av EU.

Sverige ska även i fortsättningen stå fritt från euron. Friheten från EU:s valutaunion är en ekonomisk och demokratisk fördel för oss. Väljarnas nej till EMU i folkomröstningen 2003 måste respekteras och Sverige bör därför förhandla fram ett undantag från valutaunionen i EU:s fördrag. Sverige bör också undantas från den centralstyrning av den ekonomiska politiken som nu följer som en konsekvens av eurokrisen. Det ger oss större handlingsutrymme att klara sysselsättning och välfärd. Inom EU måste vänstern ifrågasätta om euron bör delas upp i olika valutor eller om flera länder återgå till nationell valuta. När euron är ett hinder för ekonomisk utveckling så måste själva valutan som konstruktion ifrågasättas.

Krisen måste hanteras på ett socialt ansvarfullt vis. De tyngsta bördorna kan inte läggas på dem som redan har lägst inkomster. Det måste finnas en social profil när länder utformar sin krispolitik. För Vänsterpartiet var det avgörande då vi motsatte oss Sveriges särskilda lån till Irlands krispaket. Vi tyckte att neddragningar för låginkomsttagare och pensionärer liksom privatiseringarna var socialt oacceptabla. Vi tyckte att Irland skulle få längre tid för att betala tillbaks lånen och att räntan borde vara lägre. Vi menade att man samtidigt måste göra satsningar för att få igång investeringar och sysselsättning. Det hade varit ett mer rättvist och ansvarsfullt sätt att hantera den kris som de irländska bankerna hade orsakat men som vanliga irländare får betala priset för. Även EU måste förorda en politik som tar socialt ansvar. Istället för att ifrågasätta löntagarnas rättigheter som har förhandlats fram bör EU slå fast att nationella lagar och avtal gäller även när man arbetar i varandras länder. EU:s budget måste riktas om från allmänt jordbruksstöd och regionalstöd till gröna investeringar och utbildning som ger arbete och social utveckling.

Bankernas och finansbolagens möjligheter att spekulera måste begränsas. Rent destruktiva och onödiga spekulationsformer bör förbjudas nationellt eller på EU-nivå. Ett exempel är att Tyskland har förbjudit vissa former av blankning, spekulation i att företag ska tappa värde. De banker som har spekulerat i krisen måste också vara med och betala dess pris. När bankerna går i konkurs måste ägarna ta fullt ekonomiskt ansvar. Om skulder i framtiden måste skrivas av måste även banker som har spekulerat i exempelvis statspapper vara med och betala förlusten. Om bankerna lär sig att det offentliga tar över förlusterna så kommer de att fortsätta ta orimliga risker. Inom EU finns flera förslag som skulle begränsa spekulationer. Dit hör bankavgifter som är en sorts försäkring som ska täcka när bankerna gör förluster. Även en Tobinskatt, en avgift på valutahandel, diskuteras inom EU. En sådan skulle vara tillräckligt hög för att hindra skadlig spekulation men var så låg att den inte hindrar handel. Även avgifter på bonusar och bankvinster diskuteras inom EU. Detta är bra och rimliga förslag som bör stödjas. Även kraven på kapitaltäckning för bankerna har skärpts genom de internationella reglerna inom Basel III. Det gör dem mindre känsliga för framtida förluster. Det är bra, kanske borde de kraven skärpas ytterligare.

För vänstern finns också en annan lärdom att dra. Är man beroende av att låna pengar från EU eller andra långivare så är utrymmet för att bedriva vänsterpolitik mycket begränsat. Därför är det inte möjligt att bedriva en politik som bygger på att statens skuldsättning kan öka kraftigt. Däremot bör vänstern öka såväl statens skatteinkomster som dess utgifter för att finansiera sysselsättning och välfärd. Staten bör inrätta en investeringsbudget som gör det möjligt att låna ur riksgälden för lönsamma investeringar som bygget av ny järnväg. Dessa investeringar ska sedan betalas av löpande. Dessutom måste man kunna bedriva en ekonomisk politik som är mer expansiv i kristider för att sedan vara mer återhållsam och betala tillbaka skulder i goda tider. Pensionssparandet, som är en stor del av det kapital som äger våra företag, bör användas för allas bästa med satsningar som tar social och miljömässig hänsyn. Idag investeras våra pensionspengar mest för att göra vinst på kort sikt oavsett de samhällsekonomiska konsekvenserna.

Eurokrisen har sannolikt bara börjat. Risken är att den kommer att leda till ökad arbetslöshet och växande klassklyftor samtidigt som allt mer av den politiska makten centraliseras till EU. Vi som tror på demokrati och solidaritet måste göra motstånd mot den politiken och visa att alternativen både är förnuftiga, mer rättvisa och genomförbara.

23 reaktion på “En liten skrift om en stor kris

  1. ”Varför klarar sig Sverige hyggligt”
    ”Sverige har också mycket starka statsfinanser. Statsskulden är på väg ner mot 30% av BNP.”

    BNP är ett trubbigt verktyg att mäta ett lands välstånd. FN spår i en ny rapport att Svergie kommer att vara ett U-land 2030. Rapporten bygger på HDI som står för Human Development index som är ett komplement för att mäta levnadsstandarden i länder.

    Om rapporten slår in kommer länder som Libyen, Lettland och Mexico vara bättre länder att leva i. Vad vet FN som inte vi vet? Tar de i beaktande att Svergie och svenskarna säljs ut? Ett land utan bl.a. naturtillgångar är ett fattigt land. Carl Bildt har sagt ”EU är vår politik”. Det spelar alltså ingen roll vilket parti som sitter vid rodret? Svergies röststyrka i EU är lika med noll. Så klarar sig Svergie så bra? Vi får se vad våra barn och barnbarn anser om den saken.

    ”Svergie ska även i fortsättningen stå fritt från euron” Ja men kommer det att gå?

  2. Bra initiativ.

    Har du ordnat formgivare och tryckeri till din lilla skrift? Jag hjälper gärna till med formgivning, tabeller, diagram och foton. Jag kan även rota bland tryckerier om det behövs.

    Må så gott!

    Jöran

  3. Innehållsmässigt skulle jag vilja se dig utveckla lite mer om jobbskapande politik som gröna investeringar och kanske även arbetstidsförkortning.

    En jämställdhetsanalys vore också på sin plats.

    Ett sätt att lösa den ekonomiska krisen utan att förvärra klimatkrisen och fördjupa ojämställdheten, typ.

  4. Föreslår att arbetar igenom denna lite mera grundligt avseende själva problematiken som orsakar problemet som idag börjar att bli väl så påtagligt efter det att skuldmättnadspunkten har passerats.
    Du bör belysa räntekostnadstillväxtens del i ekonomin som en del av helheten som kräver likviditet utan att ha någon valutabildande grund.

    Vill du ha hjlp så får du gärna höra av dig

    Mvh C

  5. Tycker det är klart och tydligt.

    För övrig undrar jag om inte EU:s styrande borde ta sig en titt på Egypten, Tunisien m.fl. stater i området, och varför inte Wisconsin, innan man travar vidare i de tydligen redan uppgjorda spåren.

    Eller räknar man med att man har insatsstyrkor så det räcker?

  6. Jag saknar en ideologisk kritik av den reaktionära gangsterekonomin, beträffande nyliberalismens människosyn och falska ekonomiska analys med en blind religiös tro på Egenintresset som fungerande drivmotor för ekonomi och tillväxt, när det i själva verket leder till ekonomisk ruin, avregleringarna, privatiseringarna som innebär att skulder socialiseras och vinster privatiseras. Med Lissabonfördraget handlar et handlar om legaliserad korruption. Man stjäl skattepengar och stoppar i egna fickor. Verksamheterna fungerar sämre, inte bättre, systemet göder korruption, penningtvätt, människohandel och trafficking – med andra ord ren kriminalitet.
    Vidare mer konkret bonussystemet – varför ska det finnas överhuvudtaget, särskilt när de delas ut även om förluster gjorts. Högriskspekulationen i form av värdepapperisering ifrågasätts blygsamt – derivat och CDS-handeln måste avskaffas helt, eftersom det senare t ex är en form av avancerat försäkringsbedrägeri.
    När det gäller konsumenter och ”konkurrenskraft”, så finns det så otroligt mycket i den falska retoriken, som inte ens har något existensberättigande. Till exempel så får bankkunden numera göra allt jobb själv, ändå tar bankerna ut en massa avgifter. Det tycker jag inte att de ska ha rätt att göra alls, när kunden gör allt jobb själv, bemannade kontor avskaffas, man betalar sina räkningar själv, man får ringa ett call-center där det är milslånga telefonköer, ändå har man mage att ta betalt för 0771-telefonsamtalet, varje företag sätter själv taxan som kunden får betala – för att stå i telefonkö, ett samtal kan kosta 30-40 kronor, som man inte fått något för överhuvudtaget, sånt måste förbjudas. Samma gäller för honnörsorden ”valfrihet” och konkurrens, med en avreglering som istället lett till monopolisering och skyhöjda priser för livets nödtorft. När EON som för övrigt inte ens är ett ”privat” företag utan ett tyskt statligt bolag tillåts tömma de svenska vattenmagasinen på somrarna så att svenska elkunder får skyhöga priser på vintrarna så handlar det om neokolonialism från Tysklands sida. När Sverige säljer ut svensk mark, skog och naturtillgångar iom de regler som Lissabonfördraget och EU-medlemskapet medgett så handlar det om att kolonialisera Sverige utan att de svenska väljarna fått göra sin röst hörd i en folkomröstning. Folkomröstningen om EU-medlemskapet var riggad, t ex så sysslade Dinkelspiel med ministerstyre, när han på eget bevåg som handelsmarknadsminister på skattebetalarnas bekostnad lät trycka upp en 46-sidig fyrfärgsreklambroschyr FÖR EU-medlemskap trots att det enda som eventuellt skulle varit tillåtet var att fylla denna med lika mycket EU-kritisk information. Denna sände han sedan ut till samtliga Sveriges hushåll. Samma är det nu med Svenskt Näringslivs infiltration av Socialdemokraterna. Vi har ett land som står utan politisk opposition. Demokratin är avskaffad. Och ingen säger något om de oegentligheter som begåtts. Ingen ställs till svars. Detta tycker jag diskussionen måste handla om. Och så Merkels senaste förslag om att förbjuda reglering av löner mot index – samtidigt som inflationen eller snarare stagflationen skenar. Vad vill hon att löntagarna ska få i lönekuvertet. Svaret är – ingenting. Samtidigt som företag som McDonalds, jobbcoacher osv får miljoner för att inte säga miljarder i skattebidrag, de ordnar inga jobb, plundrar endast statskassan på pengar. Det är gangsterekonomin i ett nötskal. Jag tycker din kritik är alldeles för mild och räddhågsen. Ungefär som du tror att om du säger som de är mot de här herrarna så blir du inte tagen på allvar. Men det är ju de som ska vara rädda, inte du. Eftervärldens dom mot kvartalskapitalismen kommer att bli stenhård, och revolten har redan börjat. Den kommer att bli värre, när åtstramnignspaketen får full effekt. I USA står den federala staten snart utan några medel alls. Det blir massuppsägningar. Folk kommer inte bara att ta detta stillatigande. I Irland tänker man kräva haircuts och på Island har man redan sagt stopp. I England protesterar UK Uncut mot nedskärningarna. De nedskärningar som ska ske, är att EU nedmonteras, då blir vi av med ett skattefrälse som snott Europas befolkningar på massor med pengar i form av dubbelbeskattning. Vidare ska företagens avkastningskrav ner med många många procent. Vidare ska återbetalning ske till skattebetalarna för felaktigt utbetalade ”bidrag” som de till McDonalds t ex.

  7. När det gäller EU så ska Lissabonfördraget omförhandlas iom inrättandet av ESM – med Merkels huvudlösa och direkt föraktfulla krav på lönebildningen – då ska Sverige passa på att kräva folkomröstning om hela Lissabonfördraget, eftersom ratificeringen inte är legitim då fyra rättigheter som finns i svensk grundlag saknas i Lissabonfördragets rättighetskatalog och då får inte mer maktöverföring till EU ske – ändå har det skett, vilket gör att ratificeringen inte är laglig, därför måste folkomröstning utlysas ifall vi verkligen godkänner att våra grundlagsstadgade demokratiska, mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter ska underordnas den ”inre marknaden”. Sverige ska således i samband med dessa fördragsförändringar iom inrättandet av ESM, KRÄVA att reglerna för den ”inre marknaden” UNDERORDNAS rättigheterna i svensk grundlag, i annat fall skall ratificeringen förklaras illegitim och Sverige inhibera ratificeringen eller rent av gå ur EU. Ett sådant ”socialt protokoll” är det minsta vi kan begära. Ett absolut minimum. Vidare ska Sverige passa på att kräva en demokratisering och betydligt utökad vetorätt för medlemsstater, den ”europeiska terminen” ska vi stoppa i papperskorgen, för att inte tala om övrig centralstyrning av medlemsstaternas budgetprocesser och ekonomi. De svenska skattebetalarna äger sin rätt att sig själv beskatta och den rättigheten ska EU hålla tassarna ifrån annars ska vi gå ur den här korrupta gangsterekonomiunionen.

  8. Mycket bra text, folkbildning när det är som bäst! 🙂

    Jag kollade lite kort på TV-sändningen från debatten om EU i Riksdagen idag. Hann bland annat med ett inlägg från Carl B Hamilton. Det verkar inte som att ja-sidan har några ekonomiska argument kvar. Inlägget handlade mest om hur synd det är om svenska politiker som inte får chansen att vara med och förhandla om att lösa euro-krisen. Den högst rimliga tanken om att försöka vara så långt borta från kriser som möjligt verkar inte ha föresvävat honom.

    För övrigt saknar jag ett stycke om ökat statligt ägande i banksektorn i texten i inlägget.

  9. Lätt att förstå. Har i övrigt liknande synpunkter som Jöran F. Alltså mer konkret om hur vår klimatpolitik samtidigt kan ge fler jobb och bättre välfärd. Och en genusanalys behövs också.

  10. Bästa texten jag läst på länge, tack Jonas!

    Jag instämmer helt med din analys av krisens orsaker men tycker ändå att vi missar ”elefanten i rummet”, dvs det faktum att vårt nuvarande penningsystem i själva konstruktionen skapar återkommande finanskriser, alltid baserade på olika tillgångsbubblor (”Ponzi schemes”, eller pyramidspel). Ekonomiforskaren Steve Keen belyser detta tydligt i sin forskning (särskilt i följande text). Vi måste därför aktivt driva arbetet för en ny penningreform.

    Jag instämmer också helt i analysen att det fåfänga försöket att låsa vitt skilda ekonomier till samma valuta varit ett gigantiskt misstag (även Milton Friedman håller med…som jag kanske inte har så mkt till övers för annars).

    Vad menar du med följande?

    Nu måste länderna försöka göra en ”intern devalvering” genom att sänka lönerna och skära ner välfärden.

    Är det inte detta som brukar kallas deflation och som är just det nobelpristagare Joseph Stiglitz varnar eurozonen för då det riskerar att hamna i en deflationsspiral, dvs en regelrätt depression? Skär vi ner utgifterna för staten (i en kris) då ökar arbetslösheten och samtidigt minskar efterfrågan i ekonomin och än mer blir arbetslösa. Folk börjar betala tillbaka skulder i stället för att ta nya lån och därför minskar den aggregerade efterfrågan (dvs minskning av BNP + minskning av utlåning) – deflationsspiralen är i gång!

    Varför klarar sig Sverige hyggligt?

    Givetvis har Sverige en bra handelsbalans samt en låg statsskuld (dock så har vi fortfarande hög arbetslöshet) men detta räcker inte som förklaring. Det räcker att titta på den aggregerade efterfrågan och en stor del förklaras av att lånebubblan ännu inte spruckit i Sverige (trots att vi når 300% av BNP i privata skulder vilket är i paritet med USA innan krashen). Den årliga ökningen av de privata skulderna (som ökar pengarna i ekonomin) ligger fortsatt högt (ca 200 Miljarder SEK, dvs 6% av BNP för bara årliga ökningen). Detta är inte hållbart! Vi måste verka för att bankerna skall återgå till fulla reserver eller lånetak, dvs skarpa regleringar! …och vi måste kunna låta banker gå omkull för att ägarna skall förstå att de inte kan spekulera med våra pengar. Befintliga tillgångar kan staten via SBAB ta över så då har vi löst det praktiska. Basel III räcker inte – det är fortfarande så, enligt Stefan Ingves att endast 2800 kr räcker i praktiken som reserver för att skapa ett miljonlån!

    Tobinskatt och andra sätt att öka trögheten i den spekulativa finanskapitalismen är nödvändigt – här håller jag fullständigt med! Vi kanske skall vara än mer kreativa: Varför inte införa en tidsbaserad skatt på kapitalvinster, dvs hög skatt om innehavet varit under kort tid och lägre om innehavet varit under längre tid?

  11. Tycker jag känner igen mycket av analysen från t ex BBC och The Guardian som jag ofta hör som podradio. Väl skrivet tycker jag. De delar av din artikel som bekriver läget skulle kunna vara skrivna av en myndighet eftersom de, enligt min uppfattning, är en sammanställning av sånt som är fakta/sant. Ungefär som när Socialstyrelsen beskriver Svininfluensaläget så här några år efter starten.

  12. Instämmer helt med Christer. Och, inte ett öre till ESM – 500 miljarder bankräddningar, bonusprogram till bankdirektörerna och fortsatt högriskspekulation samtidigt som sjuka och arbetslösa utförsäkras till ingenting och nobb-baserade anställningsformer grundlagstadgas. Littorin säger nu att Sverige måste ”våga språnget” och införa ”Arbetslinjen 2.0” vad jag förstår innebär det ett avskaffande av alla sociala skyddsnät what so ever. Det kommer att öka antalet jobb, menar han, tillsammans med Obama som står upptryckt mot väggen av den djupt reaktionära Tea-Party-rörelsen som inte ens drar sig för att uppmana till mord av sina politiska moståndare, med hårkors och kartor på Internet. Hur sjuk är den Nya högern. Det handlar om gangsterekonomi och gangstermetoder.

  13. Nemokrati. Du belyser verkligheten på ett utmärkt sätt. Din redogörelse visar på ett mod som visar att du inte är rädd att angripa maktmissbruk och korruption. Ett mod som styrande politiker i Sveriges regering och riksdag borde ha som livsuppgift för att inte tillåta lidande och utanförskap för människor och grupper som är svaga, ja för hela svenska folket.

    Politiker är fångar i systemet och de kan inte ändra något så länge som de är med i systemet, för det tillåter inte systemet. De måste rätta sig efter EU:s lagar och det ger mycket begränsat utrymme för egna beslut. Genom manipulation och rädsla ”att inte bli tagen på allvar” tjänar politiker detta system.

    Även i media sitter de flesta i ett intellektuellt fängelse utan att själva inse det. Skulle de verkligen öppna ögonen borde de inse att de är skrivbiträden som rapporterar om ämnen som gynnar systemet. Inte folket.

  14. ”Staten bör inrätta en investeringsbudget som gör det möjligt att låna ur riksgälden för lönsamma investeringar som bygget av ny järnväg. Dessa investeringar ska sedan betalas av löpande.”

    Det är väl redan så att den statliga myndigheten riksgälden sköter statens upplåning? Menar Sjöstedt egentligen att det är av riksbanken staten ska låna i stället för på marknaden?

    Om där är investeringsbudget eller inte har väl ingen betydelse för detta? Att återgå till att statens affärer har en investerings och driftsbudget, så vi slipper att höra om dessa förfärliga underskott dvs underskott som endast i den djupa egenskapade 90-tals krisen översteg normal offentlig investeringsnivå. Att alla offentliga investeringar ska betalas över löpande budget och dessutom ha överkottsmål är en onödig åtstramning av ekonomin normalt sett.

  15. @Lasse

    Varför låna överhuvudtaget?

    Varför inte genomföra en penningreform så att vi kan låta riksgälden/riksbanken skapa skuldfria pengar och i samma veva minska möjligheterna för privata banker att skapa nya (skuldbelagda) pengar (krediter) med ett enkelt pennstreck (som idag)? Att låta privata banker stå för penningförsörjningen i samhället verkar ju inte fungera så bra…med senaste finanskrisen i färskt minne (och som dessutom är bara en i raden).

  16. Det är beklagligt att det i Sverige inte finns någon progressiv ekonomisk analys överhuvudtaget som ifrågasätter den borgerliga ”sanningen” om ekonomin, själva fundamenten i den ekonomiska analysen, endast en annan omfördelning inom den av borgarna givna ekonomiskt/ideologiska ramarna.

    Om man vill lära sig ett verkligt ifrågasättande av den borgerliga ekonomiska världsbilden är ekonomiprofessor Bill Mitchell en bra start om man vill försöka få till en progressiv syn på penningens funktion och makroekonomin:

    Veckans ”examen” Mitchells onlineutbildning för ”folket” i verkligt progressivt ekonomisk analys:
    För att verkligen förstås vad som ligger bakom och hur fel Borg och den allmänna iden om att lönesänkningar kan man läsa förklaringen till veckans ”Question 2”
    Saturday Quiz – March 5, 2011 – answers and discussion

    Mitchell har dragit ner sitt artikelskrivande för de sedvanliga akademiska tidskrifterna etc från ett 25-tal till ett 12-14 st om året för att ägna sig åt sin folkbildningsinsats på sin blogg. Som har gett stor respons, av statistiken framgår att ekonomifakulteterna vid Harvard, Yale och London School of Economics är flitiga dagliga besökare

    The natural rate of interest is zero!
    Central bank independence – another faux agenda
    Money multiplier and other myths
    100-percent reserve banking and state banks
    Will we really pay higher interest rates?
    The origins of the economic crisis
    Structural deficits – the great con job!
    Public infrastructure 101 – Part 1
    Inflation targeting spells bad fiscal policy
    Hyperbole and outright lies
    Fiscal rules going mad …
    Fiscal austerity – the newest fallacy of composition
    Export-led growth strategies will fail

  17. @Lasse

    Mkt intressant och seriöst arbete som Mitchell gjort inom New Monetary Theory (NMT) – skall studera vidare på ämnet! Det verkar som om mkt händer ”down under” – Bill Mitchell och Steve Keen är båda något på spåret (även om de verkar ha en aktiv debatt med lite skilda åsikter)!

    Även i Storbritannien är det liknande arbete på gång (gällande skuldfria pengar) i och med rörelsen PositiveMoneyUK.

    Med upplysning så tror jag att vi snart kommer att kunna få upp folks medvetande om problemen med dagens skuldbaserade penningsystem och också påvisa de progressiva alternativen som står till buds!

  18. Pingback: ”Vi vill inte ha euron”

Kommentera