Delat ledarskap?

Den senaste tiden har många röster höjts inom vänsterpartiet för ett delat ledarskap. Tidigare ha detta avvisats av partiet, men kanske är en omsvängning på väg att ske. Många sneglar förstås på hur Miljöpartiet har lyckats med modellen den senaste tiden.

Men de finns också invändningar mot att ha två ordföranden. En av den som invänder är Rosanna Dinamarca i Expressen och P1. Hennes invändningar är väl värda att fundera på. Hon pekar särskilt på risken att ett delat ledarskap skulle kunna innebära att en man i praktiken ses som ordförande medan kvinnan blir en ”sidekick”. Då skulle det vara bättre att helt enkelt välja en kvinnlig ordförande om man vill lyfta fram kvinnor i ledande positioner. Det ligger något i det. Miljöpartiet har ju tidigare haft det problemet med hur deras språkrör har fungerat. Om man ska ha delat ledarskap så bör man fundera igenom modellen noga för att se till att det verkligen handlar om att dela rollen. Annars bör man kanske låta bli. Ett alternativ då kan vara att ha en vice ordförande som syns mera utåt och som väljs av kongressen.

Själv tycker jag ändå att tanken på delat ledarskap är väl värd att prova. Jämställdhet är egentligen inte det viktigaste argumentet. Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.

8 reaktion på “Delat ledarskap?

  1. Delat ledarskap är vettigt. Tycker inte Maria W har varit sidekick till Peter E, båda har funkat mycket bra. Jag har inget problem med att en kvinna kan överglänsa en man som i Mp:s fall.

  2. Invändningen att den kvinnliga ledaren skulle bli en sidekick till den manliga känns rätt konstruerad. Varför skulle det bli så? Om man jämför med miljöpartiet – har det fungerat så för dem? Tvärtom har de väl lyft fram ett antal starka och duktiga kvinnor som fått minst lika mycket uppmärksamhet och tyngd som de manliga rören? I Wetterstrands fall så är det väl snarare hon som isåfall har kunnat briljera och Peter Eriksson inte riktigt lyst lika starkt. Skulle vänsterpartiet vara sämre på jämlikhet än miljöpartiet?

    Men poängen med ett delat ledarskap är som Jonas skriver inte framförallt jämställdheten utan att det helt enkelt är mänskligare så. Man kan dela på arbetsbördan och ansvaret. Att bli partiledare för vänsterpartiet är nog en skrämmande tanke för en del med tanke på hur mycket skit i massmedia en v-ledare brukar få. Kanske lättare att övertyga fler att kandidera om det blir en delad börda. Det är också en poäng att skicka en signal om att vi inte tror på den gammeldags auktoritära ledningsstrukturen med en ensam stark person på toppen som pekar med hela handen. Två personer som ansikten utåt är på det sättet en väldigt radikal nyorientering för ett vänsterparti som har väldigt radikala och bra idéer när det gäller hur samhället ska utformas men verkar vara lite mer konservativt när det gäller sin egen organisation.

  3. Dinamarca tillhör ju bunkergänget runt tågmästaren, så det är knappast att förvånas att hon är emot förslag från JS – oavsett vilka de nu är eller hur bra de är. Hon tillhör de fotsoldater som kommer att skickas ut från bunkern i litet olika konstellationer för att göra ned alla försök till modernisering eller förändring av partiet.

    Dinamarca är också av den gammalstalinistiska sorten, så några förändringar i litet mer modern riktning tänker hon ju ALDRIG stödja. I alla fall inte i det här läget.

    Situationen kan förstås bli annorlunda om hon riskerar att dras med i Ohlys kommande fall. Då blir det nog litet annat ljud i hennes skälla. Litet mer medgörligt – för att kunna få stanna kvar vid de värmande grytorna, så att säga.

  4. J&J (Jonas och Josefin) kommer bli ett lysande radarpar men Jonas, du får nog vara beredd på att bli överglänst då och då! 😉

    Om man bortser från något slags jämställdhetsperspektiv så är jag helt övertygad om att visibiliteten i media kommer att öka (pga den fördubblade tillgängligheten). Att dessutom två personligheter med ganska så olika mediala uttryck representerar partiet utåt har även andra fördelar – den som inte faller för Jonas karisma kanske gör det för Josefins och tvärtom! Detta senare tror jag haft en stor del i Miljöpartiets framgångar i senaste valet.

    Trots vikten av att vara medial och ha den rätta karisman så vill jag själv tro att styrkan som debattör är viktigast och där är ni båda starka kort.

    Hursom, det skall bli spännande att följa vart vi hamnar med partiledarskapet – må de(n) som är bäst lämpad(e) få förtroendet!

  5. Om det är någon som varit side-kick hos Mp är det väl Peter Eriksson, Wetterstrand har varit den stora stjärnan, huvudrör med Eriksson som sidorör.

    Och när man ser det så är det förstås något att tänka på om man ska ha flera partiledare, det blir en som kommer att vara den folk kommer ihåg den andre blir en side-kick. Vem var rör tillsammans med Schlaug? Man får närmast slå upp det på Wikipedia.

Kommentera