Debattens vågor

Debatten om Afghanistan i riksdagen blev en match mellan Vänsterpartiet och de andra partierna  som stöder kriget. Vi klarade det helt ok tycker jag. Det här var mitt huvudanförande;

Herr talman

Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Denna ståndpunkt har vi i Vänsterpartiet fört fram under flera år. Denna insikt upprepas numera allt oftare även av dem som förespråkar det svenska militära deltagandet i kriget i Afghanistan. Frågan är när denna insikt också kommer att tillåtas styra Sveriges Afghanistanpolitik.

Det är inte bara så att kriget i Afghanistan saknar militär lösning och att hela tanken på en militär seger är ett utslag av önsketänkande. Den militära logiken har varit och är en del av problemet. Det är just den utländska militära närvaron och de övergrepp som sker, inte minst bombningar från luften, som dödar civila afghaner som är ett av talibanernas och andra motståndsgruppers starkaste argument för att rekrytera soldater och få stöd. De utländska trupperna är därmed en del av problemet. Många afghaner har en stark motvilja mot att se utländska trupper i sitt land. Det har utländska erövrare från Alexander den store till det brittiska imperiet och Sovjetunionens militär fått lära sig den hårda vägen. Många afghaner uppfattar även idag de utländska soldaterna som en ockupationsmakt. Därför kräver en fredlig lösning att utländska stridande förband dras tillbaks.

Illusionen om en militär seger över talibanerna har också under många år fört bort fokus från det som måste vara en del av en lösning på konflikten. Politiska förhandlingar, även med en del av dem som kallas talibaner. Till det hör insikten om konfliktens etniska dimension och det faktum att motståndet har sitt starkaste fäste bland den pashtunska folkgruppen. Den militära logiken och behovet av en afghansk regering lojal med väst har istället ofta fått västvärlden att blunda för bristen på demokrati, övergrepp och korruption hos den afghanska regeringen. Den afghanske presidenten är vald med hjälp av omfattande valfusk.

Idag satsar den rika världen mångdubbelt mer på den militära närvaron än på den civila återuppbyggnaden av Afghanistan. Men det är den civila återuppbyggnaden som kommer att avgöra Afghanistans framtid. Även Sverige satsar mer på soldater än på bistånd. Till det kommer att den siffra för Sveriges ekonomiska kostnad för kriget som redovisas sannolikt är betydligt högre i verkligheten än i statistiken om materialkostnader, ledning och övningar i Sverige räknas in. Men försvaret svarar oss att de inte kan ge den verkliga kostnaden för kriget när vi har frågat via riksdagens utredningstjänst. Hur många lärare, vårdkliniker och utbildade afghanska domare och poliser skulle vi få för dessa pengar? Det bör vi fråga oss.

Den svenska militära insatsen spelar mycket liten roll för utvecklingen av Afghanistan. En aktiv svensk politik som istället satsade motsvarande resurser på bistånd, som verkade för politisk dialog i landet och som också kritiserade de USA-ledda styrkorna när de begår övergrepp skulle däremot utgöra ett politiskt alternativ med ett eget budskap och en egen politik. Det är att ta långsiktigt ansvar för fred och utveckling. Det är en sådan politik vi i Vänsterpartiet förordar i vår motion.

Men idag saknas en svensk strategi för Afghanistanpolitiken. Kriget styrs helt av USA och Nato. De svenska trupperna står under amerikanskt befäl. Skillnaden mellan OEF och ISAF är mest teoretisk. Åtminstone lär den inte vara särskilt klar för de flesta afghaner.  Det är besluten i Washington, inte i Stockholm, som har fått avgöra svensk Afghanistanpolitik. I denna kammare vill många av den militära insatsens förespråkare inte ta ordet krig i sin mun. I USA är det en självklarhet att det är ett krig som bedrivs i Afghanistan. Det är en del av USA:s globala krig mot terrorismen. Det är USA:s motiv i detta krig som ytterst styr även vår militära insats i Afghanistan, inget annat. Men al-qaida verkar idag främst i helt andra länder än Afghanistan. Talibanerna är delvis USA:s egen skapelse. Länge har de också varit uppbackade av Pakistans säkerhetstjänst. Dessa band finns fortfarande kvar. Det gör konflikten lite mer komplicerad än att vara en fråga om att svenska soldater ska ge afghanska flickor rätt att gå till skolan.

Herr talman. Kriget har pågått i nio år. Talibanernas styrka har växt i samma takt som antalet utländska soldater har stigit. Riskerna även för våra soldater ökar. I allt fler länder, som Nederländerna och Kanada, inser regeringar och parlament att en militär lösning saknas och de tar beslutet att dra hem sina soldater. Sverige borde vara ett av de länderna. Det är den naturliga konsekvensen av att inse att konflikten saknas militär lösning. Det är de som vill fortsätta på den militära vägen som måste svara på vart den leder. Men de trovärdiga svaren har uteblivit i denna debatt. Istället är inslagen av önsketänkande påfallande. Vem av krigets förespråkare tror på allvar på att säkerhetsläget kommer att förbättras dramatiskt på några år med den nuvarande politiken? Knappast någon är min gissning. Då krävs det en annan politik. Alternativet är annars krig år ut och år in. Ett krig med många offer och som göder just det som det sägs bekämpa, korruption, extremism och narkotikahandel.

När man beslutar om krig och fred och när man ska riskera livet på soldater som sänds ut duger det inte med önsketänkande. Bara krass realism duger. Den realismen säger oss att det är hög tid att finna en annan väg. Risken är annars att ett långvarigt krig slutar med att talibanerna återkommer till makten den dag omvärlden tröttnar på krigets ekonomiska och mänskliga kostnader. Det vore den värsta tänkbara utgången av konflikten.

Herr talman. Inför valet gick vi rödgröna till val med denna insikt. Vi lovade att trupperna skulle dras hem på ett ansvarsfullt vis. Vi lovade istället ökat bistånd och att verka för politisk dialog. Nu har Miljöpartiet och Socialdemokraterna övergivit denna överenskommelse och anslutit sig till regeringens politik. I utbyte fick de – ingenting.

Vi i Vänsterpartiet står fast vid det vi sa i valrörelsen. Vi lägger fram den politik vi gick till val på. Jag tror att såväl miljöpartister som många socialdemokrater kommer att ångra att idag de åter sluter upp bakom Sveriges deltagande i detta krig. Säkert inser flera ledamöter från dessa partier redan nu att det är ett misstag. De kan då rösta för Vänsterpartiets reservation och därmed stå fast vid vad de lovade väljarna i valrörelsen. Några av dem kommer också att göra det idag – det hedrar dem. Jag skulle vilja citera de fyra miljöpartister som idag skriver på DN-Debatt, jag citerar; ”Definitivt slutdatum för hemtagning av våra trupper saknas i denna uppgörelse, som inskränker sig till en icke förpliktigande ambition att stridande trupp ska – om tillståndet på marken så tillåter – avvecklas under tiden fram till 2014, medan ”stödjande trupp” ska kunna vara kvar utan tidsbegränsning och utan någon entydig definition av detta begrepp.” Slut citat.

Oavsett andra Miljöpartister som Peter Rådberg och Peter Eriksson har sagt idag i denna kammare så är detta sanningen. Ni har gett upp kravet på ett slutdatum då de svenska soldaterna ska tas hem.  Jag förutser att såväl socialdemokrater som miljöpartister som idag följer partilinjen kommer att få ompröva sin politik under de kommande åren. Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning, det är dags att dra rätt slutsats av den insikten.

10 reaktion på “Debattens vågor

  1. Bra. På detta skriver lika många höger- som vänstermänniskor under, i alla fall i den kategori svenskar som en smula satt sig in i läget.

    Funderar på om det inte är så att politiker på vänstra/gröna kanten i högre grad än på den högra måste vara kompetenta och vidsynta för att kunna göra sig hörda. Skulle t ex en som Arkelsten kunna hålla ett dyligt anförande? Kanske en taskig reflexion men jag gör den ändå.

  2. Bra.
    Ännu bättre är att Vänsterpartiet är det enda parti i Riksdagen som står upp för sina vallöften både före och efter valet.
    Men jag måste säga att det var en besvikelse att så få kom till gårdagens manifestation på Mynttorget. Möjligtvis kan det bero på närheten till julen eller på att sagda torg är det värsta blåshålet i stan, vilket inte är roligt när det är minusgrader.

  3. Pingback: Tweets that mention Debattens vågor at Jonas Sjöstedt -- Topsy.com

  4. Du är inte ensam om att använda begreppet ”match” i tid och otid. Det är obehagligt. Men det är inte missvisande. Den politiska debatten är ett spel, en ordväxlingskamp, en uppvisning i arrogans och undvikanden av frågor. Det ingår i matchen att man aldrig returnerar bollen utan bara går på nya skeva, stenhårda, skruvade, lufttomma servrar. Jag lyssnade en stund via webben, en ordväxling där Carl Bildt var inblandad, och det var precis lika deprimerande som vanligt.

  5. En majoritet av folket röstade på partier som vill dra tillbaka trupperna. Politikerna struntade i det, och körde över folkviljan i denna fråga också. Känns som om demokratin har fallit samman. Övervakningslagar, euro via köksdörren, och nu trupper i Afghanistan – i fråga efter fråga kör de över oss. Är det berättigat att börja tappa tron på den parlamentariska demokratin?

  6. Härligt Vänsterpartiet, men vad är det som händer med era samarbetspartner, Socialdemokraterna och Miljöpartiet?????

    Totalt obegripligt! Hur virrig känns inte den politiska världen när man börjar känna att Sverigedemokraterna i alla fall är konsekventa?!

  7. Både SD och V hade förslag om att dra tillbaka trupeprna. Omröstningen gick i flera led, vi röstade för vårt förslag, de för sitt. Svårare än så var det inte,

    mvh

    Jonas

  8. Pingback: Lördagsläsning v 50 « Jöran Fagerlund

Kommentera