Eurokris och finanskapitalism

Ibland är det särskilt trist att få rätt i efterhand. Som motståndare till europrojektet och hämningslös finanskapitalism kan jag nu bara beklämd konstatera att mina värsta farhågor besannas. Instängda i eurons tryckkokare kokas sociala rättigheter och välfärdsstater till mos av spekulation och finanskris. Priset för euroexperimentet och den spekulativa finanskapitalismens härjningar är mycket högt. Det betalas av arbetslösa irländare, med nedlagda sjukhus och skolor i den fasta växelkursens Lettland och av försämrade villkor för grekiska pensionärer.

För några år sedan såg det annorlunda ut. Då lånade amerikanska och europeiska banker ut till höger och vänster. Priser och vinster steg genom taket. Fastighetsbubblorna blåstes upp. Nya fantasifulla finansiella produkter marknadsfördes. Sedan kom smällen. När botten gick ur marknaden fick skattebetalarna komma med räddningen. Enligt principen om privata vinster men offentliga förluster är det daghemsbarnen, pensionärerna och de arbetslösa som får rädda bankerna och deras direktörer. För de banker som orsakade krisen måste räddas, annars hotar kaos. För de lön- och låntagare som köpte för dyra hus och sedan blev arbetslösa återstår däremot bara konkursen och den personliga tragedin.

Vad har då euron med detta att göra?  Jo, en hel del. Europrojektet bygger på tanken att kapitalet ska få röra sig fritt. Med en gemensam valuta ska länder med helt olika förutsättningar bedriva samma ekonomiska politik. I högkonjunkturen kunde Spanien och Irland inte kyla ner sin överhettade ekonomi med höjd ränta. Så blåstes istället bubblan upp till den sprack och fallhöjden ner i krisen blev så mycket högre. Grekland kunde ett tag åka med på förtroendet för tysk ekonomi, men grunden för uppgången fanns aldrig riktigt. Priserna steg men inte produktiviteten. Tysk industri är så mycket starkare än sydeuropeisk, det kan lätt avläsas i handelsstatistiken. Idag skulle Grekland behöva en annan växelkurs än Tyskland. Men det går förstås inte med en gemensam valuta. Så även om euron inte är krisens huvudorsak så har den förvärrat ekonomiska obalanser i både uppgång och nedgång. Nu är den ett hinder för att komma ur krisen. Dessutom gör det att krisen för några euroländer snabbt blir hela euroområdets huvudvärk. Vad händer den dag ett land inte kan betala längre? Vad händer om jättarna Spanien och Italien på allvar dras ner i den akuta krisen? Euroområdet står inför ett existentiellt hot.

Jo, jag hör motargumenten. De har inte skött sig. De har för stora skulder. Det är delvis sant. Men inte heller sant för alla. Grekland hade ett uselt skattesystem och de hade för stor statsskuld, men det gällde inte Spanien. Helt klart är att med euron som tvångströja så återstår bara en väg ur krisen, stålbadets. Kanske är Irlands exempel det plågsammaste. Nu tvingas Irland lösa ut bankerna samtidigt som många av irländarna själva går i konkurs och får lämna sina hem. Budgetunderskottet lär sluta på hisnande 32 % i år. Samtidigt vill EU skärpa sanktionerna i form av miljardböter mot länder som Irland om de inte massakrerar det om återstår av välfärdsstat tillräckligt snabbt. Man kan förstå om vreden kokar på den gröna ön.

Nu spekulerar kapitalet mot de mest utsatta ländernas lånebehov. Räntorna pressas upp till orimliga nivåer i den valutaunionen som sades skydda oss mot spekulanterna. Banker i EU får låna från ECB till 1 % ränta, dagen efter kan de låna ut samma pengar dyrt. Ska bankerna gå fria, ska de inte vara med och dela på notan när dagen kommer då betalningar ställs in och skulder ska skrivas av? Eller ska skattebetalare i Rovaniemi, Lyon och Ljubljana ta hela smällen i en ny gigantisk EU-mekanism för att hantera krisen? För mig är svaret enkelt, det är inte acceptabelt att bankerna och spekulanterna som orsakade krisen ska kunna dra sig ur den efter att först ha räddats av skattebetalarna och sedan gjort nya vinster på krisen.

För EU finns bara en väg. Hårdare neddragningar, hårdare straff mot länder med underskott och centralstyrd makt över finanspolitiken i medlemsländerna. Bryssels makt ökar, stålbadet är den enda vägen. Risken är att recessionen blir djupare och att välfärden kastas årtionden tillbaks i utvecklingen. Men inte ens till det priset är det säkert att operationen lyckas, patienten kan förblöda under ingreppet.

Måste euron räddas till varje pris? Nej, jag förstår inte varför. Om en gemensam valuta blir ett hinder för en ekonomisk återhämtning i flera länder så bör euroområdet krympa. Det är dags att svälja EU-prestigen och fundera över hur en ordnad reträtt kan se ut.

Hur ser då vänsterns svar ut på denna finanskapitalismens och europrojektets kris? Jag har antytt två delar av svaret. Bankerna måste vara med och betala. Euroområdet kanske måste krympa. Men det räcker inte. Det spekulativa finanskapitalet måste tyglas. En del görs redan, faktiskt delvis inom EUs ram. Systemet måste ju överleva. Kapitaltäckningskraven höjs för bankerna och bankavgifter införs. Länder förbjuder många av de mest extrema former för finansiell spekulation. Tobinskatt och avgifter på finansiella aktiviteter diskuteras på allvar inom EU. Allt detta är nog bra och nödvändigt. Till det behövs ett socialt EU som skyddar löntagarnas rättigheter istället för att angripa dem.

Men vänstern måste gå längre. Skattesystemet måste ställas om till att missgynna spekulation och miljöförstöring men gynna produktiva investeringar och arbete. Det offentligas andel av konsumtionen måste hållas uppe och vi måste investera i klimatomställning och utbildning för framtiden. Bankerna ska hållas i strama tyglar. Statligt ägande som används klokt kan vara ett verktyg för stabilitet och långsiktighet. Pensionssparandet, som det nu spekuleras med som med annat kapital, ska användas för hållbara investeringar. Vänstern vågar planerna, tänka långsiktigt och ser offentlig sektor och offentligt ägande som tillgångar och styrmedel. Det är vår styrka. Där marknaden har misslyckats i grunden måste politiken och planeringen ta vid.

Det finns en lärdom till. Sverige  har starka statsfinanser. Det är en avgörande styrka i denna kris. När Vänsterpartiet tog budgetansvar tillsammans med socialdemokrater och de gröna mellan 1998 och 2006 minskades statsskulden från i runda tal 70 till 40 procent. Det var inte alltid så populärt då, men idag kan vi se att det var rätt att göra det. Även om jag önskar att vi kunde så kan vi inte idag ställa oss utanför den globala kapitalismens realiteter. Inte heller vänstern kan satsa pengar som vi inte har. Vad skiljer oss då från de andra? Har vi godtagit den enda vägens ekonomiska politik? Nej. Vi vill att staten ska ha högre intäkter och skatterna ska betalas av dem som har råd. Det ger ett samhälle med större jämlikhet och mer resurser till offentliga satsningar. Vi vill se en ekonomisk politik som avpassas till konjunkturen, mer expansiv i ekonomiska krisen som den som bröt ut 2008. Tillsammans med den politik som jag skissade på ovan så erbjuder det något helt annat än högerns stålbad.

En av de rödgrönas svagheter i valet var bristen på trovärdighet i den ekonomiska politiken. Så skulle de inte behöva vara. Orsaken till att Anders Borg kan glänsa idag är inte minst att vi i vänstern sanerade statsfinanserna och lyckades få svenskarna att rösat nej till euron. Det borde vi vara stolta över.

12 reaktion på “Eurokris och finanskapitalism

  1. En annan sak med kapitalismen är att det går så lätt att blåsa upp saker och ting. Boende tex. Alla vill vi bo och förhoppningsvis trivas. Men vad är det som sätter priset? En djävla massa uppnästa föreställningar förmodligen. Skulle att bo på lidingö bland en massa moderatidioter vara så väldigt ”fint”? Personligen skulle jag spy in i grannträdgårdarna och formodligen spöa familjefadern om han vågade protestera. Så därför bor jag i betydligt ”enklare” områden i centrala Uppsala istället. Man vill inte slå in skallen på sina politiska motståndare av såna enkla skäl som en spya i rabatten. Lika är det med alla lån och säkerheter. Det är bara luft. Tack olov så har vi inte Musse Pigg pengar i Sverige. Än! Han med hårflätan verkar vara väldigt barnslig.

  2. Pingback: Lördagsläsning v 46 « Jöran Fagerlund

  3. Javisst, Euron är ingen räddningsplanka, inte ens en sköld för länder med usla finanser. Däremot som Jonas Sjöstedt skriver är Euron en tvångströja som förhindrar ekonomier från att tillfriskna.
    Den klassiska åtgärden när ett land levt över sina tillgångar eller när produktiviteten inte backar upp lönekostnaderna är en nedskrivning av valutan. Enkelt? inte alls en devalvering är en kollektiv lönesänkning. Att Lettland förvägrades att devalvera berodde ju på oron i Sverige för de svenska bankerna som i sin girighet orsakade krisen skulle komma att skadas och att detta skulle komma att drabba en svenska ekonomin
    Alltså att regeringen inte behövde stötta upp bankerna berodde inte på något annat än att folket i Lettland fick bära hela bördan av den lånebubbla som orsakats av de svenska bankerna. Onödigt grymt ja, men kapitalism som den tillämpas av det svenska banksystemet är grymt. Men nu blomstrar bankerna igen vinsterna stiiger för var månad och bonusarna växer. Vad de talar tyst om är vem som betalar deras övervinster. Vilket reser frågan oom vilken plats och uppgift bankerna har i vårt blandekonomiska system.
    Vad gäller Euron är jag pessimist, att införa valutan är en sak att avveckla densamma kan bli ääldigt besvärligt och t o m farligt

    Bästa Hälsningar
    Gunnar Johansson

  4. Väl skrivet. I första hand är det ledsamt för de drabbade människorna i nu berörda länder. Men också trist att inte folken är tillräckligt kritiska utan för mycket tror allt om gott. Vi svenskar, inkl jag själv, är också det men i något mindre mån. Ända sen Gustav Vasa tror jag, i alla fall allmogen. Inte negativa till allt utan kritiska på ett positivt sätt. Folkbildningsaktigt på något sätt. Jag hann i alla fall nypa mig i armen strax innan folkomröstningen gick av stapeln och röstade nej. Jag tror till och med att jag fattade att det är olämpligt att ha samma kurs och ränta i länder som ser så olika ut och som har så olika folkkynnen, men ändå hör ihop på ett solklart sätt.

  5. Som vanligt håller jag med om det du säger. Samma saga sedan urminnes tider, några få rika vinner, de stora flertalet fattiga förlorar, och för betala. Orättvisa på orättvisa. Läser just nu Howard Zinns “Peoples History of the United States.” Historien bara repeterar sig själv som en trasig skiva. Visst, metoderna för förtrycket förnyas hela tiden, men förtrycket och de orättvisor som förtrycket ger upphov till, förblir de samma. Att med tvång riva ner välfärd för att betala för spekulanters vinster, det är den metod de använder för tillfället. Man kan bli illamående för mindre. Det finns bara en utväg: att helt byta ekonomsikt system. Så länge vi har ett ekonomsikt system som bygger på kapitalism, oavsett hur vi än försöker tämja denna kapitalism, så kommer orättvisorna att bestå. Problemet är bara att de som tjänar på dagens ekonomiska system tjänar så enormt, och de är så mäktiga och inflytelserika, att jag faktiskt inte kan föreställa mig hur man skall kunna genomföra ett systemskifte. Och folk tycks inte förstå. De fortsätter rösta fram höger regering efter höger regering. I Europa (till skillnad från här i USA) har folk ännu chansen att med parlamentariska medel lägga om kurs. Men man väljer att inte ta den chansen. Kan inte låta bli att känna en smula hopplöshet.

  6. Bra skrivet Jonas! Dina tankar verkar mycket i linje med vad Joseph Stiglitz uttrycker (särskilt i ”Freefall”, som starkt rekommenderas). Skillnadet skulle kanske vara att han har lite högre tankar om den fria marknaden. Dock, vad gäller bankerna så är han solklar med att dessa givetvis skall ta smällen, inte vi skattebetalare.

    Att bankerna kunnat skapa krisen beror till ganska stor del av det faktum att de verkat under helt snedvridna incitament: De höga risker som de tagit i syfte att tjäna än mer pengar och som lett till alla bonusar och utdelningar till högre chefer och ägare under de goda åren har inte haft någon baksida. Dvs, när riskerna sedan börjar falla sämre ut, ja då skall skattebetalarna rycka in. Detta har bankerna vetat och därför kunnat ägna sig åt än högre risknivåer (och än större bonusar som följd) när det normala i en marknadsekonomi vore att när det sedan går dåligt, ja då stundar konkursen och ägarna ser sina placeringar gå upp i rök. Att bankerna utöver det höga risktagandet också ägnat sig åt lurendrejeri och rent bedrägeri i vissa fall är än värre men det får juridiken och åklagarväsendet ta hand om – systemfelet (de snedvridna incitamenten och den släpphänta regleringen) är vårt ansvar i en demokrati!

    Stiglitz har ett ganska enkelt förslag till att rädda bankerna (tex på Irland), dvs i stället fokusera på att rädda den verkliga ekonomin av arbetande, sparande och lånande människor.

    1. Låt bankerna gå i konkurs (dvs rätta till incitamenten). Ägarna kommer då framöver (dvs i andra banker) ta sitt ansvar och kontrollera chefernas risktagande.

    2. Låt staten ta hand om de direkt berörda (sparare och låntagare) i stället för att ge mer pengar till dem som verkligen misskött sig (i USA utbetalades rekordbonusar till chefer i banker som orsakat finanskrisen…av skattepengar).

    Finans- och bankmarknaden har lett till den ena finanskrisen efter den andra under decennier nu, Indonesien, Thailand, Japan, Sverige, Mexiko, Argentina, USA, Grekland, Irland… Dessa kriser har inte skapats av människor i den reella ekonomin som föds, går i skola, arbetar som hantverkare/lärare/sjuksköterskor/ingenjörer/…, handlar, sätter barn till världen, blir sjuka, får åldringsvård och till slut dör…utan dessa kriser är alla skapade av finansiella institutioner och avsaknad av regleringar av dessa (som ser till att just dessa institutioner inte riskerar samhällsekonomin och människors väl och ve). Detta måste vi rätta till!

    Vad EMU anbehangar så förutspådde tom Milton Friedman (som jag i övrigt inte delar många åsikter 😉 dess fall pga orimligheten att stater med såpass olika takt och behov skall styras av samma ekonomiska politik. Han gav projektet fram till dess första ekonomiska kris…och mkt mer ger nog jag det inte heller.

    Vad gäller Sveriges ekonomiska politik så slår vi oss ofta för bröstet för att vi lyckats med tillväxt (under sunda finanser) utan klimatpåverkan då missar vi några små detaljer: vi har exporterat tillverkningsindustri, dvs rovdrift på miljö och människor till utvecklingsländer medans vi importerat arbetslöshet…och fortfarande konsumerar vi långt över vad som är hållbart. Vår tillväxt har dessutom, precis som i USA innan finanskrisen, till stor del byggt på ökade privata skulder och vi kommer att se att det inte är hållbart. De tydligaste tecknet är massarbetslösheten – om vi har viss tillväxt med en arbetslöshet på denna nivå då måste vi ifrågasätta fundamentet för vårt tillväxtbaserade ekonomiska system.

    Hur får vi människor i arbete utan tillväxt (eller i vart fall inte konsumtionsbaserad sådan)?

    På detta måste vänstern ha ett starkt och tydligt svar!

    Vi behöver inte små förändringar i marginalen byggda på ett ekonomiskt system som kör oss rätt över kanten (med högern och i vissa fall även socialdomokratin i förarsätet) – vi behöver en radikalt annorlunda samhällsekonomi som respekterar såväl människor som natur och som vi med gott samvete kan lämna över till barn och barnbarn!

  7. Ditt agerande i EU-nämnden inför Reinfeldts mandat att ha med till diskussioner om den ”permanenta krisfonden” som Tyskland och Merkel vill ha tycker jag var berömvärt. Men det hjälper ju inte när neolibera S bara säger socialmoderat ja och amen till allt som föreslås av M.
    Verklighetsbilden tycker jag dock präglas av det tolkningsföreträde som högerregimens Tyskland tar sig i frågan. De har ju varit beroende av att PIIGS-ländernas konsumenter skuldsatt sig till taket med de billiga krediter som ansvarslöst tillhandahållits, annars skulle de ju inte fått avsättning för sina dyra exportprodukter. Därför är det magstarkt av Tyskland att skylla på PIIGS-ländernas ”ansvarslöshet”, när man själv profiterat på den, och i själva verket har den att tacka sin starka ekonomi för, och sen dessutom ropa på kännbara straff för denna för Tyskland lukrativa skuldsättning, straff som vidare aldrig kommer att kunna utverkas då dessa länder ju inte ens idag klarar att betala ens räntorna på sin egen skuldsättning.

  8. Pingback: Nej till grundlagsändringar och Sverige ut ur EU – NU!! | Nemokrati

  9. Nemokrati: Intressant bild du målar upp…och jag misstänker den stämmer. Jag ser genast analogin, dvs Tyskland som EU:s ”bank” och PIIGS som de fattigare invånarna som lurats på en lånebaserad konsumtion de inte har råd med.

  10. Priserna steg men inte produktiviteten.

    Grekernas löner steg mindre än produktiviteten, där som här och på de flesta håll hamnar inte produktivitetsökningarna i folkflertalets fickor, vilket är det grundläggande problemet i spekulationsekonomin. Problemet för grekerna är det relativa förhållandet till t.ex. Tyskland, deras löner steg mindre än Grekernas.

    Det är förstås ett sjukt och defekt system om inte löner kan öka i samma takt som produktiviteten.

  11. Pingback: Vinsterna privatiseras och kostnaderna socialiseras « Jöran Fagerlund

  12. När Vänsterpartiet tog budgetansvar tillsammans med socialdemokrater och de gröna mellan 1998 och 2006 minskades statsskulden från i runda tal 70 till 40 procent.

    1997 var den offentliga nettoskulden plusminus noll, då är ändå många tillgångar försiktigt värderade. Alltså det offentliga hade lika mycket finansiella tillgångar som skulder. Sen 90-tals krisen har det offentligas reala kapital utvecklats magert.

Kommentera