Är det medias fel?

Eftervalsdebatten pågår för fullt inom partierna. I mitt eget parti Vänsterpartiet är debatten livligare och mer självkritisk än efter valet 2006. Jag tror att det är ett gott tecken.
En vanlig förklaring till det svaga valresultatet är ”borgerlig media”. Jag tror inte att det håller. Visst finns det exempel på borgerlig media. Men även om Henrik Brors på DN fungerar som en borgerlig presstalesman på nyhetsplats så är han ett undantag. Även i tidningar med borgerliga ledarsidor, det vill säga nästan all dagspress, brukar nyhetsbevakningen hålla på sitt oberoende. Ett parti som inte klarar av att hantera det medielandskap som faktiskt finns klarar sig inte. Så enkelt är det. 
Det är inte heller sant att Vänsterpartiet generellt behandlas illa av medier. Ett tecken på det är att bilden av partiet har varierat kraftigt över tid. Vi gick från en väldigt stark period där vi var tydligt profilerade i de feministiska frågorna till en tid av motgångar och utan tydlig egen profil. Istället handlade mycket av Vänsterpartiets publicitet om interna motsättningar. Den bilden började delvis förändras under valrörelsen.
Jag tycker att Vänsterpartiet i valrörelsen lyckades profilera sig på motståndet mot privata vinster i välfärden framgångsrikt. Det var ett tydligare budskap än vad vi haft i de senaste valrörelserna. Vi återkom hela tiden till vår vision om världens bästa välfärd utan privata vinster.
Samtidigt är det lätt att se att den profileringen inte fick avsedd effekt. Faktum är att partiet backade i valet och att medierapporteringen om Vänsterpartiet var mer negativ än positiv (enligt mittuniversitetets valanalys). I valrörelsen 2010 var det ingen enskild politisk fråga som dominerade. Det innebar att fokus ofta hamnade på det politiska spelet. Vem tar vem? Det missgynnade sannolikt Vänsterpartiet att valet handlade mer om trovärdighet och mindre om politik och alldeles för mycket av vår publicitet handlade om splittringsfrågor mellan S, V och MP.
Denna dramaturgi som fixeras på två block ledda av varsin person som ställs mot varandra är inte bra för det politiska samtalet. Varje avvikande mening, varje öppen debatt riskerar att tolkas i termer av ”splittring”. Risken är uppenbar att det politiska samtalet tystnar och disciplineras. Det faktum att det rödgröna samarbetet har tagit paus har därför både en positiv och negativ potential för oss. Dels så ger det oss utrymme att lyfta fram våra egna profilfrågor utan att behöva bekymra oss så mycket över vad de andra tycker. Men naturligtvis finns också risken att vi hamnar i medieskugga.
Vänsterpartiet är ett parti befolkat av viljestarka och debattglada individualister. På varje partikongress åker partiledningen på några rejäla bakslag. I dagens medielandskap lönar det sig dåligt. Dagens medielandskap premierar centralstyrda PR-strategier á  la Schlingmann som alla i partiet anpassar sig till. Men hur bra är det för demokratin i partierna? Jag menar att Vänsterpartiet bör fortsätta att vara ett parti som bejakar öppen debatt och olika meningar inom partiet. Men det har sitt pris.
Finns det då ingen sanning i att media är borgerligt dominerad? Jo, på två plan gör det nog ändå det. Politisk rapportering på riksnivå har Stockholm som utgångspunkt och norm. I Stockholm finns nästan ingen industri kvar. En välmående medelklass dominerar bilden och det är i den verkligheten som de flesta journalister lever. Där blir RUT-avdrag en viktigare fråga än arbetsskador eller ungdomsarbetslöshet. I Stockholm är moderaterna det största partiet, i mitt hemlän Västerbotten dominerar de rödgröna stort. Vi lever i olika politiska verkligheter. Det påverkar naturligtvis verklighetsbeskrivningen.
En annan fråga är att Stockholm saknar en progressiv dagstidning. Arbetarrörelsen behöver en morgontidning i någon av våra storstäder. Med det menar jag inte en partimegafon utan en annan verklighetsbild än den som ges av ledarsidorna på DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Den enda progressiva kraft med tillräckliga ekonomiska muskler att bygga en ny dagstidning är fackföreningsrörelsen.
Räcker detta som förklaringar till den dåliga mediebilden av Vänsterpartiet? Nej, det gör det inte. Huvudorsaken är vi själva. Vår utmaning påminner lite om den som de gamla moderaterna stod inför när de insåg att de uppfattades om ett konservativt parti för gammaldags överklass. Idag är det Vänsterpartiet som allt för ofta uppfattas som försvarare av något gammalt. Inte sällan handlar vår politik om att säga nej, vara emot eller kritisera. Men många väljare har en vag bild av vad vi faktiskt vill uppnå. Vi lyckas inte förmedla en positiv bild av det Sverige vi vill se. Däri ligger vårt huvudproblem. Vi måste fokusera på radikala och genomförbara lösningar som visar en väg ut ur samhällsproblem som arbetslöshet, klimatkris och växande klassklyftor. Det är vänsterns utmaning.

6 reaktion på “Är det medias fel?

  1. Hej!

    Bra att eftervalsdebatten inom partiet verkar vara intensiv.
    Tycker faktiskt att man kan rikta viss berättigad kritik mot Ohly när det handlar om V’s frågor i media under valrörelsen. Tyckte det var riktigt pinsamt att han friade i ‘direktsändning’ – och alla rubriker dagen efter handlade såklart om det istället för politiken. Med dagens så sensationslystna mediaetablissemang borde han anat konsekvenserna.
    Bröstpumpsrubrikerna var väl rätt olyckliga också, men debatten som följde var inte alls enbart negativ, i varje fall.

    Hoppas ni i eftervalsdebatten inom partiet vågar ta upp detta och diskuterar hur alla ni i partiet framstår i media så att ni faktiskt får ut konkreta politiska budskap.

  2. Snyggt Jonas – klarsynt och ifrågasättande analys av situationen och de lite förhastade/förenklade slutsatserna av resultatet!

    Det jag, som kommer lite utanför det partipolitiska arbetet, kan bidra med är en liten annan vinkling:

    TROTS att medielandkapet faktiskt i mångt och mycket har demokratiserats så har vi inte nått fram med vårt budskap! Med medielandskapet avser jag då förutom gammelmedia (som tappar alltmer) själva tillkomsten av alla nya kommunikationskanaler såsom diverse bloggar och facebook (dvs ett mkt mer socialt nätverkande internet). Exemplet är hur det enkla ropet på hjälp som Emelie postade på sin blog (angående hennes mors utförsäkring) höll på att välta hela den borgerliga framfarten.

    TROTS att forskningen (tex ”The age of empathy” – Frans de Waal”) har slagit hål på myten om människan som mestadels en egoistisk varelse (som så mkt har frodats i olika tappningar i över ett sekel, från förvanskningar av Darwin till extrapolationer av Adam Smith) så har vi inte lyckats få fram visionen om att ett humare samhälle är möjligt och också det mest naturliga för oss som grupp.

    TROTS att forskningen (”Jämlikhetsanden” – Wilkinson och Picket) så tydligt visat på de mkt starka sambanden mellan jämlikhet och framgångsrika samhällen (i form av mer lycka, bättre hälsa samt mindre av kriminalitet mm) så har vi inte förmått väljare att inse att vi inta kan gå mot ett alltmer ojämlikt samhälle om vi totalt skall få det bättre. Senaste i raden att börja använda sig av denna forskning är UNDP (FNs utvecklingsorgan) i sin rapport om mänsklig utveckling.

    TROTS att det kapitalistiska systemet à la Wallstreet än en gång så kapitalt misslyckats (och vi befinner oss just nu i kapitalismens största kris sedan 1930-talet) så har vi inte kunnat få fram vårt budskap om att ett alternativt system måste fram där storkapital, spekulation och utsugning ersätts med verkliga företag och människor som producerar verkliga produkter och tjänster till alla våra genuina behov och med respekt till naturen och ändliga resurser.

    TROTS att klimatfrågan (åtminståne tom några månader innan valet, i gammelmedia dvs) varit en av de riktigt stora globala frågorna så har vi inte lyckats vända debatten bort från fokuset på en ständig tillväxt till ett mer hållbart samhälle där framgång mäts i termer av lycka, hälsa och påverkan på naturen i stället för det förlegade (och rent kontraproduktiva) BNP. Exemplen är många på negativa företeelser som ökar BNP – skilsmässor, trafikolyckor, brottslighet, ökad skuldsättning, krig mm mm.

    Jag ser därför att vi snarare har det serverat för oss, dvs att vi har alla möjligheter i världen att faktiskt äntligen kunna samla styrkorna för att få utvecklingen på rätt köl igen.

    Nu är det upp till oss att tydligt visa på vilket samhälle vi vill lämna över till våra barn och barnbarn (vision), vad vårt syfte är och vilka vi tjänar som parti/rörelse (kanske lite bort från enbart ett ”arbetarparti” – vi tjänar ju faktiskt alla), hur vi skall ta oss dit (strategi och taktik) och vilka värderingar som skall leda oss längs vägen!

  3. Vetenskap, teori och strategi i all ära – vi behöver också mediala och duktiga debattörer och ledare som lyssnar till och får med sig människor på tåget!

    Vi är några stycken som tror att just du Jonas kanske är den som bäst kan axla rollen som den ledaren som tog partiet och hela Sverige till en klart ljusare framtid – hoppas vi är en majoritet som anser så…!

    😉

  4. Pingback: Tweets that mention Är det medias fel? at Jonas Sjöstedt -- Topsy.com

  5. Håller med om det mesta. Jag tycker att man kan säga två saker samtidigt: 1) massmedias dagordning är helt åt h-e för Vänsterpartiet, 2) …och det vet vi om och måste anpassa våra strategier efter. Det är så att säga en given ingång i varje valrörelse.

    Om det är sant att det var mycket ”vem tar vem” i årets valrörelse så faller ju ett av motiven till det rödgröna samarbetet. Men jag undrar verkligen om du har rätt. 2006 var en hemsk valrörelse ur den här aspekten, och jag tycker nog att det var mer politik och mindre ”hur ska ni kunna komma överens” den här gången. Om alliansen håller ihop 2014 så måste det finnas någon typ av gemensam plattform även på vänstersidan. Inte nödvändigtvis lika detaljerad som i år, dock.

    Håller med om att det alltid är bättre med konstruktivt fokus på våra alternativ, men det är inte säkert att det skulle ge mer positiv media. Ett surt, trist, konservativt ”nej” kan toppa alla medier – om det är nytt, oväntat, skapar en konflikt eller på annat sätt seglar på den gängse medielogiken. Kolla på nejet till Afghanistankriget, t ex…

  6. DU måste bli partiledare, Jonas!!!!

    Det är det ENDA felet med Vänsterpartiet. Och att din partiledare inte gör tillräckligt för att få hem de svenska soldaterna från Afghanistan, också!

Kommentera