Om utgiftstak, underskott och budgetar

Efter gårdagens inlägg om budgetreglerna och normpolitiken fick jag en fråga i en kommentar om hur jag ser på budgetpolitiken i stort. Så här följer några korta ord om saken:

Jag tycker att det är viktigt att statens skuldbörda inte ökar. Under normala år är det rimligt att budgeten går med ett visst överskott så att vi kan beta av på statsskulden. Jag har stärkts i den här övertygelsen av den pågående finanskrisen. Länder som är svårt skuldsatta och dras med stora underskott råkar värre ut när spekulanterna härjar. Det om något minskar politikens utrymme. Därför kan man i efterhand konstatera att det var mycket klokt av Vänsterpartiet att under en rad år göra upp om budgetar med s-regeringen som stärkte statens finanser och minskade statsskulden. Det har vi stor nytta av idag. Sveriges relativt starka läge idag beror till stor del på denna minskade skuldsättning och på vårt kloka beslut att rösta nej till EMU och euron vid folkomröstningen 2003. Vänsterpartiet kan alltså ta åt sig en inte obetydlig del av äran för att Sverige idag har en förhållandevis god ekonomisk utveckling. För att fortsätta denna politik kan inte skatterna minskas för mycket, då riskerar vi statens finanser.

Innebär det då inte att man bör sluta upp bakom normpolitiken och systemet med utgiftstak? Nej, det gör det inte.

Utgiftstaken förhindrar att vi använder de pengar vi får in om statens inkomster ökar. Det handlar alltså inte om att låna pengar utan om att använda de resurser som vi faktiskt har. I ett läge med hög arbetslöshet måste det vara viktigare att få ned den. Det gynnar också samhällsekonomin på sikt när fler betalar skatt och arbetar.

Det måste också vara möjligt att bedriva en mer expansiv politik när vi drabbas av ekonomisk kris. Under finanskrisen borde regeringen ha gjort mer för att öka investeringarna och efterfrågan i ekonomin. Istället lät de arbetslösheten rusa i höjden. Den kan sedan bli svår att få ned. Politiken måste anpassas till konjunkturen. I goda tider med hög tillväxt ska överskotten vara högre. I sämre tider måste staten kunna satsa. Men som helhet under en konjunkturcykel så måste det hela gå med plus.

Att ifrågasätta utgiftstaket och normpolitiken handlar alltså inte om att man tror att problemen kan lösas genom att låna mer pengar. Det handlar istället om att kunna använda ekonomisk politik aktivt för sysselsättning och välfärd. I debatten har Vänsterpartiet en stor pedagogisk uppgift i att förklara hur reglerna för budgeten och utgiftsstaken faktiskt fungerar som ett hinder i den ekonomiska politiken. Det är ett system som har skräddarsytts för att sänka skatter och låta det offentligas andel av ekonomin sjunka. Ogrundade anklagelser om att Vänsterpartiet vill bedriva en oansvarig ekonomisk politik haglar från borgerliga ledarsidor så fort regelverket tas upp till debatt. Se DN, BLT och HH. Det är lågt i tak i den svenska debatten om ekonomisk politik.

13 reaktion på “Om utgiftstak, underskott och budgetar

  1. Sen kan det ju vara på sin platts att påpeka att utgiftstaket inte är en regel eller lag, det är ”ett valfritt motto”. Och som du säger, en socialdemokratisk idé som borgarna stulit och vanhedrat. Jag skulle vilja påstå att det är en chimär.

    Trevlig helg!

  2. Budgettaket är inte motiverat av några vettiga ekonomiska hänsyn, så långt håller jag med. Men varför ”Jag tycker att det är viktigt att statens skuldbörda inte ökar”? Varför bakbinda sina möjligheter att genom upplåning och tillfälliga budgetunderskott växa ekonomin ur den massarbetslöshet som vi har idag? Att låna till investeringar som tillräckligt ökar den ekonomiska aktiviteten är väl oundvikligt?

    Du gör ju här Göran Perssons misstag till en dygd. Hade sossarna under hans tid vid makten gjort de samhällsekonomiska investeringar som krävdes för att nå full sysselsättning hade han förmodligen inte behövt förlora makten till högern 2006. Istället förde han en kameral politik som prioriterade låga budgetunderskott och avbetalningar på statsskulden högre än full sysselsättning. Det hopgnetade överskott som GP lämnade efter sig använde sedan borgarna till att sänka skatterna och köpte sig därmed nya väljare. Tänk om det ekonomiska handlingsutrymmet istället använts till att skapa 200000 nya jobb!

  3. Andra stycket köper jag helt och Vp ska äras för att man aktivt motarbetade anslutningen till EMU, det gynnade både småfolk och exportindustrin och många anrdra med såvitt jag förstår.

    Sista stycket köper jag likaså. Fritänkare, eller Galileo-typer, behövs också i Sverige och så få är de nog inte om man vidgar vyerna, t ex tycks amerikanska toppekonomer återigen hamna på samma planhalva som svenska vänstern (artiklar i dagspressen).

    Det som jag skulle vilja tillägga är att pendelrörelsen mellan hög- och lågkonjunktur som nästan var simpel högstadiekurs på min tid inte gäller lika strängt som under efterkrigstiden. Nu är läget sämre men vad det beror på har jag ingen uppfattning om … kanske farligt att låna en massa pengar även om det är till för att skapa typ beredskapsjobb.

  4. Hej Jonas,
    Jag vet förstås inte men jag gissar att det var min kommentar som föranledde dig att skriva ner dina tankar om budgetpolitiken i stort. Jag noterar därför med viss tillfredsställelse att vi i vissa delar tycks vara överens. Jag hoppas inte att det är en synvilla.

    Du skriver att det är viktigt att statens skuldbörda inte ökar. Du skriver också att staten bör gå med ett visst överskott under normala år, med det brukar menas att plus och minus ska jämna ut sig någorlunda över en konjunkturcykel. Så långt är vi helt överens och det betyder i klartext att vi båda tycker att det ska vara ordning och reda i statens finanser.

    Jag är också enig med dig att det var en jäkla tur att vi inte gick med i EMU-samarbetet.

    Frågan är då vad vi är oense om? Jag återkommer till detta på sluttampen. Men först vill jag blicka tillbaka på 90-talskrisen, dvs den kris som på grund av ständigt ökade underskott och ständigt öka statsskuld ledde in Sverige i krisväggen. Sverige förlorade i början av 90-talet cirka 350 000 industrijobb. Följden av krisen 2008 har gjort att ytterligare drygt 65 000 industrijobb gått förlorade.

    Om du tittar till exempel på USA så har man skyfflat in enorma summor pengar för att öka efterfrågan på jobb. Utan att lyckas och med följd att underskotten skenar ohämmat.

    Du vill satsa mer pengar för sysselsättning och välfärd. Människor som arbetar inom den offentliga sektorn, dvs får sin lön via de skatter vi betalar in till stat och kommuner, gör inte att staten och kommunerna blir rikare. Vore det så enkelt så skulle arbetslösheten aldrig vara ett problem. Någonsin.

    Du kan naturligtvis öka statens och kommunernas rikedom genom att höja skatterna. Det är en politiskt fullt möjlig utväg, men svenska folket tycker nog att vårt skattetryck är ganska bra som det är. I alla fall att döma av valresultatet.

    Det stora problemet, ett problem som vi delar med i stort sett alla andra västekonomier, är att den marknadsekonomi som sätter ramarna för politiken, inte förmår att skapa full sysselsättning. Idag ligger arbetslösheten kring tio procent i nästan alla västländer. De jobb som tidigare gjordes här görs idag på annat håll, du vet var, och till en bråkdel av kostnaden.

    Jag vet inget politiskt parti som har någon lösning på detta problem. Vet du?

    I valrörelsen roade jag mig med att diskutera politik med folket i Vänsterpartiets valstugor. Jag frågade hur det kom sig att vänstern inte kunde dra nytta av marknadsekonomins kollaps hösten 2008. Jag fick inga svar på den frågan. – Hör med folket på partikansliet, sa någon.

    Min uppfattning är att en framgångsrik socialdemokrati och en framgångsrik vänster behöver en blomstrande marknadsekonomi. Då skapas produktiva jobb som leder till stora skatteintäkter som kan användas till välfärdsreformer och ”rättvis” fördelning.

    Från millennieskifter fram till hösten 2008 upplevde vi just en sådan ”blomstring av marknadsekonomin”. Att den i huvudsak berodde på en lågränte- och lånebaserad konsumtionsekonomi var ointressant för alla från höger till vänster. Ekonomiska föregångsländer var Island och Irland. De hyllades av alla liberaler som mönsterländer. Sen sprack bubblan med en smäll.

    Jag har liksom många andra funderat kring detta. Våren 2009 skrev jag ner mina tankar. Om du klickar på mitt namn så kommer du dit. Ungefär så tror jag läget är. Och jag ser inget parti på vänsterkanten som har ett bra svar på de frågor som samtiden ställer. Men jag vet att du är en klok politiker. Kanske du har förutsättningar för att börja mejsla ut en möjlig framgångsväg för vänstern. Vi får se.

    Mvh
    Bosse

  5. En frisk socialismen kräver inget mer än att följa de regler som finns. Det är då regler bryts och karteller skapas som problemen kommer.

    De som är emot dessa regler och lagar: oftast minimilöner, rätt till semester och andra bra saker för den individuella arbetaren (INDIVIDEN) står till höger. De hatar facket (fuck facket…), trots att det är enkelt att dra slutsattser från de blomstrande epokerna i den västliga hemisfären: 50 och 60-talet i USA var en ”guldålder” för facket och lagar om anställningskydd och så vidare. Deras fall började med nyliberalismens antågan.

    Sen började pengar att tryckas i absurda nummer. Sen kom Milton. Sen var vi här…

  6. Det vi inte får glömma och som dessutom är vårt signum är att jämlikhet är viktig för en levande och effektiv ekonomi – detta innebär omfördelning genom skattesvängen, det går inte att undvika! Många ledande ekonomer hävdar att den kris vi nu befinner oss i och som startade i USA också härrör mkt långt tillbaka i tiden, dvs from Reagan-administrationens inträde då den progressiva beskattningen började urholkas samtidigt som finanssektorn avreglerades. Det är mkt tydligt att från 80-talet och framåt så har medelklassen inte förbättrat sina villkor medans den fattigaste tredjedelen tydligt tappat…och rikaste procenten kraftigt ökat sina rikedomar – det är ingen slump, utan en konsekvens av ovan. Vi kan INTE få rätsida på problemen utan ett mer jämlikt samhälle! Det skall inte vara mer lönsamt att flytta andras papper och pengar (med liten samhällsnytta) än att rädda liv (med stor samhällsnytta), särskilt inte då båda kräver liknande utbildning och hårda arbetsvillkor! Jag tror att en majoritet inser detta om man ställer saker på sin spets!

  7. Staffan – jo jag vet att Krugman vill ha fram ännu mera stimulanser. Han vill trycka ännu mer pengar än det redan görs där borta. Effekten av de underskottsdrivande stimulanspaketen har endast haft begränsad effekt. USA:s situation påminner om PIIGS-ländernas. Att lösningen skulle ligga i ännu mer lån och byggandet av ännu mera statliga skuldberg ställer jag mig tveksam till.

    Jag förstår samtidigt att den organiserade vänstern har problem att förklara för folk att vi ska göra som USA, Spanien och Grekland, dvs låna till konsumtion för pengar vi inte har. Folk förstår intuitivt att det inte håller i längden.

    Sverige har redan befunnit sig i det ekonomiska moraset. Det ledde in i 90-talskrisen. Följer vi ditt och Krugmans recept är vi snart där igen. Fortare än vi anar.

  8. Men anledningen till att Obamas stimulanspaket hade en begränsad effekt var ju just att det var väldigt begränsat. Tilltaget i underkant till att börja med och sedan nerhackat ytterligare i kongressen. Hur många trodde ärligt talat att det skulle räcka så mycket längre än det gjorde? Man kan inte fylla ett hål på motsvarande 2 biljarder dollar med 600 miljarder.

    Det som skapat enorma underskott i USA har ju inte varit ett enstaka litet stimulanspaket, utan år av ekonomiskt vanstyre, sänkta skatter, lånebubblor, en ständigt ökande militärbudget och ett antal svindyra krig, långvariga underskott i bytesbalansen… Det är ju lite lustigt att alla budgethökar vaknar först när budgetunderskotten kan relateras till utgifter som hjälper vanliga människor.

    Jag tror att folk intuitivt förstår att om man kan låna till investeringar som sedan betalar igen sig med råge, som till exempel att skapa full sysselsättning, så är det en bra affär. Det är knappast svårt att förklara. Men efter år av ”övertalning” från det politiska, ekonomiska och massmediala etablissemanget om att det bara går att föra en enda ekonomisk politik, den som Milton Friedman gillade, så krävs det väl att vänstern skapar några egna ekokammare om vi ska ha en chans att bryta igenom bruset. Att vi har Nobelpristagare på vår sida kan nog hjälpa till.

  9. För övrigt så vet jag inte vad du har för minnesbilder av 90-talskrisen, men att påskina att den berodde på budgetunderskott och statsskuld är att slira rätt betänkligt. Snarare var det 80-talets avregleringar av diverse marknader, spekulationsbubblor och en ekonomisk överhettning som var bovarna i dramat.

  10. Ja, att USA:s underskott skenar är väl ett resultat av att man aldrig är beredd att finansiera satsningarna genom höjda skatter. Investeringar är alltid bättre för samhället än sänkta skatter, eftersom man kan styra pengarna dit de gör mest nytta, och för att man aldrig vet hur mycket skattesänkningarna faktiskt leder till att folk köper mer. I den mån det vore särskilt hälsosamt av miljöskäl att dra igång konsumtion ännu mer i just USA…

  11. Pingback: Med Reinfeldt och Carlgren vid rodret klarar Sverige inte klimatmålen och kan inte bidraga till en konstruktiv lösning vid klimattoppmötet i Mexiko « Jöran Fagerlund

  12. 90-tals krisen berodde inte på budgetunderskott, det var krisen som skapade dessa underskott. Krisen berodde på en privat sektor som var för högt skuldsatt. Finalen på ett decennium av stor överföring av välstånd från de många till de få, den svenska börsen gick bäst i världen när man överöste kapitalisterna med allt mer välstånd, konst och antikvitetsauktioner slog rekord på rekord etc, etc. Den socialdemokratiska tanken vara att överöser vi bara kapitalisterna med välstånd så blir det extra stora reala investeringar, typ en svunnen industritid återskapas. Så blev det inte, investeringarna i export industrin följde dess konjunkturella behov, med sänkta reallöner och åtstramning på hemmamarknaden fanns det förstås ingen större anledning att investera extra för produktion till denna. Avregleringen av kapital och valutamarknaden kom sen som lök på laxen, den redan spekulationsstinna kapitalistklassen som nu levde i tron om den ständiga uppgången löpte amok med lånehävstång.

    De ansvariga politikerna stod som fån och förstod inte alls vad som pågick.

    Men alla bubblor brister förr eller senare. Nu typ fastighetsvärden som balanserade den stora skuldsättningen. Privat sektor kom i ett akut behov av att justera sin balansräkning. Efterfrågan och produktion kommer i (fritt)fall när man ska spara, dvs avbetala lånen. Arbetslösheten skenar och det offentligas intäkter faller drastiskt. Som lök på laxen hade man precis gjort en asocial skattereform som innebar skyhöga konsumtionsskattehöjningar som är regressiva och drabbar de längst ner hårdast. Så kraftiga höjningar har förstås en direkt inverkan på konsumtion och produktion.

    Så man står där med ett stort gap i efterfrågan och arbetslösheten skenar. Om man inte vill sänka landet i fullständig missär finns det bara en lösning, det offentliga går in och täcker upp det gapet. Det gör förstås skillnad hur man gör det, Bildt Wibble med bihangen Carlsson Sahlin gjorde på sämsta tänkbara sätt och skickade ut folk i massarbetslöshet.

    Trots åtstramning och reallönesänknig under 80-talet lyckades löntagarna 1990 komma till baks till 1980 års reallönenivå. Det var detta som såg som det stora problemet hos våra politiker, som skickade ut en ny grön minister att framföra det bistra budskapet om tvångssparande och strejkförbud. Men det var knappast löntagarnas konsumtion som var problemet, konsumtionen hade i stort utvecklats sämre än OECD. Problemet var förstås kapitalisternas stora bygg och fastighetsfest. Vad strejkförbud skulle ha för inverkan på denna är svårt att förstå.

Kommentera