Kriget hårdnar i Afghanistan

Svenska Dagbladet rapporterar idag om hur svenska soldater allt oftare utsätts för angrepp i Afghanistan. Vid flera tillfällen den senaste tiden har amerikanskt flyg kallats in när svenska soldater har hamnat i strid. Sedan maj handlar det om 30 eldstrider och 15 bombangrepp riktade mot svenska soldater.

Det är ett av många tecken på att talibanerna sakta är på väg att vinna kriget i Afghanistan. Den militära strategin är ett långt dyrt misslyckande som riskerar att skapa det den vill undvika, att talibanerna kan återta hela eller delar av landet. En annan strategi, som bygger på politik och förhandlingar, måste skapas. Frågan är om det är för sent. Det blir allt mer uppenbart att varken de amerikanska eller de svenska politiker som sänder sina soldater i fält riktigt vet vad de ska uppnå. Motiven för insatserna är i den svenska debatten allt för ofta moralkakor i stället för krassa bedömningar med realistiska mål.

Snart ska riksdagen åter rösta för att ge mandat för de svenska soldaterna. Vi rödgröna kommer att lägga ett gemensamt förslag som innebär ett ordnat tillbakadragande av de svenska soldaterna och istället en ökad satsning på civila insatser. Själv skulle jag omöjligen kunna rösta för att riskera livet på svenska soldater som reser ut på uppdrag i god tro om det inte finns rimliga mål för deras uppdrag.

läs mer i Aftonbladet och Expressen

I den utmärkta norska tidningen Klassekampen kan man idag läsa en intervju om min senaste bok Spanska Brev. Även Jöran Fagerlund har recenserat boken nyligen på sin blogg.

10 reaktion på “Kriget hårdnar i Afghanistan

  1. Taliberna kan bara vinna ”kriget” när ni politiker inte vågar göra jobbet klart. Svenskarna gör ett bra jobb därnere, något man inte kan säga om er. Civila insatser är värdelösa om det inte sker med militär närvaro.

    Du säger att du inte vill riskera livet på svenska soldater, tydligen är det okej att andra riskerar livet. Vad hände med solidaritet?

    Tydligen har soldaterna som är på plats en annan åsikt. Men varför lyssna på gräsrötterna på plats när eliten hemma i Sverige vet så mycket bättre.

  2. Den militära insatsen i svenskarnas område är det svårt att klanka ner på. Syftet har varit under de här åren att ge en stabilitet för humanitära insatser. I början fanns möjlighet för humanitära insatser för att bygga upp landet, när det uteblev så hamnar de svenska trupperna i en allt mer aggressiv omgivning. De hade sin chans kan man säga. Tyvärr är situationen allt mer prekär men samtidigt, skall man låta talibaner ta över i regionen? Pakistan under talibanstyre, det är en hemsk tanke.

    Varför samarbetar inte Sida närmare försvarsmakten?

  3. Kan inte annat än hålla med Eriks svar här. Mycket pga att min bror är där nere just nu och att talibanerna håller på att vinna är då helt fel. Det svenskarna gör fungerar bra där nere, de vinner lokalbefolkningens stöd osv. Det enda fel vi kan göra just nu är att dra hem våra trupper för då kommer afghanistan att bli ett blodbad av civila. Sen när blodbladet är över så kommer vi att ha ett nytt terrorhot från talibanerna då de har fått tillbaks sin maktbas.

  4. ”Det är ett av många tecken på att talibanerna sakta är på väg att vinna kriget i Afghanistan.”

    Eller så är det ett tecken på att ISAF gått på offensiven och Talibanerna börjar bli allvarligt trängda. Men vad vet jag.

  5. Jag tycker att argumenten är slående lika de som Amerikanerna använde i 10 år i Vietnam. Har man väl inlett ett krig så måste man fortsätta, för man räddar ju världen.

  6. Synd att inte ledande och ansvariga politiker i Sverige efterhand som åren går förmår glida över i en annan uppfattning ang krigets berättigande ungefär som så många andra svenska tycks göra när man hör/läser media eller kollar av med vänner och bekanta (som bara ibland är på vänsterkanten). Igår hörde jag en känd ung folkpartistisk kvinna (feministisk tror jag) i programmet Obs försvara kriget med samma argumenterande som många gjorde för flera år sen, hundra ungefär. Hoppet om ett avslut tycks inte stå till ansvariga politiker i något land, inkl USA, utan till tunga amerikanska militärer. Oväntat men i sak bra.

  7. Pingback: Sverige i krig – också i Pakistan

  8. Erik och Magnus,

    Jag ser inget i Jonas inlägg som får mig att tro att han eller vänstern vill riskera livet på någon soldat i Afghanistan, vare sig svensk eller av någon annan nationalitet. Tvärtom, vad han säger är ju att situationen bör lösas med politiska medel, inte militära, och med det menas att inga utländska soldater bör ockupera Afghanistan. Anledningen till att han talar om svenska soldater är förmodligen att han, som riksdagsman i Sverige, har ett visst inflytande över svenska trupper. Tyvärr har han inget att säga till om vad gäller hur andra länders militära styrkor används.

    Vidare ser jag inte att Jonas på något sätt ifrågasätter svenska soldaters kompetens. Jag har själv sett svensk trupp agera i Kosovo, och ni har helt rätt; de är tveklöst bättre på denna typ av uppdrag än exempelvis de amerikanska styrkorna. Men nu handlade inlägget inte om deras kompetens, utan snarare om omöjligheten att nå en lösning med militära medel, oasvett hur bra förbanden än må vara.

    Slutligen vill jag hålla med dig Erik: eliten bör lyssna på gräsrötterna, men gräsrötterna i Afghanistan utgörs inte främst av svenska soldater utan av Afghansk civilbefolkning. Värt att fråga Jonas hur riksdagen plannerar att ta hänsyn till vad dessa gräsrötter tycker.

  9. Jag tycker Jonas Sjöstedt anlägger ett realistiskt perspektiv på Afghanistanproblematiken i sitt inlägg.
    Själv har jag ägnat 30 år av mitt liv åt ett stort engagemang för Afghanistan och det afghanska folket och genomfört många och långa resor i landet. Min egen bestämda uppfattning är att det inte finns och har aldrig funnits en utländsk militär lösning på Afghanistans problem och framtidsutmaningar.
    Att det nuvarande USA-ledda kriget gick in på sitt tionde år nu i torsdags den 7/10 borde stämma till eftertanke. All samlad information om läget i Afghanistan pekar entydigt i riktning mot att i samma takt som den västerländska militära närvaron har vuxit till nuvarande 150 000 soldater så har och det väpnade motståndet stärkts och spritt sig över landet. 2010 har redan, trots att nästan tre månader återstår av året, blivit det blodigaste året sedan invasionen 2001. Prognoserna för hela året pekar mot att minst 15 000 människor kommer att ha dödats (västerländska soldater, civila, motståndsmän, afghanska regeringssoldater och poliser) och så många som upp mot 75 000 kommer att ha skadats fysiskt.
    Det nuvarande kriget har steg för steg dragit ner ett redan oerhört fattigt land till att bli ännu mer lusfattigt. Enligt färsk statistik är idag Afghanistan världens näst fattigaste land, världens näst mest genomkorrumperade samhälle, den näst farligaste platsen på jorden att vara barnafödande kvinna och den i särklass farligaste platsen på jorden att födas på – Vart femte barn dör före fem års ålder.
    Man måste vara mer än trångsynt om man inte efter nio års krig inser att det inte finns några militära segrar att vinna i Afghanistan. Det militära spåret är kört i botten och har hittills endast fungerat som en katalysator för framväxten av en starkare och mer utbredd militant islamism i landet. Krig har som bekant ofta den effekten att den leder till polarisering och gynnar extrema riktningar.
    Vi kan givetvis tycka vad vi vill om det som i västliga media och diskussioner oftast väldigt förenklat och delvis felaktigt buntas ihop under samlingsbenämningen ”talibaner”. Bilden är oerhört mycket mer mångfasetterad och komplicerad än så. Men ett faktum är att många av de värderingar och idéer som dessa s k ”talibaner” och andra står för är så oerhört utbredda i det afghanska samhället att de torde omfattas av 80-90 % av befolkningen. Hur kan någon ens inbilla sig att idéer och värderingar som omfattas av en så förkrossande majoritet ens kan kan bekämpas med militära medel?!
    Vägen framåt för Afghanistan, som ju varit plågat av inbördes strider och utländska ockupationer sedan 1978, måste gå via en bred afghansk förhandlingslösning som med nödvändighet måste och kommer att omfatta också de krafter som vi i väst kallar ”talibaner”. Endast genom en fredlig afghansk förhandlingsuppgörelse kan hoppet om stabilitet och utveckling bli realistiskt. Endast så kan vi på sikt börja nedkämpa den extrema barnadödligheten, höja utbildningsgraden, förbättra folkhälsan, få igång en positiv ekonomisk utveckling och steg och för steg kunna börja hoppas på en demokratisk samhällsutveckling.
    Endast så kan Afghanistan omvandlas från att idag vara ett ”problem” för världssamfundet till att bli en tillgång, först och främst för sin egen befolkning, men också som en konstruktiv fredlig aktör och partner i regionen och en tillgång i ett vidgat globalt samarbete.
    Sveriges omedelbara och direkta bidrag till en sådan fredlig process måste vara att snarast avveckla sin egen meningslösa och kontraproduktiva militära insats och i det hänseendet följa Hollands goda exempel (Holland avslutade sina krigsinsatser i Afghanistan vid halvårsskiftet 2010). Nästa år, vid halvårsskiftet 2011, följer Kanada efter och tar hem sina soldater.
    Ett svenskt militärt uttåg bör dessutom innebära att våra skadliga krigsinsatser omvandlas till massiva humanitära och civila insatser. Måhända skulle Sverige också efter ett avslutat militärt äventyr istället kunna fylla en roll som en positiv understödjare av just en interafghansk förhanlingsprocess för en fredlig lösning på den nuvarande förödande krigssituationen.

    MVH/Peter Hjukström

  10. Pingback: Kriget i Afghanistan | Johanna

Kommentera