Om att röja väg för rasisterna

Jag håller på och läser ut Niklas Orrenius mycket läsvärda bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” om Sverigedemokraterna. Det är en välskriven reportagebok som bygger på att Orrenius har bevakat partiet under många år som journalist på Sydsvenskan.

Orrenius bok stämmer till eftertanke. Den har en del att lära ut för den som vill finna ett bra svar på frågan om hur SD ska bemötas. De senaste dagarna har vi kunnat se en del bemötande av SD som direkt gynnar partiet.

Att utsätta Sverigedemokraterna för våld eller hindra dem att ha möten är helt fel. För det första är det fel av demokratiska skäl. Man kan inte försvara demokratin genom att inskränka den för andra. Det är aldrig försvarbart att använda våld som politisk arbetsmetod i en demokrati. Dessutom gör den typen av aktioner bara SD till martyrer, en position som de älskar.

Jag håller också med Orrenius om att den journalistiska bevakningen av SD måste vara korrekt och inte kan bli en form av kampjournalistik. Verkligheten är illa nog som den är när det gäller SD. Det är inte journalisters sak att kalla SD för rasister. Men som politiker och debattör ska jag värdera dem politiskt. Självklart är partiet rasistiskt. Rasismen är egentligen SDs enda affärsidé.

På andra kanten har vi nu dem som bagatelliserar SD. När Göran Hägglund och Maud Olofsson likställer SD och V så bagatelliserar de partiets antidemokratiska värderingar och gör dem till ett parti bland andra. Det kanske passar bra om man är beredd att regera med stöd av partiet. Men det är en gåva till rasisterna.

Läs mer i DN, DN, DN, Aftonbladet, Expressen, SvD och Sydsvenskan.

6 reaktion på “Om att röja väg för rasisterna

  1. Smart. 8) Jag kallar dem rasister, av den enkla anledningen till att de är det, men de ska ju som sagt ha rätt att vara rasister. Man kan citer Voltair, eller vad han nu hette, Jag håller inte med om det du tror på, men jag skulle slåss till döden för din rätt att tro det, typ va?

    Trevlig helg från U-Väsby!

  2. Du har helt rätt Jonas, vi ska inte göra SD till martyrer! Det är det de vill! Vad det gäller Maud Olofssons och Göran Hägglunds utspel så har du också rätt, och en tanke som slagit mej är, vad är det för skillnad på att jaga sjuka och arbetslösa med blåslampa och sparka på de som redan ligger, och att som SD jaga invandrare?
    Kanske skulle de samarbeta ganska bra?

  3. Det pågår en kampanj från liberalt/borgerligt håll om att jämställa kommunismen och nazismen. Jag tror att man därmed vill mildra kritiken mot de nazistiska illdåden och så kan man i förlängningen samarbeta med SD genom att säga att Sahlin samarbetar ju med Ohly. Det är min bestämda uppfattning att så är fallet.
    Tycker att man inför detta val ser många skrämmande exempel på borgerlig propaganda som pumpas ut och som blir svåra att bemöta.
    Senaste exemplet är utspelet om att RUT-avdraget inte kostar staten nåt och dagen efter avslöjas att det är gamla beräkningar.
    Men vi får kämpa på.

  4. Hur ska man göra? Det hade varit bättre om du hade redovisat utifrån boken vad som är bästa sätt.
    Att vara tyst och inte protestera tror jag är det sämsta sättet. Många säger att man inte ska ge dem någon uppmärksamhet – men hur ska man egentligen bekämpa dem – särskilt som det gäller ett helt samhällsklimat med högerpopulistiska strömningar på frammarsch hos de etablerade – t ex skriver en moderat riksdagskvinna en bloggpost som handlar om arbetslinjen med rubriken – ”Arbete ger frihet”. Historisk aningslöshet? Man undrar verkligen över såna tilltag. Om man läser ögonvittnesskildringar från när nazisterna tog makten så var just det etablerade samhällets medlöperi det värsta. Gatustriderna mellan nazister och vänster var hårda och det var väl just nazisternas brutalitet som möjliggjorde maktövertagandet för alla var helt enkelt för rädda för dem och vågade inte säga emot. De tog över. Se http://fredrikedin.wordpress.com/2010/09/11/trettiotalet-ringde-och-ville-ha-tillbaka-sin-manniskosyn/

  5. Jag har länge ansett att man ska tala med alla politiska falanger så länge de följer spelreglerna. När Bengt Westerberg på sin tid reste sig ur soffan när Bert & Ian slog sig ned där kändes det inlärt och omoget och därför vann B & I sympati på det hela. När Maud Olofsson i lite för hög häxskärande ton säger sig aldrig kunna samarbeta med kommunister känns det bara som förfelad taktik. Hon vann inga röster men förlorade nog inga heller.

  6. Pingback: Sanningen om samhället – 2010-09-11 EM

Kommentera