Om att skilja sak och person i stridens hetta

Nu stiger valtemperaturen och tonläget höjs i de politiska angreppen. Politik väcker känslor, och det är precis som det ska vara. Ofta blandas person och politik samman. Som politiker personifierar vi vår politik och vi får både sympati och arga blickar för det. Det är nog oundvikligt.

Men det är också viktigt att kunna skilja mellan sak och person. Jag tycker att flera av mina borgerliga politiska motståndare i länet som moderaterna Ulf Grape och Jan Nilsson eller centerpartisten Helena Lindahl verkar vara trevliga prickar som jag gärna skulle ta en kaffe eller öl med. Vi behöver inte tycka illa om varandra för att vi har helt olika värderingar. Det vore sorgligt om vi gjorde det. Vi har nog också en del att lära av varandra om vi lyssnar.

Vi politiker har ett ansvar för att inte angripa personer får hårt, nedsättande eller osakligt i stridens hetta. Risken är annars att vi sprider hat och förakt. Vi kan avsky motståndarens politik utan att avsky dem som personer. I politikens undervegetation finns ofta en obehaglig underström av rykten och förtal. Det som sägs men inte trycks, det som kommer i mejl med oklara avsändare men som inte står i partiernas glättiga foldrar eller de föraktfulla omdömena med anonyma avsändare i tidningarnas kommentarutrymmen på webben. Förtalskampanjen mot Mona Sahlin har flera sådana inslag.

I Västerbotten är nog Maud Olofsson den politiker som väcker mest känslor. Flera gånger per dag hör jag stenhårda negativa omdömen om Maud, ord som inte lämpar sig för tryck. Ibland hajar jag till över hårdheten och avskyn. Jag har inte mycket till övers för Maud Olofsson som politiker och absolut inte för det högerparti som Centerpartiet har blivit. Partiet har övergivit sina traditionella väljare och sålt ut många av sina ideal, sådant har ett pris. Maud Olofsson verkar personifiera den omvandlingen för många. Samtidigt märker jag att jag har börjat undvika att nämna henne för att inte blandas ihop med eller riskera att förstärka avskyn mot personen.

Många centerpartister verkar tro att det handlar om en planerad kampanj från politiska motståndare ungefär som många borgerliga sympatisörer sprider dynga om Mona Sahlin eller Lars Ohly. Jag tror att det i huvudsak är fel. Avskyn mot Maud uttrycks mest av folk som inte är politiker, den har en djup folklig förankring om uttrycket tillåts. I grunden finns en sorts känsla av förräderi. Att hon utger sig för att företräda norra Sverige och glesbygden och sedan bara gynnar storstäderna och de rika. Avskyn mot överlöparen blir större än mot den som man alltid visste var man hade.

Det påminner mig lite om de negativa omdömen man kunde möta om Marit Paulsen i samband med striderna om EU och EMU. Även där fanns en underström av ”hon utger sig för att vara en av oss, men hon tillhör makteliten”. Men känslorna runt Maud Olofsson är ännu starkare. Jag undrar om orden blir så nedsättande för att det handlar om en kvinna, jag är rädd för att det kan vara så ibland.

Nu när det hettar till på allvar har vi alla ett ansvar att vara raka och klara i politiken där tydliga motsättningar hör hemma, men att samtidigt inte spä på avskyn mot våra politiska motståndare som personer.

6 reaktion på “Om att skilja sak och person i stridens hetta

  1. Det är så roligt att läsa din blogg. Du skriver så nyktert och sakligt och det du tar upp i det här inlägget är mycket viktigt, jag blir så illa till mods av det allmänna debattklimatet.

  2. Bra skrivet!
    Önskar att mer politiker , vanligt folk och många inom massmedia tänker mer på sakfrågorna än på person.
    Har skälv bott i USA några år och jag märker att Sverige i många fall närmar sig USA i det smutsiga spel som sker i en valkampanj och det är inget som gör mig stolt som svensk.

  3. Du har rätt. Känner mig lite skamsen för alltför mycket gnäll på Sahlin och Olofsson. Vidare så säger mig livserfarenheten att människors politiska hemvist inte säger något om huruvida de är trevliga och schysta eller ej. Bra och dåliga egenheter är nog jämnt fördelade i hela väljarkåren där ju politikerna själva ingår.

  4. Pingback: Mjuka moderater – en kuliss « Ett hjärta RÖTT

Kommentera