Uranbrytning – vår tids asbestos

I Australien har elektrikernas fackförening varnat sina medlemmar för att ta arbete i landets urangruvor. Orsaken är de skador på hälsan som de arbetande får i gruvorna. Fackföreningen jämför arbetsmiljön i urangruvorna med dem som tidigare arbetade med asbest. Asbesten ledde och leder till sjukdom och död för tusentals arbetare som utsattes för den.

Nyheten från Australien har fått lite utrymme i svenska media. Ett undantag är Arbetaren som har skrivt om saken, men artikeln finns tyvärr bara i papperstidningen. I dessa tider av diskussion om ny kärnkraft vore det annars en viktig nyhet kan man tycka. Om vi bygger fler reaktorer i Sverige så kommer trycket på att bryta uran i län som Västerbotten och Jämtland att öka starkt. De borgerliga partierna utesluter inte, som oss rödgröna, svensk uranbrytning. Det finns ju också en logik i att man ska ta de miljörisker som kärnkraften innebär om man ska fortsätta med den. Det är ännu ett argument för att avveckla kärnkraften. Dessutom kontrollerar inte Sverige det uran som bryts här, det gör EU via Euratomfördraget.

Miljökritiken mot uranbrytning avfärdas ibland med att Sverige skulle kunna hantera miljö- och arbetsmiljöproblem bättre än de nationer som idag bryter uran. Men varför skulle Sverige vara bättre på att hantera riskerna än framstående moderna gruvnationer som Australien och Kanada?

Läs även Gunilla A Olsson och Tom Böhlers läsvärda text i GP.

Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.

Vänsterns nya miljöblogg finns här.

16 reaktion på “Uranbrytning – vår tids asbestos

  1. Ja denna sida av kärnkraften belyses allt för lite.

    Det är inte ännu en anledning att stoppa kärnkraften Jag ser det som den Första anledningen Kan vi inte bryta uran på ett ansvarsfullt sätt så har vi ingen kärnkraft till att börja med.

    Det har tidigare nämnts att det vore helt uteslutet att bryta uran i Sverige med våra arbetsmiljöbestämmelser Alltför dyrbart.. så.

    Nu med EU medlemskapet ökar prospekteringen efter uran i Sverige och vad det kan medföra.

  2. Saken är den att Australien har lyckats mycket bra med att hålla arbetarna säkra. Nivåerna av exponering ligger på samma nivå som naturlig bakgrundsstrålning, 1.1 mSv per år (att jämföra med 1 mSv för bakgrundsstrålning) för de som jobbar inom de mest exponerade positionerna, och 0.7 mSv för övriga gruvarbetare. Detta än mindre än en tiondel av vad deras egen lagstiftning säger och vad internationella standarder låter vara tillåtet.

    Det handlar inte om hälsorisker, utan om åsikter. I Australien är frågan enormt infekterad och debatten mycket hätsk. Den svenska debatten är en bris i jämförelse.

    Bättre blir det inte att Australiens starka kol-industri ser kränkraft och uranbrytning som ett direkt hot:

    http://depletedcranium.com/nuclear-is-bad-because-it-will-take-out-jobs-coal-miners/

    Man skulle kunna tro att den översta bilden där är ett skämt, men så illa är det verkligen; så mycket känslor och intressen är inblandade i den Austaliensiska uran-debatten.

    ETU har allierat sig med Helen Caldicott, en av världens mest kända och utflippade kärnkraftshatare. Det handlar om att hata kärnkraft till varje pris, inte om egentliga risker.

    http://www.cio.com.au/article/348485/union_plan_starve_industry_labour/

    Att jämföra med asbest (asbetos är det engelska ordet) är tämligen meningslöst för asbest-katastrofen inträffade under en tid då arbetarskydd inte fanns och då den typen av frågor inte fanns på bordet. Det är ren guilt-by-association som inte är relevant, rättvist eller ens logiskt.

    ETU’s överdrivna aktion riskerar att få rakt motsatt effekt. Genom att gå på totalt frontangrepp mot uran-industrin så kan industrin tvingas använda sig av oanslutna arbetare istället… arbetare som därmed tvingas arbeta under betydligt svagare arbetarskydd när de inte har ett fackförbund i ryggen.

  3. ”Orsaken är de skador på hälsan som de arbetande får i gruvorna. Fackföreningen jämför arbetsmiljön i urangruvorna med dem som tidigare arbetade med asbest. Asbesten ledde och leder till sjukdom och död för tusentals arbetare som utsattes för den.”

    Det har gjorts otroligt många studier på arbetar och lokalbefolkning runt gruvorna i australien. Alla visa att det inte finns någon förhöjd cancerrisk och att stråldoersna är försumbart låga.

    Om du är intresserad kan jag skicka dig lite länkar.

  4. För 30 år sen, inför folkomröstningen, var många med och hade synpunkter på energifrågan. Idag verkar den stendöd på de arbetsplatser eller övriga folksamlingar jag besöker. Ingen talar om hur elen ska produceras. Jag tror det beror på att folk har svårt att värdera tekniska aspekter på alternativen samt konsekvenser för personlig ekonomi och jobben i landet. Politikerna vet inte heller i allmänhet utan binder sig för de intressen som dominerar resp partier. Det ligger på något sätt i sakens (kärnteknikens) natur. Men jag anser numera att Jonas har rätt i denna sak. Dags för Sverige att försöka hänga på utvecklingen för ett nytt tungt och säkert sätt att producera el.

  5. Man försöker att påskina att uranbrytningen inte är ett miljöhot, så är dock inte fallet. Man får stora lager av radioaktivt material efter att uranet utvunnits. Dessa enorma slagghögar innehåller bl a radium (ett av jordens farligaste ämnen), det frigörs också radon, en farlig radioaktiv gas. Allt detta ska sen övervakas i oöverskådlig tid.
    Hela kärnkraftssystemet bygger på att kommande generationer binds upp att övervaka våra radioaktiva sopor. Moraliskt väldigt tveksamt.

  6. Det kan tilläggas att ETUs ”informationsfilm” When the dust settles (kan hittas på Youtube, första delen finns här) är en påkostad produktion av skrämselpropaganda utan substans.
    Även om man tar Helen Caldicotts och andra ”experters” ord på allvar (vilket man INTE bör göra utan noggrann faktagranskning) så ges ingen koppling till några belagda risker, och filmen ger inga fakta eller ens några antydningar till studier som skulle tyda på att dagens uranbrytning skulle innebära några hälsoproblem.

    Det är lätt att skrämmas. Att vara saklig är mycket svårare.

  7. Tobbe, vilken gruvbrytning du än har att göra med så får du en frigörelse av Radon. Det gäller så fort du är nere i berggrunden och rotar.

    Att påstå att uranbrytningen skapar ett stort oöverkomligt problem är inte sant. Jag är ledsen, men du har fel… uranbrytning är gruvbrytning som vilken annan, med samma saker att hålla koll på som när du bryter järn, koppar, neodym, guld, sällsynta jordartsmetaller…

    Om du vill tycka illa om urangrytning eller kärnkraft… visst, varsågod. Men var ärlig med argumenten och hitta inte på saker bara för att du är rädd för att säga ”Jag hade fel”. Det är inte skamligt att byta åsikt.

  8. Hej Michael,
    Menar du verkligen att det inte spelar någon roll för miljö och arbetsmiljö att uran är giftigt och att graden av radioaktivitet i malm och avfall är högre än vi annan gruvbrytning?

    mvh

    Jonas

  9. Michael, jag tycker det är allvarligt att du tar så lätt på riskerna och problemen med uranbrytning. Naturligtvis är uranbrytning en gruvbrytning men med helt andra premisser. Att du inte vill se det är bekymmersamt för det är helt andra krav när man bryter uran, det måste du inse. Jag tycker att du tar för lätt på problemen kring uranbrytning och det skrämmer mig.

    Jag tycker fortfarande det är fel att lägga bevakningen av våra radioaktiva sopor på kommande generationer. Det har vi ju dessutom redan gjort.

  10. Jonas och Tobbe: Men snälla ni, har ni ens gjort en jämförelse med annan gruvbrytning eller antar ni bara rakt ur luften att uran är så mycket värre än allting annat?!

    En snabb jämförelse: en järnbrytare i LKAB på 70-talet fick en 20 gånger högre stråldos än vad en Australiensisk uranbrytare får idag.

    Folk arbetade i en luft som hade upp till 5 000 Bq/m^3. Efter att skyddslagstiftning kom på plats under tidigt 70-tal sjönk niverna dramatsikt. Intressnt att notera är också att exempelvis LKAB var bättre på att mäta strålning i gruvan än vad SSI var på den tiden, eftersom man vill upptäcka och få bort ”hotspots” snabbt.

    All gruvbrytning är potentiallt miljöfarlig, om inte skyddsåtgärder tas. Det är kvitt samma vad du bryter. Oavsett om du bryter järn eller koppar, eller neodym till vindturbiner… järn, koppar, kadmium eller arsenik till solpaneler… kvicksilver till lågenergilampor…

    Jag vill istället kasta den heta potatisen tillbaks i famnen på er och påstå att det är ni som tar väldigt lätt på den här frågan eftersom ni debatterar utifrån ett perspektiv som är väldigt svart-vit: uran = dåååååligt… allt annat = rosa fluffiga enhörningar. Detta kanske inte är en rättvis beskrivning av er ståndpunkt men det är så den framstår just nu med er sparsmakade argumentation som rakt ut, utan direkt stöd, tycks postulera att uran är någon slags superhemsk substans över alla andra.

    Gruvbrytning är en allvarlig fråga, ja. Men det är heller ingen omöjlig fråga att lösa och den löses – framgångsrikt – i bland annat Australiens urangruvor. ETU’s utspel är inte baserad på verkliga risker utan det är frågan om ett åsiktskrig, vilket i slutänden riskerar drabba elektrikerna i gruvorna eftersom de kommer att stå oansluta till ett fackförbund, samt tvingar deras egna medlemmar att avstå ifrån högbetalda jobb.

  11. Och Tobbe, vad gäller avfallet… nej, detta är inget som vi tänker tvinga framtida generationer att sitta barnvakt åt. Vi har redan sedan 70-tallet kunskapen om hur man gör ett förvar som inte kräver mänsklig övervakning.

    Den lösning vi tar fram idag – Svensk Kärnbränslehanterings (SKB) metod KBS-3 – bygger på, och utökar, den metod som naturen själv ”använde” vid de naturliga reaktorerna som fanns för ca 2 miljarder år sedan.

    Det hela var busenkelt: stoppa det i berget. Varför? För att dessa ämnen vi skall förvara skyr vatten och älskar berg. På ca 2 000 000 000 rörde sig det använda bränslet ca 3 meter, för de fastnar i berget. Det är enkel kemi och fysik… och naturen har redan gjort experimentet åt oss.

    Det finns några frågor frågor att reda ut kvar, ja. Bland annat så pågår en undersökning om man kan köra på ”nakna” kopparkapslar eller om de skall vara plätterade enligt KTH-forskaren Peter Szakalos patenterade metod. Men i det stora hela skall djupförvar funka eftersom kopparkapslarna bara är en extra feature som bara är nödvändig om vi vill ta tillbaks bränslet.

    Sedan är ju frågan om vi skall tvinga industrin till en sådan dum lösning istället för att låta dem bränna upp avfallet i Generation IV-reaktorer…

    Det är inte onda drakar eller magi det handlar om. Det handlar ”bara” om kärnbränsle. Det skall behandlas med respekt, ja, men man behöver inte skapa myter om det… det hjälper inte en enda människa. Tvärt om försvårar mytbildning och överdriven rädsla allvarligt möjlighterna att få fram en fungerande lösning eftersom det börjar ställas orimiga krav och anståndprocesserna fördröjs och försenas av obefogade överklaganden och annat slikt ”sabotage”, precis på samma sätt som exempelvis vindkraftsutbyggnad fördröjs av att anståndsprocesserna dras ut i flera år medan man blir tvungen att släpa processen igenom överklagande efter överklagande.

    Igen säger jag: det är faktiskt bara använt kärnbränsle vi talar om… och om du tycker det låter nonchalant så föreslår jag att du tar ett besök på SKB och CLAB och får lära dig vad det egentligen är för något. Besöken är gratis bara man kommer i tillräckligt stor grupp. Adress för anmälan finns på SKB’s hemsida.

    http://www.skb.se/Templates/Standard____20126.aspx

    /Micke

    P.S: Nej, jag jobbar inte för SKB eller någon annan industri i kärnkraftsbranschen.

  12. Jonas, jag svarade på frågan. Här är svaret, och jag citerar: ”All gruvbrytning är potentiallt miljöfarlig, om inte skyddsåtgärder tas. Det är kvitt samma vad du bryter. […]

    Gruvbrytning är en allvarlig fråga, ja. Men det är heller ingen omöjlig fråga att lösa och den löses – framgångsrikt – i bland annat Australiens urangruvor.”

    Nu kan du få svara på mina frågor/kommentarer. 😉

    /Micke

  13. Michael, jag har faktiskt varit på studiebesök vid en urangruva(vi fick ej gå ner) och av den information jag fick och det jag såg där blev jag inte mindre kritisk.

  14. Jonas: Jag har redan svarat på frågan på ett sätt som är omöjligt att missförstå.

    Din tur att svara på de många och långa kommentarer som du har fått av mig.

    Tobbe: av den information jag fick och det jag såg där blev jag inte mindre kritisk.

    Jaha… och? Skall vi skriva det som gruvans fel eller din envishets fel?

Kommentera